Sådärja

Det var ju inte en dag för sent. Och ja jag har en sådandär app som gör att jag kan ta fräsiga bilder. Den här gången visade det sig vara ett utmärkt alternativ till städning innan bilden togs.

Sick

Jag är inne på fjärde dygnet i sängen och tredje sjukdagen från jobbet. Jag är flottig, febrig och förbannad. Snart är jag förmodligen också fylld av liggsår. I fyra dagar har jag inte gjort så mycket mer än sporadiskt uppdaterat twitter och sovit i skift framför olika tv-program. Tyvärr har jag haft en vakenperiod mellan nio och tolv varje dag och tyvärr har det gjort att jag har sett Malou Sivers härja i sitt "Efter tio".

Jag vet att man inte ska bli förvånad längre men alltså är det där programmet på riktigt? I måndags var Sandra Nielsen där för att prata om sin senaste skiva, men eftersom programmet hade en annan vinkel den dagen var Malou tvungen att flika in den ena dumheten efter den andra på temat "den kvinnliga avundsjukan". En kvart senare försöker hon lite tafatt att fokusera på svårigheterna i samarbetet mellan två "inredningskreatörer" trots att de helt uppenbart funkar mycket bra ihop. Idag var hon helt inne på att Gustav V var homosexuell och att det säkert var därför som han tänkte på sitt yttre. Carl-Jan stod bredvid och harklade fram att han nog trots allt var bisexuell eftersom han fick barn, men det var helt ointressant för Malou. Bisexualitet är ju inte alls lika roligt när man pratar mode som BÖGARNA. Alltså Malou, ditt troll, vad kommer jag att missa när jag går till jobbet imorgon och på fredag? Rytmen i blodet hos svarta eller judar som tipsar om ekonomi? Det är nästan så att jag känner mig ledsen över att börja friskna till.

Söndagssnabbis

Jag tycker att det är lite intressant det där att ganska många jag har pratat med är emot utförsäljningen, den stressade omvandlingen, de pratar om att skatterna sänks för mycket, att a-kassan är åt helvete och försäkringskassan likaså. Ändå röstade de på alliansen. Alltså vad var det de förväntade sig? Privatisering och skattesänkning är ju liksom lite av alliansens grej va. Hur som helst, på temat:

Styckm-ordvits i Aftonbladet?

Nej jag är inget mattehuvud.

Fick precis ett mejl med innehållet "Vi får numera post från en sjuk person, boende i Katrineholm, som vill dela mig sig av sina integraler!" . Medan jag drog efter andan försökte jag komma på exakt hur kränkt någon måste känna sig som skickar hit något så brutalt som en finare form av fekalier. Från Katrineholm dessutom! Sedan kom jag på att det var lite väl lamt att endast skicka ut ett mejl om det här till oss som har något med posthantering att göra. Borde inte alla få veta om hela arbetsplatsen är offer för någon som, så att säga, är skitarg? Borde inte alla ha en möjlighet att stå beredda  "when the shit goes down"? Jo, det kan man tycka.

Var på väg att skicka ut ett varnande mejl till hela personalstyrkan, men vis av tidigare dumhet valde jag att goolga "integraler" först. Med halvslutna ögon för att kunna blunda snabbt om nöden krävde. Det var ju tur. Ja att jag googlade innan jag fördummade mig - eventuella syner behövde jag inte alls oroa mig för visade det sig. Det här kanske är något alla vet, men tydligen är integralerna inte alls besläktade med fekalierna. Integraler har med matematik att göra. Och det får ju ses som turligt i sammanhanget. Inte minst för att mejlet avslutades med "Jag kommer att samla in allt som kommer från den här personen för framtida hantering. Ställer in en låda bredvid postfacken för ändamålet".

Dagens vidrigaste:

Det korkade uttalandet tillsammans med smileyn. Att försöka dra låga poänger ur en katastrof. Ja jag vet att det inte är förvånande, men jag blir ändå sönderäcklad av att den här fånen sitter i riksdagen. Vad var det som hände egentligen?

Slemmet

I fredags stod jag inne på O'Learys i Liljeholmen och tittade efter en vän. Jag orkar inte spekulera i vad som kan ha varit en utlösande faktor, men efter ungefär en halv minut kom en man fram till mig och fräste "slem" innan han gick därifrån. De arga blickarna han slängde över axeln fick mig att utesluta att det handlade om något slags misslyckat skämt. Jag har blivit kallad både det ena och det andra här i livet av människor som har stått mig närmre än en småpackad snubbe i en sportbar, så jag kan inte säga att det tog särskilt hårt. Jag blev däremot lite rörd över att vakten kom fram, frågade vad som sagts och tillade när jag sade att det inte kändes särskilt träffande "Det spelar ingen roll. Säger han så till dig är han inte välkommen hit igen".

Mitt liv med vakter är en lång historia av förolämpningar, översitteri och maktmissbruk. Från deras sida. När mitt ex tryckte upp mig i ett strypgrepp mot väggen inne på Rocks och hällde en avslagen öl över mig stod vakterna bredvid och blängde utan att lyfta ett finger. Jag har varit med om vänner som blivit utslängda på lösa grunder, jag har sett vakter misshandla folk i Malmö, jag har på det hela taget varit med om för mycket på för många platser för att det ens skulle finnas i min världsbild att vakten i fredags kunde komma fram och visa någon form av hövlighet. Men det gjorde han, och det spelar ingen roll om killen kommer in igen, för min del ligger ett stort värde i att han uppmärksammade vad som hände och visade att det beteendet inte var okej. Gudarna ska veta att det är något som aldrig har hänt mig i liknande sammanhang förut. Ganska sorgligt, egentligen.

Jag tar tillbaks

Ja jag vet att jag var en stark motståndare till Twitter förut, men den här veckan blev det så extra tydligt att sidan vinner över Facebook i längden. På Twitter fanns kvinnodagen, rapporter från Libyen och information om Japan blandat med dålig humor, medan Facebook enbart har varit ett jävla lulull av myspys, semlor och en protestgrupp mot höjda bensinpriser utan någon som helst reflektion över vad bensin gör mot miljön. Jag är den första att erkänna att jag hade fel när jag dömde ut Twitter som en samlingsplats för människor som vill att alla ska se när de skriver härligt klämkäcka sms. Det förekommer  i och för sig den typen också. Det vill säga människor som är lika värdiga som textraden "blibliboblablobläblä vi har vårat eget språk" av Martin. På det stora hela så är Twitter ändå en av de bästa samlingsplatser för nyheter, idioti och dålig humor som jag har stött på här i livet, helt tack vare dem jag har valt att följa. Come join us!

Ack ve

Jag vet att det låter som en klyscha men det gör faktiskt förbannat ont när knopparna brister. Det kanske är förväntingarna på att ALLT ska bli lättare som gör att allt bara känns tyngre, eller så är det en olycklig slump att jag upplever de här känslorna varje vår. Så fort solen börjar värma tinas oron upp och jag blir lika ängslig som jag var under gymnasiet. Jag känner ingen samhörighet, inget självförtroende. Folk blir fiender och idealen jag hatar blir mitt mål. Jag får ångest när magen försöker fly över linningen på en för liten kjol och den där puckeln på ryggen känns inte enbart som dålig hållning längre. För att inte tala om min begränsande intelligens som i varje diskussion mynnar ut i frustande buskis i stället för klockrena poänger. Nej ni får ursäkta, men jag längtar faktiskt till hösten just nu. Om inte annat för att självömkan går bättre ihop med mörker än fågelkvitter.

När blir det slut på rumban?

Internationella kvinnodagen. Det retar mig lika mycket varje år att den fortfarande behövs. Det retar mig ännu mer varje år att det finns människor som bor i en lullig illusion om att samhället är jämställt och utbrister: men alltså MÄNNEN då, ska inte de få sin dag? Det finns 364 stycken, ursäkta. Det retar mig förmodligen mest varje år att somliga väljer att göra dagen till ett jippo där kvinnan ska gratuleras som om dagen inte har ett politiskt värde. Ja grattis till rösträtt, jättespännande grej va? Och grattis till vi inte kommit längre än att det krävs en dag för att uppmärksamma folk på saker som löneskillnader, sexualiserat våld och kvinnans allmänna underordning.

Jag vill inte ha en internationell kvinnodag för att jag vill inte att den ska behövas, men det gör den och det kommer den säkert att göra under hela min livstid och det, mina vänner, är något som gör mig helt åt helvete sorgsen.

Hur som helst klicka på bildtexten för allmänbildning och lyssna på låten för en tankeställare, eller nåt:

Den franska revolutionen blev startskottet också för kvinnlig frigörelse. 1789 föreslogs för första gången kvinnlig rösträtt. 1793 godkändes också detta förslag men lades på is. Däremot infördes både rätten till skilsmässa för kvinnor och rätten för kvinnor att bli soldater 1792.

Just nu

Väntar på att tåget ska lämna perrongen i Arboga, testar en blogg-app, sneglar på den högljudda östgöten snett mittemot och frågar mig om "första klass" egentligen är en förkortning av "plats avsedd för första klassens idioter". Det verkar inte bättre.

Undantag från regeln:

Barnkörer är snarare min shot Fernet än min kopp te. Dvs något jag spottar ut så fort jag smakar på det. Jag traumatiserades tidigt av Cornelis och har aldrig riktigt hämtat mig efter hans fruktansvärda "Turistens klagan". Det beror lika mycket på att den är så dålig att den framkallar ångest som att livsbejakare i gemen tror att det är okej att nynna den när de är glada. Det är det inte.

Många artister har försökt sig på experimentet barn i sina låtar, men i mitt liv finns det bara två fall när det har lyckats tack vare att låtarna är så bra i övrigt. Jag går således på nåder med på barnkörerna i "Another brick in the wall" med Pink Floyd och "Schools out" med Alice Cooper, förutom ett och annat fall av de distade bebisskrik som Tool använt sig av. Jag skulle kunna dra det så långt som att jag faktiskt blir upprörd på riktigt av barnkörer i vuxenmusik. Med det sagt vill jag dra in ett undantag där det är okej att barn beblandas med vuxenmusik. Den här barnkören är nämligen så rar att jag nästan rörs till tårar varje gång jag tittar på den:

The Bechdel Test for Women in Movies

Bryter tystnaden med ett youtube-klipp. Whinar lade upp det på Twitter för fem minuter sedan (se vad ni hade missat om inte jag också fanns där!):

Om ni inte har ljud på era datorer kan ni hoppa in 52 sekunder i videon och se ett smakprov på några filmer som inte uppfyller kriterierna: 1 - två eller fler kvinnor som har ett namn 2 - som pratar med varandra 3 - om något annat än män. Till och med jag blev förvånad. Till och med jag.