Om råd och idioter

Det finns ett talesätt, inom någon filosofi som jag har glömt vilken det är, som säger att alla råd som ges oombedda är övergrepp. Ja det är lite överdrivet, men jag skulle vilja säga att det ligger en hel del i det många gånger ändå, bland annat i en facebookstatus från igår. Någon bad om respekt för sin övervikt och önskade att folk kunde sluta lägga sig i. Och vad händer? Först går några nötter in och säger att "du är fin som du är" samtidigt som de säger att det är ju faktiskt okej för den här personen att vara överviktig eftersom att övervikten beror på medicinering. Ödmjukt. Verkligen. Efter det går ett jävla ägg in och tipsar om LCHF följt av en smiley. Ärligt? Hur tänker en sådan människa? Alltså vad är det för fel på vissa av dem som går på den där sabla dieten? Är det kolhydratbristen som gör det? I vilken verklighet är det okej att ge ett råd om förändring till en människa som vill bli respekterad för den den är och som dessutom inte har BETT om det där rådet? Svar: ingen och det finns ingen smiley i världen som kan rättfärdiga den som gör det. Blir galen. Lämna folks kroppar i fred. Och sluta begå övergrepp. För fan.

Fan vad jag älskar mig själv, när jag tänker efter

Ibland tänker jag på vilket fattigt liv jag hade haft om jag också var en av dem med för dålig självkänsla för att vara feminist. Om jag hela tiden betedde mig som att "sköna snubbar" var någon form av bevis för vad som är bra, rätt och riktigt. Om jag hade sagt "ah men killar är så mycket mer raka än tjejer" och tagit det som en komplimang om jag blev kallad en av grabbarna. Om jag hade tyckt att en lite bättre tjej, det är en sådan som är lite mer som en kille. Tänk vad många bra, fyndiga, smarta, kick ass-människor jag inte hade fått tillbringa min tid med i sådana fall och tänk vilken sorglig människa jag hade varit, jämfört med nu. Tänk vilken tur att jag tycker om mig själv tillräckligt mycket för att vara feminist.

Har semester

Tittar på konst i Sörmland. Bland annat.

Obehaglig förändring sedan jag blev förälder

Plötsligt vill jag åka på chartersemester!? Eller vill - hela min kropp skriker efter att få dra med mig familjen på en miljöförstörande flygtur till ett medelhavsparasoll och en fruktdrink. Helst alkoholfri, för jag är på tok för lättpåverkad i solen. Blicka ut över havet. Se sonen bygga in sin fader i ett sandslott. Förstå vad alla säger eftersom att stranden är överbelamrad av skandinaver. Galet. Det måste väl vara några resthormoner från graviditeten som gör det här med/mot mig? Säg inte att jag har blivit en så sorglig människa att min högsta dröm i livet numera är en grisfest (utan gris tack) på Gran Canaria (som inte ligger vid Medelhavet, men ni fattar).

Ärligt talat

Jag är egentligen ganska så glad. Jag och barnet har ju trots allt upptäckt RuPaul's Drag Race och DET mina kära läsare, är ungefär det bästa som har hänt i vårt gemensamma liv hittills (förutom dagen då vi insåg att Motörhead gör de överlägset bästa vaggvisorna).

Det finns ingen frihet i det fria valet

Tittar på tips över vad man ska tänka på när man ska välja förskola. Låt mig skratta hest åt att någon ändå engagerat sig i att sätta ihop en lista (men det kanske funkar annorlunda utanför min ort, vad vet jag). Valfriheten är nämligen minimal. Man får vara lite glad för det man får.

Så här är det: man kan glömma alla önskningar om pedagogik och logistik ity allt handlar om köplats. Vill du att ditt barn ska gå i en förskola som övriga föräldrar faktiskt rekommenderar, ja då bör du också ha råd att vara hemma med ditt barn i minst, MINST, två år. Såvida du inte har syskon där. Eller kontakter. Eller en bil som kan ta dig dit för att skolan ligger så off. Givetvis saknar vi allt detta. Så vårt sista hopp går till att de som fick usla siffror i tidigare föräldraundersökning har skärpt till sig, för som det ser ut nu är det en av de förskolorna vi får ta. TÄNK POSITIVT!