Semestermisär

Vad är det med semester som drar ner en (läs mig) i ett förpubertalt träsk igen? Sov tolv timmar i natt och har ägnat min vakna tid åt att multitaska med twitter på datorn, utfrågningen i Murdoch-härvan på tv och Bubble Blast 2 i mobilen. Är seg, grinig och har en hjärna bortom kontroll, men har fortfarande inga planer på att lämna sängen. Fyra veckor till av det här och det kommer garanterat att utvecklas acne och hårväxt på konstiga ställen. Hjälp mig någon. Hitta på en aktivitet. Jag sover en kvart till så länge.

Ett bittert minne från Skansen

Jag har sett många dåliga konserter i mina dagar. Rolan Bolan i London och Alice Cooper på Sveriges sämst planerade festival; Metaltown. Men få saker har varit så illa som Laleh på Skansen den 2 augusti 2006. Jag har alltid haft otroligt svårt för människor som ser sig som naturbarn och här var det fullt av dem. Inte minst så stod det största av dem på scenen. Jag vet inte vad vi hade väntat oss egentligen, men upplevelsen blev en chock. Med tanke på hur butter och desillusionerad jag är i vanliga fall är kan man ju såhär i efterhand fråga sig vad jag gjorde på en konsert med en livsglad människa mitt i strålande solsken - men jag var där och jag hade betalat för det.

Brottsplatsen var ungefär så illa man kan tänka sig. Brottet var snudd på värre än så. Runt mig och mitt sällskap flockades barfotafolk som med tillgjorda röster berättade för varandra hur "hääääärlig" Laleh var när hon tio minuter in i konserten fick avbryta för att "ta in atmosfären". Förmodligen skulle ingen av dem någonsin tveka att förstöra en fungerande fest med att spela Cecilia Lind på gitarr.

Även lidande är ju en upplevelse så vi stod ut ett tag. Måttet rågades först efter trekvart när Laleh skrek att hon skulle spela saxofon för att sedan trolololla loss på ett fiktivt instrument. Precis där slutade vi att stå ut. Långt innan konserten var slut gick vi utan att se tillbaka. Laleh var tillgjord, publiken var tillgjord, Stefan Sundström var inte alls särskilt imponerande och helheten av detta var på inget sätt värd de trehundra kronor vi hade betalat. Tro mig när jag säger att jag aldrig kommer att hata mig själv så mycket igen att jag går på en Laleh-konsert. Men. Trots detta så kan jag aldrig ta ifrån Laleh att hon har gjort en av de mest gripande låtar jag har hört. Så gripande att jag bara kan lyssna på den ibland utan att lägga mig i fosterställning och gråta en stund:

Du har aldrig så många vänner som på din begravning.

Det är sant. Jag har sett det själv alldeles för många gånger. Med det sagt så tänkte jag inte ljuga och överdriva min relation till Gustaf Kjellvander. Vi umgicks i samma kretsar i slutet av nittiotalet och ett tag därefter. Vi hängde med samma människor på Mejeriet i Lund. Vi drack öl på samma pubar. Vi snackade ibland. Han var mina vänners vän. En flyktigt bekant från slutet av tonåren. Varken mer eller mindre. För några veckor dök han upp som ett vänförslag på Facebook. Jag kollade hans profil, konstaterade att han växt upp på något sätt och gick vidare med livet. Mindre än en månad senare var han död. Det känns bara så förbannat sorgligt. Han var, som så många andra, alldeles för ung.