Hej på sig 2011

(Fast om jag ska vara ärlig minns jag 2011 som rätt rafflande ändå, även om inget gick enligt planen.)

Koll på 2011

För första gången i denna bloggens liv publicerar jag nu en lista. Stulen av Cinderalley - som i sin tur hittade den hos någon annan. För den hugade - här har ni delar av mitt 2011:

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Köpte en svindyr cykel. Rafflande, eller hur?

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Sysslar generellt sett inte med nyårslöften. Undantaget i år. Se föregående inlägg.

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Färre än förra året, men vi var desto fler som blev gravida i år. Galet. GALET. Hoppas att ännu fler blir det så att vi kan överrösta familjelivsföräldrarna.

4. Dog någon som stod dig nära?
Mormor, om man nu kan säga att vi stod varandra nära efter hennes sju år av svår demens.

5. Vilka länder besökte du?
Danmark, Irland. Tyskland? Jag tror att jag var i Tyskland. Och Skåne, hö hö.

6. Är det något du saknar år 2011 som du vill ha år 2012?
Ja, sömn, men jag tvivlar på att det blir så.

7. Vilket datum från år 2011 kommer du alltid att minnas?
Jag borde väl säga datumet när stickan visade positivt, men jag har redan glömt vilket det var. Har ångesten färskt i minnet dock.

8. Vad var din största framgång 2011?
Jag har tagit fler strider det här året än någonsin innan och dessutom sett tecken på en ohälsosam vänskap och valt att avsluta den.

9. Största misstaget?
Att jag över huvud taget släppte in en galen människa i mitt liv igen, även om det bara var för en kort stund.

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Började året med fakereumatism och tidernas sämsta läkare. Avslutar året som gravid och pinad.

11. Bästa köpet?
Bästa köpet var helt klart att INTE köpa lägenhet utan stå ut i leda och ovisshet fram till att det faktiskt löste sig med hyresrätt.

12. Vad spenderade du mest pengar på?
En cykel som jag inte har kunnat cykla på, en resa till Irland som sabbades av morning sickness och en smart phone som är på lagning just nu. Utöver det har jag betalat 2000 i månaden till CSN. Hurra?

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Frallan. Utan tvekan. Utan konkurrens.

Helt oväntat, för mig som avskydde fenomenet till en början, måste jag även nämna twitter som glädjegivare.

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2011?
Born this way med Lady Gaga och tyvärr, tyvärr, den där jävla skitlåten med Bruno Mars som jag redan har hatat en gång i den här bloggen.

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Gladare fast med mer ångest.

16. Vad önskar du att du gjort mer?
Skällt.

17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Duckat.

18. Hur tillbringade du julen 2011?
Med närmsta familjen i en håla i Skåne. Precis som jag ville.

19. Blev du kär i år?
Var det redan när året började och är det fortfarande när året slutar.

20. Favoritprogram på TV?
På Spåret, Masterchef och Top Model. Har sett bisartt mycket bra serier, men inte på TV så jag antar att jag får namedroppa dem en annan gång.

21. Bästa boken du läst i år?
Just Kids, Patti Smith. Fast om jag ska vara ärlig missade jag att läsa ut den eftersom att den har gått samma öde till mötes som 99% av alla böcker jag påbörjar. Det vill säga: den tappades bort.

22. Största musikaliska upptäckten?
Förmodligen ingen eftersom att jag inte kan komma på någon. Återupptäckte däremot Rob Zombie och Shirley Bassey.

23. Något du önskade dig och fick?
Ny bostad.

24. Något du önskade dig men inte fick?
En annan regering.

25. Vad gjorde du på din födelsedag 2011?
Jag jobbade till halv fem, åt indiskt och avslutade dagen med att se ett avsnitt av Top Model. Två veckor senare firade jag med en afternoon tea och kära vänner hos Lady Hamilton i Gamla Stan.

26. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Om självkänslan varit mer stabil hade det inte varit fel. Och som sagt: en annan regering.

27. Vad fick dig att må bra?
Frallan, min familj, katten och mina vänner. Chris Isaak, Frank Sinatara och Patti Smith. The Wire. Feminismen och systerskapet.

28. Vilken kändis var du mest sugen på?
Sugen på? Ingen.

29. De bästa nya människorna du träffade?
Anna, Annan och Nina.

30. Vad har du för nyårslöften inför 2012?
Har jag redan sagt.

Årets nyårslöfte

Jag är egentligen en stark förespråkare av att ingen kan göra allt men att alla kan göra något. Jag anser till och med att i princip alla SKA göra något - med risk för att låta hård och svävande på samma gång. I vilket fall som helst. Jag slutade äta kött år 2000. Har sedan dess haft perioder då jag ätit fisk (dock inte i lika hög utsträckning som gemene köttätare äter kött och oftast med fokus på ekologiskt märkta varor samt icke rödlistade fiskar), men har i huvudsak hållt mig till vegetarisk kost.

Under de här åren har jag fått höra den ena kommentaren dummare än den andra från köttätare. Det mesta har gått ut på att jag är en hycklare som inte gör ALLT för djuren sagt av personer som väljer att itne göra ett skit. Jag skulle säga att av de tallrikar mat jag äter ute bland folk blir minst hälften ifrågasatta av outbildade köttätare, som inte har någon som helst koll på vare sig näringslära eller miljöpåverkan. Påfallande många tycks dessutom ha Homer Simpson som förebild och måste frusta fram ett "men varför är djur gjorda av kött om vi inte ska äta dem" alternativt "varför är kött så gott om det inte är meningen att vi ska äta det". Ganska talande för en skock fårskallar som inte ens kan bemöda sig med att köpa ekologiskt eller dra ner på köttätandet ens en dag i veckan.

Personligen har jag aldrig ifrågasatt vad en köttätare har på tallriken. Jag har haft miljoner argument att sätta igång dåliga samveten med, men jag har låtit bli. Kött är norm och normer är svåra att bryta sig ur, jag vet det och jag har vetat det hela tiden. För mig var det ett relativt okomplicerat val, men jag förstår att det inte är det för alla. Nu börjar jag emellertid bli ganska så trött på hur fördummande allt detta proteinöverskott är som gör att så många köttätare inte klarar av att hantera vanligt jävla folkvett. Jag kanske borde tycka synd om dem som har så svårt att stå för sina egna val att de måste hacka på personer som väljer annorlunda, men jag är lite förbi det stadiet nu. Tror därför att 2012 får bli det år då jag ger skiten den skit som skit ska ha. I det här fallet: ingående analyser av köttet på tallriken, glåpord och ifrågasättande av hela personens moral. Tolv år av överseende med den här typen av människor har varit en lång och prövande tid och jag orkar ärligt talat inte med det mer.

Om att inte veta hur bra man hade det...

Jag vet att jag har spottat spe på våra gamla grannar och deras barn många gånger, men när jag väcktes vid tolvknycket på lucianatten av att våra nya grannar hade högljudd älskog - ja då saknade jag faktiskt skriket av friuppfostrade barn. Chocken av att först tro att någon misshandlades ute på gården följt av äcklet när jag insåg vad som var på gång var betydligt svårare att somna ifrån än satansbarnen ovanpå ettan i Aspudden. Med högljudd älskog menar jag alltså vrålsex. Men vad gör man? Knackar på och stammar fram att man vet hur de låter när de når klimax? Sätter upp en lapp så att de känner sig utpekade och påkomna av alla? Nej. Jag löste det på ett helt annat sätt.

När jag ånyo väcktes av ljudet av kåta människor i lägenheten bredvid för några dagar sedan, masade jag mig mot väggen och ropade till Frallan i vardagsrummet (ja vi har ju ett sådant nu), utan att vända huvudet, att nu är grannarna igång och knullar igen. Jag vet, ordvalet var inte det bästa. Effekten däremot, var lika med omedelbar. Det hotfulla gnisslet från sängen, stånken och de tillgjorda stönen - allt upphörde och det har inte kommit tillbaka. (Än.)

Missförstå mig inte nu. Även om jag inte är i närheten av mina kolleger som tyckte att vadå, det är väl mysigt när folk har det bra, så är jag ingen sexhatare. Däremot kan jag tycka att om man nu vill ha vrålsex kan man kanske ta det i en villa eller ljudisolerad lägenhet istället för i ett flerbefolkat fyrtiotalshus med tunna väggar. Tanken att de inte visste om att de hördes slog mig dessutom - med visst tvivel - innan jag upplyste dem om lyhördheten. Man kan alltså säga att jag gjorde en god gärning där, när jag ställde dem inför verkligheten. Det är nästan så att de borde komma över och tacka mig, när jag tänker efter.

I vilket fall som helst: dåliga föräldrarna och satansbarnen - allt är inte förlåtet, men ert beteende mildras lite av min nya verklighet.

Sexuella trakasserier?

Häromdagen hade jag det tvivelaktiga nöjet att höra en man föreslå för en kvinna han bara träffat en gång tidigare, att de skulle gå ner i källaren och göra barn. Hon skrattade. Jag tittade äcklat på karln, reste mig och gick. Lite senare frågade jag henne om hon hade velat att jag skulle gripa in, men hon fnissade mest åt att hon inte hade fattat vad han sade.

Idag kom det här upp till diskussion med två kolleger. Den ena tyckte att jag var en idiot som inte hade sagt något - vilket man ju kan tycka. Funderar också på om jag borde ha sagt något mer slagfärdigt, samtidigt kan jag tycka att det är att handikappa någon annan att bara ta för givet att de inte kan ta sina egna strider (såvida nöden inte är ett faktum). Dessutom: om hon inte känner sig utsatt vill inte jag inte få henne att göra det heller, även om jag anser att hon är det.

Den andra kollegan ansåg inte att det var sexistiskt sagt och att det inte kan klassas som sexuella trakasserier eftersom att hon inte visade några tecken på att bli förolämpad. Motfrågade om han hade resonerat på samma sätt om det var någon som hade sagt något uppenbart rasistiskt till en svart man även om denna man också hade fnissat bort kommentaren. Eller om han hade tyckt att jag var icke-sexist om jag diskuterade kollegers kuklängder högljutt i fikarummet så länge alla fnissade åt det. Njae, det hade han så klart inte - men faktum kvarstod fortfarande: fattar du inte att du har blivit utsatt för sexuella trakasserier så har du inte blivit utsatt för sexuella trakasserier. Ungefär här tog min svaga sida vid: frustrationsvreden. Så jag valde att avbryta diskussionen, men jag kan så klart inte sluta reta mig på detta, enligt mig, retarderade uttalande.

Istället för att gå ner i en filosofisk diskussion om vad som egentligen är något vill jag ställa några enkla frågor: Betyder det här också att du inte har blivit bestulen om du inte märker att dina saker har försvunnit eller är det bara vid sexuella trakasserier som det här räknas? Kan ett litet barn eller en mentalt handikappad eller någon annan som inte har någon uppfattning om sex och sexualitet inte bli sexuellt trakasserad eller rör detta bara normalbegåvade kvinnor? Snälla förklara för mig, för jag kan för mitt liv inte förstå hur sexuella trakasserier kan upphöra att existera på grund av att någon inte uppfattar dem.

Reklam som ljuger

Ja, det är väl ingen nyhet egentligen att reklam ger en felaktig bild av verkligheten. Jag kan ändå inte låta bli att provoceras lite extra varje gång jag hör den där sabla "Upptäck mer med Bredbandsbolaget"-jingeln (som för övrigt borde gå under förargelseväckande beteende). Det går nämligen inte att upptäcka ett skit med Bredbandsbolaget efter en flytt, när de inte kan koppla in bredbandet så att det fungerar. Är nu lämnad till internet i en inte helt fungerande mobil alternativt uppkopplingen på mitt inte helt fungerande jobb. Eller alltså ja liksom, jobbet funkar ju, men jag sover inget så jag är lite extra grinig just nu. DOCK hade jag provocerats av den där reklamen ändå. Tidigare i år funderade jag till och med på att säga upp avtalet med Bredbandsbolaget på grund av jingeln - trots att jag hade sovit en hel natt.

Hursomhelst. För att citera min egen twitter idag: den största nackdelen med positivt tänkande är att verkligheten förr eller senare kommer ikapp en. Jo, jo.

Frågor från morgontrafiken.

Vad har folk mellan benen som gör det så otroligt tvunget att vresa över två säten? Egentligen? Varför är det så svårt att ta död på den där önskedrömmen som håller isär benen och knipa ihop på ett säte, så att somliga av oss slipper ha ett laddat möte med fönsterrutan?

För övrigt har jag redan glömt hur det var i Aspudden alla tider på dygnet utom när jag åker den dubbla resevägen till jobbet med bredbenta  egon.

Sista natten i lägenheten

Jaha. Hade föredragit en svartvit värld där bra saker bara är bra och inte fyllda av nostalgi, men nu har jag ju någon form av diagnos som gör det omöjligt. Ligger i en gråzon och minns alla middagar i sängen som de bästa jag upplevt. Mon. Dieu. Frallan och jag kanske inte ens tycker om varandra på fler än 30 kvadratmeter?