Spreading the LUV

I höstas skrev folk trettiodagarslistor till leda i sina bloggar. En trend som jag själv valde att inte hoppa på, tacksamt nog (har alltid varit usel på att arbeta efter läxsystem). Nu är det vår (typ på väg i alla fall) och en ny säsong innebär som vanligt nya trender. Den här våren ska vi alla sysselsätta oss med länkkärlek har jag förstått, och min hippiefobi till trots tänker jag hoppa på detta.

Jag är själv hopplöst oestetiskt. Allt jag rör vid ser ut som något som har dött och sedan åkt baklänges genom en tarm. Det spelar ingen roll vad det är. Visst skulle jag också vilja luta mig tillbaka och finna lugn i knyppel och stickning, men det tragiska resultatet jag åstadkommer slutar bara i mer stress och misär. Annat är det med Johanna. Hon gör förmodligen de snyggaste korsstygnen som finns, och har man tur så lägger hon upp en bild och en liten text på sin blogg om det. Johanna är inte bara begåvad i handarbete utan också i ord, så besök henne. För helvete.

Nästa person på min lista:

Kollegan som, apropå att jag ringde om en underskrift, kom med kommentaren "Du borde lägga mindre tid på jobb och mer tid på att göra barn du som är trettiotvå. För karl har du väl?" och sedan lägger till "Jo det blir det" när jag säger att jag inte är så säker på att det blir några. Hon, HON, ligger fan överst på listan nu.

Där har ni det som aldrig försvinner: heteronormen, kärnfamiljen och den omotiverade nyfikenheten. Hon har ärligt talat ingen aning om vem jag befinner mig i förhållande med, eller hur eller om jag ens är i ett. Hon har ingen aning om vad jag har för inställning till barn överhuvudtaget.

För det första så förstår jag inte det absurda intresset kring kvinnor i trettioårsålderns syfte med sitt sexliv. För det andra förstår jag inte hur människor fortfarande kan vara så sinnesslöa att de tror att alla vill medverka till jordens överbefolkning. För det tredje förstår jag inte vad mitt eventuella barnalstrande har att göra i en diskussion om arbete med en person som jag inte ens hade erkänt om hon så var min moder. Och. För det fjärde, vilket hon tydligen fattade själv, så är det en idiotisk fråga att ställa från början. Hennes sista kommentar, efter att jag hade fräst av henne, var nämligen "Ja, jo man vet ju inte om man vågar fråga. Det är ju känsligt att fråga om graviditeter. Jag menar, du kanske inte ens kan få barn." Just det. Så håll käften?

Dagens tips:

Gör ditt för miljön, sluta stödja Jehovas smilfink Rickard Sjöberg och hans vittnen, ta dig samman, skriv ner din adress och en önskan om att bli spärrad och skicka allt hit: kundservice@postkodlotteriet.se

Så. Nu har jag spridit det här i alla sociala medier jag använder, vilket innebär att jag har gjort tre goda gärningar idag. Förhoppningsvis läggs programmet ner vilket får till följd att "postkod", detta monstrum till påhitt, försvinner ur varje svensks vokabulär. Men eftersom att det inte är särskilt troligt nöjer jag mig med vetskapen att en spärr från postkodlotteriet är den bästa huvudkudden (trots att det tydligen kan ta upp till tre månader för dem att sluta med utskicken).

Jag jobbar - alltså bloggar inte jag.

Hade två inlägg på lut, men hann inte färdigställa något av dem och nu ska jag iväg på nakenbad i en källare så det lär inte bli något skrivet i kväll heller. Ni får klaga hos min chef alternativt roa er åt Birros lilla fadäs eller läsa om varför han blev ett offer.

Om dåliga taxierfarenheter

En taxichaufför är våldtäktsmisstänkt i Malmö, igen. Med risk för att göra en Birro (dvs dra slutsatser ur märkliga fördomar) antar jag iskallt att det handlar om en taxi av typen "minitaxi" som är ett billigare, och många gånger sämre, alternativ. I Malmös minitaxiutbud är det enligt mig en bättre upplevelse att åka kollektivtrafik hem om du är ensam och inte har råd med vanlig taxi. Känslan av att vara maktlös blir större när du sitter ensam med en chaufför i en bil jämfört med om du åker en buss som i bästa fall är fylld med fler personer än idioten som är på dig. Dessutom får chauffören i sämsta fall reda på precis var du bor om du åker taxi. Idioter på bussen har du större chans att avleda, inbillar jag mig.

Jag har inte blivit våldtagen i en taxibil i Malmö. Vid ett tillfälle slängde mina "vänner" in mig i en svarttaxi när jag var för full, men jag lyckades mirakulöst fly från föraren när han ansåg att han fått för lite pengar och ville ha ersättning för det i natura. Dock var det här i Landskrona och, som sagt, i en svarttaxi. Att åka svarttaxi är lite som rysk roulette. Det kan sitta vilken jäkla galning som helst bakom ratten och det är därför man inte (i regel) slänger in sina överförfriskade vänner i dem.

I minitaxibilarna i Malmö kan det också sitta vilken jäkla galning som helst bakom ratten. Visst, jag har haft mestadels bra resor med minitaxi men jag har även blivit frågad om jag tänder på äldre män, om jag tycker om att ta den där bak och om jag rakar fittan. En vän blev i princip stalkad av en taxichaufför som började köra utanför hennes hem när hon inte ville ge ut sitt nummer. En annan vän fick en hand på insidan av sitt lår två gånger under samma resa. En tredje vän blev fasthållen och bedd om en kyss, och en fjärde blev tafsad mellan benen. Jag vet inte varför fler idioter verkar dras till att köra minitaxi i Malmö. Kanske är det lättare att få jobb där, kanske är det bara en slump. Några gånger har det rapporteras om våldtäkter i de här taxibilarna och då är det svårt att inte bli förvånad. På samma sätt som att det är svårt att inte dra parallellen till minitaxibolag av artikeln i DN efter de upplevelserna jag och många mina vänner har haft. Även om det kan få en att framstå som Marcus Birro.

För övrigt ringde jag upp taxibolaget efter frågan om min intimrakning och fick veta att det bara jobbar "snälla killar" där. Och som vi alla vet så begår "snälla killar" inte sexistiska handlingar.

Citat vi minns:

"Du ska akta dig för att sprida nya traditioner. Det kan vara farligt". Bara för att ge er en aning om hur den här arbetsplatsen är ibland. Den nya traditionen var för övrigt att låta doktorander välja sin disputationsförtäring själv. Helt uppenbart förenat med livsfara.

On another note: Jag har skrivit ett långt inlägg om hur omöjligt det är att leva upp till folks förväntningar efter ett trauma i en värld där allt som inte är att förtränga ses som offerbeteende. Jag är även skrivit ett halvlångt inlägg om kropp. Båda inläggen bygger ganska så uppenbart på berättelser ur mitt eget liv. Problemet med att publicera inläggen är att jag har problem med självutlämnande bloggar. Somliga klarar det fantastiskt utan att bygga sin identitet kring att lämna ut sig själv, andra klarar det inte alls. Det är en hårfin gräns mellan att berätta för att få andra att förstå och att berätta för att jaga någon form av bekräftelse av typen "Det är synd om mig, alltså är jag". Jag har slutat följa den sista kategorin. Jag vill inte sluta följa mig själv också, så att säga. Livets eviga dilemman.


Ett litet PS. Jag tycker inte att kategorin "det är synd om mig, alltså är jag" är en kategori idioter. Jag har svårt för konceptet av andra anledningar.

Retarder

Det är väldigt intressant det där med alla dessa öppna människor som ändå måste skynda sig att tillägga att han den nya killen som börjar nästa vecka, han som tycker om att hänga på bögklubbar, han är verkligen inte bög själv. För tydligen, trots all denna öppenhet och att man tycker att det är helt okeeeeej att den nya killen hänger på bögklubbar, så är det fortfarande helt otroligt viktigt att veta vem han ligger med - och samtidig låta andra veta att han inte är den som är den. Bögen alltså. Lite som en upphottad version av "jamen jag tycker att det är helt okej med homos, så länge de inte gör något med mig".

Alltså jag tycker att det är helt okej med män som... eller vänta nu. Jag tycker ju inte alls att det är okej med män. Fniss?

Idag minns vi:

ICA-reklamen som tog vid där vi kan tänka oss att Mad Men slutar. Ibland när jag blir nostalgisk tänker jag tillbaka på livet i Örebro. Bekymmersfria dagar, en lätt och sorglöst tillvaro. Tryggheten, skratten, glädjen och så skylten på ICAnder och MonICA som personifierade allt det där utanför ICA i Tybble centrum.

Sedan flyttade vi till Skåne, jag fyllde nio, livet blev svårare och Icander och Monica försvann precis som mina ljuva barndomsår.

Idag...

... gjorde jag för övrigt ett aktivt val och valde Wasas 4 Crisp Mix istället för Havrefras när jag handlade. Nej, all reklam är inte bra reklam. Särskilt inte när den innehåller en påfrestande käck människa som sjunger en påfrestande käck låt (jag är medveten om att jag begränsar urvalet här). Av samma anledning funderar jag på att gå ifrån Bredbandsbolaget när bindningstiden går ut. Någon måtta får det allt vara på tramset. Till syvende och sist handlar det ju om vad man stödjer.

Tiden går fort när man har kul. Typ.

För fem år sedan hoppade jag in i min kära faders firmabil med två resväskor, en kopp kaffe, ett vemod som jag inte lyckades svälja bort och feber. Sex timmar senare var jag framme i Stockholm. Några dagar tidigare hade jag varit försöksperson när en vän skulle lära ut hårförlängningar. I svart och vitt syntethår såg jag mer tragisk ut än jag kände mig och kunde gott ha varit utan min dåvarande sambos hånskratt när jag steg över tröskeln till andrahandstvåan vid Thorildsplan.

Det var ganska traumatiskt för mig att flytta upp. Dels gick allt väldigt fort, och dels så befann jag mig i en destruktiv relation. Även om jag inte förstod hur illa allt var förrän det tog slut, så visste jag så mycket som att jag lämnade all min trygghet, min familj och mina vänner för en ny stad och ett nytt liv tillsammans med någon jag hela tiden var tvungen att trippa på tå runt.

Jag grät när min pappa lämnade lägenheten. Jag var trött, jag hade feber, jag hade inte ätit och jag är på det hela taget väldigt dålig på snabba omställningar. Kvällsmaten blev en fiskgratäng från Findus och köksbordet var en uppochnervänd flyttkartong. När vi gick och lade oss grät jag igen. Han tröttnade, kallade mig otacksam, vände mig ryggen och somnade. Dagen efter vaknade jag till ett av de pissigaste åren i mitt liv. Det tog två år att återhämta sig helt efter det. Ändå måste jag säga att det bästa jag någonsin har gjort är att flytta till Stockholm och just därför firar jag lite osammanhängande i mitt stilla sinne att det är fem år sedan jag flyttade hit, idag.

Far from heaven

Jag har lyssnat på Bryan Adams på repeat hela veckan. Igår blev hela mitt inre trassligt av nostalgi och konstiga minnen när jag såg ett gäng tonårstjejer som åt på samma restaurang som Frallan och jag. Precis innan det hade jag skaffat en undercut. För er som inte vet vad det är kan jag berätta att jag har rakat av delar av luggen och underhåret på höger sida. Jag gjorde det inte för att frisören sade att jag verkade vara "en kaxig tjej", jag gjorde det för att jag saknade omdöme och nu vet jag inte hur jag mår. Jag har velat ha en undercut hela mitt liv, men hade väl kanske hellre skaffat den vid 14 än vid 32. Helt uppenbart har jag en kris. Möjligen vill jag tillbaka till tonåren, jag vet inte. Jag vet bara att jag ser med oro på hur resten av 2011 kommer att utspela sig. Och i lönndom smeker jag min nya flint. Hjälp?

Dagens sämsta nyhet:

Varför gud, kunde du inte ha tagit Göran Hägglund istället?

Jag kommer ut.

Det här med guilty pleasures, jag tror inte riktigt på det konceptet. Eller jag trodde i alla fall att det inte gällde mig. Jag har suckat lite åt folk i mjugg som ska vara så satans tillrättalagda hela tiden. De som mörkar skivor i samlingen och bara ställer fram dem med "riktiga" musiker. Jo men tjenare, klart att du BARA lyssnar på Bob Dylan och välproducerad softcountry. Någon gång har jag tvångsmässigt hyllat Rammstein i hopp om att musikelitisten ska öppna sitt inre, men det har i regel bara lett till att jag har omyndigförklarats. Det brukar inte gå så väl ihop det där med koketteri, självdistans och insikt att andra har den.

Hur som helst så har jag personligen alltid varit väldigt öppen med allt jag tycker om eftersom jag tycker att det är så fånigt att skämmas över det man gillar. Varför ska man göra det? För att det är mysigt att ha en hemlis med sig själv? Jag betackar mig. Jag har betackat mig. Jag betackade mig ända tills jag började följa Ida Gunnarsson på Twitter. Det visade sig nämligen att hon, liksom jag, har en faiblesse för åttiotalsballader. Inget fel i det. Jag skäms inte. Det har jag aldrig gjort (till mångas förtret). Lyckan när hon skickade över en Spotifylista med bara åttiotalsballader visste därför inga gränser, ända tills jag fastnade vid en låt. En låt som jag började köra på repeat, men som jag stängde av så fort någon gick utanför dörren eftersom att det kändes pinsamt. Ganska många av åttiotalsballaderna är ju mer roliga i all sin lidelse än bra, så om någon hör att jag lyssnar på Micheal Bolton orkar jag faktiskt inte bry mig. Men i det här fallet, mitt i repeaten, insåg jag att jag faktiskt, PÅ RIKTIGT, älskar den här låten. Djupt, innerligt och intensivt. Den är så bra att jag känner mig lite, lite full när jag lyssnar på den och det var fantastiskt jobbigt att inse. Queen, Bon Jovi och alla andra som jag tycker om på riktigt och som många tycker att jag borde skämmas över har jag tyckt om så länge att jag har blivit immun mot föraktet. Den här människan har jag däremot fnissat åt själv. Förmodligen av samma anledningar som att vissa homofober är homofober. Innerst inne har jag alltid vetat att jag tycker om det här.

Jag vill egentligen mörka det, gömma undan mina känslor och aldrig mer prata om det - men det skulle vara detsamma som att ställa sig till ledet av trams som anser att de lyssnar på "riktig" musik. Så därför kommer jag ut. Helt öppet och ärligt, för mina i snitt 87 läsare om dagen, erkänner jag att ja jag är ett Bryan Adams-balladsfan. På riktigt. Och jag orkar inte skämmas över det längre. Håll käft.

Nog för att jag uppskattar ett erkännande när jag ställer upp, men när uppställandet ligger i att endast lyfta telefonen och boka en lunch, och tacksamheten är ändlös både öga mot öga och sedan också i ett mejl... Ja då undrar man först om man utsätts för ett hån, och sedan hur den här människan klarar sitt övriga liv när ett telefonsamtal är värt så mycket. Klart att det är fint i all sin stördhet men "he had me at thank you", för att vara lite ungdomligt fräck.

Här är något annat som är ungdomligt fräckt:



Jomen, jag lyssnar på hip hop under arbetstid helt utan att skämmas. En livsbejakande effekt av att jag har sovit i princip en hel natt. Obehagligt.

Jag - en eskortflicka?

Kvinnorna hade utmanande klädsel, sminkning och talade engelska med kraftig brytning. Enligt domstolen borde mannen ha insett att kvinnorna kunde vara betalda eskortflickor.

Jag vill verkligen att fler skyldiga döms för sexbrott, men jag vill verkligen inte att kläder, smink eller kraftig brytning någonsin ska vara en avgörande orsak oavsett utfallet i ett mål.

1) Jag tillhör den typen av människor som aldrig riktigt får till det engelska uttalet. Dels hade jag i unga år en slapp lärare som inte sade ifrån när mellanstadieklassens elit gjorde sig löjlig över dem som försökte, och dels har jag med åren blivit för lat för att orka rätta till det.

2) Smink är upp till var och en, men jag personligen älskar det och har på riktigt erotiska drömmar om transor. När jag var sexton började jag sminka mig på allvar och har sedan dess gått igenom ganska många perioder. Under något år lät jag bli sminket av politiska skäl, under ett annat år sminkade jag mig av andra politiska skäl. Numera sminkar jag mig ganska mycket när jag orkar.

3) Efter åtta år har jag som tidigare sagt fått veta att jag har PCO. Det här innebär bland annat att jag får rätt stora tuttar när jag inte äter hormoner. Det senaste året har jag gått upp tre BH-storlekar. Jag tycker inte att det är jättekul, men jag har förstått på andras reaktioner att jag ska vara tacksam. Tacksam för att det finns en jävligt irriterande föreställning om att stora bröst behagar alla män och att kvinnor innerst inne bara vill behaga. Det vill inte jag. Däremot vill jag väldigt gärna gå klädd som jag alltid har gjort. Ibland märker jag emellertid för sent att mina gamla kläder inte är anpassade för min nya kropp och ofta kan det resultera en urringning vilket av somliga säkert ses som utmanande.

Konklusion: jag kan vara en betald eskortflicka. Fast det kanske är annorlunda för mig som är född i Sverige?

Det bor så mycket obehag i domstolens uttalande att jag ärligt talat inte riktigt vet hur jag ska behandla det. Ett samhälle där fördomar fäller rättsdomar? Förutom det absurt obehagliga i det och befästandet av tragiska föreställningar om kraftigt sminkade, utländska kvinnor så riskerar sexbrottsmål att få ännu lägre trovärdighet bland folk i gemen och det är fan ett problem. Snälla, hör av er och säg att media har felciterat allt.

Töväder. Nästan som politik.

Det finns en viss typ av människor som helt okritiskt sitter och hyllar tövädret nu. Sluta med det. Töväder i januari är idiotiskt. Töväder i januari är ungefär som att hylla skattesäkningar för att man inbillar sig att de inte kostar någon annanstans. Töväder i januari är lika dumt som att inte vilja ha individuell föräldraförsäkring för att tanken på att få "bestämma själv" är så lockande att man inte märker att man fortfarande är en slav under gamla könsroller (som man fortsätter att befästa). Töväder skapar slask och i januari, februari och mars kommer den där slasken att frysa till en fara för livet flera gånger om. Töväder i januari orsakar en lika rutten framtid som skattesäkningar och gemensam föräldraförsäkring. Det är kul ända tills man inser att sjukvården suger och kvinnor fortfarande tvingas till spisen medan barn inte har någon kontakt med sina pappor.

Framförallt är jag livrädd för att bryta benen varje gång jag går utanför dörren nu, så jag hade uppskattat om vinter fick vara vinter fram till dess att snön smälter bort på riktigt. Och i väntan på det vill jag helst slippa oroa mig för fler skattesäkningar och ytterligare vänner som hamnar i en kärnfamiljsfälla de hatar och inte klarar av att ta sig ur.

Ja, jag har sovit lite dåligt i natt. Håll käft.

Harkel.

Nämen vafan. Nu försöker jag sparka igång den här döda hästen igen, och jag gör det med en drink. I fredags firade vi nämligen fjortondag med att i sällskap av vänner lyssna på Deadwood-soundtracket, dricka cocktails och äta konserverade persikor med kanel. Jag hade tänkt inleda kvällen med att göra snowballs men eftersom att min googling efter receptet ledde mig till Wikipedias artikel om snowballing nöjde jag mig med att göra 57 Chevys utan grenadin. En fantastisk liten rackare som enligt receptet jag följde innehöll lika delar Southern Comfort, gin, apelsinjuice och ananasjuice. Fryntlig och inspirerad slängde jag efter det ihop en drink med lika delar limoncello, vodka och ananasjuice, och tänka sig att det var en lika fantastisk liten rackare det. Ovis av erfarenhet hällde jag i mig säkert ytterligare fem drinkar till och steg därför upp igår som en spillra av spillran som gick och lade sig kvällen/natten/morgonen innan. Och tack vare det ägnade jag gårdagen åt att äta rester av den konserverade frukten och att se hela säsong fyra av Mad Men. Helt okej sätt att spendera bakfyllan på, men herregud vilka störda drömmar jag hade om sextiotalet sedan. Låt modet för all del komma tillbaka, men jag ser helst att människor genast slutar att lajva könsrollsmönstret därifrån.

Fan.

Jag har mist min mojo. Vad jag än tar mig an att skriva om så slutar allt som en ovärdig repris av Örebros kommunala musikskola. Inga idéer är nya. Allt jag vill skriva har redan gjorts bättre. För att ge er en bild av ur illa det egentligen är så kan jag berätta att jag till och med, TILL OCH MED, höll med Ronnie Sandahl i stort i hans senaste krönika. Ur led är tiden och mitt i ledan sitter jag - drabbad av förkylning och hormonstyggelser på samma gång. Hjälp mig.

Same shit, different year

Jag har inte så mycket att skriva. Har ingen ångest över 2010 som gör att jag vill hylla att året är över. Har inga direkta förväntningar på att 2011 kommer att bli fantastiskt. Jag hoppas att jag får fortsätta några år till utan att människor runt omkring mig börjar mista sina liv igen, i övrigt hoppas jag inte på mycket. Sverige är fortfarande alliansstyrt på bekostnad av ganska många och ganska mycket men kanske allra mest vargarna just nu. Allmännyttan säljs fortfarande ut och jämställdhetsministern kommer inte att vara feminist det här året heller. Tjockskatten är i ropet igen, men jag anser som jag alltid har gjort att mäns våld mot kvinnor är ett större hot mot folkhälsan än att det skulle finnas överviktiga som ligger samhället till last. Borde det inte vara straffbart att äta för lite för övrigt? En undernärd kropp blir också sjuk, även när det inte går så långt som till ätstörningar. Och alla dessa aber som springer omkring och smittar ner en med sina förkylningar, trots att de borde hålla sig hemma, förtjänar inte de en idiotskatt (med tanke på att det blir lagligt trassel med spöstraff)? Idiotskatten borde för övrigt även gälla alla dessa män det blir synd om när en kvinna utsätts för sexuella övergrepp. Hade glömt hur många det faktiskt är, men sedan började jag läsa kommentarerna i prataomdet-tråden på Twitter och då blev jag påmind om exakt hur patetiskt det kan vara. Så nej, jag har inga stora förhoppningar på att nästa år blir bättre än det här. Så länge det håller sig på ungefär samma nivå är det genomlevbart utan större men.

Om ni ursäktar ska jag fortsätta att hosta upp mina lungor nu samtidigt som jag tänker ut ett lämpligt straff till bastarden som smittade ner mig.