Mercy..

Var så glad i morse att det nästan kändes som att jag var full. Botade detta med att läsa facebookstatusar. Alltså alla dessa namn på respektiver! Varför kallar kvinnor, yngre än mig, sina makar för "gubben"? Varför finns det män som kallar sina fruar för "regeringen"? Varför blev jag vän med de här människorna från början? Varför har jag ens kvar mitt facebook-konto? Och vad är det med faiblessen att fota barnfötter i sepia? Ett liv i frågor utan svar. Jag behöver portvin.

När ord inte räcker till:

Från Stockholm City, idag.

Värmer lidande bättre, eller är det bara snyggare?

- Det finns en önskan från de rödgröna partierna att hamna i majoritet med Sverigedemokraterna och det kan bara ske om de aktivt röstar tillsammans, röstar på samma förslag, trycker på samma knapp.

Så sade Fredrik Reinfeldt till DN i mars när det handlade om frågor i finansutskottet. I april röstar han aktivt tillsammans med, på samma förslag och trycker på samma knapp som SD mot att förbättra förhållandena för minkar.

Vi sörjer denna dag och vi sörjer alla de miljoner minkar som blir offer för ett perverst mode, skriver skaparen till facebookgruppen "Stoppa minkfarmarna". Jag sörjer med dem och förbannar allt vad svensk djurpolitik heter just nu.

Kränk en svensk - säg hen.

Efter vargen och kommunisterna är "hen" förmodligen det farligaste som finns i det här landet. Vi borde inte ens prata om det. Transsexuella är ju egentligen bara störda bögar trots allt. De andra som t.ex inte förstår att en dongel mellan benen gör dem till MÄN, är en exotisk avart som ingen bör lyssna på. Framförallt så vill alla, som tar hänsyn till dem som inte kan eller vill könsbestämma sig, att kvinnor och män ska smälta ihop till en obestämbar sörja. Att vi är uppdelade i två kön enligt tydliga riktlinjer måste faktiskt vara det viktigaste av allt. Hur skulle vi annars kunna bli kåta på varandra när den enda sanna kåtheten är den som bottnar i att kvinnor är kvinnor och män är män? Till och med homosexuella försöker ha hetrosex för guds skull. Jo jo, bögar tar varandra bakifrån och lesbiska vill bara ha kuk annars skulle de inte bli så galna så fort de såg en strap-on. Jag vet nog! Eller inte.


Det är ganska lustigt att det som borde vara en icke-fråga för många i det närmaste uppfattas som ett hot mot hela deras könstillhörighet (och planetens överlevnad). Lustigt på ett sorgligt sätt för det är en sak som är av stor betydelse för en liten, utsatt grupp - och alltså knappast en fråga för en blå regering. Förmodligen inte för en rödare blå heller. Annat är det faktiskt i Pakistan där det har blivit så här:

The country's Supreme Court has ruled that those Pakistanis who do not consider themselves to be either male or female should be allowed to choose an alternative sex when they apply for their national identity cards.

Way to go!

Grannjävlar

För några veckor sedan satte någon insamlare åt utsatta i Estland upp en lapp om att de skulle komma förbi här och hämta upp kläder. Det enda vi behövde göra var att sätta ut en påse med överblivna plagg i trapphuset så skulle de hämta upp allt kommande onsdag. Jo. Det hände ju aldrig. De kom inte. Däremot var grannarna otroligt snabba på att visa sin solidaritet till det estländska folket genom att bygga ett berg av gamla paltor utanför vår dörr. Låt oss kalla det för nedrebottenförbannelsen.

Det har nu gått minst fyra onsdagar sedan insamlarens svek. Klädeberget ligger kvar. Ingen befattar sig med det, men de flesta har bidragit till det. Spontant tänker jag att de ursäktar sin slapphet med kränkthet, för det känns definitivt som en typisk känsla för boskapet som bökar runt i lägenheterna här. Kränkthet är dock en usel ursäkt för alla så den gubben går minsann inte.

Förra veckan skrev Frallan en lapp om att han snart går till sopen med allt. Någon käck bastard till granne skriver tillbaka och föreslår att han ska ringa till Stadsmissionen istället. För det första: gör det själv ljushuvud. För det andra: det hade han redan gjort, men Stadsmissionen åker inte ut och hämtar kläder. Och varför ska Frallan ens behöva ta ansvar för de där sabla herpesskäggens överblivenheter från början? Måste jag ställa upp mitt utrens från garderober och skåp utanför deras dörrar för att de ska fatta olämpligheten i att inte ta reda på sin egen skit? Jeeez. Om något driver mig till vansinne ikväll är det utan tvekan våra grannar.

Till er som tror att söderförorterna till Stockholm är gröna, röda och solidariska kan jag bara säga: knappast i det här huset! Här är folk inskränkta, självupptagna, miljöbovar som jag inte ens hade pinkat på om de brann. Mest för att jag kommer att brinna upp först tack vare deras förbannade skitklädhög. Mon dieu.

Packar för att åka till ett patienthotell i Skåne där en av mina närmaste bor medan hennes sambo, tillika min vän, ligger nedsövd efter en trafikolycka. Ibland visar det sig på det mest ovälkomna sätt hur jävla fragilt livet är.

För ful för en öl

Jamen hej! Jag vet ett ställe ni inte ska gå till om ni inte är pinnsmala, totalsminkade tjejer som lever efter devisen "minst kläder vinner" eller muskulösa, tribaltatuerade snubbar som ohämmat rattar på första bästa silikontutte. Det ligger på hörnet av Medborgarplatsen i Stockholm, ut mot Götgatan och har en inglasad uteservering. Tänker inte anstränga mig för att komma på vad det heter, men det går inte att missa.

Jag var där igår, i bra sällskap, men tydligen i fel outfit. Det tog tre bartendrar för att hjälpa en fnissande tjej med mer tits än ass att få en drink. En som lade lika stora delar på att ragga som att fixa drinken, och två som stod bakom och hö-hö-höade med skjortärmarna uppkavlade så att tribalerna blottades även för oss med smak (ja det är objektivt). Bredvid spektaklet stod jag och försökte få uppmärksamhet. Det är tydligen något extremt äcklande med osminkade kvinnor i samma ålder som bartendern, för trots ihärdiga kontaktförsök fick jag bara skrajset undvikande blickar. Efter en kvart gick jag till uteserveringens bar och fick nöja mig med en stor stark. "Vill du ha något annat får du gå till baren där inne". Jojo. FÖR DET ÄR JU MÖJLIGT! Har god lust att göra en Julia Roberts från Pretty Woman och gå in där med mina systemetkassar idag samtidigt som jag skrockar om vad de missade. Är dock inte övertygad om effekten det kommer att få...

En låt du kan spela på instrument

Om vi bortser från "Lilla snigel" och några andra blockflöjtsklassiker som jag i alla fall bemästrade när jag var ung på både flöjt och klarinett så kan jag inte en enda hel låt på något instrument. Jag tror inte ens att jag skulle kunna hålla takten på triangel i mer än fem sekunder om så mitt liv hängde på det. När jag var ett barn insåg jag nämligen tidigt att om du inte blir bättre än en medelmåtta så är det ingen idé att fortsätta (för då kommer det alltid finnas någon jävel som berättar för dig var du brister). Alltså lade jag av att fortsätta lära mig fram till det att jag fyllde 14, 15 och plockade upp instrumentet "fyllesång" (jag växte upp i en håla i Skåne, mind you, och där var min alkoholdebut sen, jämförelsevis).

Anyhoodles, det enda jag egentligen kan känna viss sorg över är att jag inte lärde mig spela trummor. Om inte annat så är det något jag känner att jag borde kunna när jag hör introt till Painkiller av Judas Priests. Dock har jag, trots min ovilja att lära mig, lyckats ta in delar av fyra intron utöver det till Für Elise (eller Fürher Elise som jag trodde att den hette en gång i tiden). Behold ( i kronologisk ordning):


När jag var ett litet barn, fast långt efter att jag fyllde fyra år, lärde en fritidsledare mig fyra ackord på piano.


Någon gång i tidiga tonår var jag besatt av Twin Peaks och tvingade någon stackare, minns ej vem, att lära en tondöv klinka sig igenom ett par ackord av den här på piano.


Min nära vän Johan spelade bas och ägnade en halv kväll åt att få mig att fixa introt när jag var 16. Precis innan han var på väg att slå basen i huvudet på mig satt den!


Jag tror att det här var Johan också faktiskt, fast den här gången på gitarr. Jag har honom att tacka för så mycket. Tyvärr försvann han sedan, möjligen traumatiserad efter våra lektioner.

Med risk för att låta som en misantrop, men jag tror att jag gav upp lite

Jag läste både morgonpressen och kvällspressens rubriker i veckan, och så länge de fortsätter att vinkla allt till att skattesänkningarna ger DIG mer i plånboken utan att skriva vad VI förlorar på det så kommer vi ha en blå regering. Så länge folk tror att de äger sina omvandlade bostäder istället för att fatta att banken äger deras medlemsskap i en bostadsrättsförening kommer vi att ha en blå regering. Så länge det går drev mot "alla" bidragsfuskare medan skattefuskarna kommer undan kommer vi att ha en blå regering. Så länge inte någon lyckas bryta myten om att du måste sköta dig själv och skita i andra för att överleva kommer vi att ha en blå regering.

Jag har mer än jag behöver. Jag vill inte ha några hundralappar mer över varje månad. Jag vill ha ett samhälle som fattar att alla inte har samma förutsättning och som strävar efter allas lika värde. Som inte rycker på axlarna och konstaterar att livet är orättvist utan som kämpar för att det inte ska vara så. Jag tror inte att Håkan Juholt är samhällets totala frälsare, men jag är övertygad om att han är ett mindre dåligt alternativ än det vi har nu.

Min favoritlåt

Jag var tio år och grät över att jag aldrig skulle få gifta mig med Jon Bon Jovi (tack och lov säger jag idag), när jag upptäckte Guns n Roses på riktigt. Sedan dess har Appetite for Destruction varit den käraste skivan i mitt liv. Det är näst intill ett omöjligt projekt att försöka sammanfatta vad den har betytt för mig. Jag hånglade till den med Lennart när jag var 14, jag beefade om den på genusvetenskapen när jag 24, jag har gråtit till den är mina vänner har dött, jag lyssnar på den varje dag när jag jobbar (låt oss inte analysera huruvida det är genuint eller bara tragiskt). Genom alla vänskaper, genom alla förhållanden, i varje kärlek och i varje tid av mitt liv har den här skivan följt mig. Believe you me när jag säger att den även ska följa mig i graven. Believe you me.

Varsågod, greppa efter det närmsta halmstrået och snacka ner dagens Axl Rose bäst ni vill, men faktum är att han medverkade till att en av tidernas bästa skivor släpptes (Appetite for destruction) och på den skivan finns en av tidernas bästa låtar (Sweet child o'mine). Inte konstigt att de ledde vidare till prestationsångest, botox och rastaflätor. Hur är det möjligt att ens tänka på detta stordåd utan att bli lite, lite störd? Jag personligen känner mig berusad bara jag hör introt. Hur som helst; många är det som bittert har fått erfara att min och Axl Roses röst inte är, så att säga, kompatibla med varandra. Några få har upplevt att jag motat bort dem från stereon med gafflar när jag har satt Sweet child på repeat. Ni får nöja er med att titta på videon (och om ni inte gör det från in skylla er själv):

Vänlig hälsning 32-åring med Guns n Roses-plånbok.

Note to self:

Det är tydligen tabu att besvara  frågan "varför är flickvänner så svartsjuka" med motfrågan "varför våldtar pojkvänner sina flickvänner när de sover".

Jag lovar att jag har försökt, men jag kan faktiskt inte sluta skratta åt den här:

Epic från Damn you auto correct:

Fint folk kommer sent (sfs)

Nej vet ni vad? Nu kommer jag dra igång ett sånt därnt projekt som nästan alla andra redan har gjort. Har funderat på det sedan jag såg det hos Johanna för två månader sedan eller så, men inte kommit till skott. Om jag ska vara ärlig så drabbas jag alltid av dålig självkänsla när jag läser hos henne eftersom att hon är så bra på att skriva om allt och jag mest funkar när jag är arg. Nu har jag emellertid bestämt mig för att sluta med dålig självkänsla i år, och dessutom lyssnar jag på alldeles för bra musik för att inte låta den spridas. Så. När modemet hemma funkar igen eller arbetet tillåter tänker jag dra några favoriter från den här listan (är för dålig på att göra läxor så pallar tji ta alla):

dag 01 – din favoritlåt
dag 02 – din hatlåt
dag 03 – en låt som gör dig glad
dag 04 – en låt som gör dig ledsen
dag 05 – en låt som påminner dig om någon
dag 06 – en låt som påminner dig om ett ställe
dag 07 – en låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle
dag 08 – en låt som du kan hela texten till
dag 09 – en låt du kan dansa till
dag 10 – en låt som får dig att somna
dag 11 – en låt av ditt favoritband
dag 12 – en låt av ett band du hatar
dag 13 – en låt som är guilty pleasure
dag 14 – en låt som ingen tror att du skulle älska
dag 15 – en låt som beskriver dig
dag 16 – en låt som du brukade älska men nu hatar
dag 17 – en låt som du ofta hör på radio
dag 18 – en låt som du önskar att du fick höra på radio
dag 19 – en låt från din favoritplatta
dag 20 – en låt du lyssnar på när du är arg
dag 21 – en låt du lyssnar på när du är lycklig
dag 22 – en låt du lyssnar på när du är ledsen
dag 23 – en låt du vill ha på ditt bröllop
dag 24 – en låt du vill ha på din begravning
dag 25 – en låt som får dig att skratta
dag 26 – en låt du kan spela på instrument
dag 27 – en låt du skulle vilja kunna spela på instrument
dag 28 – en låt som får dig att känna dig skyldig
dag 29 – en låt från din barndom
dag 30 – din favoritlåt från den här tiden förra året

Den som väntar på något gott har det bara trevligt, som mattanterna sade när jag var ung!

Kan vi inte ta den där licensjakten på Aftonbladets rubriksättare istället?

Jag började skriva ett långt och upprört inlägg om hur vidriga Aftonbladet är i sin jakt på rubriker. Jag hade tänkt förklara för den där blaskan om skillnaderna i en sexuell överenskommelse och att bli slagen sönder och samman i en destruktiv relation. Tro mig, det hela gör mig så förbannad att jag hade kunnat skriva en trilogi. Men jag ångrade mig. Det enda som förvånar mig egentligen är att de inte puffade artikeln ytterligare på huvudsidan när de ändå var igång. Den numera världskända bilden på Rihanna när hon är misshandlad hade de den "goda" smaken att lägga bredvid artikeln istället...

Den här artikeln säljer knappast lösnummer och de hade kunnat ta en mindre osmaklig rubrik. De valde ändå att gå den äckliga vägen trots att, eller just därför att, själva artikeln inte är lika smutsigt spekulativ i sig. Att Aftonbladet har engelsk skvallerpress som förebild framgår numera med all önskvärd tydlighet. Att Aftonbladet är den här dagens största skämt är ett faktum och jag tänker inte lägga mer energi än så här på ett aprilskämt.

Det sorgliga, vilket Aftonbladet helt uppenbart inte bryr sig om, är att kvinnomisshandel redan som det är inte tas på allvar och den här typen av rubriksättning gör knappast den saken bättre (vilket det går att läsa sig till i några av de kommentarer som inte har tagits bort än). Men jag antar att idiotin kommer med dricksvattnet på det där stället. För inte fan är det en tänkande individ som har satt den där rubriken och inte fan är personen som släppte igenom den särskilt skärpt.