Väldigt lite rock n roll, men väldigt mycket tacksamhet

Det kanske inte direkt gjorde att jag återfick allt hopp om mänskligheten, men det kändes ändå fint att så många släppte allt vad de hade för sina händer och rusade för att hjälpa mig upp när jag låg och sprattlade på rygg, oförmögen att resa mig, på Valhallavägen häromdagen. Det kändes också väldigt fint att min knä, som tog emot hela min tyngd innan jag välte över på sidan som ett köttlass, inte sprack.

För övrigt kan det vara dumt att ta av sina eventuella broddar för att "det ändå inte är så halt när det är snö". Det är det i och för sig inte på många ställen, men ungefär där alla går och pressar snön till is under sina kroppar är det riktigt jävla halt kan jag tala om.

Hurra för sociala medier!

Det är de små sakerna som gör det!

Reclaim the game

Nu för tiden är vägen upp för rulltrappan till mitt jobb tapetserad med den här reklamen:

Den är tryckt i fem olika planscher tror jag, där fem olika pojkvänner poserar för myten om... ja ungefär allt som ingår i ett heterosexuellt parförhållande. Killen som inte riktigt vill växa upp, den nödvändiga vita lögnen för att blidka "den jobbiga flickvännen" som bossar i hemmet - för att nämna de mest uppenbara. Reklamen talar också om för mig att jag är totalt ointressant som kund för Lovefilm. Jag är ju tjej och tjejer spelar tydligen inte tv-spel. Vi, som homogen grupp, blir bara sura när våra pojkvänner, även de som homogen grupp, gör det.

Skönt att veta! Det betyder trots allt att både jag och Lovefilm är helt överens om att det är ett totalt slöseri för mig och mina kvinnliga vänner att lägga några som helst pengar på dem. Av de sociala nätverken att döma har Lovefilm även förlorat potentiella kunder i tänkande heterosexuella män liksom homosexuella personer och singellevande oavsett kön och sexualitet. Starkt jobbat!

Om en gammal klocka

För en sisådär åtta, nio år sedan flyttades min mormor till ett demenshem (som för övrigt privatiserades och började väga blöjor). Eftersom att hennes nya lägenhet var mer av ett rum på en avdelning och morfar hade lämnat oss flera år tidigare låg det på den närmaste släkten att ta hand om saker från två människors liv.

Lite krasst, i eftertankens kranka blekhet och så vidare, kan jag konstatera att jag var i fel period för den här typen av sysslor. Förutom att jag bodde i studentrum och inte hade särskilt mycket plats, var jag inne i någon form av ologisk konsumtionskritisk period. Ologisk eftersom att jag tyckte att det kändes girigt och fel att roffa bland mina morföräldrars saker, helt utan tanke på att det kanske var just den typen av verksamhet jag borde stödja som konsumtionskritiker. Till detta var jag även lite andlig under den här tiden (nej det är inte öppet för diskussion) och tyckte att allt klåfingrande kändes som ett helgerån. Jag tog med andra ord bara med mig en begränsad mängd ägor från bostaden.

Min ömma moder är klok och det var hon även på den här tiden. Hon lyckades övertyga mig att ta emot ett gammalt väggur som hon kunde förvara medan jag väntade på flytt till bättre tider. Visst sade jag utan att se vägguret och fick av någon anledning för mig att att allt handlade om ett gökur. Gökur är ungefär lika upphetsande som tysk schlager i mitt liv. Inte alls alltså och ungefär därför glömde jag bort klockans existens.

Så gick åtta, eller nio år, och plötsligt hade jag ett förstahandskontrakt på en lägenhet större än en friggebod. Ganska snart gjorde mina föräldrar en resa upp till Stockholm från Skåne och med sig hade de så klart klockan. Den var inte alls ett gökur (tack och lov) utan en ganska ståtlig sak från 1879. Jag inbillar att jag minns den från mormor och morfars gamla radhus i Lillån utanför Örebro, men det gör jag nog inte.

Den för ett jäkla liv med sitt tickande. Eftersom att själva slagfunktion var fullt uppvriden när den kom hit slår den dessutom varje hel och halv timme. Fast en och en halv timme för sent så att klockan tolv får ett slag och halv ett får elva slag. Orkar inte riktigt fixa det. Jag är väldigt förtjust i den ändå. Och väldigt tacksam över att den lades undan till mig. Dessutom är den en fantastisk påminnelse om att jag inte ska bli så där korkad igen som jag var en gång i tiden. Det gäller ju att ha koll på varför man hatar om en säger.

Jag tar tillbaks.

En gång i tiden brukade jag säga att jag ansåg Fredrik Reinfeldt vara en god retoriker oavsett vad jag tyckte om hans åsikter. Vi kan säga att jag har övergivit den ståndpunkten nu. Jag tycker mer att det är pinsamt tydligt att han har spelat ut sitt kort och inte har så mycket mer att komma med. Kan bara beklaga att stormedia är så höger och oppositionen i stort är så svag att de inte knäcker gipsskivan som ska föreställa vår statsministers kompetens.

Jonas Sjöstedt däremot. Vilken lirare!

48 dagar kvar till beräknad förlossning.

Har jag panik? Ja. Har vi kommit på något sätt att berätta det för katten än? Nej. Jag misstänker att våren kommer att bli en orgie i protestpinkande vid sidan om blöjbyten, sömnbrist och kladd. Rock n roll?

En upplysning

Det är ett fasligt ojande på Facebook och jobbet och säkert också bland människorna jag inte följer på Twitter, så jag tänkte göra en god gärning och upplysa om en sak:

Sverige är ett land i Norden. Januari är en vintermånad. När det är vinter i Norden snöar det, såvida vi inte är under allt för stark påverkan av den globala uppvärmningen (nej, det är inte bra att vara det). Det som hände i Stockholm igår är alltså något vi kan förvänta oss av vårt geografiska utgångsläge i mitten av januari. En SJ-reaktion på det (det vill säga stor chock och icke fungerande verksamhet) tar inte bort faktum. Såvida ni inte flyttade hit förra veckan utan någon som helst koll på årstiderna här borde det inte vara en överraskning. Ni behöver inte älska det, men att förvänta sig att våren börjar första dagen på året bäddar för en chock-kris-kränkning varje år. Och det, det är väl inte så bra hörrni?

Motiverad bild på Frank Sinatra.

Mycket väsen.

Ja hej. Vi tar en lång diskussion och gör den kort här:

Vet ni att det bara är uppskattningsvis 100 kvinnor i Sverige som bär heltäckande slöja? Har ni märkt vilket sjukligt väsen det är för de här 100 kvinnorna som själva inte har fått göra sin röst hörda i debatten? Har ni hört hur dåliga argument slöjmotståndarna kommer med? Ja det har ni förmodligen. Att ställa det troliga underlaget kvinnor med heltäckande slöja mot folkhorden som skriker om slöjförbud, får mig att stilla undra hur många i den hatande gruppen som egentligen har träffat en totalbeslöjad kvinna. Hur många som av dem som har någon som helst koll på "problemet" de vill bli av med. Hur många som frågar sig vad konsekvenserna blir av ett förbud. Sannolikt inte så många.

Nej. Som barn av mitt västerland tycker inte jag heller att slöjor är fantastiska - men som normalbegåvad anser jag att ett slöjförbud bara drabbar dem man säger sig värna om.

Om ni klickar på bilden kan ni för övrigt få läsa om hur roligt livet blev för slöjbärande skolungdomar i Frankrike efter förbudet som satte stopp för alla typer av slöjor där. Intressant sätt att bry sig om kvinnor. Förtrycka dem efter att ha bestämt att de är förtryckta och försöka få det till någon form av god gärning.

Hur som helst. Jätteproblemet som massorna brinner för rör alltså hundra kvinnor. Tänk om alla tusentals flickor som kallas hora i skolan hade fått samma engagemang!

Barnnamn, detta eviga gissel

Det är faktiskt skitsvårt det där med barnnamn, särskilt när det kommer till pojkbarn har vi märkt. Eller alltså JAG har såklart väldigt lätt att komma på bra namn, men vad får jag för det när den blivande fadern tydligen har lika mycket att säga till om som jag? Inte ett skit. Min senaste vurm är Silas, vilket inte har med något annat att göra än att jag gillar tolkningen av honom som Titus Welliver gör i Deadwood. Visst kan man basera ett namnval på det? Bortsett från att alla som hör det backar lite osäkert, däribland barnafadern, så är det väl ett alldeles utmärkt namn på ett gossebarn? Jag menar TITTA bara på bilden! Den formligen skriker att jag borde ha sista ordet i det här.

Och nej, det här innebär inte att vi vet vad det blir utan bara att vi försöker enas om några alternativ, så om någon mot förmodan sitter och tänker "å en liten prins" eller ännu värre "å en liten lilleman" så kan ni sluta med det nu, för vi vet inte. Oavsett vad det blir kan ni för övrigt sluta med de tankarna för all framtid, för vad det än blir så kan jag lova er att det varken kommer att vara en lilleman, en prins eller en prinsessa (eller som det tydligen heter nuförtin: princessa).

Fin man:

som står för en självklarhet.