Första mötet med föräldragruppen

Jag fick gå själv med barnet eftersom att Frallan jobbade. Delade hiss upp med en rockabillylajvande familj och hoppades i mjugg att vi skulle hamna i samma grupp. Inte för att jag är så förtjust i lajv (det kommer så ofta med rekonstruerade könsroller) utan för att de såg ut att vara i min ålder. De hade dessutom snygga tatueringar (och ja jag vet att jag borde lärt mig för länge sedan att inte döma folk efter bläck, men jag är väl lite trög på det där området). Nu skulle såklart inte den här familjen till samma grupp som vi. Vilket var lite synd (tror jag). Om ni tar fram alla fördomar ni har om föräldragrupper så vet ni ungefär vilka familjer det var som kom till vår grupp istället.

När jag går in i rummet hamnar jag i ett hav av blått och rosa och "lillan" och "lillen" och "knyttet". Man försöker ha hopp om framtiden men en betydande del (det vill säga alla) i den här gruppen var yngre än jag och borde veta bättre än att fostra ännu fler barn in i könsrollernas strama mönster (anser jag). Det gjorde mig lite beklämd. Två personer var helt okej men resten av människorna kändes som levande inlägg från familjeliv. Av nio barn var två inte klädda i färg efter kön (det ena var mitt). Visst, det är inte förbjudet för pojkar att bära blått (vi kör på det här hemma) och det är inte förbjudet för flickor att bära rosa (vi kör på det här hemma, fast vi har ju då inte en flicka) - men att välja blått FÖR att det är en pojke och rosa FÖR att det är en flicka kommer alltid med så mycket mer tråkigheter. Det är ett helt paket av begränsad frihet. Jag säger det igen: det gör mig beklämd. Jag hade hoppats att vi kommit längre än så. Det gör jag ofta. Alltid blir jag besviken. Men visst, det kan för all del bara vara mina fördomar som spelar. De här barnen bar säkert, som många andra könsklädda barn, bara det föräldrarna råkade tycka var snyggt.

För övrigt förstår jag verkligen inte det skriande behovet hos unga familjelivsföräldrar att vara så satans lillgamla. "Lillan börjar blir stora damen nu" och "Här ligger mitt lilla knytte och snusar gott" är två exempel av tusen på vad jag hörde idag. Fick mig att vilja ställa mig upp och skrika "JAG NÄR ETT HEN VID MIN BARM NORMJÄVLAR", men jag spräckte ett blodkärl i pannan när jag höll tillbaka frustrationen istället. Sedan chockade jag minst fyra föräldrar genom att säga "skit" istället för b-ordet. Jaja. Barnet älskade ju detta inferno så vi kommer så klart gå dit igen, och hade jag sovit mer än två timmar i natt hade jag kunnat vara lite käckare kring det här. Lite mer öppen. Lite mer förstående. Men jag får vara det nästa gång istället.

Mitt hen.

Önskemål

Alltså det vidriga uttrycket "facerape". Om det nu är så fräsigt att använda det kanske ni kan köra en direktöversättning istället, eftersom att ni tydligen inte är begåvade nog att skriva om meningarna så att ni slipper böja ordet (Facerapeat? På riktigt?). Eller sluta vara kräckel och bara säga att någon har kapat ert konto istället. Typ.

Kanske hurra

Tror att jag fick en jättebra nyhet bekräftad idag, på ett väldigt subtilt men ändå definitivt sätt. Fast den här nyheten är ju så klart en hemlighet fram till september, så jag kan inte skriva mer om just den. Däremot kan jag skriva att det är lite lustigt att vara i min ålder och säga att man har en hemlighet. Trots att det är tio veckor sedan min förlossning är en graviditet en av två saker folk gissar på först (gärna på ett obehagligt hoppfullt vis). Det andra är bröllop. Ni kan alltså sluta gissa på det nu, för det är inget av det. Det kanske inte är någon idé att ni gissar överhuvudtaget egentligen. Nu när jag är så här positiv och hoppfull är det ganska sannolikt att allt skiter sig. Nämligen. Men om det inte gör det lovar jag att berätta vad det är. I september.

Mors dag är min dag och min dag är inomhus

Firar mors dag inomhus med dåligt samvete över att jag inte är utomhus. Soljävel. Sommarjävel. Alltid ska den komma med ett dåligt samvete. Var tvungen att rådda om designen här när barnet sov för att känna att jag i alla fall har gjort något kreativt idag.

Jo, och så grät jag till den här också:

Ehrm...

Jomensåatte jag tycker ju då att omröstningen i eurovisionsschlagern är så spännande att jag tvingar Frallan att vara uppe och se den med mig för att jag inte vågar göra det ensam.

Mvh Tant vid 33

Sandra Kim. Den enda schlagervinnare vars frisyr jag har kopierat.

Saker barnförespråkarna inte pratar om, del 1

Utvecklingssprång. Ja det är så klart fantastiskt att se sitt barn utvecklas och lära sig nya saker, men att varje stort steg i denna utveckling föregås av en veckas ihållande skrik, ångest och sömnlösa nätter är det inte så många som pratar om. Därför gör jag det nu: när barn utvecklas gör de det i ångest. Varsågod för informationen. Jag hade ingen aning om detta innan barnet kom. Min första tanke, innan jag såg mönstret, var kolik. Nu är jag mer än övertygad om att det var det här Karin Boye egentligen menade när hon skrev "visst gör det ont när knoppar brister". För ont gör det. I oss alla, men förmodligen mest i den lilla människan som hela tiden får sin världsbild ändrad.

Terapi

Jag är inte jätteförtjust i KBT-terapi. Dels har jag gått i det själv men har ändå kvar samma dödsångest som jag hade från början. Dels tror jag inte på att en metod frälser alla, vilket man lätt kan inbilla sig att KBT skulle kunna göra när man läser om det. Nu funderar jag ändå på att traggla med det en gång till i alla fall.

Jag kanske ska tillägga att jag har gått hos tre terapeuter i mitt liv. Två använde sig av KBT och en använde sig av... ja jag vet inte jag, någon form av hittepå. Min första KBT-terapeut träffade jag när jag var nitton. Hon hatade män men älskade att säga "vad var det jag sade" när jag försökte tampas med mina egna tillkortakommanden. En dag sträckte jag på ryggen (bildligt, inte bokstavligt) och då tyckte hon att jag var färdig med min terapi. Vi sågs inte igen.

Hittepå-terapeuten träffade jag på två år senare. Hennes metod gick ut på att låta mig föra hela samtalet själv. Hon var alltså tyst. Varje timme började med att hon, under tystnad, släppte in mig i rummet innan hon själv satte sig ner, virade sin stickade sjal långsamt runt sin hand för att sedan sitta och snutta på den resten av tiden. Någon enstaka gång stannade hon upp från snuttandet för att fråga "och hur kände du då?". Man kan väl säga att förtroendet jag kände för att hon skulle kunna hjälpa mig var relativt lågt. En gång var jag så bakis att jag glömde bort att gå till henne. Sedan fortsatte jag att glömma det.

Jag flyttade till Stockholm sex år efter snutt-psykologen och väl här bestämde jag mig för att börja gå i terapi igen. Jag blev ju inte direkt hjälpt av mina två första försök, om en säger. Den här gången valde jag att gå i privat regi och hamnade således hemma hos en KBT-terapeut i en väldigt flådig våning, istället för på en vårdcentral. Den här terapeuten var faktiskt inte bara dålig, tvärtom. Hon hjälpte mig med en hel del insikter. Problemet var bara att hon blev alldeles för personlig efter ett tag. Jag vet inte hur ni är, men jag vill ha en varm men ganska opersonlig relation till alla typer av läkare. Vänlig och saklig. Inte för mycket bjäfs. Absolut INTE kritik mot vad jag röstar på eller tips om att var jag kan ragga upp deras söner. När hon till slut fick för sig att vi hade en så vänskaplig relation att hon kunde skratta åt mina problem (och dessutom säga att hon skrattade ÅT mig men att hon visste att jag kände henne så bra att jag förstod varför (det gjorde jag inte)) slutade jag att gå även dit. Dessutom var jag lite trött på att vi aldrig fick något flyt i terapin på grund av hennes långresor till Thailand, som hon var tvungen att göra en gång i kvartalet för att klara av att fortsätta sitt jobb som terapeut.

I vilket fall som helst. Dödsångesten jag har finns av förklarliga skäl kvar och inte blev den bättre av att det kom en son med tillhörande sömnbrist. Jag funderar alltså ånyo på att dra igång med terapi för både min och min familjs skull. Lite bränd av tidigare erfarenheter funderar jag dock på att köra helt och hållet via nätet den här gången. Min fråga är: har någon av er gjort det och i sådana fall, hur var det? Vill ni inte skriva i kommentarerna kan ni mejla till soflex på gmail.

Är det okej att sno en tatuering?

Då menar jag inte att sno en rätt av, men om man ser en tatuering på en avlägset internetbekant (vi följer varandra på Instagram) och inser att det är ungefär så man faktiskt ville tatuera sig fast man inte visste det - är det då okej att sno konceptet men inte utförandet? Då pratar vi inte koi-fisk eller old school eller något annat vanligt, utan en rätt udda idé. Det är inte okej va, även om vi troligen aldrig kommer att ses? Jag får skylla mig själv för att jag inte kom på det först helt enkelt. Ja så är det. Ni behöver inte svara. Jag behövde bara reda ut det i mitt eget huvud. Nu är det gjort. Jävla skit. Åter till det bittra livet. Hej då.

Det blev fest

Ingen vild tillställning. En liter Tropicanas äppeljuice och diskussioner om LCHF-hets, myten om konjakskupornas förträfflighet och, av någon anledning, armhålesex. Sedan fick jag ett sms från Frallan om att barnet skrattade i sömnen och då blev jag lite mör, men väntade ytterligare en timme innan jag missade pendeln och fick ta taxi hem. Och väl hemma somnade jag med sminket på precis som förr i tin'.

Söndagen mötte jag således som en misslyckad version av Alice Cooper. Om denna syn har satt några känslomässiga spår hos mitt barn återstår att se om några år. Jag själv blev placebo-bakis bara av att se mig i spegeln.

Nej, jag har inte fest eller

Idag är det meningen att jag ska gå på den första festen jag har varit på sedan en adventscocktail i december (jag var ju inte så pigg där i slutet av graviditeten). Därför har livet gett mig mjölkstockning (med feber) och en son som tyckte att det var lämpligt att äta en gång i timmen just i natt. Man kan vara jämställd i mycket men när det kommer till just amning försvåras allt av Frallans brist på tuttar, och även om han tar i princip alla nattliga blöjbyten så måste barnet fortfarande äta. Så vi får väl se hur kvällen blir helt enkelt. Jag hade inte tänkt stanna länge och jag hade definitivt inte tänkt bli full, men jag hade planerat att få komma ut och andas i en leopardklänning några timmar. Var detta för mycket begärt av livet? Helt uppenbart, ja.

Målande beskrivning över min sinnesstämning just nu.

Kärt barn har många bloggar

Jag startade en ny blogg för att dela med mig av moderlivets vemod och krämpor. Jag ville inte att den här bloggen skulle bli ett inferno av småbarnsprat, som kanske inte är så intressant för någon annan än mig egentligen. Så råkade jag yppa denna blogg för mina föräldrar och Frallans föräldrar med resultatet att den blev en blogg om mitt barns framsteg istället. Förbannat. Jag uppskattar verkligen att ha den andra bloggen (om inte annat för att den är skriven på ett sätt som jag kan visa mitt barn utan att traumatisera honom), men samtidigt innebär det nog att jag blandar in mer familj än jag tänkte här. Och det får ni faktiskt leva med. (Ja jag har jättesvårt att hantera det här med att vara offentlig med föräldraskapet. Det var lättare när vi bara hade en katt.) God natt!

Dagens sanning om delad föräldraförsäkring

KD har varit ute och fladdrat igen. Nu vill man tydligen ta bort pappamånaderna helt och försöker som vanligt att dölja agendan "bevara förlegade könsroller" bakom parollen "mer makt åt familjen". Jag blir så jävla trött, ärligt talat. För att citera Rabiatfeminsim:

Staten ska inte bidra till upprätthållandet av strukturer som bidrar till ojämställdhet.

Samhällsproblemet folk.

Jag hatar verkligen kollektivtrafik. Inte själva idén som sådan - i teorin är den fantastisk, men i praktiken: tillåt mig vråla ut mitt missnöje. Bortsett från SL:s brister (som förtjänar ett helt eget inlägg) så ställs man ständigt inför konceptet folk. Folk som helt ärligt borde tvingas ta ett jäkla körkort för att ens få släppas in i den kollektiva trafiken. Varför är det så svårt att tänka logiskt bara för att man nyttjar gemensamma färdmedel? Jag förstår verkligen inte. Går alla på knark?

Jag åkte tunnelbana med barnvagn själv för första gången idag. Mina fördomar om människor ute i det fria gjorde mig ganska nervös över det här. Skulle jag bli utskälld? Skulle någon sparka på vagnen? Helt rimliga rädslor då jag har, inte mindre än tre, vänner som har blivit utskällda med barnvagn för att "mammor ska hålla sig hemma och passa ungen". Dessutom var det något jävla aber som sparkade på barnvagnen när mamma försökte manövrera den i Kungsan i söndags.

Idag slapp jag hur som helst både skäll och sparkar, däremot fick jag en idiotisk och ovälkommen kommentar istället. Från en tant som under högljudda protestsuckar krånglade sig förbi min och en annan förälders barnvagn trots att utrymmet dem emellan inte var något problem. Problemet var snarare hennes hjärna i vilken hennes världsuppfattning låg. Efter att ha suckat och kastat menande blickar mot mitt håll ett tag viftade hon lite med ett knotigt finger och utbrast "ja men du är i alla fall svensk och har en liten vagn - det är värre med utlänningarna" följt av ett självgott smackande och en uppspärrad blick.

Jaha? JAHA? Exakt vad ska jag göra med denna "jag är inte rasist men"-information? Känna nationell stolthet? Vara glad över att mitt svenska arv (vad vet hon om det för övrigt?) gör att jag tydligen väljer rätt barnvagn? Nej. Jag blir bara mer övertygad om att det är bättre att stanna hemma istället för att utsätta sig för folk över huvud taget. Varför är det ens tillåtet att prata i det offentliga rummet? Mon. Dieu.

Formulärfredag när det inte är säsong för På spåret

Svarar på frågor åt Peppe

1) Varför bloggar du?

Jag började för att jag var sur på det mesta, jag fortsatte för att jag insåg att det är ett bra sätt att minnas - oavsett om det gäller samhällets orättvisa eller det egna livet eller min son (fast han finns mest i en annan blogg, en som jag faktiskt uppdaterar).

2) Vad är din pay-off?
Ingen annan än uppmärksamheten.

3) Vad gör det svårt?
Prestationsångest, tids- och inspirationsbrist. Oviljan att upprepa mig. Låg självkänsla.

4) Vad skulle du vilja förändra?
Saknar en röd tråd och förmågan att skriva intressant om mitt liv just nu.

5) Vad har bloggandet inneburit för dej?
Nya vänner, bättre självförtroende och ökad samhällsinsikt. 

6) Finns det inlägg/ämnen du ångrar?
Ett inlägg jag skrev i affekt i tidernas begynnelse när jag inte trodde att någon läste här och som jag tog bort när någon visst läste här och blev sårad.

7) Hur ser du på dina läsare?

Jag blir smickrad över varje person som kommer hit och imponeras över alla stamläsare som orkat hålla sig kvar trots att det senaste året har varit ojämnt. Tänker att vi alla är lite kompisar, trots allt.

8) Hur många läsare har du?
Det varierar mellan typ 10 och 100 per dag lite beroende på hur aktiv jag är. Som mest var jag uppe i 300 läsare, men det är ett minne blott.

9) Hur många läsare skulle du vilja ha?
Är rätt nöjd som jag har det nu. Får panik om det blir för många.

10) Det här skulle jag vilja blogga om, men vågar inte:

Funderar ibland på om jag borde dela med mig av mer personliga händelser, men vill inte att alla som läser här och vet vem jag är, ska veta om just de händelserna jag vill skriva om.

1 maj

Tiotusen i ledet. Tjugotretusen i Kungsan, men där pallade vi tji stå. Så vi åkte hem, såg Jonas Sjöstedts tal på tv, åt kålpudding och lyssnade på metal. För två år sedan drack vi efter demo-öl, spelade luftgitarr och fick minnesluckor på Rocks. Summan av politik och metal är konstant, i övrigt har livet förändrats radikalt.