Frågor från morgontrafiken.

Vad har folk mellan benen som gör det så otroligt tvunget att vresa över två säten? Egentligen? Varför är det så svårt att ta död på den där önskedrömmen som håller isär benen och knipa ihop på ett säte, så att somliga av oss slipper ha ett laddat möte med fönsterrutan?

För övrigt har jag redan glömt hur det var i Aspudden alla tider på dygnet utom när jag åker den dubbla resevägen till jobbet med bredbenta  egon.