Om att inte veta hur bra man hade det...

Jag vet att jag har spottat spe på våra gamla grannar och deras barn många gånger, men när jag väcktes vid tolvknycket på lucianatten av att våra nya grannar hade högljudd älskog - ja då saknade jag faktiskt skriket av friuppfostrade barn. Chocken av att först tro att någon misshandlades ute på gården följt av äcklet när jag insåg vad som var på gång var betydligt svårare att somna ifrån än satansbarnen ovanpå ettan i Aspudden. Med högljudd älskog menar jag alltså vrålsex. Men vad gör man? Knackar på och stammar fram att man vet hur de låter när de når klimax? Sätter upp en lapp så att de känner sig utpekade och påkomna av alla? Nej. Jag löste det på ett helt annat sätt.

När jag ånyo väcktes av ljudet av kåta människor i lägenheten bredvid för några dagar sedan, masade jag mig mot väggen och ropade till Frallan i vardagsrummet (ja vi har ju ett sådant nu), utan att vända huvudet, att nu är grannarna igång och knullar igen. Jag vet, ordvalet var inte det bästa. Effekten däremot, var lika med omedelbar. Det hotfulla gnisslet från sängen, stånken och de tillgjorda stönen - allt upphörde och det har inte kommit tillbaka. (Än.)

Missförstå mig inte nu. Även om jag inte är i närheten av mina kolleger som tyckte att vadå, det är väl mysigt när folk har det bra, så är jag ingen sexhatare. Däremot kan jag tycka att om man nu vill ha vrålsex kan man kanske ta det i en villa eller ljudisolerad lägenhet istället för i ett flerbefolkat fyrtiotalshus med tunna väggar. Tanken att de inte visste om att de hördes slog mig dessutom - med visst tvivel - innan jag upplyste dem om lyhördheten. Man kan alltså säga att jag gjorde en god gärning där, när jag ställde dem inför verkligheten. Det är nästan så att de borde komma över och tacka mig, när jag tänker efter.

I vilket fall som helst: dåliga föräldrarna och satansbarnen - allt är inte förlåtet, men ert beteende mildras lite av min nya verklighet.