För ett år sedan började jag springa. Det gick "jättebra" ända tills jag gick på boxning i dåliga skor och fick benhinneinflammation i fem veckor (boxning under svåra förhållanden i svettig källare, vill jag tillägga). Efter det blev jag gravid och mådde för dåligt i nio månader för att ens tänka på att röra mig mer än nödvändigt. När barnet väl var fött väntade jag ut de veckorna under vilka man riskerar framfall och nu, i den fjortonde veckan efter förlossningen, har jag börjat springa igen. Typ. Springa är nog att ta i egentligen. Effektiv gång kan vi kalla det nu i början. Det är verkligen vedervärdigt tråkigt. Dessutom gör det ont och som om det inte vore nog har jag så ovärdig hållning att barn stannar i växten när de ser mig. Vore det inte för att jag gick med i Katta Kvacks springgrupp och till och med laddade ner en app till telefonen så vet jag inte om jag hade klarat av att göra det igen. Men om jag slutar nu riskerar jag att uppfattas som quitter och det vore ännu ovärdigare än min hållning.
Så om ett halvt sekel eller två kanske jag kan skriva ett inspirerande inlägg om hur joggningen har räddat mitt liv. Utifrån hur det kändes efter igår är det så lång tid det kommer ta innan det eventuellt känns skönt nämligen.
Ja det där om "runners high"... alltså, det MÅSTE ju vara en myt!
SvaraRaderaMisstänker det också, alternativt att det beror på syrebristen man får.
RaderaSedan en surtant på jobbet hävdade att kvinnor inte är gjorda för att springa har jag slutat att ha dåligt samvete för att jag avskyr att springa.
SvaraRaderaDet kommer ju lätt bli min ursäkt om jag misslyckas med den här planen i alla fall.
RaderaSjälv funderar jag på att ta upp fäktningen som jag sysslade med som 13-årig. Jag vet att man bör röra på sig och jag har hört talas om folk som sysslar med fäktning enbart som motion. Anledningen till detta är att jag mår så psykiskt dåligt av många typer av motion p g a den förnedrande aspekten. Jag var visserligen skitdålig på det, men det är inte ett förnedrande sätt att röra på sig. Nu gäller det bara att hitta var och hur. Jag är dock en typisk quitter så vi får se.
SvaraRaderaFäktning är ju tufft! Men måste man inte tävla en massa?
RaderaInte om man inte vill, tror jag. Och dom som gör det för motionens skull försöker ju inte ens vara bra.
SvaraRaderaFäktning minns jag som väldigt roligt. Känns som något man kan göra på en lagom nivå också. Lagom mycket rörelse, lagom mycket mål, lagom mycket tävlingsmoment. Det gäller bara att hitta en fäktningsklubb i typ grannhuset, annars skulle det aldrig bli av för mig.
SvaraRaderaJag hatar att springa. HATAR. Och känner precis som du, att det kommer ta väldigt lång tid innan jag kan skriva ett inlägg om hur joggningen räddade mitt liv. Som Elin skriver om är det för mig också en sorts förnedring att springa, jag känner mig nämligen otränad, ful, äcklig & utstirrad varje gång jag springer vilket gör att motivationen tryter och jag mår dåligt av aktiviteten. Något jag inte upplever när jag cyklar, trots att jag inte direkt är världens bästa cyklare och flåsar rejält där med.
SvaraRaderaMen det har nog till viss del att göra med att jag var sämst i klassen på längre löpningar då det begav sig och som friidrottare var min specialitet hopp, inte fucking jävla löpning. Tanken om att "någon löparmänniska blir jag aldrig" ligger nog kvar än idag, i alla fall undermedvetet, dessutom framställs ju löpning ofta som så himla roligt och energigivande och resultatgivande och gud vet vad... alla reklamer för löpning, där ser människorna 100% lyckliga, spänstiga & harmoniska ut. Jag tror att jag påverkas av det, när jag ser att jag inte är på det sättet börjar jag må dåligt och känner att det "inte är någon idé". Därför springer jag nästan aldrig trots att jag egentligen "borde" för konditionens skull.
Fan, om du hittar "löpkänslan" so to say, får du gärna berätta hur du gjorde. ^^
Har nog fel inställning egentligen. Kan nämligen inte alls se mig själv som löpare. Har alltid varit usel på sport. Men! Känslan när varje vedervärdig runda är över är fantastisk plus att när jag springer är jag relativt avslappnad i sinnet (pga att fokus ligger på överlevnad) och det är jag aldrig annars. De två faktorerna driver mig. Än så länge.
Radera