Väldigt lite rock n roll, men väldigt mycket tacksamhet

Det kanske inte direkt gjorde att jag återfick allt hopp om mänskligheten, men det kändes ändå fint att så många släppte allt vad de hade för sina händer och rusade för att hjälpa mig upp när jag låg och sprattlade på rygg, oförmögen att resa mig, på Valhallavägen häromdagen. Det kändes också väldigt fint att min knä, som tog emot hela min tyngd innan jag välte över på sidan som ett köttlass, inte sprack.

För övrigt kan det vara dumt att ta av sina eventuella broddar för att "det ändå inte är så halt när det är snö". Det är det i och för sig inte på många ställen, men ungefär där alla går och pressar snön till is under sina kroppar är det riktigt jävla halt kan jag tala om.