Pusselbitar faller på plats, cykelplanerna är aktiva, vännerna är fantastiska och dimman efter en bourbornhonungvaniljmilkshake börjar bli påtaglig. Jag har så svårt att klaga just nu att närkingen inom mig kämpar för att få luft. Förstår ni?

Jag vet inte vad ni gör just nu, men jag har precis räddat en ål.

Som vanligt tillåts dumheter tills det är alldeles för sent. Blir inte förvånad om vi snart har en licensjakt på ål i det här landet. Hursomhelst, klicka på länken, skicka ett sms, betala en slant, välj smart när du äter. Om inte annat för att ålen är viktig för ganska mycket mer än sig själv:

Varje räddad ål är avgörande för den europeiska artens överlevnad! Ålen är inte bara en delikatess, den är också viktig för ekosystemet: som yngel är den föda för andra djur, som vuxen är den en allätare. En utdöd ål är alltså en förlust för både den svenska kulturen och havet.

Ny tid, nytt liv! Yet again!

Jag förtränger det uppenbara (det vill säga en psykisk kris) och planerar framtiden. Nästa fredag byter jag hårfärg igen (och fan ta livet om jag ser ut som ett urtvättad kärring från -94 den här gången med) och efter det kanske jag köper en cykel. Visst låter det bra? En cykel. Tänk så mycket lättare livet kommer att kännas när jag svindlar fram på Stockholms gator som en gothpil. Frihet på en springare av stål! Ja. Så får det bli. Och Tina får bli min mentor - vare sig hon vill det eller inte.

Vad gäller midsommar så var den i mitt fall hyfsat lugn, medan andra i sällskapet blev riktigt i gasen. En blev så i gasen att han till och med trillade, fullt påklädd, rätt ner i Vinterviken. Vilket tyvärr inte gjorde honom nyktrare. Däremot blev han mycket, mycket argare.

Fest!

Sådärja, då var det bokat, betalat och klart. Åker till Irland fem dagar vid månadsskiftet juli/augusti. Ska dricka guinness, titta på tuffa vänner i ett band och vara precis som alla andra på utlandssemester fast jag tror att jag är ett unikum bland turister. Hade tänkt skriva ett långt och inte särskilt blygsamt skryt om det här, men får nöja mig med ett kort eftersom att jag sitter mitt i en deadline och borde hålla mig på mils avstånd från allt vad internet heter. Det känns i vilket fall som helst oerhört rafflande. Sist jag hade råd att göra en resa utan stöd från någon annan var när restskatten tog mig till London 2002.

När jag var så liten att det var minst tio år kvar innan jag skulle flytta hemifrån ställde mamma ut en ormbunke på trappen tidigt en vinter. Eller om det var sent en höst. Jag vet inte, men det var inte något väder för den där ormbunken i alla fall. Den hade stått inne och vissnat ett tag. Jag frågade mamma varför hon ställt ut den mitt i nästanvintern. För att hon inte kunde slänga något som lever, men den var för död för att behålla inne sade hon. Någon vecka senare såg jag hur hon påtade lite i bunkens jord, vattnade och drog av lite döda blad i lönndom. Ytterligare några veckor senare hade den överlevt vintern mot rätt många odds och till våren fick den flytta in igen och om mitt minne inte är helt förstört så står den fortfarande i min brorsas gamla rum. I vilket fall som helst så känns den där ormbunken ungefär som den här bloggen. Den lever för mycket för att slängas, men det är för död för hålla vid liv. Så jag kommer hit och påtar och skriver skit ibland och så kanske det slutar med att den återuppstår till fullo någon gång.

För övrigt, saker som inte är lika: dammsuga och damsuga. Fantasin om vad det senare månne kunna vara får mig att vilja genomgå lobotmi. Särskilt eftersom att jag råkade skriva det i ett sammanhang där okända, tysta män kom in på mitt kontor. Hu.