The Unsatisfactory

Väldigt lite rock n roll, men väldigt mycket tacksamhet

2012-01-28T11:19:00.001+01:00

Det kanske inte direkt gjorde att jag återfick allt hopp om mänskligheten, men det kändes ändå fint att så många släppte allt vad de hade för sina händer och rusade för att hjälpa mig upp när jag låg och sprattlade på rygg, oförmögen att resa mig, på Valhallavägen häromdagen. Det kändes också väldigt fint att min knä, som tog emot hela min tyngd innan jag välte över på sidan som ett köttlass, inte sprack.

För övrigt kan det vara dumt att ta av sina eventuella broddar för att "det ändå inte är så halt när det är snö". Det är det i och för sig inte på många ställen, men ungefär där alla går och pressar snön till is under sina kroppar är det riktigt jävla halt kan jag tala om.

Hurra för sociala medier!

2012-01-25T13:59:00.000+01:00

Det är de små sakerna som gör det!

Reclaim the game

2012-01-23T13:09:00.000+01:00

Nu för tiden är vägen upp för rulltrappan till mitt jobb tapetserad med den här reklamen:

Den är tryckt i fem olika planscher tror jag, där fem olika pojkvänner poserar för myten om... ja ungefär allt som ingår i ett heterosexuellt parförhållande. Killen som inte riktigt vill växa upp, den nödvändiga vita lögnen för att blidka "den jobbiga flickvännen" som bossar i hemmet - för att nämna de mest uppenbara. Reklamen talar också om för mig att jag är totalt ointressant som kund för Lovefilm. Jag är ju tjej och tjejer spelar tydligen inte tv-spel. Vi, som homogen grupp, blir bara sura när våra pojkvänner, även de som homogen grupp, gör det.

Skönt att veta! Det betyder trots allt att både jag och Lovefilm är helt överens om att det är ett totalt slöseri för mig och mina kvinnliga vänner att lägga några som helst pengar på dem. Av de sociala nätverken att döma har Lovefilm även förlorat potentiella kunder i tänkande heterosexuella män liksom homosexuella personer och singellevande oavsett kön och sexualitet. Starkt jobbat!

Om en gammal klocka

2012-01-22T11:40:00.001+01:00

För en sisådär åtta, nio år sedan flyttades min mormor till ett demenshem (som för övrigt privatiserades och började väga blöjor). Eftersom att hennes nya lägenhet var mer av ett rum på en avdelning och morfar hade lämnat oss flera år tidigare låg det på den närmaste släkten att ta hand om saker från två människors liv.

Lite krasst, i eftertankens kranka blekhet och så vidare, kan jag konstatera att jag var i fel period för den här typen av sysslor. Förutom att jag bodde i studentrum och inte hade särskilt mycket plats, var jag inne i någon form av ologisk konsumtionskritisk period. Ologisk eftersom att jag tyckte att det kändes girigt och fel att roffa bland mina morföräldrars saker, helt utan tanke på att det kanske var just den typen av verksamhet jag borde stödja som konsumtionskritiker. Till detta var jag även lite andlig under den här tiden (nej det är inte öppet för diskussion) och tyckte att allt klåfingrande kändes som ett helgerån. Jag tog med andra ord bara med mig en begränsad mängd ägor från bostaden.

Min ömma moder är klok och det var hon även på den här tiden. Hon lyckades övertyga mig att ta emot ett gammalt väggur som hon kunde förvara medan jag väntade på flytt till bättre tider. Visst sade jag utan att se vägguret och fick av någon anledning för mig att att allt handlade om ett gökur. Gökur är ungefär lika upphetsande som tysk schlager i mitt liv. Inte alls alltså och ungefär därför glömde jag bort klockans existens.

Så gick åtta, eller nio år, och plötsligt hade jag ett förstahandskontrakt på en lägenhet större än en friggebod. Ganska snart gjorde mina föräldrar en resa upp till Stockholm från Skåne och med sig hade de så klart klockan. Den var inte alls ett gökur (tack och lov) utan en ganska ståtlig sak från 1879. Jag inbillar att jag minns den från mormor och morfars gamla radhus i Lillån utanför Örebro, men det gör jag nog inte.

Den för ett jäkla liv med sitt tickande. Eftersom att själva slagfunktion var fullt uppvriden när den kom hit slår den dessutom varje hel och halv timme. Fast en och en halv timme för sent så att klockan tolv får ett slag och halv ett får elva slag. Orkar inte riktigt fixa det. Jag är väldigt förtjust i den ändå. Och väldigt tacksam över att den lades undan till mig. Dessutom är den en fantastisk påminnelse om att jag inte ska bli så där korkad igen som jag var en gång i tiden. Det gäller ju att ha koll på varför man hatar om en säger.

Jag tar tillbaks.

2012-01-19T12:41:00.004+01:00

En gång i tiden brukade jag säga att jag ansåg Fredrik Reinfeldt vara en god retoriker oavsett vad jag tyckte om hans åsikter. Vi kan säga att jag har övergivit den ståndpunkten nu. Jag tycker mer att det är pinsamt tydligt att han har spelat ut sitt kort och inte har så mycket mer att komma med. Kan bara beklaga att stormedia är så höger och oppositionen i stort är så svag att de inte knäcker gipsskivan som ska föreställa vår statsministers kompetens.

Jonas Sjöstedt däremot. Vilken lirare!

48 dagar kvar till beräknad förlossning.

2012-01-18T11:02:00.002+01:00

Har jag panik? Ja. Har vi kommit på något sätt att berätta det för katten än? Nej. Jag misstänker att våren kommer att bli en orgie i protestpinkande vid sidan om blöjbyten, sömnbrist och kladd. Rock n roll?

En upplysning

2012-01-14T09:19:00.001+01:00

Det är ett fasligt ojande på Facebook och jobbet och säkert också bland människorna jag inte följer på Twitter, så jag tänkte göra en god gärning och upplysa om en sak:

Sverige är ett land i Norden. Januari är en vintermånad. När det är vinter i Norden snöar det, såvida vi inte är under allt för stark påverkan av den globala uppvärmningen (nej, det är inte bra att vara det). Det som hände i Stockholm igår är alltså något vi kan förvänta oss av vårt geografiska utgångsläge i mitten av januari. En SJ-reaktion på det (det vill säga stor chock och icke fungerande verksamhet) tar inte bort faktum. Såvida ni inte flyttade hit förra veckan utan någon som helst koll på årstiderna här borde det inte vara en överraskning. Ni behöver inte älska det, men att förvänta sig att våren börjar första dagen på året bäddar för en chock-kris-kränkning varje år. Och det, det är väl inte så bra hörrni?

Motiverad bild på Frank Sinatra.

Mycket väsen.

2012-01-12T22:05:00.003+01:00

Ja hej. Vi tar en lång diskussion och gör den kort här:

Vet ni att det bara är uppskattningsvis 100 kvinnor i Sverige som bär heltäckande slöja? Har ni märkt vilket sjukligt väsen det är för de här 100 kvinnorna som själva inte har fått göra sin röst hörda i debatten? Har ni hört hur dåliga argument slöjmotståndarna kommer med? Ja det har ni förmodligen. Att ställa det troliga underlaget kvinnor med heltäckande slöja mot folkhorden som skriker om slöjförbud, får mig att stilla undra hur många i den hatande gruppen som egentligen har träffat en totalbeslöjad kvinna. Hur många som av dem som har någon som helst koll på "problemet" de vill bli av med. Hur många som frågar sig vad konsekvenserna blir av ett förbud. Sannolikt inte så många.

Nej. Som barn av mitt västerland tycker inte jag heller att slöjor är fantastiska - men som normalbegåvad anser jag att ett slöjförbud bara drabbar dem man säger sig värna om.

Om ni klickar på bilden kan ni för övrigt få läsa om hur roligt livet blev för slöjbärande skolungdomar i Frankrike efter förbudet som satte stopp för alla typer av slöjor där. Intressant sätt att bry sig om kvinnor. Förtrycka dem efter att ha bestämt att de är förtryckta och försöka få det till någon form av god gärning.

Hur som helst. Jätteproblemet som massorna brinner för rör alltså hundra kvinnor. Tänk om alla tusentals flickor som kallas hora i skolan hade fått samma engagemang!

Barnnamn, detta eviga gissel

2012-01-09T09:49:00.002+01:00

Det är faktiskt skitsvårt det där med barnnamn, särskilt när det kommer till pojkbarn har vi märkt. Eller alltså JAG har såklart väldigt lätt att komma på bra namn, men vad får jag för det när den blivande fadern tydligen har lika mycket att säga till om som jag? Inte ett skit. Min senaste vurm är Silas, vilket inte har med något annat att göra än att jag gillar tolkningen av honom som Titus Welliver gör i Deadwood. Visst kan man basera ett namnval på det? Bortsett från att alla som hör det backar lite osäkert, däribland barnafadern, så är det väl ett alldeles utmärkt namn på ett gossebarn? Jag menar TITTA bara på bilden! Den formligen skriker att jag borde ha sista ordet i det här.

Och nej, det här innebär inte att vi vet vad det blir utan bara att vi försöker enas om några alternativ, så om någon mot förmodan sitter och tänker "å en liten prins" eller ännu värre "å en liten lilleman" så kan ni sluta med det nu, för vi vet inte. Oavsett vad det blir kan ni för övrigt sluta med de tankarna för all framtid, för vad det än blir så kan jag lova er att det varken kommer att vara en lilleman, en prins eller en prinsessa (eller som det tydligen heter nuförtin: princessa).

Fin man:

2012-01-08T11:29:00.003+01:00

som står för en självklarhet.

Hej på sig 2011

2011-12-31T19:21:00.000+01:00

(Fast om jag ska vara ärlig minns jag 2011 som rätt rafflande ändå, även om inget gick enligt planen.)

Koll på 2011

2011-12-29T19:23:00.000+01:00

För första gången i denna bloggens liv publicerar jag nu en lista. Stulen av Cinderalley - som i sin tur hittade den hos någon annan. För den hugade - här har ni delar av mitt 2011:

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Köpte en svindyr cykel. Rafflande, eller hur?

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Sysslar generellt sett inte med nyårslöften. Undantaget i år. Se föregående inlägg.

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Färre än förra året, men vi var desto fler som blev gravida i år. Galet. GALET. Hoppas att ännu fler blir det så att vi kan överrösta familjelivsföräldrarna.

4. Dog någon som stod dig nära?
Mormor, om man nu kan säga att vi stod varandra nära efter hennes sju år av svår demens.

5. Vilka länder besökte du?
Danmark, Irland. Tyskland? Jag tror att jag var i Tyskland. Och Skåne, hö hö.

6. Är det något du saknar år 2011 som du vill ha år 2012?
Ja, sömn, men jag tvivlar på att det blir så.

7. Vilket datum från år 2011 kommer du alltid att minnas?
Jag borde väl säga datumet när stickan visade positivt, men jag har redan glömt vilket det var. Har ångesten färskt i minnet dock.

8. Vad var din största framgång 2011?
Jag har tagit fler strider det här året än någonsin innan och dessutom sett tecken på en ohälsosam vänskap och valt att avsluta den.

9. Största misstaget?
Att jag över huvud taget släppte in en galen människa i mitt liv igen, även om det bara var för en kort stund.

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Började året med fakereumatism och tidernas sämsta läkare. Avslutar året som gravid och pinad.

11. Bästa köpet?
Bästa köpet var helt klart att INTE köpa lägenhet utan stå ut i leda och ovisshet fram till att det faktiskt löste sig med hyresrätt.

12. Vad spenderade du mest pengar på?
En cykel som jag inte har kunnat cykla på, en resa till Irland som sabbades av morning sickness och en smart phone som är på lagning just nu. Utöver det har jag betalat 2000 i månaden till CSN. Hurra?

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Frallan. Utan tvekan. Utan konkurrens.

Helt oväntat, för mig som avskydde fenomenet till en början, måste jag även nämna twitter som glädjegivare.

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2011?
Born this way med Lady Gaga och tyvärr, tyvärr, den där jävla skitlåten med Bruno Mars som jag redan har hatat en gång i den här bloggen.

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Gladare fast med mer ångest.

16. Vad önskar du att du gjort mer?
Skällt.

17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Duckat.

18. Hur tillbringade du julen 2011?
Med närmsta familjen i en håla i Skåne. Precis som jag ville.

19. Blev du kär i år?
Var det redan när året började och är det fortfarande när året slutar.

20. Favoritprogram på TV?
På Spåret, Masterchef och Top Model. Har sett bisartt mycket bra serier, men inte på TV så jag antar att jag får namedroppa dem en annan gång.

21. Bästa boken du läst i år?
Just Kids, Patti Smith. Fast om jag ska vara ärlig missade jag att läsa ut den eftersom att den har gått samma öde till mötes som 99% av alla böcker jag påbörjar. Det vill säga: den tappades bort.

22. Största musikaliska upptäckten?
Förmodligen ingen eftersom att jag inte kan komma på någon. Återupptäckte däremot Rob Zombie och Shirley Bassey.

23. Något du önskade dig och fick?
Ny bostad.

24. Något du önskade dig men inte fick?
En annan regering.

25. Vad gjorde du på din födelsedag 2011?
Jag jobbade till halv fem, åt indiskt och avslutade dagen med att se ett avsnitt av Top Model. Två veckor senare firade jag med en afternoon tea och kära vänner hos Lady Hamilton i Gamla Stan.

26. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Om självkänslan varit mer stabil hade det inte varit fel. Och som sagt: en annan regering.

27. Vad fick dig att må bra?
Frallan, min familj, katten och mina vänner. Chris Isaak, Frank Sinatara och Patti Smith. The Wire. Feminismen och systerskapet.

28. Vilken kändis var du mest sugen på?
Sugen på? Ingen.

29. De bästa nya människorna du träffade?
Anna, Annan och Nina.

30. Vad har du för nyårslöften inför 2012?
Har jag redan sagt.

Årets nyårslöfte

2011-12-29T14:34:00.001+01:00

Jag är egentligen en stark förespråkare av att ingen kan göra allt men att alla kan göra något. Jag anser till och med att i princip alla SKA göra något - med risk för att låta hård och svävande på samma gång. I vilket fall som helst. Jag slutade äta kött år 2000. Har sedan dess haft perioder då jag ätit fisk (dock inte i lika hög utsträckning som gemene köttätare äter kött och oftast med fokus på ekologiskt märkta varor samt icke rödlistade fiskar), men har i huvudsak hållt mig till vegetarisk kost.

Under de här åren har jag fått höra den ena kommentaren dummare än den andra från köttätare. Det mesta har gått ut på att jag är en hycklare som inte gör ALLT för djuren sagt av personer som väljer att itne göra ett skit. Jag skulle säga att av de tallrikar mat jag äter ute bland folk blir minst hälften ifrågasatta av outbildade köttätare, som inte har någon som helst koll på vare sig näringslära eller miljöpåverkan. Påfallande många tycks dessutom ha Homer Simpson som förebild och måste frusta fram ett "men varför är djur gjorda av kött om vi inte ska äta dem" alternativt "varför är kött så gott om det inte är meningen att vi ska äta det". Ganska talande för en skock fårskallar som inte ens kan bemöda sig med att köpa ekologiskt eller dra ner på köttätandet ens en dag i veckan.

Personligen har jag aldrig ifrågasatt vad en köttätare har på tallriken. Jag har haft miljoner argument att sätta igång dåliga samveten med, men jag har låtit bli. Kött är norm och normer är svåra att bryta sig ur, jag vet det och jag har vetat det hela tiden. För mig var det ett relativt okomplicerat val, men jag förstår att det inte är det för alla. Nu börjar jag emellertid bli ganska så trött på hur fördummande allt detta proteinöverskott är som gör att så många köttätare inte klarar av att hantera vanligt jävla folkvett. Jag kanske borde tycka synd om dem som har så svårt att stå för sina egna val att de måste hacka på personer som väljer annorlunda, men jag är lite förbi det stadiet nu. Tror därför att 2012 får bli det år då jag ger skiten den skit som skit ska ha. I det här fallet: ingående analyser av köttet på tallriken, glåpord och ifrågasättande av hela personens moral. Tolv år av överseende med den här typen av människor har varit en lång och prövande tid och jag orkar ärligt talat inte med det mer.

Om att inte veta hur bra man hade det...

2011-12-21T21:13:00.000+01:00

Jag vet att jag har spottat spe på våra gamla grannar och deras barn många gånger, men när jag väcktes vid tolvknycket på lucianatten av att våra nya grannar hade högljudd älskog - ja då saknade jag faktiskt skriket av friuppfostrade barn. Chocken av att först tro att någon misshandlades ute på gården följt av äcklet när jag insåg vad som var på gång var betydligt svårare att somna ifrån än satansbarnen ovanpå ettan i Aspudden. Med högljudd älskog menar jag alltså vrålsex. Men vad gör man? Knackar på och stammar fram att man vet hur de låter när de når klimax? Sätter upp en lapp så att de känner sig utpekade och påkomna av alla? Nej. Jag löste det på ett helt annat sätt.

När jag ånyo väcktes av ljudet av kåta människor i lägenheten bredvid för några dagar sedan, masade jag mig mot väggen och ropade till Frallan i vardagsrummet (ja vi har ju ett sådant nu), utan att vända huvudet, att nu är grannarna igång och knullar igen. Jag vet, ordvalet var inte det bästa. Effekten däremot, var lika med omedelbar. Det hotfulla gnisslet från sängen, stånken och de tillgjorda stönen - allt upphörde och det har inte kommit tillbaka. (Än.)

Missförstå mig inte nu. Även om jag inte är i närheten av mina kolleger som tyckte att vadå, det är väl mysigt när folk har det bra, så är jag ingen sexhatare. Däremot kan jag tycka att om man nu vill ha vrålsex kan man kanske ta det i en villa eller ljudisolerad lägenhet istället för i ett flerbefolkat fyrtiotalshus med tunna väggar. Tanken att de inte visste om att de hördes slog mig dessutom - med visst tvivel - innan jag upplyste dem om lyhördheten. Man kan alltså säga att jag gjorde en god gärning där, när jag ställde dem inför verkligheten. Det är nästan så att de borde komma över och tacka mig, när jag tänker efter.

I vilket fall som helst: dåliga föräldrarna och satansbarnen - allt är inte förlåtet, men ert beteende mildras lite av min nya verklighet.

Sexuella trakasserier?

2011-12-16T18:09:00.002+01:00

Häromdagen hade jag det tvivelaktiga nöjet att höra en man föreslå för en kvinna han bara träffat en gång tidigare, att de skulle gå ner i källaren och göra barn. Hon skrattade. Jag tittade äcklat på karln, reste mig och gick. Lite senare frågade jag henne om hon hade velat att jag skulle gripa in, men hon fnissade mest åt att hon inte hade fattat vad han sade.

Idag kom det här upp till diskussion med två kolleger. Den ena tyckte att jag var en idiot som inte hade sagt något - vilket man ju kan tycka. Funderar också på om jag borde ha sagt något mer slagfärdigt, samtidigt kan jag tycka att det är att handikappa någon annan att bara ta för givet att de inte kan ta sina egna strider (såvida nöden inte är ett faktum). Dessutom: om hon inte känner sig utsatt vill inte jag inte få henne att göra det heller, även om jag anser att hon är det.

Den andra kollegan ansåg inte att det var sexistiskt sagt och att det inte kan klassas som sexuella trakasserier eftersom att hon inte visade några tecken på att bli förolämpad. Motfrågade om han hade resonerat på samma sätt om det var någon som hade sagt något uppenbart rasistiskt till en svart man även om denna man också hade fnissat bort kommentaren. Eller om han hade tyckt att jag var icke-sexist om jag diskuterade kollegers kuklängder högljutt i fikarummet så länge alla fnissade åt det. Njae, det hade han så klart inte - men faktum kvarstod fortfarande: fattar du inte att du har blivit utsatt för sexuella trakasserier så har du inte blivit utsatt för sexuella trakasserier. Ungefär här tog min svaga sida vid: frustrationsvreden. Så jag valde att avbryta diskussionen, men jag kan så klart inte sluta reta mig på detta, enligt mig, retarderade uttalande.

Istället för att gå ner i en filosofisk diskussion om vad som egentligen är något vill jag ställa några enkla frågor: Betyder det här också att du inte har blivit bestulen om du inte märker att dina saker har försvunnit eller är det bara vid sexuella trakasserier som det här räknas? Kan ett litet barn eller en mentalt handikappad eller någon annan som inte har någon uppfattning om sex och sexualitet inte bli sexuellt trakasserad eller rör detta bara normalbegåvade kvinnor? Snälla förklara för mig, för jag kan för mitt liv inte förstå hur sexuella trakasserier kan upphöra att existera på grund av att någon inte uppfattar dem.

Reklam som ljuger

2011-12-12T09:44:00.001+01:00

Ja, det är väl ingen nyhet egentligen att reklam ger en felaktig bild av verkligheten. Jag kan ändå inte låta bli att provoceras lite extra varje gång jag hör den där sabla "Upptäck mer med Bredbandsbolaget"-jingeln (som för övrigt borde gå under förargelseväckande beteende). Det går nämligen inte att upptäcka ett skit med Bredbandsbolaget efter en flytt, när de inte kan koppla in bredbandet så att det fungerar. Är nu lämnad till internet i en inte helt fungerande mobil alternativt uppkopplingen på mitt inte helt fungerande jobb. Eller alltså ja liksom, jobbet funkar ju, men jag sover inget så jag är lite extra grinig just nu. DOCK hade jag provocerats av den där reklamen ändå. Tidigare i år funderade jag till och med på att säga upp avtalet med Bredbandsbolaget på grund av jingeln - trots att jag hade sovit en hel natt.

Hursomhelst. För att citera min egen twitter idag: den största nackdelen med positivt tänkande är att verkligheten förr eller senare kommer ikapp en. Jo, jo.

Frågor från morgontrafiken.

2011-12-07T07:15:00.001+01:00

Vad har folk mellan benen som gör det så otroligt tvunget att vresa över två säten? Egentligen? Varför är det så svårt att ta död på den där önskedrömmen som håller isär benen och knipa ihop på ett säte, så att somliga av oss slipper ha ett laddat möte med fönsterrutan?

För övrigt har jag redan glömt hur det var i Aspudden alla tider på dygnet utom när jag åker den dubbla resevägen till jobbet med bredbenta egon.

Sista natten i lägenheten

2011-12-02T21:56:00.001+01:00

Jaha. Hade föredragit en svartvit värld där bra saker bara är bra och inte fyllda av nostalgi, men nu har jag ju någon form av diagnos som gör det omöjligt. Ligger i en gråzon och minns alla middagar i sängen som de bästa jag upplevt. Mon. Dieu. Frallan och jag kanske inte ens tycker om varandra på fler än 30 kvadratmeter?

Julklapp

2011-11-29T09:38:00.001+01:00

Vi kommer att få dras med alliansen i minst tre år till. Föga anade jag att det förra dåliga alternativet var så mycket bättre än detta. Till jul, i år, önskar jag mig därför en fungerande opposition så att vi i alla fall har en chans att bli av med den här regeringen en gång för alla.

Jag önskar att Jonas Sjöstedt tar över Vänsterpartiet, eftersom att jag tror att han blir bäst i slutändan (även om jag hellre hade sett Hans Linde, eller ännu hellre Josefin Brink som inte kandiderade). Jag vill att Håkan Juholt försvinner från Socialdemokraterna, för även om han är lika god kålsupare som alla andra (ja, det fanns moderater och centerpartister som delade lägenhet på precis samma sätt som honom) så funkar han inte. Om det beror på media eller Håkan själv eller kombinationen av båda låter jag vara osagt. Jag vill bara bli av med honom och ha Margot Wallström eller Lena Sommestad istället, för jag tror på riktigt att de kan göra ett bättre jobb. Och om inget av detta händer så vill jag i alla fall att oppositionen skärper sig.

Vad gäller Miljöpartiet. Vad fan var det som hände där egentligen? Skäms!

Upplysning

2011-11-28T15:02:00.001+01:00

Många verkar ha missat detta, men det är faktiskt bara vidrigt att säga "duktig flicka". Särskilt om du är man och den duktiga flickan är en kvinna. Eller tjej. ELLER flicka för den delen. Jag tänkte först sätta en åldersgräns och säga att det är vidrigt från det att tonåren börjar, men det är vid närmre eftertanke vidrigt jämt. Det vill säga klockan alltid.

Någon sade det till mig idag. Sist det hände var 2008 och ja, jag har äcklats i alla år sedan dess. Inte konstant, men trots allt ibland. Då gällde det att jag "lyckades" göra en copy/paste. Den här gången gällde det något som var ännu mer förnedrande enkelt och jag kommer förmodligen att äcklas i mer än tre år den här gången med.

Om jag låter mina fördomar spela fritt här är jag ganska övertygad om att båda männen som sade det även tycker att det är lite gulligt att önska sig en tjej som är "glad, kåt och tacksam". Så klart. Bara dumhuvuden som inte vet bättre tycker att det där är gulligt. För att citera en mycket, mycket klok kamrat: kräckel.

Första advent

2011-11-27T15:16:00.001+01:00

Myspysstatusarna på Facebook förnekar sig inte denna dag. Det gör inte heller arbetet i detta hem. Om en vecka flyttar vi från tre år på 30 kvm till, förhoppningsvis, betydligt fler år på 54 kvm. Det känns som att vi ska flytta in i ett palats trots en kollegas beklagande över att vi inte kommer att ha en matsal. Hon bor ensam i en femma på Östermalm kan tilläggas. Man kan säga som så att vi kommer från lite olika bakgrund. I min bakgrund har det inte funnits ett matbord sedan 2008. All mat har ätits i sängen. En matsal känns inte som prio ett. Att däremot kunna gå på toaletten OCH stänga dörren utan att alla jackor i hallen rasar ner eller att slippa samsas om vardags-/sovrummet när vi är två människor med olika dygn och därtill en katt som tycker att nätter är bra för att bland annat putta ner saker från hyllor... det känns som en dröm! Vi kommer att ha ett kök som två personer kan stå i samtidigt. Vi kommer att ha en frys. Vi kommer inte att ha en massa fester för det livet är över (mild panik), men vi kommer att ha det väldigt, väldigt bra ändå.

Det enda som egentligen stör mig är att vi inte kommer att kunna hämnas på grannen ovanför. Hon som har kört fri uppfostran på sin högljudda avkomma under alla dessa år. Å andra sidan har hon varit ganska så tyst sedan den gången hon kom för att klaga på ljudnivån och Frallan öppnade iförd kalsonger och mexikansk brottarmask. Ah, minnen!

Rummet, Frallan och masken. Ja den har mustasch. Ja den är lite för lite.

Det är alltså det här som väntar?

2011-11-24T09:37:00.001+01:00

Låt oss säga som så att det är bäst för alla om Frallan blir glutenallergiker inom en snar framtid.

Två saker har hänt idag

2011-11-23T12:58:00.001+01:00

1) Jag har fått ett mejl med ordet "tjejjer". Åh vad trött jag blir. Kan vi ta det, en gång för alla: dubbel-j - det är inte något som finns i svenskan annat än i sammansättningar som t.ex. tjejjour. J står alltid ensamt, möjligen för att det från början var vokalen I, men minnet kan svika mig. Det är trots allt tio år sedan jag avslutade mina 60 högskolepoäng i svenska vid Lunds universitet. Hur som helst så kan ni ta alla era tjejjer och fejjan och stoppa upp dem väldigt långt någonstans där de inte är i närheten av en text. När ni ändå håller på kan ni för all del stoppa med alla "juh" och "jao" också. Det är inte gulliga ord. Det är tramsord som inte finns (jag övervägde en stund att kalla dem efterblivna till och med, men vågade inte ta det så långt).

2) Jag har läst tre förlossningsberättelser istället för att dricka morgonkaffe. Låt mig säga detta utan att bli för detaljerad: jag är inte rädd för att föda barn, men jag vet precis vad som ska stå i mitt så kallade förlossningsbrev. Nämligen att jag vill ha allt knark jag kan få, ALLT, och att ingen jädra praoelev ska få sy ihop mig om jag mot förmodan skulle spricka. Kvinnorna i min släkt har i och för sig inte spruckit hittills och jag tänker på inget sätt vara den som sätter igång en ny trend, men OM.

Så. Det var bara det jag ville tala om för er. Nu fortsätter vi att lyssna på Dean Martins julsånger.

App app app app

2011-11-16T18:37:00.001+01:00

Jag har en liten app i min telefon som talar om vilken gravidvecka jag går in i och vad som händer med mig och med barnet. Den är så klart väldigt generell den här appen och en graviditet är så klart väldigt individuell. Det gör att den inte är så pålitlig alla gånger. Appen alltså.

I morse kom ett litet pling och ett meddelande om att nu när jag går in i vecka 25 har hormonnivåerna lagt sig och humöret börjat "planas ut". Fem minuter senare började jag nästan gråta i hallen för att min väska låg uppochner på golvet. Som sagt. Den är inte så pålitlig alla gånger, den där appen.

Övertid.

2011-11-16T16:52:00.001+01:00

I vanliga fall är jag av åsikten att så länge någon gör sitt jobb behöver man kanske inte räkna minuterna, men det finns ju gränser. Min går ungefär där jag sitter över en timma om dagen och gör uppgifter istället för någon som tjänar 11 000 mer i månaden. Det kommer personen i fråga också att få veta. Eftersom att jag skvallrade idag. Hatar att skvallra. Känner mig som någon som har Margaret Thatcher som förebild. Typ Annie Lööf. Samtidigt blir man ju inte jättepigg av att vara gravid, kan jag tala om. Har till och med fått in handen-i-svanken-gången nu på grund av överrörlighet i ryggen. Som jag har sagt tidigare: att kalla detta för ett välsignat tillstånd bevisar bara hur störd kristendomen är. I övrigt är det med skräckblandad förtjusning som jag ser fram emot den åttonde mars (ja, jag har planerat att föda då - nej ingen behöver påpeka att jag inte får välja själv). Hur som helst. Jag från insidan:

Viktigt meddelande

2011-11-13T18:46:00.001+01:00

Eftersom att alla vinterskor var så hysteriskt fula i år (och alla andra år med, för den delen. Att det ska vara så jädra svårt?), tog jag den värdiga vägen ut och köpte broddar. Jajemen. Jag är numera tant på riktigt. En tant som inte tänker dö halkdöden när vintern kommer kan jag tala om. Att vintern kommer är för övrigt så sensationellt här i Sverige att det har skapat stora rubriker i tidningarna i flera veckor. Var dag en ny överraskning, här i norden.

Nu händer det något. Kanske. Eventuellt.

2011-11-03T09:39:00.000+01:00

Idag lämnar jag in min dator på lagning. Det har tagit ungefär ett halvår av moget övervägande, eller brist på ork om ni så vill. Den väger trots allt närmre tio kilo. Förhoppningsvis innebär det här att jag kan skriva inlägg hemma utan att utföra "en förbjuden åtgärd". Jag tycker att vi tar ut denna enorma seger i förskott med ett videoklipp från den tiden då Marilyn Manson faktiskt var bra och hade något att säga till skillnad från idag då han mest känns som en blandning av dörrvaktsmetal och meningslöshet (vilket i och för sig är två olika sätt att uttrycka samma fenomen).

För övrigt fick min kusin, tillika min idol, en Rut igår. Jag känner mig såpass ödmjuk inför detta att jag tycker att vi hyllar dem båda med en fin bit som ofta gick på repeat när min kusin och jag bodde tillsammans i en odefinierbar lukt av kryddor i Malmö en gång i tiden:

En undersökning som bara sägar något om Familjelivs medlemmar. Egentligen.

2011-10-25T13:32:00.001+02:00

Idag publicerar DN, Aftonbladet, SvD och SVT (och säkert någon mer) en undersökning om att nästan hälften av alla mammor drömmer om att bli hemmafruar. Den här undersökningen är gjord av Familjeliv. För den som inte vet det, är Familjeliv ungefär som Flashback, fast riktat till småbarnsföräldrar. Ett foliehattarnas Mekka i frågor om barnuppfostran, genus och, ibland, även invandrarfrågor, alltså. Jag tycker att vi alla tar oss lite tid att förutom att fråga oss hur enkäten var utformad egentligen, även fundera över:

1) hur representativt underlaget från Familjeliv.se är för hela landets mammor. Egentligen. 70 000 tillfrågades om att delta i undersökningen men endast 9 500 svarade. Det är alltså hälften av 9 500 familjelivsmedlemmar som har svarat att de vill vara hemmafruar.

2) hur många troll som finns på Familjeliv.se. Egentligen.

3) om det är så att de familjelivsmedlemmar som har förförts av dåliga tv-serier har en större fallenhet att svara på enkäter på nätet.

4) om det är så att många av de kvinnor som vill vara hemmafruar redan upplever att de drar ett så pass stor del av lasset hemma att de hellre är hemma på heltid än fokuserar på både hem och familj? Jag ska ärligt säga att jag inte behöver blicka särskilt långt ut över heterofacebookstatusarna för att se att det fortfarande är mammorna som sköter hem och barn i störst utsträckning.

Och så ett annat litet inlägg i debatten: var det någon som tänkte på att fråga Familjelivs pappor om huruvida de vill ta på sig hemmafrurollen? Inte för att jag tror på något dramatiskt utslag i den undersökningen, men kan vi inte enas om att det börjar bli lite träligt att bara vinkla den här typen av frågor mot kvinnor i tid och otid? Det blir liksom bara ytterligare ett sätt att befästa hemmets sysslor som kvinnogöra.

Hade egentligen bestämt mig för att inte beklaga mig över kolleger mer i bloggen.

2011-10-20T12:57:00.000+02:00

Men alltså, när Lou Begas Mambo No 5 ljuder genom korridoren är det väldigt, väldigt svårt att behålla ett sansat lugn. Låtar om män som tycker att det är charmigt att de ser kvinnor som öppna hål för deras njutning var förlegat redan innan den där sabla låten kom. Nej, tacka vet jag gamla fina bitar om kärlek, som den här:

Känslan när Dolly kommer in på scen hörrni! KVIRR!

Paustanke

2011-10-17T10:57:00.002+02:00

Fint med det selektiva minnet

2011-10-13T10:36:00.000+02:00

Googlar artiklar om Carl Bildt, massmord och Lundin Oil, Annie Lööf, lägenhetsfiffel och mutor och socialförsäkringsministern Ulf Kristersson som snodde en bostad från utsatta kvinnor. Det finns ett par, men om femton år är det förmodligen fortfarande bara Mona Sahlin och tobleronen och Juholts lägenhetsaffär som kommer att malas i pressen. Kanske hade de kommit lindrigare undan om de hade kört den moderata taktiken och flytt fältet när journalisterna bankade på dörren?

Vad är det egentligen för fel på vuxna män...

2011-10-12T16:25:00.002+02:00

... som varken torkar sig eller spolar efter sig på toaletten? Jag säger inte att kvinnor inte gör det, men jag vet att varje gång jag har stött på en ospolad toalett de senaste åren har ringen varit uppfälld. Ergo: jag misstänkliggör män och möjligen kvinnor som uppskattar en kall sätesmuskulatur.

Som sagt. A long and whining road.

2011-10-06T21:03:00.005+02:00

Det är svårt att skriva om graviditeten. Känslan jag ofta har, av att inte passa in, dras till sin spets hela tiden och jag vill ärligt talat hellre lära mig SPOCK-greppet så att jag bara kan få söva folk istället för att skriva om hur det är. Bland annat för att det här tillståndet tydligen tillåter allas åsikter. Det vill säga att det helt plötsligt är total fokus på min kropp och mina kroppsfunktioner och väldigt, väldigt, väldigt många tar sig rätten att prata om det. Ja jag VET att jag hade lite mage innan så att det är svårt att veta om det är graviditeten som syns eller inte. Ja jag vet att jag kanske inte återgår till den jag en gång var. Nej jag tänker inte diskutera min tarmfunktion med dig, ens under knivhot. När du ändå är igång - glöm för allt i världen inte att berätta en skräckhistoria om förlossningar. Varför ville jag höra att din syster sprack hela vägen bak och säkert en bit upp på ryggen nu igen? Nej just det, det var ju det jag inte ville. Och jag vill inte veta om din kollegas unges obotliga sjukdom heller.

Jag pallar inte riktigt skriva för jag orkar inte med nyfikenheten från vissa och besserwissmen från andra. Jag orkar inte med fler oombedda råd oavsett om det kommer från kärnfamiljsvurmare eller kärnfamiljshatare. Jag vill inte ha mer skuldbeläggande uttalanden om "tänk på barnet", precis som att det inte är det jag gör hela tiden. Jag pallar inte höra ett fån till prata om att det här är ett mirakel när det inte är det. Att kvinnor har blivit gravida i alla tider handlar om biologi, inte övernaturligheter. Gå om grundskolan eller var tyst.

Framförallt pallar jag inte skriva om det för att jag har mått skit sedan dag ett och det gör det negativa så otroligt mycket mer påfrestande. Det här är fjärde veckan med en huvudvärk som inte går att bota. Fjärde veckan med en konstant känsla av att någon bränner upp skallen inifrån. Fjärde veckan som jag inte borde gnälla eller uttrycka mitt ogillande för jag är gravid och det är så jävla magiskt och till råga på allt har det tydligen gett mig en speciell "glow" som förmodligen inte är något annat än svett för att jag har så jävla ont i huvudet hela tiden.

Jag vill verkligen inte beklaga mig över mitt tillstånd. Det är inte roligt att göra, det är inte roligt att läsa. Det är en så kallad lose/lose situation. Därför säger jag även detta: jag gillar inte särskilt många barn men jag längtar väldigt mycket efter att träffa mitt och Frallans. Jag vet att alla idioter och krämpor i slutändan kommer att vara det minst viktiga av allt. Det är egentligen det jag vill skriva. Tyvärr är jag lite för ur led för att klara det just nu.

Allt jag inte förstår om smink

2011-10-05T09:37:00.001+02:00

Tänkte köpa ett läppstift på Face i helgen. Ett ljust som inte krackelerar på mina läppar. Tänkte att det bara behövdes en bra produkt, men ack vad jag bedrog mig. För att ett läppstift över huvud taget ska fästa, fick jag veta, behövs det ett peelingstift, ett mjukgörande läppbalsam som man sover med, underlagskräm (osäker om denna hörde ihop med läpproceduren eller om den bara slängdes in av bara farten) och helst ett puder. Förutom själva läppstiftet då, så klart. Detta skulle gå på nästan tusen kronor. Tänk att ett så litet område kan kräva lika stora kostnader som en tvårätters på Lux. Jag misstänkte provisionbaserad försäljning, betackade mig och gick till Make Up Store istället. Där räcker det med att köpa ett läppstift för 170 kronor för att få ett läppstift som fäster. Så. Nu vet ni det.

Alltså.

2011-09-27T18:56:00.000+02:00

Min dator gillar inte min blogg och på mitt jobb har jag uppgraderats till VERY important administratör. Dock utan löneförhöjning, det var jag själv som uppgraderade mig för framtida utvecklingsmöjligheter och det funkade tydligen eftersom att chefen kom in igår och började prata VERY important framtid med mig. I vilket fall som helst så är det därför ni hör westernvisslingar och ser taggbollar flyga förbi här i bloggen just nu. Jag har liksom varken tid eller möjlighet. Inte heller är jag särskilt full, vilket medför att det bittra skrivbehovet jag känner under bakfyllor inte är påtagligt alls. Men snart så blir det ändring på det. Inte för att jag ska bli full då utan antingen för att min dator lagas eller för att jag tröttnar efter den femte reparationen på tre år, I kid you not, och sviker mina ideal för Apple. Ho ho ho, som om det skulle funka på föräldrapengen nästa år! Hur som helst: ni är alla hjärtligt saknade. Häj.

Kategorin: saker jag aldrig kommer att göra

2011-09-16T15:48:00.000+02:00

Av alla vidriga förslag jag får i inboxen sedan jag av misstag registrerade mig på en gravidsida måste det här vara det vidrigaste hittills. Vem, vid sina sinnens fulla bruk, tar de här bilderna och VAD gör man med bilderna sedan? Ska Frallans släkt få ett foto där han tillber min mage till jul? Ska jag tacka för uppvaktningen på min födelsedag med en nakenbild? Har vi äntligen en idé till den tomma ytan ovanför tv:n? Alltså nej. NEJ. Blir alldeles torr i ögonen av upprördhet när jag tänker på att folk gör sådant här.

I call it love, they call it living in sin.

2011-09-16T10:22:00.000+02:00

Mitt liv kantades i tidiga år av idolförälskelser. När jag var fem fantiserade jag om snöbollskrig på dagis med börderna Herrey (och när fulbrorsan Per kastade en för hård boll på mig skulle Rickard och Louis bråka om vem som skulle trösta mig). Inte så långt senare drömde jag om att få åka motorcykel bakom Dee Snider och att Paul Stanley var min bästis. Ytterligare något år senare blev jag kär i alla i Alphaville, samtidigt som jag hoppades att Joey Tempest skulle rida in på fritids och hålla mig i handen när han sjöng "Carrie". En låt som var så fin att ögonen tårades när jag hörde den. Efter Joey kom en mörk period av kärlek till Michael Jackson in i mitt liv, men den pratar vi inte om ty redan vid tio års ålder tog jag mitt förnuft till fånga igen. Det var på den tiden som Jon Bon Jovi fortfarande hade kvar sitt brösthår (vi vet alla hur illa det gick när han vaxade bort det). En sådan karl! Mitt unga hjärta brast vid varje ton han tog och jag var nästan övertygad om att "Living in sin handlade" om oss (eftersom att jag inte förstod vad den handlade om). Att han hade lovat sin fru evig trohet var en så stor sorg att jag ibland började gråta framför videorna till New Jersey-skivan. Varför, ack varför var livet så hårt?

Såhär i eftertankens kranka blekhet är jag ju så klart ofantligt glad att ingen av de här förälskelserna utvecklade sig. Bland annat för att det skulle betyda att mina bardomsidoler var pedofiler. "Living in sin" är däremot fortfarande så bra att jag känner mig som en förtvivlad tioåring igen när jag hör den. Har, bara idag, lyssnat på den sju gånger i rad (nej det är inte maniskt, det är passionerat).OBS. Varning för stark video. OBS.

Visning

2011-09-13T20:11:00.000+02:00

Har visat lägenheten för en person som sade "verkligen jättefint" så många gånger att det till slut kändes som att hon sade det mest för att övertyga sig själv. Hon avslutade med att säga att hon skulle tänka lite och höra av sig - det var ju verkligen fint... Jag ställer mig skeptisk till att hon vill byta. Men om vi nu ska köra med ett så kallat positivt tänkande så är lägenheten numera i alla fall så pass ren att den faktiskt går att visa för utomstående. Utan att de anmäler oss som en sanitär oangelägenhet. Frallan har till och med plockat ner de uppochnervända korsen från väggarna. Win?

I vilken värld...

2011-09-12T08:58:00.002+02:00

... tror folk att någon blir mindre irriterad av att höra "lugna ner dig, du måste tänka på barnet"? Jo det kan jag tala om. Den opedagogiska världen jag tvingas leva i. I den världen är skuldbeläggande mer regel än undantag. Där är en blivande mor som inte är glad JÄMT en fara för sitt eget barn.

Den här dagen.

2011-09-11T22:30:00.001+02:00

Den första informationen jag fick om flygplanskraschen in i World Trade Center 2001 var från en andfådd indiesnubbe som sprang in på café Ariman i Lund och skrek "det är precis som i Independence Day". Eftersom att min dåvarande sambo hade sms:at mig flera gånger mitt i min tentaångest och frågat om jag tittade på tv fattade jag ju att något stort hade hänt. Efter indiesnubbens utbrott packade jag därför ihop min filosofiska litteratur och gick hem. Med en märklig känsla av att jorden i samma stund invaderades av utomjordingar.

Det gjorde den, som vi numera vet, inte. Väl hemma såg jag på nyheterna vad som hade hänt och i ungefär samma stund bröt min kropp ihop. Inte av den hemska nyheten, utan av den senaste veckans intag av tolv algtabletter om dagen. Jag hade nämligen inte gått på tillräckligt många naturpreparat för att avfärda "mirakelkurer" med skepsis på den här tiden. Således tyckte jag att kväljningar och vag smak av alg i munnen var ett lågt pris att betala för något som skulle göra under med både mitt kroppsliga och mitt mentala tillstånd. Jo tack. I vilket fall som helst så får man väl säga att även stora delar av världen, på många sätt, bröt ihop efter den här händelsen. Åsa Lindeborg beskriver det väldigt bra i den här krönikan.

I övrigt har jag inte mer att tillägga än en av de mest spridda meningarna från Twitter idag:

R.I.P. the 2976 Americans who died 9/11, R.I.P. the 48,644 Afghan & 1,690,903 Iraqi people who paid for a crime they didn't commit. Also the thousands that were murdered and tortured after 9/11 1973 in Chile.

Bostadsmarknaden kan ta sig i röven.

2011-09-09T08:28:00.001+02:00

Nu tittar jag i protest på möjligheten att flytta till Uppsala, Västerås eller Eskilstuna. Tveksamt om jag får med mig Frallan dit dock. Särboföräldrar? Ytterligare en protest mot kärnfamiljen? Njae. Kanske inte. Faktum kvarstår: jag hatar det politikerna har gjort mot Stockholm.

Jag vet att många vänner bara vill väl när de säger "ska ni inte köpa i alla fall", men det blir verkligen bara fel. Ponera att det går att få en trea för en miljon. Då behöver vi fortfarande 150 000 kronor i insats. Jag har länge frågat mig vem i helvetes jävlar som har så mycket pengar, men på de chockartade uttrycken i folks ansikten när jag säger att vi inte har de finanserna verkar det som att femton procent av en miljon är en ganska vanlig summa på människors sparkonton. Vilket bara får mig att känna mig usel som inte har pengar och inte heller har haft möjligheten att spara på mig pengar under mitt liv. Så vänligen: sluta med de uppmuntrande tipsen. Alla har inte samma förutsättningar. Lär er det.

Hurra!

2011-09-06T08:47:00.002+02:00

Älskar höst! Älskar regn! Älskar att lägga ner horder av Dr. Martens i varukorgar på nätet. Hatar att stänga ner varukorgarna utan att passera GÅ på grund av pengabrist - men ändå: HÖST HÖRRNI! Det var fanimej på tiden. Blev lite orolig att sommaren var på väg tillbaka när jag satt i strålande solsken och 20 plusgrader på Aspuddens två kilometer långa loppis i söndags, men tack och lov har vädret tagit sitt förnuft till fånga och börjat agera september igen. WIN!

Livets små nycker

2011-09-01T16:25:00.003+02:00

Kanske tar bort det här inlägget sedan. Men. Det senaste året har jag gått från att känna mig pressad från från folk runt omkring, till att vara tveksam, till att få reda på att det skulle bli svårt, till att läsa så mycket att jag började tro att de inte skulle gå, till att ställa in mig på ett liv utan, till att se på en sticka att det gick - fast det inte var meningen, till att få en ångest som inte går att beskriva, till att vänja mig vid tanken, till att inte tro att det var sant, till idag. Efter 12 veckor och fem dagar fick vi gå på ett tidigt ultraljud och se en liten krabat på 6,3 cm med ett hjärta som slår hårt och snabbt i min mage. En så obeskrivbart märklig känsla. Orkar inte ens bli arg på dem som konsekvent har valt att missuppfatta min inställning och få den till "jag vill aldrig ha barn" och som nu nickar ett självgott "vad var det jag sade". Jag spar den vreden till andra inlägg i framtiden. Just nu tänker jag bara sitta här och känna mig märklig. En annan dag kanske jag skriver mer om det. Eller så låter jag bli. Vi får se.

Ibland...

2011-08-31T16:16:00.001+02:00

... när jag och andra har ägnat alldeles för mycket tid för att fixa ett tillfälle till några personer och dessa personer, trots anmälan, bara skiter i att dyka upp. Då. Då tycker jag faktiskt att de förtjänar CSN.

Mon dieu...

2011-08-29T13:25:00.001+02:00

Men vad fan, jag som trodde att jag var hyfsat medveten har inte förrän idag, två månader innan jag fyller 33 år, reflekterat över smurfsexismen! Det finns Glasögonsmurf, Gammelsmurf, Supersmurf, Astrosmurf och uppåt hundra till som definieras av vad de kan eller vad de har för personlighetsdrag. Om de är pojksmurfar vill säga. Smurfan, den enda flicksmurfen som räknas, har som egenskap att hon är... tjej? Vilket jävla trams. Ännu mer trams än att de gör någon fruktansvärd smurffilm i 3D nu.

Och så lägger vi ner det där med scampi helt och hållet va?

2011-08-25T08:26:00.002+02:00

Nu vet ju jag att ni som läser här är alldeles för belästa och smarta för att äta en antibiotikafylld liten rackare som medför lidande för miljö och befolkning. Att ni som jag tackar nej när det står scampi, jätteräka, tigerräka eller vad de nu väljer att kalla det, på menyn. Att ni också vet att vanliga räkor, musslor och humrar är mycket snällare mot många fler (även om de tillagas under ganska grymma omständigheter). Men OM ni känner någon oupplyst stackars krake som fortfarande fläskar i sig jätteräkor kan det vara bra om ni har den här filmen från Naturskyddsföreningen färskt i minnet. Då kan ni bara upplysa den oupplysta i väntan på att försäljningen av ondskan regleras av politiker (låt mig skratta hest och tvivlande åt den möjligheten).

(Och jag fattar verkligen inte varför blogger plötsligt vägrar visa videoklipp i formatet jag lägger upp dem i.)

Dagens ord: översittarpositiv

2011-08-23T10:09:00.003+02:00

Personer som inte kan vara uppmuntrande utan måste lägga till ett nedsättande tonfall för att bevisa hur naivt det är att vara negativ. För somliga räcker det liksom inte att säga "hoppas det går bra" utan att lägga till en förklaring till varför man är en idiot som håller sig skeptisk. Samma typ av irriterande person slänger sig gärna med fraser som "vad var det jag sade" eller, om man råkar vara glad över något, "amen alltså jag VISSTE att det skulle gå bra för dig". Det senare kanske låter sympatiskt för den otränade, men allt handlar om tonfall och det finns ett tonfall som säger att man har varit en idiot som har oroat sig.

Överstittarpostiv alltså. En person som anser sig veta så mycket mer om världen att den har rätt att förlöjliga andras oro. Tvi.

När hata inte är ett för starkt ord

2011-08-22T10:23:00.001+02:00

Det finns inget mer krystat än "sköna snubbar" som gör "sköna låtar" med sin "sköna gitarr" om det "sköna livet". Hatar dem. Varje dag hatar jag dem. Särskilt när låten har ett "skönt beat" eller en "skön reggaekänsla". Ännu värre blir det när folk nickar gillande till den där sabla takten och tycker att "ja men så är det. Livets enkla små nöjen. Man ska inte göra det för svårt för sig". Usch. Pröva på att ha ett skönt liv när du saknar jobb, bostad, kärlek eller vad fan som helst din odugliga typ! Med det sagt, behöver inte Bruno Mars och hans vidriga ap-armé någon övrig presentation.

Den här låten förstörde delar av min sommar kan jag tala om.

"Skämt och sidor"

2011-08-18T21:31:00.001+02:00

Vill på allvar slå folk som säger så. Hårdare än jag vill slå grannen som nyss spelade improvisationsjazz på flöjt.

Föräldraledighet

2011-08-17T12:39:00.001+02:00

Såhär. Mina vänner fick barn för ett år sedan. Han har ett fast jobb, hon är arbetslös så hon tar hela föräldraledigheten eftersom att det blir bättre för ekonomin. Det har de fått bestämma själv.

Eller såhär. Mina vänner fick barn för två år sedan. Hon har ett fast jobb, han är arbetslös så hon tar hela föräldraledigheten eftersom att det blir bättre för ekonomin. Det har de fått bestämma själv.

Eller såhär. Mina vänner fick barn förra hösten. De lever på två rätt höga heltidslöner, men han tjänar någon tusenlapp mer så hon tar hela föräldraledigheten eftersom att det blir bättre för ekonomin. Det har de fått bestämma själv.

Ja jag fattar att delad föräldraförsäkring inte funkar för alla. Ena föräldern kanske är utförsäkrad eller arbetslös eller vad fan som helst - men varför är det i nio fall av tio så att förespråkarna för "välja själv" alltid väljer att kvinnan ska vara hemma? För att de följer en norm och är fast i en struktur så klart, och om ni frågar mig så rimmar det rätt illa med att "välja själv". Hur övertygade de här människorna än är om att de gör det.

Människokännedom

2011-08-15T15:21:00.000+02:00

Precis som jag misstänkte. Personerna som gick bakom mig, smaskade på tuggummi och pratade om att "alla FAKTSIKT har ett val" när jag var på väg till lunchen var så solbrända att huden såg ut att vilja emigrera. Klart att råttfärgade människor som är så korkade att de pressar i solen hela sommaren tror att alla har ett val. Säg det till de svältande barnen på Afrikas horn, shit face.

Gäääsp

2011-08-15T10:43:00.008+02:00

Sedärja vad fort en månad går. I morse vaknade jag i princip gråtandes tio minuter innan klockan ringde. Hittade på en ny morgonrutin (jorå, här lever vi farligt) där morgon-tv ingick. Vet inte om Frallan uppskattade att Annicka Jankell och någon käck snubbe på tv 4 tre timmar efter att han hade somnat, men jag tänkte att det kunde fungera som en motivation till att ja, typ, vräka en granne med större lägenhet så att vi kan få ta över den?

Anyhoodles, tillbaka på jobbet mitt i nollningsveckan. Möttes av marcherande nollor när jag kom i morse. Ser till min oändliga skadeglädje att det regnar på dem nu. Hade tänkt skriva något grinigt om Aftonbladet men jag tror att jag stannar i skadeglädjen ett tag istället. Det är trots allt den enda glädje jag känner. Och förstör jag den är det möjligt att dagen slutar så här:

<iframe width="425" height="349" src="http://www.youtube.com/embed/-Kobdb37Cwc" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>

(den här koden är då videon till Boomtown Rats - I don't like mondays, men blogger vill visst inte leverera den idag)

Semestermisär

2011-07-19T16:34:00.003+02:00

Vad är det med semester som drar ner en (läs mig) i ett förpubertalt träsk igen? Sov tolv timmar i natt och har ägnat min vakna tid åt att multitaska med twitter på datorn, utfrågningen i Murdoch-härvan på tv och Bubble Blast 2 i mobilen. Är seg, grinig och har en hjärna bortom kontroll, men har fortfarande inga planer på att lämna sängen. Fyra veckor till av det här och det kommer garanterat att utvecklas acne och hårväxt på konstiga ställen. Hjälp mig någon. Hitta på en aktivitet. Jag sover en kvart till så länge.

Ett bittert minne från Skansen

2011-07-18T16:46:00.001+02:00

Jag har sett många dåliga konserter i mina dagar. Rolan Bolan i London och Alice Cooper på Sveriges sämst planerade festival; Metaltown. Men få saker har varit så illa som Laleh på Skansen den 2 augusti 2006. Jag har alltid haft otroligt svårt för människor som ser sig som naturbarn och här var det fullt av dem. Inte minst så stod det största av dem på scenen. Jag vet inte vad vi hade väntat oss egentligen, men upplevelsen blev en chock. Med tanke på hur butter och desillusionerad jag är i vanliga fall är kan man ju såhär i efterhand fråga sig vad jag gjorde på en konsert med en livsglad människa mitt i strålande solsken - men jag var där och jag hade betalat för det.

Brottsplatsen var ungefär så illa man kan tänka sig. Brottet var snudd på värre än så. Runt mig och mitt sällskap flockades barfotafolk som med tillgjorda röster berättade för varandra hur "hääääärlig" Laleh var när hon tio minuter in i konserten fick avbryta för att "ta in atmosfären". Förmodligen skulle ingen av dem någonsin tveka att förstöra en fungerande fest med att spela Cecilia Lind på gitarr.

Även lidande är ju en upplevelse så vi stod ut ett tag. Måttet rågades först efter trekvart när Laleh skrek att hon skulle spela saxofon för att sedan trolololla loss på ett fiktivt instrument. Precis där slutade vi att stå ut. Långt innan konserten var slut gick vi utan att se tillbaka. Laleh var tillgjord, publiken var tillgjord, Stefan Sundström var inte alls särskilt imponerande och helheten av detta var på inget sätt värd de trehundra kronor vi hade betalat. Tro mig när jag säger att jag aldrig kommer att hata mig själv så mycket igen att jag går på en Laleh-konsert. Men. Trots detta så kan jag aldrig ta ifrån Laleh att hon har gjort en av de mest gripande låtar jag har hört. Så gripande att jag bara kan lyssna på den ibland utan att lägga mig i fosterställning och gråta en stund:

Du har aldrig så många vänner som på din begravning.

2011-07-05T10:40:00.003+02:00

Det är sant. Jag har sett det själv alldeles för många gånger. Med det sagt så tänkte jag inte ljuga och överdriva min relation till Gustaf Kjellvander. Vi umgicks i samma kretsar i slutet av nittiotalet och ett tag därefter. Vi hängde med samma människor på Mejeriet i Lund. Vi drack öl på samma pubar. Vi snackade ibland. Han var mina vänners vän. En flyktigt bekant från slutet av tonåren. Varken mer eller mindre. För några veckor dök han upp som ett vänförslag på Facebook. Jag kollade hans profil, konstaterade att han växt upp på något sätt och gick vidare med livet. Mindre än en månad senare var han död. Det känns bara så förbannat sorgligt. Han var, som så många andra, alldeles för ung.

2011-06-30T22:25:00.001+02:00

Pusselbitar faller på plats, cykelplanerna är aktiva, vännerna är fantastiska och dimman efter en bourbornhonungvaniljmilkshake börjar bli påtaglig. Jag har så svårt att klaga just nu att närkingen inom mig kämpar för att få luft. Förstår ni?

Jag vet inte vad ni gör just nu, men jag har precis räddat en ål.

2011-06-28T10:55:00.000+02:00

Som vanligt tillåts dumheter tills det är alldeles för sent. Blir inte förvånad om vi snart har en licensjakt på ål i det här landet. Hursomhelst, klicka på länken, skicka ett sms, betala en slant, välj smart när du äter. Om inte annat för att ålen är viktig för ganska mycket mer än sig själv:

Varje räddad ål är avgörande för den europeiska artens överlevnad! Ålen är inte bara en delikatess, den är också viktig för ekosystemet: som yngel är den föda för andra djur, som vuxen är den en allätare. En utdöd ål är alltså en förlust för både den svenska kulturen och havet.

Ny tid, nytt liv! Yet again!

2011-06-27T15:46:00.002+02:00

Jag förtränger det uppenbara (det vill säga en psykisk kris) och planerar framtiden. Nästa fredag byter jag hårfärg igen (och fan ta livet om jag ser ut som ett urtvättad kärring från -94 den här gången med) och efter det kanske jag köper en cykel. Visst låter det bra? En cykel. Tänk så mycket lättare livet kommer att kännas när jag svindlar fram på Stockholms gator som en gothpil. Frihet på en springare av stål! Ja. Så får det bli. Och Tina får bli min mentor - vare sig hon vill det eller inte.

Vad gäller midsommar så var den i mitt fall hyfsat lugn, medan andra i sällskapet blev riktigt i gasen. En blev så i gasen att han till och med trillade, fullt påklädd, rätt ner i Vinterviken. Vilket tyvärr inte gjorde honom nyktrare. Däremot blev han mycket, mycket argare.

Fest!

2011-06-22T09:46:00.000+02:00

Sådärja, då var det bokat, betalat och klart. Åker till Irland fem dagar vid månadsskiftet juli/augusti. Ska dricka guinness, titta på tuffa vänner i ett band och vara precis som alla andra på utlandssemester fast jag tror att jag är ett unikum bland turister. Hade tänkt skriva ett långt och inte särskilt blygsamt skryt om det här, men får nöja mig med ett kort eftersom att jag sitter mitt i en deadline och borde hålla mig på mils avstånd från allt vad internet heter. Det känns i vilket fall som helst oerhört rafflande. Sist jag hade råd att göra en resa utan stöd från någon annan var när restskatten tog mig till London 2002.

2011-06-16T10:33:00.000+02:00

När jag var så liten att det var minst tio år kvar innan jag skulle flytta hemifrån ställde mamma ut en ormbunke på trappen tidigt en vinter. Eller om det var sent en höst. Jag vet inte, men det var inte något väder för den där ormbunken i alla fall. Den hade stått inne och vissnat ett tag. Jag frågade mamma varför hon ställt ut den mitt i nästanvintern. För att hon inte kunde slänga något som lever, men den var för död för att behålla inne sade hon. Någon vecka senare såg jag hur hon påtade lite i bunkens jord, vattnade och drog av lite döda blad i lönndom. Ytterligare några veckor senare hade den överlevt vintern mot rätt många odds och till våren fick den flytta in igen och om mitt minne inte är helt förstört så står den fortfarande i min brorsas gamla rum. I vilket fall som helst så känns den där ormbunken ungefär som den här bloggen. Den lever för mycket för att slängas, men det är för död för hålla vid liv. Så jag kommer hit och påtar och skriver skit ibland och så kanske det slutar med att den återuppstår till fullo någon gång.

För övrigt, saker som inte är lika: dammsuga och damsuga. Fantasin om vad det senare månne kunna vara får mig att vilja genomgå lobotmi. Särskilt eftersom att jag råkade skriva det i ett sammanhang där okända, tysta män kom in på mitt kontor. Hu.

"Alla råd du får utan att be om dem är övergrepp"

2011-05-30T11:05:00.004+02:00

När jag var nitton sade en manlig bekant att om jag fortsatte att vara så där ful i mun skulle jag aldrig få en kille. Han skrädde inte själv svordomarna så att säga, men det var självklart inte samma sak när han svor (bara ett uttryck för hans extrema bögskräck kanske). Jag hade tidigare fått samma råd från en kille i min gymnasieklass: svärande tjejer attraherar inte män, som homogen grupp.

Några år senare sade en bekant till mig att hon längtade efter att få göra om mig till en borgerlig kvinna som var attraktiv för olika tjänster, i motsats till det manhaftiga, motbjudande vänsterskabb hon tydligen såg mig som då. Hon tänkte "klackar, klackar, klackar och så en rosa blus på det". Jag tänkte "HELL NO".

I fredags fick jag veta att jag "måste sluta vara så arg" eftersom att det inte är bra för "tjejer" i min ålder.

Måndagen den 30 maj 2011 är jag trots min fula mun, förvånande nog i ett förhållande. Jag sitter dessutom helt utan högklackade skor och rosa blus på mitt jobb och skördar frukten av förra veckans vrede: en fungerande ventilation på rummet. Ser ut som jag lyckades ta mig till en seger utan att följa normativa råd från "välmenande" översittare. Tänka sig.

Folk med för mycket tid

2011-05-26T15:03:00.001+02:00

Någon smartskalle med lite för mycket att säga till om har tänkt så att det knakar och kommit på att institutionerna inte längre får heta "institutionen för" utan ska från och med 2013 istället heta "avdelningen för". Det innebär i sin tur att alla avdelningar som tillhör institutionerna idag måste byta namn till "gruppen för".

Tänk att jag jobbar statligt. Tänk att det står "institutionen för" och "avdelningen för" på alla våra blanketter, rapporter, avhandlingar, delegationer och så vidare. Tänk att allt detta nu måste ändras för att någon anser att det som har fungerat helt utmärkt under väldigt lång tid inte alls är bra. Ändra på saker för ändrandets skull, vilket trams. Är detta ett sätt att skapa arbetstillfällen eller bara dumhet i sin renaste form? You tell me. Anders Borg, som tydligen skanderade i morse att folk ska arbeta istället för att röka och dricka, apropå en höjning av alkoholskatten, lär väl klappa sig nöjt på magen hur som helst.

Bara en grej till

2011-05-26T10:54:00.001+02:00

VVS-gubben kommer efter att jag har fyllt i ett formulär och klagat på ventilationen här i huset (Jobbar statligt. Vi löser problem med blanketter och byråkrati - inte telefonsamtal). Efter att ha vägrat fatta att den ventilation jag har just nu enbart beror på öppna fönster och tvärdrag, hävdar han att jag får skylla mig själv som sitter i ett rum med så stora fönster och dessutom väljer att ha den solida trädörren öppen. För det första var jag inte delaktig i beslutet att vi skulle byta lokaler. För det andra så har jag en tjänst som innebär viss mottagning av studenter (på gott och ont). ERGO: det funkar inte med stängd dörr ditt aber.

Tio minuter senare, efter jag slagit hål på jag vet inte hur många bortförklaringar, säger detta skarpsinne till människa "Ja men du skulle ha suttit här på nittiotalet, då var det mycket värre". Blind av raseri inför den totala bristen på relevans kontrar jag med stenåldersmänniskans alla dilemman och får höra att jag ballar ur. Ballar ur? BALLAR UR? Vem fan är det som kommer med skitargument för att slippa göra något åt min undermåliga arbetsmiljö? Åh må han skita sig i näven tills solen aldrig går upp! Detsamma gäller för alla som kommer med "vänta tills du får barn"-argument. Åk ut på ett fält och skit er i näven allihop.

Ridå. (eller end of rant som vi säger på twitter)

Bloggpaus

2011-05-16T21:32:00.003+02:00

Kanske för evigt. Kanske en vecka. Har varken tid, ork eller motivation just nu - men det kan ju komma tillbaka när jag minst anar det.

Kommer däremot att fortsätta skriva här med Andrea när andan faller på! Och så finns jag på twitter för den, så att säga, hugade. Det är bara här jag har tappat formen. Hej så länge.

Lördag i sängen

2011-05-14T16:07:00.000+02:00

Ligger i eftertankens kranka blekhet och önskar att min faiblesse för Bon Jovi och portvin inte höll i sig till fem på morgonen. Mäktar inte med mycket mer än att räkna ut alla påsar chips jag kan köpa innan SL-kortet höjs (höjs trots löften om att så inte skulle ske 2011, bör tilläggas). Ja, det är ju som det är det där. Sänkt skatt ger en illusion om mer pengar i plånboken för några, medan höjningar av SL-kort och sjukvårdskostnader är en verklighet som drabbar många fler. Glöm inte att tacka alliansen för det!

Och medan ni tackar fortsätter jag att leva på minnet efter gårdagens rafflande konserter på Strand med Stench, In Solitude och Ghost. Var jag med om att en karl försökte marknadsföra sig till min vän genom mig med att säga "jag har stor kuk och gillar klitoris" precis innan han började hala upp sin medlem ur brallan? Ja det var jag, och jag sprang därifrån.

Ghost. Ondskeraffel.

En låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle:

2011-05-10T14:48:00.000+02:00

Igår stod jag i ett neonrosa Chris Isaak-linne mitt i en park någonstans i Hägersten och försökte hålla mig vid liv parallellt med att jag traumatiserade barn genom att flåsa och panikstretcha i takt. Misslyckat oberört. Ungefär samtidigt som jag slogs av tanken att "herregud, nu lämnar jag jordelivet som en sorglig kopia av en sexturist" hoppade Spotify igång i lurarna igen. Större delen av min löpar/haltar-runda låg i radioskugga och jag hade inte fixat ner min jogglista så att den gick att lyssna på i s.k. offline-läge. Ergo: alla låtar blev improvisations-rap. Hur som helst, Spotify hoppade igång med Morrissey och gårdagens sanning till låttitel. First of the gang to die. Jo tack, och i min osexigaste stund dessutom. Men jag överlevde, mirakulöst och mot alla odds och just det där tillfället när jag pendlande mellan liv, död och snuskkärring i solnedgången kändes märkligt behagligt.

Idag återstår bara ledvärk och pina, men när jag lyssnar på låten igen känner jag mig mysig och självgod. Inte för att jag har skadat barnen som såg mig för livet - utan för att jag faktiskt släpade mig tre kilometer runt Hägersten och överlevde.

Det nya livet!

2011-05-09T11:08:00.004+02:00

I torsdags åkte jag på konferens och upplevde fördelen med att jobba med medelålders män: de samlar på whisky och tar med mystiska prover i små flaskor på konferenser. I fredags var jag trots viss återhållsamhet dagen innan relativt seg. Lät en frukostbuffe, en fika, en lunch, en fika och en frukt landa ovanpå gårdagens trerättersmiddag och mystiska whisky. Vid fyra var jag hemma från konferensen, vid fem var jag inne i stan igen. Under fem timmar åt jag en pastarätt och drack vin i det bästa av sällskap innan jag åkte hem och avrundade kvällen med portvin och en liter ramlösa. Sedan blev det lördag, Feministiskt Forum, dumplings på Drottninggatan, en öl på Queens Head, en fulhetskris i hemmet och sedan sushi, snarr och ett glas vin i Västertorp innan Regents Pub och mods.

Igår var jag, trots viss återhållsamhet kvällen innan en gång till, allt annat än människa. Jag antar att det är det som i folkmun kallas för att åldern tar ut sin rätt. Vid ett tillfälle funderade jag på att skicka ett meddelande till mina vänner och efterlysa den vanligtvis hyfsat skärpta, gråa lilla klump som ska föreställa min hjärna, eftersom att jag nästan var säker på att den hade emigrerat. Men jag gjorde inte det. Jag åt en halv pizza till lunch och tröttnade på mig själv istället. Jag hade kunnat undvika allt skräp jag satte i mig de här dagarna och hållt mig till fredag- och lördagkvällen. Istället svullade jag girigt på som om det vore mitt livs sista tillfälle att göra det vid varje tillfälle jag fick möjligheten. Bah. Jag förespråkar inte ett totalhälsosamt leverne, men jag börjar gå totalt åt andra hållet och det kan inte heller vara bra. Avslutade söndagkvällen med en smoothie och tankar om "det nya livet", fast övertygad om att det här är veckan då jag ersätter långpromenaderna med joggning, drar ner på alkoholen, skippar onödigt snarr och börjar varje morgon med tre Longovital-tabletter.

Idag började jag dagen med att glömma tre Longovital-tabletter - men jag har i alla fall registrerat mig på en sida för joggande människor. Framtiden är oviss. Wish me luck.

ÄNTLIGEN!

2011-05-03T09:39:00.000+02:00

ORD kan inte beskriva den glädje jag känner över att Patti Smith har tilldelats Polar music prize. Tre gånger har jag sett henne. Två av gångerna var närmast en religiös upplevelse - mittengången var en spoken word-konsert på Roskilde och i ärlighetens namn var jag inne på den tredje kartongen vin sedan lunch, så minnet är väl sådär. Men låt oss kalla det för en religiös upplevelse också. Usama är död, snö i maj och polar prize till Patti Smith. Det är i sanning en händelserik tid vi lever i hörrni!

Mercy..

2011-04-29T11:15:00.002+02:00

Var så glad i morse att det nästan kändes som att jag var full. Botade detta med att läsa facebookstatusar. Alltså alla dessa namn på respektiver! Varför kallar kvinnor, yngre än mig, sina makar för "gubben"? Varför finns det män som kallar sina fruar för "regeringen"? Varför blev jag vän med de här människorna från början? Varför har jag ens kvar mitt facebook-konto? Och vad är det med faiblessen att fota barnfötter i sepia? Ett liv i frågor utan svar. Jag behöver portvin.

När ord inte räcker till:

2011-04-28T13:50:00.000+02:00

Från Stockholm City, idag.

Värmer lidande bättre, eller är det bara snyggare?

2011-04-27T21:25:00.000+02:00

- Det finns en önskan från de rödgröna partierna att hamna i majoritet med Sverigedemokraterna och det kan bara ske om de aktivt röstar tillsammans, röstar på samma förslag, trycker på samma knapp.

Så sade Fredrik Reinfeldt till DN i mars när det handlade om frågor i finansutskottet. I april röstar han aktivt tillsammans med, på samma förslag och trycker på samma knapp som SD mot att förbättra förhållandena för minkar.

Vi sörjer denna dag och vi sörjer alla de miljoner minkar som blir offer för ett perverst mode, skriver skaparen till facebookgruppen "Stoppa minkfarmarna". Jag sörjer med dem och förbannar allt vad svensk djurpolitik heter just nu.

Kränk en svensk - säg hen.

2011-04-27T17:00:00.002+02:00

Efter vargen och kommunisterna är "hen" förmodligen det farligaste som finns i det här landet. Vi borde inte ens prata om det. Transsexuella är ju egentligen bara störda bögar trots allt. De andra som t.ex inte förstår att en dongel mellan benen gör dem till MÄN, är en exotisk avart som ingen bör lyssna på. Framförallt så vill alla, som tar hänsyn till dem som inte kan eller vill könsbestämma sig, att kvinnor och män ska smälta ihop till en obestämbar sörja. Att vi är uppdelade i två kön enligt tydliga riktlinjer måste faktiskt vara det viktigaste av allt. Hur skulle vi annars kunna bli kåta på varandra när den enda sanna kåtheten är den som bottnar i att kvinnor är kvinnor och män är män? Till och med homosexuella försöker ha hetrosex för guds skull. Jo jo, bögar tar varandra bakifrån och lesbiska vill bara ha kuk annars skulle de inte bli så galna så fort de såg en strap-on. Jag vet nog! Eller inte.

Det är ganska lustigt att det som borde vara en icke-fråga för många i det närmaste uppfattas som ett hot mot hela deras könstillhörighet (och planetens överlevnad). Lustigt på ett sorgligt sätt för det är en sak som är av stor betydelse för en liten, utsatt grupp - och alltså knappast en fråga för en blå regering. Förmodligen inte för en rödare blå heller. Annat är det faktiskt i Pakistan där det har blivit så här:

The country's Supreme Court has ruled that those Pakistanis who do not consider themselves to be either male or female should be allowed to choose an alternative sex when they apply for their national identity cards.

Way to go!

Grannjävlar

2011-04-25T21:04:00.001+02:00

För några veckor sedan satte någon insamlare åt utsatta i Estland upp en lapp om att de skulle komma förbi här och hämta upp kläder. Det enda vi behövde göra var att sätta ut en påse med överblivna plagg i trapphuset så skulle de hämta upp allt kommande onsdag. Jo. Det hände ju aldrig. De kom inte. Däremot var grannarna otroligt snabba på att visa sin solidaritet till det estländska folket genom att bygga ett berg av gamla paltor utanför vår dörr. Låt oss kalla det för nedrebottenförbannelsen.

Det har nu gått minst fyra onsdagar sedan insamlarens svek. Klädeberget ligger kvar. Ingen befattar sig med det, men de flesta har bidragit till det. Spontant tänker jag att de ursäktar sin slapphet med kränkthet, för det känns definitivt som en typisk känsla för boskapet som bökar runt i lägenheterna här. Kränkthet är dock en usel ursäkt för alla så den gubben går minsann inte.

Förra veckan skrev Frallan en lapp om att han snart går till sopen med allt. Någon käck bastard till granne skriver tillbaka och föreslår att han ska ringa till Stadsmissionen istället. För det första: gör det själv ljushuvud. För det andra: det hade han redan gjort, men Stadsmissionen åker inte ut och hämtar kläder. Och varför ska Frallan ens behöva ta ansvar för de där sabla herpesskäggens överblivenheter från början? Måste jag ställa upp mitt utrens från garderober och skåp utanför deras dörrar för att de ska fatta olämpligheten i att inte ta reda på sin egen skit? Jeeez. Om något driver mig till vansinne ikväll är det utan tvekan våra grannar.

Till er som tror att söderförorterna till Stockholm är gröna, röda och solidariska kan jag bara säga: knappast i det här huset! Här är folk inskränkta, självupptagna, miljöbovar som jag inte ens hade pinkat på om de brann. Mest för att jag kommer att brinna upp först tack vare deras förbannade skitklädhög. Mon dieu.

2011-04-17T20:07:00.001+02:00

Packar för att åka till ett patienthotell i Skåne där en av mina närmaste bor medan hennes sambo, tillika min vän, ligger nedsövd efter en trafikolycka. Ibland visar det sig på det mest ovälkomna sätt hur jävla fragilt livet är.

För ful för en öl

2011-04-16T13:00:00.001+02:00

Jamen hej! Jag vet ett ställe ni inte ska gå till om ni inte är pinnsmala, totalsminkade tjejer som lever efter devisen "minst kläder vinner" eller muskulösa, tribaltatuerade snubbar som ohämmat rattar på första bästa silikontutte. Det ligger på hörnet av Medborgarplatsen i Stockholm, ut mot Götgatan och har en inglasad uteservering. Tänker inte anstränga mig för att komma på vad det heter, men det går inte att missa.

Jag var där igår, i bra sällskap, men tydligen i fel outfit. Det tog tre bartendrar för att hjälpa en fnissande tjej med mer tits än ass att få en drink. En som lade lika stora delar på att ragga som att fixa drinken, och två som stod bakom och hö-hö-höade med skjortärmarna uppkavlade så att tribalerna blottades även för oss med smak (ja det är objektivt). Bredvid spektaklet stod jag och försökte få uppmärksamhet. Det är tydligen något extremt äcklande med osminkade kvinnor i samma ålder som bartendern, för trots ihärdiga kontaktförsök fick jag bara skrajset undvikande blickar. Efter en kvart gick jag till uteserveringens bar och fick nöja mig med en stor stark. "Vill du ha något annat får du gå till baren där inne". Jojo. FÖR DET ÄR JU MÖJLIGT! Har god lust att göra en Julia Roberts från Pretty Woman och gå in där med mina systemetkassar idag samtidigt som jag skrockar om vad de missade. Är dock inte övertygad om effekten det kommer att få...

En låt du kan spela på instrument

2011-04-15T09:50:00.001+02:00

Om vi bortser från "Lilla snigel" och några andra blockflöjtsklassiker som jag i alla fall bemästrade när jag var ung på både flöjt och klarinett så kan jag inte en enda hel låt på något instrument. Jag tror inte ens att jag skulle kunna hålla takten på triangel i mer än fem sekunder om så mitt liv hängde på det. När jag var ett barn insåg jag nämligen tidigt att om du inte blir bättre än en medelmåtta så är det ingen idé att fortsätta (för då kommer det alltid finnas någon jävel som berättar för dig var du brister). Alltså lade jag av att fortsätta lära mig fram till det att jag fyllde 14, 15 och plockade upp instrumentet "fyllesång" (jag växte upp i en håla i Skåne, mind you, och där var min alkoholdebut sen, jämförelsevis).

Anyhoodles, det enda jag egentligen kan känna viss sorg över är att jag inte lärde mig spela trummor. Om inte annat så är det något jag känner att jag borde kunna när jag hör introt till Painkiller av Judas Priests. Dock har jag, trots min ovilja att lära mig, lyckats ta in delar av fyra intron utöver det till Für Elise (eller Fürher Elise som jag trodde att den hette en gång i tiden). Behold ( i kronologisk ordning):

När jag var ett litet barn, fast långt efter att jag fyllde fyra år, lärde en fritidsledare mig fyra ackord på piano.

Någon gång i tidiga tonår var jag besatt av Twin Peaks och tvingade någon stackare, minns ej vem, att lära en tondöv klinka sig igenom ett par ackord av den här på piano.

Min nära vän Johan spelade bas och ägnade en halv kväll åt att få mig att fixa introt när jag var 16. Precis innan han var på väg att slå basen i huvudet på mig satt den!

Jag tror att det här var Johan också faktiskt, fast den här gången på gitarr. Jag har honom att tacka för så mycket. Tyvärr försvann han sedan, möjligen traumatiserad efter våra lektioner.

Med risk för att låta som en misantrop, men jag tror att jag gav upp lite

2011-04-15T09:14:00.000+02:00

Jag läste både morgonpressen och kvällspressens rubriker i veckan, och så länge de fortsätter att vinkla allt till att skattesänkningarna ger DIG mer i plånboken utan att skriva vad VI förlorar på det så kommer vi ha en blå regering. Så länge folk tror att de äger sina omvandlade bostäder istället för att fatta att banken äger deras medlemsskap i en bostadsrättsförening kommer vi att ha en blå regering. Så länge det går drev mot "alla" bidragsfuskare medan skattefuskarna kommer undan kommer vi att ha en blå regering. Så länge inte någon lyckas bryta myten om att du måste sköta dig själv och skita i andra för att överleva kommer vi att ha en blå regering.

Jag har mer än jag behöver. Jag vill inte ha några hundralappar mer över varje månad. Jag vill ha ett samhälle som fattar att alla inte har samma förutsättning och som strävar efter allas lika värde. Som inte rycker på axlarna och konstaterar att livet är orättvist utan som kämpar för att det inte ska vara så. Jag tror inte att Håkan Juholt är samhällets totala frälsare, men jag är övertygad om att han är ett mindre dåligt alternativ än det vi har nu.

Min favoritlåt

2011-04-13T15:13:00.002+02:00

Jag var tio år och grät över att jag aldrig skulle få gifta mig med Jon Bon Jovi (tack och lov säger jag idag), när jag upptäckte Guns n Roses på riktigt. Sedan dess har Appetite for Destruction varit den käraste skivan i mitt liv. Det är näst intill ett omöjligt projekt att försöka sammanfatta vad den har betytt för mig. Jag hånglade till den med Lennart när jag var 14, jag beefade om den på genusvetenskapen när jag 24, jag har gråtit till den är mina vänner har dött, jag lyssnar på den varje dag när jag jobbar (låt oss inte analysera huruvida det är genuint eller bara tragiskt). Genom alla vänskaper, genom alla förhållanden, i varje kärlek och i varje tid av mitt liv har den här skivan följt mig. Believe you me när jag säger att den även ska följa mig i graven. Believe you me.

Varsågod, greppa efter det närmsta halmstrået och snacka ner dagens Axl Rose bäst ni vill, men faktum är att han medverkade till att en av tidernas bästa skivor släpptes (Appetite for destruction) och på den skivan finns en av tidernas bästa låtar (Sweet child o'mine). Inte konstigt att de ledde vidare till prestationsångest, botox och rastaflätor. Hur är det möjligt att ens tänka på detta stordåd utan att bli lite, lite störd? Jag personligen känner mig berusad bara jag hör introt. Hur som helst; många är det som bittert har fått erfara att min och Axl Roses röst inte är, så att säga, kompatibla med varandra. Några få har upplevt att jag motat bort dem från stereon med gafflar när jag har satt Sweet child på repeat. Ni får nöja er med att titta på videon (och om ni inte gör det från in skylla er själv):

Vänlig hälsning 32-åring med Guns n Roses-plånbok.

Note to self:

2011-04-08T07:55:00.001+02:00

Det är tydligen tabu att besvara frågan "varför är flickvänner så svartsjuka" med motfrågan "varför våldtar pojkvänner sina flickvänner när de sover".

Jag lovar att jag har försökt, men jag kan faktiskt inte sluta skratta åt den här:

2011-04-07T09:33:00.000+02:00

Epic från Damn you auto correct:

Fint folk kommer sent (sfs)

2011-04-06T10:12:00.000+02:00

Nej vet ni vad? Nu kommer jag dra igång ett sånt därnt projekt som nästan alla andra redan har gjort. Har funderat på det sedan jag såg det hos Johanna för två månader sedan eller så, men inte kommit till skott. Om jag ska vara ärlig så drabbas jag alltid av dålig självkänsla när jag läser hos henne eftersom att hon är så bra på att skriva om allt och jag mest funkar när jag är arg. Nu har jag emellertid bestämt mig för att sluta med dålig självkänsla i år, och dessutom lyssnar jag på alldeles för bra musik för att inte låta den spridas. Så. När modemet hemma funkar igen eller arbetet tillåter tänker jag dra några favoriter från den här listan (är för dålig på att göra läxor så pallar tji ta alla):

dag 01 – din favoritlåt
dag 02 – din hatlåt
dag 03 – en låt som gör dig glad
dag 04 – en låt som gör dig ledsen
dag 05 – en låt som påminner dig om någon
dag 06 – en låt som påminner dig om ett ställe
dag 07 – en låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle
dag 08 – en låt som du kan hela texten till
dag 09 – en låt du kan dansa till
dag 10 – en låt som får dig att somna
dag 11 – en låt av ditt favoritband
dag 12 – en låt av ett band du hatar
dag 13 – en låt som är guilty pleasure
dag 14 – en låt som ingen tror att du skulle älska
dag 15 – en låt som beskriver dig
dag 16 – en låt som du brukade älska men nu hatar
dag 17 – en låt som du ofta hör på radio
dag 18 – en låt som du önskar att du fick höra på radio
dag 19 – en låt från din favoritplatta
dag 20 – en låt du lyssnar på när du är arg
dag 21 – en låt du lyssnar på när du är lycklig
dag 22 – en låt du lyssnar på när du är ledsen
dag 23 – en låt du vill ha på ditt bröllop
dag 24 – en låt du vill ha på din begravning
dag 25 – en låt som får dig att skratta
dag 26 – en låt du kan spela på instrument
dag 27 – en låt du skulle vilja kunna spela på instrument
dag 28 – en låt som får dig att känna dig skyldig
dag 29 – en låt från din barndom
dag 30 – din favoritlåt från den här tiden förra året

Den som väntar på något gott har det bara trevligt, som mattanterna sade när jag var ung!

Kan vi inte ta den där licensjakten på Aftonbladets rubriksättare istället?

2011-04-01T19:23:00.001+02:00

Jag började skriva ett långt och upprört inlägg om hur vidriga Aftonbladet är i sin jakt på rubriker. Jag hade tänkt förklara för den där blaskan om skillnaderna i en sexuell överenskommelse och att bli slagen sönder och samman i en destruktiv relation. Tro mig, det hela gör mig så förbannad att jag hade kunnat skriva en trilogi. Men jag ångrade mig. Det enda som förvånar mig egentligen är att de inte puffade artikeln ytterligare på huvudsidan när de ändå var igång. Den numera världskända bilden på Rihanna när hon är misshandlad hade de den "goda" smaken att lägga bredvid artikeln istället...

Den här artikeln säljer knappast lösnummer och de hade kunnat ta en mindre osmaklig rubrik. De valde ändå att gå den äckliga vägen trots att, eller just därför att, själva artikeln inte är lika smutsigt spekulativ i sig. Att Aftonbladet har engelsk skvallerpress som förebild framgår numera med all önskvärd tydlighet. Att Aftonbladet är den här dagens största skämt är ett faktum och jag tänker inte lägga mer energi än så här på ett aprilskämt.

Det sorgliga, vilket Aftonbladet helt uppenbart inte bryr sig om, är att kvinnomisshandel redan som det är inte tas på allvar och den här typen av rubriksättning gör knappast den saken bättre (vilket det går att läsa sig till i några av de kommentarer som inte har tagits bort än). Men jag antar att idiotin kommer med dricksvattnet på det där stället. För inte fan är det en tänkande individ som har satt den där rubriken och inte fan är personen som släppte igenom den särskilt skärpt.

Sådärja

2011-03-30T19:54:00.000+02:00

Det var ju inte en dag för sent. Och ja jag har en sådandär app som gör att jag kan ta fräsiga bilder. Den här gången visade det sig vara ett utmärkt alternativ till städning innan bilden togs.

Sick

2011-03-30T18:08:00.000+02:00

Jag är inne på fjärde dygnet i sängen och tredje sjukdagen från jobbet. Jag är flottig, febrig och förbannad. Snart är jag förmodligen också fylld av liggsår. I fyra dagar har jag inte gjort så mycket mer än sporadiskt uppdaterat twitter och sovit i skift framför olika tv-program. Tyvärr har jag haft en vakenperiod mellan nio och tolv varje dag och tyvärr har det gjort att jag har sett Malou Sivers härja i sitt "Efter tio".

Jag vet att man inte ska bli förvånad längre men alltså är det där programmet på riktigt? I måndags var Sandra Nielsen där för att prata om sin senaste skiva, men eftersom programmet hade en annan vinkel den dagen var Malou tvungen att flika in den ena dumheten efter den andra på temat "den kvinnliga avundsjukan". En kvart senare försöker hon lite tafatt att fokusera på svårigheterna i samarbetet mellan två "inredningskreatörer" trots att de helt uppenbart funkar mycket bra ihop. Idag var hon helt inne på att Gustav V var homosexuell och att det säkert var därför som han tänkte på sitt yttre. Carl-Jan stod bredvid och harklade fram att han nog trots allt var bisexuell eftersom han fick barn, men det var helt ointressant för Malou. Bisexualitet är ju inte alls lika roligt när man pratar mode som BÖGARNA. Alltså Malou, ditt troll, vad kommer jag att missa när jag går till jobbet imorgon och på fredag? Rytmen i blodet hos svarta eller judar som tipsar om ekonomi? Det är nästan så att jag känner mig ledsen över att börja friskna till.

Söndagssnabbis

2011-03-27T16:52:00.000+02:00

Jag tycker att det är lite intressant det där att ganska många jag har pratat med är emot utförsäljningen, den stressade omvandlingen, de pratar om att skatterna sänks för mycket, att a-kassan är åt helvete och försäkringskassan likaså. Ändå röstade de på alliansen. Alltså vad var det de förväntade sig? Privatisering och skattesänkning är ju liksom lite av alliansens grej va. Hur som helst, på temat:

Styckm-ordvits i Aftonbladet?

2011-03-23T08:31:00.001+01:00

Nej jag är inget mattehuvud.

2011-03-16T16:01:00.002+01:00

Fick precis ett mejl med innehållet "Vi får numera post från en sjuk person, boende i Katrineholm, som vill dela mig sig av sina integraler!" . Medan jag drog efter andan försökte jag komma på exakt hur kränkt någon måste känna sig som skickar hit något så brutalt som en finare form av fekalier. Från Katrineholm dessutom! Sedan kom jag på att det var lite väl lamt att endast skicka ut ett mejl om det här till oss som har något med posthantering att göra. Borde inte alla få veta om hela arbetsplatsen är offer för någon som, så att säga, är skitarg? Borde inte alla ha en möjlighet att stå beredda "when the shit goes down"? Jo, det kan man tycka.

Var på väg att skicka ut ett varnande mejl till hela personalstyrkan, men vis av tidigare dumhet valde jag att goolga "integraler" först. Med halvslutna ögon för att kunna blunda snabbt om nöden krävde. Det var ju tur. Ja att jag googlade innan jag fördummade mig - eventuella syner behövde jag inte alls oroa mig för visade det sig. Det här kanske är något alla vet, men tydligen är integralerna inte alls besläktade med fekalierna. Integraler har med matematik att göra. Och det får ju ses som turligt i sammanhanget. Inte minst för att mejlet avslutades med "Jag kommer att samla in allt som kommer från den här personen för framtida hantering. Ställer in en låda bredvid postfacken för ändamålet".

Dagens vidrigaste:

2011-03-14T10:29:00.001+01:00

Det korkade uttalandet tillsammans med smileyn. Att försöka dra låga poänger ur en katastrof. Ja jag vet att det inte är förvånande, men jag blir ändå sönderäcklad av att den här fånen sitter i riksdagen. Vad var det som hände egentligen?

Slemmet

2011-03-13T20:06:00.000+01:00

I fredags stod jag inne på O'Learys i Liljeholmen och tittade efter en vän. Jag orkar inte spekulera i vad som kan ha varit en utlösande faktor, men efter ungefär en halv minut kom en man fram till mig och fräste "slem" innan han gick därifrån. De arga blickarna han slängde över axeln fick mig att utesluta att det handlade om något slags misslyckat skämt. Jag har blivit kallad både det ena och det andra här i livet av människor som har stått mig närmre än en småpackad snubbe i en sportbar, så jag kan inte säga att det tog särskilt hårt. Jag blev däremot lite rörd över att vakten kom fram, frågade vad som sagts och tillade när jag sade att det inte kändes särskilt träffande "Det spelar ingen roll. Säger han så till dig är han inte välkommen hit igen".

Mitt liv med vakter är en lång historia av förolämpningar, översitteri och maktmissbruk. Från deras sida. När mitt ex tryckte upp mig i ett strypgrepp mot väggen inne på Rocks och hällde en avslagen öl över mig stod vakterna bredvid och blängde utan att lyfta ett finger. Jag har varit med om vänner som blivit utslängda på lösa grunder, jag har sett vakter misshandla folk i Malmö, jag har på det hela taget varit med om för mycket på för många platser för att det ens skulle finnas i min världsbild att vakten i fredags kunde komma fram och visa någon form av hövlighet. Men det gjorde han, och det spelar ingen roll om killen kommer in igen, för min del ligger ett stort värde i att han uppmärksammade vad som hände och visade att det beteendet inte var okej. Gudarna ska veta att det är något som aldrig har hänt mig i liknande sammanhang förut. Ganska sorgligt, egentligen.

Jag tar tillbaks

2011-03-12T15:38:00.000+01:00

Ja jag vet att jag var en stark motståndare till Twitter förut, men den här veckan blev det så extra tydligt att sidan vinner över Facebook i längden. På Twitter fanns kvinnodagen, rapporter från Libyen och information om Japan blandat med dålig humor, medan Facebook enbart har varit ett jävla lulull av myspys, semlor och en protestgrupp mot höjda bensinpriser utan någon som helst reflektion över vad bensin gör mot miljön. Jag är den första att erkänna att jag hade fel när jag dömde ut Twitter som en samlingsplats för människor som vill att alla ska se när de skriver härligt klämkäcka sms. Det förekommer i och för sig den typen också. Det vill säga människor som är lika värdiga som textraden "blibliboblablobläblä vi har vårat eget språk" av Martin. På det stora hela så är Twitter ändå en av de bästa samlingsplatser för nyheter, idioti och dålig humor som jag har stött på här i livet, helt tack vare dem jag har valt att följa. Come join us!

Ack ve

2011-03-10T13:23:00.000+01:00

Jag vet att det låter som en klyscha men det gör faktiskt förbannat ont när knopparna brister. Det kanske är förväntingarna på att ALLT ska bli lättare som gör att allt bara känns tyngre, eller så är det en olycklig slump att jag upplever de här känslorna varje vår. Så fort solen börjar värma tinas oron upp och jag blir lika ängslig som jag var under gymnasiet. Jag känner ingen samhörighet, inget självförtroende. Folk blir fiender och idealen jag hatar blir mitt mål. Jag får ångest när magen försöker fly över linningen på en för liten kjol och den där puckeln på ryggen känns inte enbart som dålig hållning längre. För att inte tala om min begränsande intelligens som i varje diskussion mynnar ut i frustande buskis i stället för klockrena poänger. Nej ni får ursäkta, men jag längtar faktiskt till hösten just nu. Om inte annat för att självömkan går bättre ihop med mörker än fågelkvitter.

När blir det slut på rumban?

2011-03-08T21:58:00.000+01:00

Internationella kvinnodagen. Det retar mig lika mycket varje år att den fortfarande behövs. Det retar mig ännu mer varje år att det finns människor som bor i en lullig illusion om att samhället är jämställt och utbrister: men alltså MÄNNEN då, ska inte de få sin dag? Det finns 364 stycken, ursäkta. Det retar mig förmodligen mest varje år att somliga väljer att göra dagen till ett jippo där kvinnan ska gratuleras som om dagen inte har ett politiskt värde. Ja grattis till rösträtt, jättespännande grej va? Och grattis till vi inte kommit längre än att det krävs en dag för att uppmärksamma folk på saker som löneskillnader, sexualiserat våld och kvinnans allmänna underordning.

Jag vill inte ha en internationell kvinnodag för att jag vill inte att den ska behövas, men det gör den och det kommer den säkert att göra under hela min livstid och det, mina vänner, är något som gör mig helt åt helvete sorgsen.

Hur som helst klicka på bildtexten för allmänbildning och lyssna på låten för en tankeställare, eller nåt:

Den franska revolutionen blev startskottet också för kvinnlig frigörelse. 1789 föreslogs för första gången kvinnlig rösträtt. 1793 godkändes också detta förslag men lades på is. Däremot infördes både rätten till skilsmässa för kvinnor och rätten för kvinnor att bli soldater 1792.

Just nu

2011-03-06T17:26:00.001+01:00

Väntar på att tåget ska lämna perrongen i Arboga, testar en blogg-app, sneglar på den högljudda östgöten snett mittemot och frågar mig om "första klass" egentligen är en förkortning av "plats avsedd för första klassens idioter". Det verkar inte bättre.

Undantag från regeln:

2011-03-04T13:08:00.000+01:00

Barnkörer är snarare min shot Fernet än min kopp te. Dvs något jag spottar ut så fort jag smakar på det. Jag traumatiserades tidigt av Cornelis och har aldrig riktigt hämtat mig efter hans fruktansvärda "Turistens klagan". Det beror lika mycket på att den är så dålig att den framkallar ångest som att livsbejakare i gemen tror att det är okej att nynna den när de är glada. Det är det inte.

Många artister har försökt sig på experimentet barn i sina låtar, men i mitt liv finns det bara två fall när det har lyckats tack vare att låtarna är så bra i övrigt. Jag går således på nåder med på barnkörerna i "Another brick in the wall" med Pink Floyd och "Schools out" med Alice Cooper, förutom ett och annat fall av de distade bebisskrik som Tool använt sig av. Jag skulle kunna dra det så långt som att jag faktiskt blir upprörd på riktigt av barnkörer i vuxenmusik. Med det sagt vill jag dra in ett undantag där det är okej att barn beblandas med vuxenmusik. Den här barnkören är nämligen så rar att jag nästan rörs till tårar varje gång jag tittar på den:

The Bechdel Test for Women in Movies

2011-03-01T14:20:00.000+01:00

Bryter tystnaden med ett youtube-klipp. Whinar lade upp det på Twitter för fem minuter sedan (se vad ni hade missat om inte jag också fanns där!):

Om ni inte har ljud på era datorer kan ni hoppa in 52 sekunder i videon och se ett smakprov på några filmer som inte uppfyller kriterierna: 1 - två eller fler kvinnor som har ett namn 2 - som pratar med varandra 3 - om något annat än män. Till och med jag blev förvånad. Till och med jag.

Lite om Berns, men mest om idioter

2011-02-23T16:13:00.003+01:00

I fredags var det Mens Club på Berns. Mens Club är en kväll för kvinnor i frack enkelt uttryckt, och Berns, ja det är ju ett ställe som hamnat i konflikt med SAC efter tveksam hantering av personal, ännu enklare uttryckt. För mer om konflikten finns SAC:s version här och Berns version här (Berns ska förvisso ha ändrat i sin version enligt vänner som är mer insatta i det här än jag). Det finns mycket att säga om det som har hänt, men det är inte därför jag skriver det här. Jag skriver det här för att folk är så satans dumma ibland (läs: jämt).

Det är inte lag på att bry sig om en konflikt. Det är inte lag på att välja sida i en konflikt heller. Däremot borde det vara lag på att inte använda fåniga ursäkter. Om du inte bryr dig för att du inte orkar eller för att du inte känner engagemang eller om du helt enkelt inte håller med: säg det. Ryck på axlarna och konstatera att kvinnor i traditionella manskläder lockar mer än politiska värderingar om det är så. Eller håll käft. Att komma med ett resonemang som går ut på att den som inte bryr sig alls är starkare än den som bryr sig litegrann är så korkat att det aldrig slutar provocera. Det går inte att bry sig om allt. Faktiskt inte alls. Däremot finns det en gammal klyscha som säger "ingen kan göra allt, men alla kan göra något", och den är alldeles sann.

JA det händer säkert samma sak på andra ställen som det har gjort på Berns. JA McDonalds och Shell är också idioter. NEJ jag fattar inte hur det kan vara relevant. Jag kommer aldrig förstå varför det är bättre att inte göra ett skit istället för att försöka göra någonting. Okej, grannen slår sin unge men haaaallå, ungar blir slagna hela tiden och jag kan inte rädda alla så jag... skiter i det? Av den anledningen? Kryp in under en sten och stanna där eftersom att du inte tillför något alls någonstans ändå.

Jag hyllar dem som inte gick till Berns och stod för de. Personerna som gick ut och sade att de tycker att Berns är skit och att de därför inte gick dit. Jag ser inte ner på dem som gick dit för att de ville för det. Det går inte att förhålla sig till allt, särskilt inte frågor som inte engagerar en från början. Men att himla med ögonen för att man inte kan stå för det man skiter I är fegt, tramsigt och lågt och det hör inte hemma i mitt liv. Vik hädan fåfänga rövhattar. Inse att det enda ni säger är att era egon tar för stor plats för att ni ska orka bry er om någon annan över huvud taget.

Idag fick jag ett mejl från Postkodlotteriet:

2011-02-22T20:58:00.001+01:00

Hej!
 
Tack för ditt mail.
Vi vill naturligtvis inte skicka reklam till dem som inte 
vill ha det. Därför har vi lagt in en spärr så att kommande 
reklamutskick inte skickas till er. Det kan dock hända att 
ni får ytterligare något utskick från oss eftersom våra 
reklamutskick trycks och tillverkas någon månad innan de 
skickas ut. Vi ber om överseende med detta.
 
 
Vänliga Hälsningar
Emilia

Insmickrande och smörigt, javisst, men någonstans fann jag ändå en viss uppskattning i att Emilia hade tagit sig tiden att skriva mejlet. Ja, här kan vi skratta hest åt den naivitet som ofta slår till på kvällskvisten hos oss. Mig. Emilia har inte tagit sig särskilt mycket tid alls, så klart. En minut efter att hennes mejl hade anlänt, fick jag nämligen ett till - från Oskar:

Hej!
 
Tack för ditt mail.
Vi vill naturligtvis inte skicka reklam till dem som inte 
vill ha det. Därför har vi lagt in en spärr så att kommande 
reklamutskick inte skickas till er. Det kan dock hända att 
ni får ytterligare något utskick från oss eftersom våra 
reklamutskick trycks och tillverkas någon månad innan de 
skickas ut. Vi ber om överseende med detta.
 
 
Vänliga Hälsningar

Oskar

Tanken slog mig så klart att Emilia och Oskar delar hjärna eftersom att det här handlar om något så obehagligt som Postkodlotteriet. Så är det förmodligen inte. Nej förmodligen är det snarare så att Emilia och Oskar har behövt en månad på sig (minus fyra dagar) att klippa och klistra in ett svar i ett mejl och skicka det till mig med en minuts mellanrum. Med den ansträngning som det verkar ha inneburit kan man fråga sig varför de ens har skrivit in sina namn från början och inte helt sonika undertecknar allt med Jesus, Herren eller ännu hellre: Judas. Standardsvaret skvallrar trots allt om att det här är ett utskick de tvingas göra ofta.

Materialist - varför inte?

2011-02-22T15:39:00.001+01:00

Idag är det tisdag. Veckans tråkigaste dag. Jag gillar förvisso att gå till jobbet, men tisdagen befinner sig för långt från helg för att ha ett existensberättningande. Helgen är den enda tiden jag har att sova ut på och på tisdagen känns det helt enkelt bara svindlande när jag tänker på hur långt bort nästa sovmorgon finns. Inte minst den här tisdagen när jag vaknade upp från en dröm där Frallan lurade i mig ett gift som verkade i två dagar innan det dödade mig. Tack.

Den här tisdagen är hur som helst inte som andra tisdagar. Mitt i alla tristess har jag bejakat min materialistiska sida och gjort mig till en del av den nya generationen: Jag har beställt en HTC Desiere HD. Ack, jag är så lycklig att jag inte ens orkar bli ledsen över att lyckan är ett bevis på hur tomt och innehållslöst mitt liv är i övrigt. Trots att jag numera äger en röd presskanna från Stelton.

Det var bara det jag ville säga. Kan inte tänka mig ett tråkigare inlägg än ett inlägg om en telefon och en presskanna hur bra det än passar veckans tråkigaste dag. Nog är nog.

Lördag

2011-02-19T14:38:00.001+01:00

Hängde twittergäng med bland annat Baby Royale, 30+ och Vintagesmulor igår. Kvällspasset på Diset har blivit inställt idag, så jag håller mig hemma och drar buskisskämt för katten istället, med bävande hjärta inför melodifestivalen. Har fortfarande inte kommit över att jag såg Christer Sjögren sjunga Life on Mars förra veckan. Gjorde jag verkligen det?

Buskisroad

På söndag vaknar jag utan vänner

2011-02-18T11:03:00.002+01:00

22 år gammal befinner jag mig på en fest med en traditionsenlig gitarrgosse i sällskapet. Precis innan han river av "Sweet child 'o mine" tittar jag på min vän, ler vinfrytnligt med ett självförtroende som bara kan hittas i botten av en bag in box och säger att nu, NU, ska du få höra mig sjunga. Precis som att det skulle vara något någon hade sett fram emot. Hon ler trots allt lite förväntansfullt, men hennes ansiktsuttryck förvandlas i samma stund som jag tar min första ton.

Tänk glad flicka som springer in i ett rum och förväntar sig godis. Tänk er minen när hon öppnar dörren och hittar sin döda kanin i stället. Tänk er vad som händer i hennes ansikte då. Ett barns förväntansfulla glädje blir till skräck, besvikelse och sorg. Ungefär så. Nej, vi pratade aldrig om det. Hon utvecklade dessutom ett bittert hat mot festgitarrister har jag hört, min vän. Eller före detta vän. När jag tänker efter så pratade vi aldrig över huvud taget igen efter den festen.

Imorgon är det lördag. Då ska jag till Diset för första gången i mitt liv. Tydligen är det karaokekväll - eller som vi kallar det nu för tiden "I döda kaniners sällskap". Hepp!