Hur som helst så var det inte jag själv som kom på att jag skulle gå på full sjukskrivning. Jag hade ärligt talat inte ens tänkt tanken innan min handläggare på Försäkringskassan, hör och häpna, ringde häromveckan och liksom trugade ända tills jag sade att ja, men OKEJ då. Jag tar väl sjukskrivning först och föräldradagar sedan (förlåt MAMMAdagar. "Föräldradagar" är tydligen också en provokation att säga). Och visst. Jag håller väl med handläggaren - jag är på gränsen till väldigt, väldigt handikappad. Jag kan knappt gå. Jag kan knappt stå. Jag kan inte sitta för länge och ligga ner en hel natt är ärligt talat också ganska krångligt. Sedan domnar ju händerna bort fast det gör samtidigt ont när jag böjer fingrarna. Till detta har jag ett sjukligt behov av att lyssna på Ozzy Osbourne och Motörhead så mycket att jag faktiskt gör mina kolleger en tjänst som inte kommer hit på ett tag. Jag menar, de förstår ju ändå inte storheten.
För övrigt: häromveckan var det tre år sedan en gigant lämnade oss. Glöm inte det:
