Hoppas inte på det bästa

Jag är medveten om att jag emellanåt är en ganska negativ person. Inte så att jag står och surar och frågar folk vad det finns att var glad över egentligen när de ler, utan mer att jag är inne i ett "jaha, ja men det blir inte bättre än så här, ingen idé att hoppas på något annat"-tänk.

Ibland försöker jag arbeta bort det tänket. Både för min egen skull och för min omgivnings skull - så himla roligt är det inte med pessimister trots allt. Tyvärr är det ganska svårt att få bort de där tankarna när livet hela tiden skiter en i näven så fort man försöker omvända dem. Låt mig återge en händelse från mitt liv:

En gång fick jag att val med betänketid. Om jag tackade ja skulle det kräva mycket av mig, men det skulle också innebära en större trygghet för min lilla familj. Valet öppnade för ett liv jag aldrig trott varit möjligt för mig. Dels på grund av att jag saknar viss kunskap och dels för att det helt enkelt är sådant som inte händer mig. Å andra sidan var det min inställning till att få en permanent, fungerande bostad och se vad jag bor i nu! En permanent, fungerande bostad.

Hur som helst. Betänketiden har tickat på och jag har tänkt en hel del på det här. Jag har brottats med min dåliga självkänsla och de gamla vanliga spökena som skriker att jag nog inte är tillräckligt bra ändå. Jag har frestas att tacka nej på grund av min negativa inställning till omvärlden och mig själv. Men så tänkte jag att nej, för fan, nu får det vara slut på det här tramset. Det finns en anledning till att jag fick det här valet. Rimligtvis är det för att någon tror på mig. Så ja, jag bestämde mig för att det här blir skitbra.

Jag pratade med berörd part och sade att jag säger ja, vi kör på det, saken är biff, tjong i medaljongen, jag väljer glädjen (nej inte riktigt, men typ). Svaret blev en flackande blick, harklingar och ett "ja, jo vi får se". Och sedan var det inte mer med det. Samtalet gick in på något annat och jag lyckades inte styra tillbaka det, trots ihärdiga försök. Alla planer på att få ner det här på papper rann ut i ett hav av en annan persons konflikträdsla. Jag vet att jag inte fick ett definitivt nej, men jag har inte längre kvar mitt val. Nu är det någon annans. Det finns ingen anledning för mig att tro på att något blir annorlunda än nu. Det blir inte bättre än så här. Jag blir inte mer än så här.