"Alla råd du får utan att be om dem är övergrepp"

När jag var nitton sade en manlig bekant att om jag fortsatte att vara så där ful i mun skulle jag aldrig få en kille. Han skrädde inte själv svordomarna så att säga, men det var självklart inte samma sak när han svor (bara ett uttryck för hans extrema bögskräck kanske). Jag hade tidigare fått samma råd från en kille i min gymnasieklass: svärande tjejer attraherar inte män, som homogen grupp.

Några år senare sade en bekant till mig att hon längtade efter att få göra om mig till en borgerlig kvinna som var attraktiv för olika tjänster, i motsats till det manhaftiga, motbjudande vänsterskabb hon tydligen såg mig som då. Hon tänkte "klackar, klackar, klackar och så en rosa blus på det". Jag tänkte "HELL NO".

I fredags fick jag veta att jag "måste sluta vara så arg" eftersom att det inte är bra för "tjejer" i min ålder.

Måndagen den 30 maj 2011 är jag trots min fula mun, förvånande nog i ett förhållande. Jag sitter dessutom helt utan högklackade skor och rosa blus på mitt jobb och skördar frukten av förra veckans vrede: en fungerande ventilation på rummet. Ser ut som jag lyckades ta mig till en seger utan att följa normativa råd från "välmenande" översittare. Tänka sig.

Folk med för mycket tid

Någon smartskalle med lite för mycket att säga till om har tänkt så att det knakar och kommit på att institutionerna inte längre får heta "institutionen för" utan ska från och med 2013 istället heta "avdelningen för". Det innebär i sin tur att alla avdelningar som tillhör institutionerna idag måste byta namn till "gruppen för".

Tänk att jag jobbar statligt. Tänk att det står "institutionen för" och "avdelningen för" på alla våra blanketter, rapporter, avhandlingar, delegationer och så vidare. Tänk att allt detta nu måste ändras för att någon anser att det som har fungerat helt utmärkt under väldigt lång tid inte alls är bra. Ändra på saker för ändrandets skull, vilket trams. Är detta ett sätt att skapa arbetstillfällen eller bara dumhet i sin renaste form? You tell me. Anders Borg, som tydligen skanderade i morse att folk ska arbeta istället för att röka och dricka, apropå en höjning av alkoholskatten, lär väl klappa sig nöjt på magen hur som helst.

Bara en grej till

VVS-gubben kommer efter att jag har fyllt i ett formulär och klagat på ventilationen här i huset (Jobbar statligt. Vi löser problem med blanketter och byråkrati - inte telefonsamtal). Efter att ha vägrat fatta att den ventilation jag har just nu enbart beror på öppna fönster och tvärdrag, hävdar han att jag får skylla mig själv som sitter i ett rum med så stora fönster och dessutom väljer att ha den solida trädörren öppen. För det första var jag inte delaktig i beslutet att vi skulle byta lokaler. För det andra så har jag en tjänst som innebär viss mottagning av studenter (på gott och ont). ERGO: det funkar inte med stängd dörr ditt aber.


Tio minuter senare, efter jag slagit hål på jag vet inte hur många bortförklaringar, säger detta skarpsinne till människa "Ja men du skulle ha suttit här på nittiotalet, då var det mycket värre". Blind av raseri inför den totala bristen på relevans kontrar jag med stenåldersmänniskans alla dilemman och får höra att jag ballar ur. Ballar ur? BALLAR UR? Vem fan är det som kommer med skitargument för att slippa göra något åt min undermåliga arbetsmiljö? Åh må han skita sig i näven tills solen aldrig går upp! Detsamma gäller för alla som kommer med "vänta tills du får barn"-argument. Åk ut på ett fält och skit er i näven allihop.

Ridå. (eller end of rant som vi säger på twitter)

Bloggpaus

Kanske för evigt. Kanske en vecka. Har varken tid, ork eller motivation just nu - men det kan ju komma tillbaka när jag minst anar det.

Kommer däremot att fortsätta skriva här med Andrea när andan faller på! Och så finns jag på twitter för den, så att säga, hugade. Det är bara här jag har tappat formen. Hej så länge.

Lördag i sängen

Ligger i eftertankens kranka blekhet och önskar att min faiblesse för Bon Jovi och portvin inte höll i sig till fem på morgonen. Mäktar inte med mycket mer än att räkna ut alla påsar chips jag kan köpa innan SL-kortet höjs (höjs trots löften om att så inte skulle ske 2011, bör tilläggas). Ja, det är ju som det är det där. Sänkt skatt ger en illusion om mer pengar i plånboken för några, medan höjningar av SL-kort och sjukvårdskostnader är en verklighet som drabbar många fler. Glöm inte att tacka alliansen för det!

Och medan ni tackar fortsätter jag att leva på minnet efter gårdagens rafflande konserter på Strand med Stench, In Solitude och Ghost. Var jag med om att en karl försökte marknadsföra sig till min vän genom mig med att säga "jag har stor kuk och gillar klitoris" precis innan han började hala upp sin medlem ur brallan? Ja det var jag, och jag sprang därifrån.

Ghost. Ondskeraffel.

En låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle:

Igår stod jag i ett neonrosa Chris Isaak-linne mitt i en park någonstans i Hägersten och försökte hålla mig vid liv parallellt med att jag traumatiserade barn genom att flåsa och panikstretcha i takt. Misslyckat oberört. Ungefär samtidigt som jag slogs av tanken att "herregud, nu lämnar jag jordelivet som en sorglig kopia av en sexturist" hoppade Spotify igång i lurarna igen. Större delen av min löpar/haltar-runda låg i radioskugga och jag hade inte fixat ner min jogglista så att den gick att lyssna på i s.k. offline-läge. Ergo: alla låtar blev improvisations-rap. Hur som helst, Spotify hoppade igång med Morrissey och gårdagens sanning till låttitel. First of the gang to die. Jo tack, och i min osexigaste stund dessutom. Men jag överlevde, mirakulöst och mot alla odds och just det där tillfället när jag pendlande mellan liv, död och snuskkärring i solnedgången kändes märkligt behagligt.

Idag återstår bara ledvärk och pina, men när jag lyssnar på låten igen känner jag mig mysig och självgod. Inte för att jag har skadat barnen som såg mig för livet - utan för att jag faktiskt släpade mig tre kilometer runt Hägersten och överlevde.

Det nya livet!

I torsdags åkte jag på konferens och upplevde fördelen med att jobba med medelålders män: de samlar på whisky och tar med mystiska prover i små flaskor på konferenser. I fredags var jag trots viss återhållsamhet dagen innan relativt seg. Lät en frukostbuffe, en fika, en lunch, en fika och en frukt landa ovanpå gårdagens trerättersmiddag och mystiska whisky. Vid fyra var jag hemma från konferensen, vid fem var jag inne i stan igen. Under fem timmar åt jag en pastarätt och drack vin i det bästa av sällskap innan jag åkte hem och avrundade kvällen med portvin och en liter ramlösa. Sedan blev det lördag, Feministiskt Forum, dumplings på Drottninggatan, en öl på Queens Head, en fulhetskris i hemmet och sedan sushi, snarr och ett glas vin i Västertorp innan Regents Pub och mods.

Igår var jag, trots viss återhållsamhet kvällen innan en gång till, allt annat än människa. Jag antar att det är det som i folkmun kallas för att åldern tar ut sin rätt. Vid ett tillfälle funderade jag på att skicka ett meddelande till mina vänner och efterlysa den vanligtvis hyfsat skärpta, gråa lilla klump som ska föreställa min hjärna, eftersom att jag nästan var säker på att den hade emigrerat. Men jag gjorde inte det. Jag åt en halv pizza till lunch och tröttnade på mig själv istället. Jag hade kunnat undvika allt skräp jag satte i mig de här dagarna och hållt mig till fredag- och lördagkvällen. Istället svullade jag girigt på som om det vore mitt livs sista tillfälle att göra det vid varje tillfälle jag fick möjligheten. Bah. Jag förespråkar inte ett totalhälsosamt leverne, men jag börjar gå totalt åt andra hållet och det kan inte heller vara bra. Avslutade söndagkvällen med en smoothie och tankar om "det nya livet", fast övertygad om att det här är veckan då jag ersätter långpromenaderna med joggning, drar ner på alkoholen, skippar onödigt snarr och börjar varje morgon med tre Longovital-tabletter.

Idag började jag dagen med att glömma tre Longovital-tabletter - men jag har i alla fall registrerat mig på en sida för joggande människor. Framtiden är oviss. Wish me luck.

ÄNTLIGEN!

ORD kan inte beskriva den glädje jag känner över att Patti Smith har tilldelats Polar music prize. Tre gånger har jag sett henne. Två av gångerna var närmast en religiös upplevelse - mittengången var en spoken word-konsert på Roskilde och i ärlighetens namn var jag inne på den tredje kartongen vin sedan lunch, så minnet är väl sådär. Men låt oss kalla det för en religiös upplevelse också. Usama är död, snö i maj och polar prize till Patti Smith. Det är i sanning en händelserik tid vi lever i hörrni!