En undersökning som bara sägar något om Familjelivs medlemmar. Egentligen.

Idag publicerar DN, Aftonbladet, SvD och SVT (och säkert någon mer) en undersökning om att nästan hälften av alla mammor drömmer om att bli hemmafruar. Den här undersökningen är gjord av Familjeliv. För den som inte vet det, är Familjeliv ungefär som Flashback, fast riktat till småbarnsföräldrar. Ett foliehattarnas Mekka i frågor om barnuppfostran, genus och, ibland, även invandrarfrågor, alltså. Jag tycker att vi alla tar oss lite tid att förutom att fråga oss hur enkäten var utformad egentligen, även fundera över:

1) hur representativt underlaget från Familjeliv.se är för hela landets mammor. Egentligen. 70 000 tillfrågades om att delta i undersökningen men endast 9 500 svarade. Det är alltså hälften av 9 500 familjelivsmedlemmar som har svarat att de vill vara hemmafruar.

2) hur många troll som finns på Familjeliv.se. Egentligen.

3) om det är så att de familjelivsmedlemmar som har förförts av dåliga tv-serier har en större fallenhet att svara på enkäter på nätet.

4) om det är så att många av de kvinnor som vill vara hemmafruar redan upplever att de drar ett så pass stor del av lasset hemma att de hellre är hemma på heltid än fokuserar på både hem och familj? Jag ska ärligt säga att jag inte behöver blicka särskilt långt ut över heterofacebookstatusarna för att se att det fortfarande är mammorna som sköter hem och barn i störst utsträckning.

Och så ett annat litet inlägg i debatten: var det någon som tänkte på att fråga Familjelivs pappor om huruvida de vill ta på sig hemmafrurollen? Inte för att jag tror på något dramatiskt utslag i den undersökningen, men kan vi inte enas om att det börjar bli lite träligt att bara vinkla den här typen av frågor mot kvinnor i tid och otid? Det blir liksom bara ytterligare ett sätt att befästa hemmets sysslor som kvinnogöra.

Hade egentligen bestämt mig för att inte beklaga mig över kolleger mer i bloggen.

Men alltså, när Lou Begas Mambo No 5 ljuder genom korridoren är det väldigt, väldigt svårt att behålla ett sansat lugn. Låtar om män som tycker att det är charmigt att de ser kvinnor som öppna hål för deras njutning var förlegat redan innan den där sabla låten kom. Nej, tacka vet jag gamla fina bitar om kärlek, som den här:

Känslan när Dolly kommer in på scen hörrni! KVIRR!

Paustanke

Fint med det selektiva minnet

Googlar artiklar om Carl Bildt, massmord och Lundin Oil, Annie Lööf, lägenhetsfiffel och mutor och socialförsäkringsministern Ulf Kristersson som snodde en bostad från utsatta kvinnor. Det finns ett par, men om femton år är det förmodligen fortfarande bara Mona Sahlin och tobleronen och Juholts lägenhetsaffär som kommer att malas i pressen. Kanske hade de kommit lindrigare undan om de hade kört den moderata taktiken och flytt fältet när journalisterna bankade på dörren?

Vad är det egentligen för fel på vuxna män...

... som varken torkar sig eller spolar efter sig på toaletten? Jag säger inte att kvinnor inte gör det, men jag vet att varje gång jag har stött på en ospolad toalett de senaste åren har ringen varit uppfälld. Ergo: jag misstänkliggör män och möjligen kvinnor som uppskattar en kall sätesmuskulatur.

Som sagt. A long and whining road.

Det är svårt att skriva om graviditeten. Känslan jag ofta har, av att inte passa in, dras till sin spets hela tiden och jag vill ärligt talat hellre lära mig SPOCK-greppet så att jag bara kan få söva folk istället för att skriva om hur det är. Bland annat för att det här tillståndet tydligen tillåter allas åsikter. Det vill säga att det helt plötsligt är total fokus på min kropp och mina kroppsfunktioner och väldigt, väldigt, väldigt många tar sig rätten att prata om det. Ja jag VET att jag hade lite mage innan så att det är svårt att veta om det är graviditeten som syns eller inte. Ja jag vet att jag kanske inte återgår till den jag en gång var. Nej jag tänker inte diskutera min tarmfunktion med dig, ens under knivhot. När du ändå är igång - glöm för allt i världen inte att berätta en skräckhistoria om förlossningar. Varför ville jag höra att din syster sprack hela vägen bak och säkert en bit upp på ryggen nu igen? Nej just det, det var ju det jag inte ville. Och jag vill inte veta om din kollegas unges obotliga sjukdom heller.

Jag pallar inte riktigt skriva för jag orkar inte med nyfikenheten från vissa och besserwissmen från andra. Jag orkar inte med fler oombedda råd oavsett om det kommer från kärnfamiljsvurmare eller kärnfamiljshatare. Jag vill inte ha mer skuldbeläggande uttalanden om "tänk på barnet", precis som att det inte är det jag gör hela tiden. Jag pallar inte höra ett fån till prata om att det här är ett mirakel när det inte är det. Att kvinnor har blivit gravida i alla tider handlar om biologi, inte övernaturligheter. Gå om grundskolan eller var tyst.

Framförallt pallar jag inte skriva om det för att jag har mått skit sedan dag ett och det gör det negativa så otroligt mycket mer påfrestande. Det här är fjärde veckan med en huvudvärk som inte går att bota. Fjärde veckan med en konstant känsla av att någon bränner upp skallen inifrån. Fjärde veckan som jag inte borde gnälla eller uttrycka mitt ogillande för jag är gravid och det är så jävla magiskt och till råga på allt har det tydligen gett mig en speciell "glow" som förmodligen inte är något annat än svett för att jag har så jävla ont i huvudet hela tiden.

Jag vill verkligen inte beklaga mig över mitt tillstånd. Det är inte roligt att göra, det är inte roligt att läsa. Det är en så kallad lose/lose situation. Därför säger jag även detta: jag gillar inte särskilt många barn men jag längtar väldigt mycket efter att träffa mitt och Frallans. Jag vet att alla idioter och krämpor i slutändan kommer att vara det minst viktiga av allt. Det är egentligen det jag vill skriva. Tyvärr är jag lite för ur led för att klara det just nu.

Allt jag inte förstår om smink

Tänkte köpa ett läppstift på Face i helgen. Ett ljust som inte krackelerar på mina läppar. Tänkte att det bara behövdes en bra produkt, men ack vad jag bedrog mig. För att ett läppstift över huvud taget ska fästa, fick jag veta, behövs det ett peelingstift, ett mjukgörande läppbalsam som man sover med, underlagskräm (osäker om denna hörde ihop med läpproceduren eller om den bara slängdes in av bara farten) och helst ett puder. Förutom själva läppstiftet då, så klart. Detta skulle gå på nästan tusen kronor. Tänk att ett så litet område kan kräva lika stora kostnader som en tvårätters på Lux. Jag misstänkte provisionbaserad försäljning, betackade mig och gick till Make Up Store istället. Där räcker det med att köpa ett läppstift för 170 kronor för att få ett läppstift som fäster. Så. Nu vet ni det.