Lite om Berns, men mest om idioter

I fredags var det Mens Club på Berns. Mens Club är en kväll för kvinnor i frack enkelt uttryckt, och Berns, ja det är ju ett ställe som hamnat i konflikt med SAC efter tveksam hantering av personal, ännu enklare uttryckt. För mer om konflikten finns SAC:s version här och Berns version här (Berns ska förvisso ha ändrat i sin version enligt vänner som är mer insatta i det här än jag). Det finns mycket att säga om det som har hänt, men det är inte därför jag skriver det här. Jag skriver det här för att folk är så satans dumma ibland (läs: jämt).

Det är inte lag på att bry sig om en konflikt. Det är inte lag på att välja sida i en konflikt heller. Däremot borde det vara lag på att inte använda fåniga ursäkter. Om du inte bryr dig för att du inte orkar eller för att du inte känner engagemang eller om du helt enkelt inte håller med: säg det. Ryck på axlarna och konstatera att kvinnor i traditionella manskläder lockar mer än politiska värderingar om det är så. Eller håll käft. Att komma med ett resonemang som går ut på att den som inte bryr sig alls är starkare än den som bryr sig litegrann är så korkat att det aldrig slutar provocera. Det går inte att bry sig om allt. Faktiskt inte alls. Däremot finns det en gammal klyscha som säger "ingen kan göra allt, men alla kan göra något", och den är alldeles sann.

JA det händer säkert samma sak på andra ställen som det har gjort på Berns. JA McDonalds och Shell är också idioter. NEJ jag fattar inte hur det kan vara relevant. Jag kommer aldrig förstå varför det är bättre att inte göra ett skit istället för att försöka göra någonting. Okej, grannen slår sin unge men haaaallå, ungar blir slagna hela tiden och jag kan inte rädda alla så jag... skiter i det? Av den anledningen? Kryp in under en sten och stanna där eftersom att du inte tillför något alls någonstans ändå.

Jag hyllar dem som inte gick till Berns och stod för de. Personerna som gick ut och sade att de tycker att Berns är skit och att de därför inte gick dit. Jag ser inte ner på dem som gick dit för att de ville för det. Det går inte att förhålla sig till allt, särskilt inte frågor som inte engagerar en från början. Men att himla med ögonen för att man inte kan stå för det man skiter I är fegt, tramsigt och lågt och det hör inte hemma i mitt liv. Vik hädan fåfänga rövhattar. Inse att det enda ni säger är att era egon tar för stor plats för att ni ska orka bry er om någon annan över huvud taget.

Idag fick jag ett mejl från Postkodlotteriet:

Hej!
 
Tack för ditt mail.
Vi vill naturligtvis inte skicka reklam till dem som inte 
vill ha det. Därför har vi lagt in en spärr så att kommande 
reklamutskick inte skickas till er. Det kan dock hända att 
ni får ytterligare något utskick från oss eftersom våra 
reklamutskick trycks och tillverkas någon månad innan de 
skickas ut. Vi ber om överseende med detta.
 
 
Vänliga Hälsningar
Emilia

Insmickrande och smörigt, javisst, men någonstans fann jag ändå en viss uppskattning i att Emilia hade tagit sig tiden att skriva mejlet. Ja, här kan vi skratta hest åt den naivitet som ofta slår till på kvällskvisten hos oss. Mig. Emilia har inte tagit sig särskilt mycket tid alls, så klart. En minut efter att hennes mejl hade anlänt, fick jag nämligen ett till - från Oskar:

Hej!
 
Tack för ditt mail.
Vi vill naturligtvis inte skicka reklam till dem som inte 
vill ha det. Därför har vi lagt in en spärr så att kommande 
reklamutskick inte skickas till er. Det kan dock hända att 
ni får ytterligare något utskick från oss eftersom våra 
reklamutskick trycks och tillverkas någon månad innan de 
skickas ut. Vi ber om överseende med detta.
 
 
Vänliga Hälsningar

Oskar

Tanken slog mig så klart att Emilia och Oskar delar hjärna eftersom att det här handlar om något så obehagligt som Postkodlotteriet. Så är det förmodligen inte. Nej förmodligen är det snarare så att Emilia och Oskar har behövt en månad på sig (minus fyra dagar) att klippa och klistra in ett svar i ett mejl och skicka det till mig med en minuts mellanrum. Med den ansträngning som det verkar ha inneburit kan man fråga sig varför de ens har skrivit in sina namn från början och inte helt sonika undertecknar allt med Jesus, Herren eller ännu hellre: Judas. Standardsvaret skvallrar trots allt om att det här är ett utskick de tvingas göra ofta.

Materialist - varför inte?

Idag är det tisdag. Veckans tråkigaste dag. Jag gillar förvisso att gå till jobbet, men tisdagen befinner sig för långt från helg för att ha ett existensberättningande. Helgen är den enda tiden jag har att sova ut på och på tisdagen känns det helt enkelt bara svindlande när jag tänker på hur långt bort nästa sovmorgon finns. Inte minst den här tisdagen när jag vaknade upp från en dröm där Frallan lurade i mig ett gift som verkade i två dagar innan det dödade mig. Tack.

Den här tisdagen är hur som helst inte som andra tisdagar. Mitt i alla tristess har jag bejakat min materialistiska sida och gjort mig till en del av den nya generationen: Jag har beställt en HTC Desiere HD. Ack, jag är så lycklig att jag inte ens orkar bli ledsen över att lyckan är ett bevis på hur tomt och innehållslöst mitt liv är i övrigt. Trots att jag numera äger en röd presskanna från Stelton.

Det var bara det jag ville säga. Kan inte tänka mig ett tråkigare inlägg än ett inlägg om en telefon och en presskanna hur bra det än passar veckans tråkigaste dag. Nog är nog.

Lördag

Hängde twittergäng med bland annat Baby Royale, 30+ och Vintagesmulor igår. Kvällspasset på Diset har blivit inställt idag, så jag håller mig hemma och drar buskisskämt för katten istället, med bävande hjärta inför melodifestivalen. Har fortfarande inte kommit över att jag såg Christer Sjögren sjunga Life on Mars förra veckan. Gjorde jag verkligen det?

Buskisroad

På söndag vaknar jag utan vänner

22 år gammal befinner jag mig på en fest med en traditionsenlig gitarrgosse i sällskapet. Precis innan han river av "Sweet child 'o mine" tittar jag på min vän, ler vinfrytnligt med ett självförtroende som bara kan hittas i botten av en bag in box och säger att nu, NU, ska du få höra mig sjunga. Precis som att det skulle vara något någon hade sett fram emot. Hon ler trots allt lite förväntansfullt, men hennes ansiktsuttryck förvandlas i samma stund som jag tar min första ton.

Tänk glad flicka som springer in i ett rum och förväntar sig godis. Tänk er minen när hon öppnar dörren och hittar sin döda kanin i stället. Tänk er vad som händer i hennes ansikte då. Ett barns förväntansfulla glädje blir till skräck, besvikelse och sorg. Ungefär så. Nej, vi pratade aldrig om det. Hon utvecklade dessutom ett bittert hat mot festgitarrister har jag hört, min vän. Eller före detta vän. När jag tänker efter så pratade vi aldrig över huvud taget igen efter den festen.

Imorgon är det lördag. Då ska jag till Diset för första gången i mitt liv. Tydligen är det karaokekväll - eller som vi kallar det nu för tiden "I döda kaniners sällskap". Hepp!

En onsdag 2011, eller 1976.

Det finns rockband, punkband och dansband. Sedan har vi tjejband också! En alldeles egen genre som inte alls handlar om hur musiken låter, till skillnad från genren pojkband. Jag vet att det är väldigt trendigt att lajva dåtid men nog fan har vi kommit längre än att fortfarande tycka att det är en sådan stor sensation att kvinnor gör musik att vi måste fastna vid gruppmedlemmarnas kön?

----------------------

Edit: Aftonbladet har ändrat rubriken till "De hyllas av..." nu. Självinsikt, platsutrymme eller slump. Ingen vet.

Bäst just nu

Kanske förväntar sig någon att jag ska lägga upp en smäktande Bryan Adams-ballad här, eftersom att vi alla vet att "Heaven" är bäst just nu hela tiden, men det ska jag inte. Det säger sig själv för de flesta normalbegåvade att det är så ändå. Nej, det som är absolut bäst just nu är mitt nya bloggfynd där sex begåvade människor bloggar fyndigt och skeptiskt. Det är en av de bloggar som jag har trillat in på och insett att jag har saknat hela mitt bloggverksamma liv utan att veta om det. Ett ovärderligt inslag i en vardag där internet översvämmas av fixade retrobloggar och statusuppdateringar om sötnötter (förmodligen ett av livets vidrigaste ord oavsett om det skrivs i singular eller plural). Gå in där nu, ni kan tacka mig sedan:

SkepchickSE

Årets bok

Jag läser ungefär en bok om året. Dels fladdrar jag alldeles för lätt iväg i dagdrömmar och dels fastnar jag för ofta i detaljer för att ta mig igenom ett helt verk. Om jag inte inser att jag har spenderat de senaste hundra sidorna med att tänka på annat så inser jag att jag har spenderat de senaste hundra sidorna med att titta på meningsuppbyggnad. I båda fallen måste jag gå tillbaka och läsa om alla hundra sidor som jag inte har läst, vilket i sju fall av tio får mig att ge upp. Av de tre fallen som återstår slarvar jag bort boken i två och läser ut den i det sista. Ergo: jag läser ungefär en bok om året.

I år kommer det att bli "Jordens herrar" av Pelle Strindlund. Hade jag inte bestämt det innan av att bara höra om den, så gjorde jag det sannerligen efter Göran Greiders fantastiska artikel i Aftonbladet idag:

"I dag kan ingen försvara slaveriet, men det fantastiska är att de mest upplysta och progressiva människor i sitt försvar av köttätande omedvetet argumenterar på samma sätt som slavhandlare en gång gjorde: Vi har rätt att exploatera de afrikanska vildarna eller döda någon miljon kycklingar om året eftersom vi är intelligentare. Framför allt har vi mer makt än djuren och därför har vi rätt att döda och äta dem."

"Varför väcker djurrättstanken då så starkt motstånd? Därför att alla makter här sammansvär sig: religiösa traditioner, delar av vetenskapssamhället, tunga ekonomiska intressen och slutligen vår egen lättja och till och med våra reaktionära smaklökar. Ytterligare en förklaring är att det inte finns några bra invändningar mot djurrättsetiken och har man inga argument blir man ofta passionerad."

Det tar två till fem dagar med miljöfrakt (ett klimatneutralt alternativ, tydligen) och jag tänker längta varje sekund av dem fram till den obekväma insikt boken kommer att ge mig när den väl kommer. Sedan väntar en tid av ångest, skam och viljan att kräkas. Möjligen på mig själv, men mest på samhället i stort.



Valentindagen

Det blir faktiskt jättefånigt när de som hävdar att de skiter mest i valentindagen är samma personer som ger spektaklet uppmärksamhet genom att hela tiden påtala hur mycket de inte bryr sig. Antingen skiter man i något och håller käften, eller så bryr man sig och erkänner det. Personligen skulle jag hellre dö än att tacka ja till ett frieri idag, men jag skulle ju inte bli arg om någon ville ge mig en bit choklad (hint, hint, nodge, nodge).

Om bostäder en gång till

Jag hade gärna velat lägga ner energi på Fredrik Reinfeldts sanslöst korkade uttalanden i dagens DN-intervju.Till exempel ifrågasatt hur det har varit rätt att bejaka efterfrågan på att äga sin bostad när priserna är så höga att de enda (utom möjligen kungen och Fredrik själv) som äger något är bankerna. Jag skulle kunna sucka över att det är så lätt att avfärda hyresrätten som meningslös istället för att försöka göra något åt hyresmarknaden (som tydligen bara består av en svart marknad?). Mitt tips skulle kunna vara att satsa mer på att öka antalet tillgängliga bostäder för alla istället för att omvandla som finns till förmån för några få. Men hur jag än skulle vrida och vända på allt så blir det dels en upprepning av vad jag redan har sagt och dels ett blekt famlande i mörker jämfört med Daniel Swedins listiga formuleringar:

När Margaret Thatcher blev Storbritanniens premiärminister gjorde hennes regering stora insatser för att förändra landets allmännyttiga bostadsbestånd, där de trogna Labour-väljarna bodde. I en satsning erbjöd Thatcher-regeringen hyresgästerna ett val: att köpa sina council estates-lägenheter till kraftigt reducerade priser eller få höjda hyror.

De som hade råd blev i ett slag bostadsrättsinnehavare och de som inte hade råd blev kvar i sina hyresrätter med nästan dubbelt så hög hyra. Kort därefter kunde de sociala myndigheterna rapportera att hemlösheten ökat explosionsartat.

Rent politiskt fungerade den thatcheristiska övningen. De som blev kvar i dyra hyresrätter fortsatte att rösta på Labour, men opinionsundersökningar som genomfördes några år senare visade att mer än hälften av de nyblivna bostadsrättsägarna nu sympatiserade med de konservativa.

Så iscensattes en politisk-psykologisk förskjutning. Äg ditt boende, bli en ägare, tänk som en ägare, rösta som en ägare. "Hyresrätten har absolut ett värde för dem som inte har ett insatskapital", säger statsministern.

Pausbild och pauskonstaterande

Steampunk får till och med v-gitarren att raffla. Ganska stor bedrift med tanke på hur hiskligt ful den är från början:

Ledbruten

Det började på nyårsdagen med knävärk som gick över dagen efter för att sedan kom tillbaka tillsammans med värk i armbågarna. En dag senare var det borta igen. Sedan kom det tillbaka - och så höll det på sådär ett tag fram till en natt för två veckor sedan då jag vaknade av att värken spred sig ut i handleder, fingrar, anklar och fötter och blev konstant. Det tog en vecka, sedan var det nästan över. Nu är det tillbaka igen. Det gör ont när jag står, när jag sitter, när jag rör mig, när jag inte rör mig. Varken tabletter, salvor eller lindor hjälper. Möjligen känns det mindre när jag ligger ner.

Förra veckans läkare sade att jag styrketränar för lite. Jag påpekade att jag promenarar mycket, att jag rör mig mer än man tror i jobbet och att jag för all del styrketränade i höstas och då kom hon på att jo, du tog nog i för hårt då. Ja en kväll i oktober tog jag i så hårt att jag vaknade i januari med värk i hela kroppen. Eller inte. Har nu efter viss möda lyckats byta läkare. Nästa torsdag blir jag i bästa fall skickad till en specialist och i värsta fall skickad hem med en klapp på axeln som enda medicin. Sedan återstår bara döden.

Oron börjar onekligen sätta sig, och det blir inte bättre när jag läser bloggar skrivna av mammor som är döende i cancer. Samtidigt är jag ju lagd åt hållet att jag inte kan låta bli. Ja ni hör ju själva vilket liv jag lever. Hur som helst - se det som en varning. Det kanske blir en temablogg om ledvärk det här till slut. Vilket skulle vara ett tungt lass för mig att dra stavningsmässigt då min inre örebroare vill ändra "värk" till "verk" hela tiden.

Annars då, kan jag få lite feedback på den nya designen eller?

Politikerna är självkritiska säger DN. Ärligt talat - kunde de inte ha räknat ut det här själv?

En målande beskrivning av den oroande samhällsutvecklingen direkt snodd ur DN, apropå det jag skrev sist:

– Det här är förstås inte bra. Jag tror inte att någon tycker att det är en önskvärd utveckling att alla med höga inkomster bor i innerstan och alla med låga bor i exempelvis Järva. Vi brinner för att skapa en stad som verkligen är blandad, säger Stockholms finansborgarråd Sten Nordin (M).

Vad hade du förväntat dig av omvandlingarna och underskottet av nybyggda hyresrätter Sten? Att låginkomsttagarna skulle strömma in till städerna? Det senaste jag lästa var att det var ungdomarna som skulle ha problem med basala mattekunskaper.

Trött.

Jag gillar inte det här. Innerstadens alla hyresrätter håller på att omvandlas, strax efter det kommer närförorterna att drabbas. Samtidigt rapporteras det om att förstagångsköpare i princip inte har en chans att slå sig in genom tullarna i dagens prisläge. Människor lånar sig till bostadsrätter och tror att de äger en lägenhet - men med lån är det inte du som äger något, det är banken. Lågavlönade, arbetslösa, de som inte kan eller vill låna fantasisummor trängs längre och längre bort från stan. Jag diskuterar med människor som röstade in politikerna som står bakom den här omvandlingen. Jag säger att jag tycker att det är fel med ett samhälle där fattiga och rika delas upp geografiskt. Jag säger att jag inte tror på politik som gynnar dem som redan har. Jag får höra att om man pluggar och arbetar hårt har man inget att oroa sig för. Vi har alla ett val. Jag är så jävla trött på det resonemanget när man likställer utbildning och hårt arbete med pengar och framgång. Jag är så jävla trött på politik som gömmer sig bakom någon fasad att alla har samma möjligheter från början och att valmöjligheter enbart ligger på individnivå. Skyll dig själv att du valde att bli vårdbiträde. Vi skulle inte klara oss utan dig och det kanske var din enda valmöjlighet, men skyll dig själv ändå.

Sjuksköterskor pluggar och arbetar hårt. Kallskänkor och kockar pluggar och arbetar hårt. Städare har kanske inte pluggat för just jobbet de utför, men de arbetar hårt. Jag skulle våga säga att samhället i stort har bra mycket svårare att klara sig utan de här yrkesgrupperna än vad vi gör utan säg en PR-konsult som får ut, i snitt, 6000 kronor mer varje månad. Ändå är det den där jävla PR-konsulten som kommer att bo ett stenkast från sin arbetsplats vid Medborgarplatsen, medan sjuksköterskan har en timmes resväg till Södersjukhuset. Jag vågar göra ett påstående igen och det är att sjuksköterskans arbetsuppgifter sliter mer på hälsan än vad PR-konsultens gör. Precis som det långa pendlingsavståndet.

Jag vill personligen inte bo mitt i stan, men jag äcklas av en utveckling som går mot att det är en plats för de som "gjorde rätt val i livet". Kommer städaren som har noll intresse för marknadsföring att lyckas i valet som PR-konsult? Är det verkligen en bra idé om den där kallskänkan sadlar om och blir läkare när intresset i första hand ligger på mat och inte på att rädda liv? Och vad fan gör segregation för acceptans och jämlikhet i ett samhälle, egentligen? Nej fy fan vad trött jag blir. Åt helvete med allt.

Okej att jag sade att jag inte ville ha fler myssexistiska massmejl, men alltså...

Tack men nej tack. Kan inte folk bara låta min inbox vara?

Ny dag, ny trend

Livet går sin gilla gång. Jag jobbar, främlingar erbjuder mig Viagra och Trettioplus startar en ny trend med best of femme fatale musiklistor. För den som har missat så har jag den senaste tiden hyllat Chris Isaak, Dean Martin och Bryan Adams (!) bland andra karlar här - så självklart vill jag skapa balans genom att haka på.

Jag antar att sådana här listor ska vara lättöverskåldiga för att fylla någon som helt funktion, men det är inte så lätt alltid att ta ut de bästa av de bästa. Objektivt sett så känns allt jag lyssnar på helt fantastikt. Således fick jag korta ner listan tre gånger och utesluta bitar av åttiotalet som jag egentligen ville ha med. Hör jag en lättnandens suck? Hur som helst. Här har ni den i alla fall - listan, essensen och kvinnorna i mitt liv:

Yes we can

• Non, Je Ne Regrette Rein - Edith Piaf
• Ain't no sunshine - Nancy Sinatra
• Cry me a river - Dinah Washington
• Be my baby - the Ronettes
• Where did our love go - the Supremes
• Bei Mir Bist Du Schön - the Andrew Sisters
• Botch-A-Me - Rosemary Clooney
• Lipstick on your collar - Connie Francis
• Something's got a hold on me - Etta James
• Big Spender - Shirley Bassey
• Give him a great big kiss - The Shangri-Las
• I shot mr Lee - the Bobbettes
• Shitlist - L7
• Mono - Courtney Love
• Gloria - Patti Smith Group
• Cherry Bomb - the Runaways
• Race with the devil - Girlschool
• 40 boys in 40 nights - The Donnas
• Rebel Girl - Bikini Kill
• Milkshake - Kelis
• Work it - Missy Elliott
• Love me or hate me - Lady Sovereign
• Peek-A-Boo - Siouxsie and the Banshees