Om en gammal klocka

För en sisådär åtta, nio år sedan flyttades min mormor till ett demenshem (som för övrigt privatiserades och började väga blöjor). Eftersom att hennes nya lägenhet var mer av ett rum på en avdelning och morfar hade lämnat oss flera år tidigare låg det på den närmaste släkten att ta hand om saker från två människors liv.

Lite krasst, i eftertankens kranka blekhet och så vidare, kan jag konstatera att jag var i fel period för den här typen av sysslor. Förutom att jag bodde i studentrum och inte hade särskilt mycket plats, var jag inne i någon form av ologisk konsumtionskritisk period. Ologisk eftersom att jag tyckte att det kändes girigt och fel att roffa bland mina morföräldrars saker, helt utan tanke på att det kanske var just den typen av verksamhet jag borde stödja som konsumtionskritiker. Till detta var jag även lite andlig under den här tiden (nej det är inte öppet för diskussion) och tyckte att allt klåfingrande kändes som ett helgerån. Jag tog med andra ord bara med mig en begränsad mängd ägor från bostaden.

Min ömma moder är klok och det var hon även på den här tiden. Hon lyckades övertyga mig att ta emot ett gammalt väggur som hon kunde förvara medan jag väntade på flytt till bättre tider. Visst sade jag utan att se vägguret och fick av någon anledning för mig att att allt handlade om ett gökur. Gökur är ungefär lika upphetsande som tysk schlager i mitt liv. Inte alls alltså och ungefär därför glömde jag bort klockans existens.

Så gick åtta, eller nio år, och plötsligt hade jag ett förstahandskontrakt på en lägenhet större än en friggebod. Ganska snart gjorde mina föräldrar en resa upp till Stockholm från Skåne och med sig hade de så klart klockan. Den var inte alls ett gökur (tack och lov) utan en ganska ståtlig sak från 1879. Jag inbillar att jag minns den från mormor och morfars gamla radhus i Lillån utanför Örebro, men det gör jag nog inte.

Den för ett jäkla liv med sitt tickande. Eftersom att själva slagfunktion var fullt uppvriden när den kom hit slår den dessutom varje hel och halv timme. Fast en och en halv timme för sent så att klockan tolv får ett slag och halv ett får elva slag. Orkar inte riktigt fixa det. Jag är väldigt förtjust i den ändå. Och väldigt tacksam över att den lades undan till mig. Dessutom är den en fantastisk påminnelse om att jag inte ska bli så där korkad igen som jag var en gång i tiden. Det gäller ju att ha koll på varför man hatar om en säger.