Alltså.

Min dator gillar inte min blogg och på mitt jobb har jag uppgraderats till VERY important administratör. Dock utan löneförhöjning, det var jag själv som uppgraderade mig för framtida utvecklingsmöjligheter och det funkade tydligen eftersom att chefen kom in igår och började prata VERY important framtid med mig. I vilket fall som helst så är det därför ni hör westernvisslingar och ser taggbollar flyga förbi här i bloggen just nu. Jag har liksom varken tid eller möjlighet. Inte heller är jag särskilt full, vilket medför att det bittra skrivbehovet jag känner under bakfyllor inte är påtagligt alls. Men snart så blir det ändring på det. Inte för att jag ska bli full då utan antingen för att min dator lagas eller för att jag tröttnar efter den femte reparationen på tre år, I kid you not, och sviker mina ideal för Apple. Ho ho ho, som om det skulle funka på föräldrapengen nästa år! Hur som helst: ni är alla hjärtligt saknade. Häj.

Kategorin: saker jag aldrig kommer att göra

Av alla vidriga förslag jag får i inboxen sedan jag av misstag registrerade mig på en gravidsida måste det här vara det vidrigaste hittills. Vem, vid sina sinnens fulla bruk, tar de här bilderna och VAD gör man med bilderna sedan? Ska Frallans släkt få ett foto där han tillber min mage till jul? Ska jag tacka för uppvaktningen på min födelsedag med en nakenbild? Har vi äntligen en idé till den tomma ytan ovanför tv:n? Alltså nej. NEJ. Blir alldeles torr i ögonen av upprördhet när jag tänker på att folk gör sådant här.

I call it love, they call it living in sin.

Mitt liv kantades i tidiga år av idolförälskelser. När jag var fem fantiserade jag om snöbollskrig på dagis med börderna Herrey (och när fulbrorsan Per kastade en för hård boll på mig skulle Rickard och Louis bråka om vem som skulle trösta mig). Inte så långt senare drömde jag om att få åka motorcykel bakom Dee Snider och att Paul Stanley var min bästis. Ytterligare något år senare blev jag kär i alla i Alphaville, samtidigt som jag hoppades att Joey Tempest skulle rida in på fritids och hålla mig i handen när han sjöng "Carrie". En låt som var så fin att ögonen tårades när jag hörde den. Efter Joey kom en mörk period av kärlek till Michael Jackson in i mitt liv, men den pratar vi inte om ty redan vid tio års ålder tog jag mitt förnuft till fånga igen. Det var på den tiden som Jon Bon Jovi fortfarande hade kvar sitt brösthår (vi vet alla hur illa det gick när han vaxade bort det). En sådan karl! Mitt unga hjärta brast vid varje ton han tog och jag var nästan övertygad om att "Living in sin handlade" om oss (eftersom att jag inte förstod vad den handlade om). Att han hade lovat sin fru evig trohet var en så stor sorg att jag ibland började gråta framför videorna till New Jersey-skivan. Varför, ack varför var livet så hårt? 

Såhär i eftertankens kranka blekhet är jag ju så klart ofantligt glad att ingen av de här förälskelserna utvecklade sig. Bland annat för att det skulle betyda att mina bardomsidoler var pedofiler. "Living in sin" är däremot fortfarande så bra att jag känner mig som en förtvivlad tioåring igen när jag hör den. Har, bara idag, lyssnat på den sju gånger i rad (nej det är inte maniskt, det är passionerat).OBS. Varning för stark video. OBS.

Visning

Har visat lägenheten för en person som sade "verkligen jättefint" så många gånger att det till slut kändes som att hon sade det mest för att övertyga sig själv. Hon avslutade med att säga att hon skulle tänka lite och höra av sig - det var ju verkligen fint... Jag ställer mig skeptisk till att hon vill byta. Men om vi nu ska köra med ett så kallat positivt tänkande så är lägenheten numera i alla fall så pass ren att den faktiskt går att visa för utomstående. Utan att de anmäler oss som en sanitär oangelägenhet. Frallan har till och med plockat ner de uppochnervända korsen från väggarna. Win?

I vilken värld...

... tror folk att någon blir mindre irriterad av att höra "lugna ner dig, du måste tänka på barnet"? Jo det kan jag tala om. Den opedagogiska världen jag tvingas leva i. I den världen är skuldbeläggande mer regel än undantag. Där är en blivande mor som inte är glad JÄMT en fara för sitt eget barn.

Den här dagen.

Den första informationen jag fick om flygplanskraschen in i World Trade Center 2001 var från en andfådd indiesnubbe som sprang in på café Ariman i Lund och skrek "det är precis som i Independence Day". Eftersom att min dåvarande sambo hade sms:at mig flera gånger mitt i min tentaångest och frågat om jag tittade på tv fattade jag ju att något stort hade hänt. Efter indiesnubbens utbrott packade jag därför ihop min filosofiska litteratur och gick hem. Med en märklig känsla av att jorden i samma stund invaderades av utomjordingar.

Det gjorde den, som vi numera vet, inte. Väl hemma såg jag på nyheterna vad som hade hänt och i ungefär samma stund bröt min kropp ihop. Inte av den hemska nyheten, utan av den senaste veckans intag av tolv algtabletter om dagen. Jag hade nämligen inte gått på tillräckligt många naturpreparat för att avfärda "mirakelkurer" med skepsis på den här tiden. Således tyckte jag att kväljningar och vag smak av alg i munnen var ett lågt pris att betala för något som skulle göra under med både mitt kroppsliga och mitt mentala tillstånd. Jo tack. I vilket fall som helst så får man väl säga att även stora delar av världen, på många sätt, bröt ihop efter den här händelsen. Åsa Lindeborg beskriver det väldigt bra i den här krönikan.

I övrigt har jag inte mer att tillägga än en av de mest spridda meningarna från Twitter idag:

R.I.P. the 2976 Americans who died 9/11, R.I.P. the 48,644 Afghan & 1,690,903 Iraqi people who paid for a crime they didn't commit. Also the thousands that were murdered and tortured after 9/11 1973 in Chile.

Bostadsmarknaden kan ta sig i röven.

Nu tittar jag i protest på möjligheten att flytta till Uppsala, Västerås eller Eskilstuna. Tveksamt om jag får med mig Frallan dit dock. Särboföräldrar? Ytterligare en protest mot kärnfamiljen? Njae. Kanske inte. Faktum kvarstår: jag hatar det politikerna har gjort mot Stockholm.

Jag vet att många vänner bara vill väl när de säger "ska ni inte köpa i alla fall", men det blir verkligen bara fel. Ponera att det går att få en trea för en miljon. Då behöver vi fortfarande 150 000 kronor i insats. Jag har länge frågat mig vem i helvetes jävlar som har så mycket pengar, men på de chockartade uttrycken i folks ansikten när jag säger att vi inte har de finanserna verkar det som att femton procent av en miljon är en ganska vanlig summa på människors sparkonton. Vilket bara får mig att känna mig usel som inte har pengar och inte heller har haft möjligheten att spara på mig pengar under mitt liv. Så vänligen: sluta med de uppmuntrande tipsen. Alla har inte samma förutsättningar. Lär er det.

Hurra!

Älskar höst! Älskar regn! Älskar att lägga ner horder av Dr. Martens i varukorgar på nätet. Hatar att stänga ner varukorgarna utan att passera GÅ på grund av pengabrist - men ändå: HÖST HÖRRNI! Det var fanimej på tiden. Blev lite orolig att sommaren var på väg tillbaka när jag satt i strålande solsken och 20 plusgrader på Aspuddens två kilometer långa loppis i söndags, men tack och lov har vädret tagit sitt förnuft till fånga och börjat agera september igen. WIN!

Livets små nycker

Kanske tar bort det här inlägget sedan. Men. Det senaste året har jag gått från att känna mig pressad från från folk runt omkring, till att vara tveksam, till att få reda på att det skulle bli svårt, till att läsa så mycket att jag började tro att de inte skulle gå, till att ställa in mig på ett liv utan, till att se på en sticka att det gick - fast det inte var meningen, till att få en ångest som inte går att beskriva, till att vänja mig vid tanken, till att inte tro att det var sant, till idag. Efter 12 veckor och fem dagar fick vi gå på ett tidigt ultraljud och se en liten krabat på 6,3 cm med ett hjärta som slår hårt och snabbt i min mage. En så obeskrivbart märklig känsla. Orkar inte ens bli arg på dem som konsekvent har valt att missuppfatta min inställning och få den till "jag vill aldrig ha barn" och som nu nickar ett självgott "vad var det jag sade". Jag spar den vreden till andra inlägg i framtiden. Just nu tänker jag bara sitta här och känna mig märklig. En annan dag kanske jag skriver mer om det. Eller så låter jag bli. Vi får se.