Sent ska syndaren vakna

Egentligen är jag emot nyårslöften, men det här året ska jag ta mig fan lova mig själv att vara mindre överseende, mer nej-sägare och utdela fler verbala smällar på käften. Det funkar helt enkelt inte att vara snäll i ett patriarkat. Särskilt inte i de kontexterna jag befinner mig.

Ps: Brukar det inte vara människorna som skriker högst om att de inte tar skit, som egentligen är livets vandrande latriner? Ds.

Snart med huvudet i en papperskorg

Jag har åkt baklänges hela vägen till Tranås och jag ska åka baklänges två timmar till. Jag är åksjuk och illamående och Göran Hägglunds fastklamrande vid normer och könsuppdelning gör inget bättre. Förlusten av min favoritkofta i Malmö och det faktum att julen är över gör mig desillusionerad och grinig. Men det blir bättre snart. Hemma finns Frallan, Sabbat, lapsang och the Wire. Och när tåget stannar upphör förhoppningsvis kräkkänslorna omedelbart. Om två timmar. Fram till dess sväljer jag tvångsmässigt och bildgooglar sir Laurence Olivier. Illamående skall med skönhet stävjas:

Pausbild:

Lucia i Örebro med mina bröder. Jag gav redan i unga år intryck av att bli en av de stora tänkarna.

Blogga på julafton? Don't mind if I do - fast jag twittrar hellre.

Det finns inte mycket att säga om julafton mer än att den är hyfsat fridfull, att mamma har berättat om porslinet vi ska få när hon dör (julstämning?) och att jag fortfarande finner frid i att det inte är julen 1994 när pappa var tomte åt grannen som söp honom under bordet redan innan det blev kväll och brorsan fick åka in akut för magkramp och mamma var arg för att jag var arg och jag var olyckligt kär och instängd i en stuga i mörkaste Värmland och ingen fick se Karl Betil Jonsson eftersom att alla var så förbannat jävla arga utom brorsan som krampade och i slutet av allt välte granen, som ett bevis på att hela julhelgen redan från början var ett skepp som hade sjunkit innan det ens fick chansen att segla.

Däremot kan jag säga att jag för tredje gången på två år har startat upp mitt twitterkonto (inte helt utan att känna känslor av skam och skuld ska tilläggas). Första gången slutade i fylletwitter där jag anklagade Frallan för att lyssna på Sabaton. Andra gången slutade när jag konstaterade att sidan är en mötesplats för käcka människor. Däremellan hade jag något över sjuttio förvirrade twittrare som följde mig i tron om att jag var en bil. Så går det när man kallar sig för Fiat tydligen.

Den här tredje, och sista gången hoppas jag, började folk att "prata om det" och då ville jag också vara med. Kanske inte just för att prata om det själv utan mer för att följa debatten kring något som har drabbat många jag känner, inklusive mig själv. Så här i början verkar folk mer intresserade av att berätta om det än att prata om det, oavsett om det har att göra om egna erfarenheter eller politiska ställningstaganden och, för den delen, antaganden. Det känns sorgligt på sitt sätt, men samtidigt som ett bevis på att vi faktiskt behöver att just "prata om det". Kanske får ni en större reflektion kring det längre fram. Nu ska jag dricka romglögg. Gott julblot, eller något.

Min sk*nka, övriga familjens stjärt:

Även små förändringar minskar lidande. Sk*nka hittar du här i Stockholm och här i Malmö.

Andra dagen på landet

Äldsta storebror är på systemet för att köpa Samuel Adams winter lager, och yngsta storebror glömde att logga ut från Facebook och fick sig därmed en ny status. Livet hade varit fantastiskt om jag inte hade fått för mig att bota morgonens julilska med att göra choklad- och chilikola på billigt smörpapper som vägrar släppa kolan ifrån sig. Därtill lider somliga här inne av sällskapssjuka som tydligen gör det omöjligt att lämna mig ifred, och ute är det arton minusgrader som förfryser mig om jag rymmer. On top of it all är jag närking och har PMS, PCO och säkert två bokstavskombinationer till som blåser hormoner på ilskan så att den vägrar att släppa taget. Nej, jag finner ingen jävla julefrid idag.

Tack för inget, chefen

Saker jag hade velat veta tidigare än jag fick: att nya killen är hos oss för att han arbetstränar efter att ha sprungit in i en vägg. Det hade förmodligen satt hans kontaktförsök i ett annat perspektiv när han ställde för många frågor och senare ville hålla mig i handen. Det hade förmodligen fått mig att agera på ett annat sätt än att bli tvär, avvisande och bufflig mot honom. Alla fysiska och verbala klappar i stjärten jag har fått genom livet har lärt mig att det bästa sättet att agera i liknande situationer är att visa totalt avståndstagande (och möjligen att knäa folk, men så långt går jag inte på en arbetsplats). Det behövde kanske inte gå ut ett mejl till alla i huset, men vi på samma avdelning hade väl kunnat få reda på hur allt låg till? Nu trodde jag ju att han var ett pervo i mängden, vilket kan ha gett honom ytterligare men för livet. Vad vet jag? Inget alls, som vanligt.

Jag är inte hjälplös för att min väska är tung.

Jag åker just nu tåg för att ta mig ner över julen. Ner är i det här fallet en moderathåla i Skåne där SD fick mer än tio gånger så många röster som vänsterpartiet. Mina föräldrar är varken sverigedemokrater eller moderater (osäkert med pappa där i och för sig) men de bor i den här hålan, och så gjorde även jag en gång. Den här julen kommer båda mina bröder att vara med. För min del betyder det, förutom total lycka, att jag har köpt julklappar till fyra personer och att alla dessa julklappar ligger i min kabinväska. Det gör i sin tur att väskan väger uppåt en tjugo kilo eftersom att de där julklapparna trängs med den övriga packning som krävs för att överleva i Skåne i nio dagar.

Jag är klen, men jag skäms inte över att be om hjälp. När bagageutrymmet i början av vagnen jag åker i blev fullt, och konduktören kom in och bad oss att slänga upp så mycket som möjligt på bagagehyllorna över oss ställde jag mig helt sonika upp och frågade om någon möjligen kunde hjälpa mig att få upp min väska på hyllan. En trettionågonting karl reste sig upp, så som i givakt, och slängde upp min väska med ett stånk. Jag hann känna två sekunders tacksamhet innan han vände sig mot mig och sade (utan ironi) "Varsågod stumpan". Tänk att det krävs så lite för en man att känna sig som en man ibland! Och tänk att det krävs så lite för att få en klapp på huvudet! Efter det ville jag mest sätta på mig vassa knäskydd och, så att säga, "get to work". Dock nöjde jag mig med att säga "Det funkar bra med Sofia", eftersom att jag ändå kände någon form av tacksamhetsskuld. Hade jag slängt upp väskan själv hade jag mycket väl kunnat döda mig eller någon annan och han hjälpte mig trots allt.

Jag känner mig likväl mesig som inte bet ifrån, eller i alla fall sade "Tack gubben". Tacksamhet ska väl inte vara ett skäl till att inte markera gränser? Ändå verkar det vara det mest hela tiden. Dessutom är jag nu övertygad om min säkra död, för det där med att rakryggat be om hjälp när jag ska av från tåget känns inte så jäkla attraktivt längre. Det är ett gissel att ge sig ut bland folk, ibland och för det mesta. Jag är inte hjälplös bara för att min väska är tung.

Från ett tåg, någonstans i Sverige. Typ Södertälje.

December började nyktert och städat, men ballade den här helgen ut i en fredag på Oliver Twist, en lördag i Solna (förvisso nyktert men ändå inte helt utan ansträngning) och en söndag på Dovas. Jag ljuger om säger att jag bara mår lite dåligt idag. Så alla de där genomtänkta, vassa, välformulerade och på det hela taget fantastiska inläggen får vänta ytterligare ett tag för där min hjärna en gång var finns det nu bara en tragisk blandning av godisshots och avslagen öl. På återseende.

En upplysning:

Du tar ett liv och begår ett mord. Ergo: han tog INTE självmord, han begick självmord. Däremot kan du mycket väl ta livet av dig (och då menar jag det inte som en uppmaning). Vidare så är "va" i betydelsen "var" eller "vad" talspråk och ser precis lika korkat ut i text som "e" istället för "är". Punkt, kommatecken och dylikt finns av en anledning: använd dem. Stor bokstav används i regel i början av ny mening och i egennamn. Särskrivningar ska vi inte ens gå in på och missbruket av tre punkter efter varje avslutad mening... Låt mig säga som så här att det passar sig ibland, men om du skriver "Tack..." till mig uppfattar jag dig som ironisk snarare än tacksam. Hur ska du ha det egentligen?

Slarv, ett stavfel i farten, det kan jag ta, men upprepad dumhet är för mig helt oacceptabelt. Det här är självklart sagt i all välmening... Frågor på det?

Igår köpte jag mitt första par fotriktiga Ecco-skor

Idag är jag trettio plus på riktigt. Två år för sent. Jag hoppas att det skänker er alla en känsla av glädje och trygghet i vardagen.

Barnvagn i rulltrappa - detta eviga gissel

Imorse kasade jag så fort jag kunde på isen hela vägen till tunnelbanan. Med mig hade jag en försening, tre timmars sömn och ett mycket, mycket dåligt humör. Tunnelbanestationen erbjöd mig tre rulltrappor. En avstängd, en på fel håll och en som led av en mänsklig defekt: en pappa med barnvagn placerad i mitten. Få saker gör mig så irriterad som människor som inte kan åka rulltrappa. Hur jävla svårt kan det vara att ta en hiss om man reser med stort bagage? Uppenbarligen mycket svårare än att blockera den enda fungerande färdvägen ner till tåget.

Det mest irriterande av allt var att den här farsan och jag var på väg mot rulltrappan samtidigt, men istället för att släppa fram mig lade han på ett extra kol för att hinna först. Det näst mest irriterande var att jag i ilska förvandlades till en konstapel som bara fick fram ett "och hur var det här då?" när jag inte kom förbi. Bredvid definitionen av perplex i ordboken kommer ni därför att se mitt ansikte efter det här, ty svaret jag fick var total dumhet och ett glatt "bra tack". Istället för att dela ut ett verbalt kok stryk blev jag så ställd att jag inte kunde få fram ett ord. Min tystnad möttes av ljudet från mitt tåg som lämnade perrongen. Mitt tåg som jag hade hunnit med om folk i rulltrappor i gemen inte vore kompletta idioter (och om någon hade haft vett att sanda de hala vägarna så att jag hade kommit till rulltrappan före barnvagnspuckot).

En gång, för ungefär ett och ett halvt år sedan, åkte jag tunnelbana in till Slussen. På väg mot Mariatorget hörde jag en suck. Ljudet av livet som gick ur någon. När jag tittade upp såg jag en två meter lång man segna ner några meter framför mig. Sannolikt av en hjärtinfarkt. Flera av oss ringde i impuls efter ambulans, någon annan än jag kom fram. När tåget stannade togs den livlösa kroppen av vagnen. Jag fick en skymt av mannens grålila ansikte innan dörrarna stängde och tåget körde vidare. Vad som hände sedan vet jag inte, men om ambulanspersonalen möttes av samma scenario som jag gjorde i morse och rulltrappan var deras enda väg är den där mannen med all sannolikhet död idag. Rulltrapporna vid Mariatorget är betydligt längre än dem hos mig. Ergo: ta hissen om du inte kan hålla till höger. För i helvete.

Uppdatering...

... på förra, lite för snabbpublicerade inlägget, kan man läsa grundligt här:

Europol, som Burgschki redan har påpekat.

Bilden är tagen därifrån, statistiken är något felräknad men verkligheten visar likförbannat att det är lika korkat att döma ut alla muslimer som terrorister som det är att jämföra alla kristna västerlänningar med Ku Klux Klan.

Nåja. Dumhet är straffet för att blogga på arbetstid.

Lite statistik...

... som jag hittade hos Andrea:

Terrordåd i Europa 2006-2009 enligt Europol:

Totalt antal: 1770

Islamic: 6 (0.34%)

Right Wing Ethno-Nationalist and Separatist: 1596 (90.17%)

Left Wing: 106 (5.99%)

Other/Not Specified: 62 (3.50%)
 

 
Gör världen en tjänst och sprid ordet vidare. Låt inte det som hände i Stockholm häromdagen bli en seger för Sverigedemokraterna.

----------------------------------------------

Uppdatering.

ALLTSÅ DEN HÄR JÄVLA DAGEN

Punkt.

Igår, idag, imorgon

För en vecka sedan kom jag tillbaka från åttiotalet i min nya, icke-svarta hårfärg (farväl tio år av fantastiskt mörker), och bakade pepperkakor hos en vän:

Igår var jag arg och skickade följande mening till min ena chef: Betalar ni verkligen mig för att torka andra i röven? Idag är jag rädd inför min första Finlands-kryssning med samma chef och resten av avdelningen. Imorgon dag kommer jag att vara besudlad av den nya erfarenheten och imorgon kväll dränker jag mina sorger i en väns soffa framför Idol-finalen (varför svika ett vinnande koncept?). På lördag är jag på Sivlettos julfest och på söndag är det adventscocktail i förortens snyggaste hem. Jag kanske lever på måndag...

Vi hörs när vi hörs helt enkelt. Hej så länge!

Värdigt

Härom veckan fick jag höra att jag var både duktig och snygg när jag kopierade ett papper åt en man. Idag fick jag höra av en annan man att han var avundsjuk eftersom att det minsann aldrig är någon som säger till honom att han är duktig och snygg på arbetet. Det kan bero på att han tycker att han är för fin för att kopiera andras papper. Det kan också bero på att han är man i världens mest jämställda land. I vilket fall som helst så funderar jag på att börja sticka gafflar i låret på folk innan de pratar i fortsättningen så att jag slipper höra vad de har att säga. Vettigheter verkar trots allt vara en bristvara och vrål är mer tillfredsställande än dumhet. Värdighet verkar dessutom vara omöjligt att uppnå, så vad har jag att förlora egentligen?

To like or to like

För ett tag sedan skrev Skrållan en rar kommentar om att hon önskade att det fanns en gilla-knapp här. Det har tagit ungefär en månad av dålig självkänsla att våga, men nu har jag i alla fall lagt till ett "bra där" för den som tycker men inte orkar skriva (så fan ta er om ni inte gillar non stop efter det här) . Märk väl att det bara är enkelt att tycka om mig. Tycker ni inte om mig får ni besvära er med att skriva det ty en "gillar inte"-knapp kräver mer terapi än jag har råd med just nu.

Win?

Too much mumma on sunday night makes Fiat rubery in the head. Jag råkade precis avslutad ett mejl med "beast regards". Det var inte meningen, men det lyckades ändå fånga verkligheten efter gårdagens adventscocktail rätt så bra. Och det var trots allt en trevligare felskrivning än den gången jag råkade kalla min pensionerade kollega för "retarded" istället för "retired".

Missunnsam

Jag kommer att vara utan min dator, tillika mitt liv, ett tag. Den kommer att komma tillbaka och fungera bättre, men jag får vänta på det. Och den som väntar på något gott lider. Det gäller er också. Därför får ni hålla till godo med den här tills jag kommer tillbaka. Varsågod:

Jessica Simpson & Nick Lachey - Baby, It's Cold Outside

DO, niqab och folk

I Sverige blåser det just nu en storm bredvid den som piskar oss med snö i ansiktet varje morgon. En storm i ett vattenglas skulle man kunna säga. Det handlar inte om något utbrett problem, men ändå verkar var och varannan känna sig kränkt över DO's beslut som bland annat säger så här:

När det gäller ditt fall har det funnits tänkbara lösningar både i de delar som rör eventuella begränsningar i undervisningen och de som rör säkerhetsfrågor. Det tycks inte som om din klädsel väsentligen försvårat kontakterna och samspelet med dina lärare på ett sådant sätt som anges i förarbetena och det kan nu i efterhand konstateras att du kunnat genomföra utbildningen på ett bra sätt. Detta tyder på att ett förbud inte varit berättigat.

Det är inte så många som har läst hela det beslutet, men det är väldigt många som har åsikter om det och alla andra fall av niqab i Sverige (hur många kan det vara... trettio?). Förvånande många säger sig vara emot själva kvinnoförtrycket som niqaben symboliserar. Jag säger att de som påstår det snackar skit. Hade det handlat om att krossa ett förtryck så hade det väl också funnits en frågeställning om vad ett förbud egentligen gör mot de här kvinnorna och hur man går vidare efter ett sådant beslut? Jag har inte hört något om det. Däremot har jag hört väldigt mycket om människor som minsann har träffat på en muslim som var ett svin och som tycker att det är en utmärkt grund för att döma ut alla övriga anhängare av islam (och om jag hade resonerat på samma sätt om män och mina erfarenheter av män hade jag varit en aktiv medlem i SCUM från fjorton års ålder).

Ännu fler, än dem som vet allt om muslimer för att de minsann har träffat en, oroar sig över att all barnomsorg kommer att tas över av personer de inte kan se ansiktet på. Jag hade inte heller gillat den verkligheten, men personligen hade jag oroat mig mer över de hyfsat stora sannolikheterna att min dotter en dag kommer att utsättas för ett sexuellt övergrepp eller att min son blir offer för oprovocerat våld. Eller den mindre sannolikheten att det skulle kunna vara tvärtom, för den risken är fortfarande större än att jag idag kommer att ställas inför en barnomsorg full av muslimska fundamentalister. Vill jag lämna över mitt barn till någon i niqab? Helst inte. Jag vill inte lämna mitt barn till någon som är starkt troende - däremot kanske jag kan övertygas till att göra det om jag lär känna människan först och den inte lamslår mitt barn av skräck. Det gäller oavsett om det är en man med prästkrage eller en kvinna vars ögon och händer är det enda jag kan se.

Hur som helst. Jag tycker att DO gjorde rätt i det här fallet. Jag tycker inte att hennes klädsel var ett problem här. För min personliga situation kan jag inte se särskilt många tillfällen alls där någon annans niqab skulle kunna vara ett problem över huvud taget. För kvinnorna som drabbas av ett eventuellt förbud kan jag däremot se en hel del problem. Nej jag anser inte att niqaben gör gott, men tvångssekularisering är inte rätt väg att gå mot människor som redan lever under ett förtryck. En religiös övertygelse är inte lika lätt att ta av sig som ett tygskynke.

Läs också: Rabiatfeminism och Sanna Lundell.

Ett andra budskap i december:

                        

På många sätt var det bättre förr. När Axl inte kände till botox, Dean Martin fanns med oss och Gustav Fridolin var yngst i riksdagen.

Ett första budskap i december

Som sjuåring var jag ett mycket fyndigt men ganska blygt litet barn. Då liksom nu kände jag ofta att jag var the odd one out i större sammanhang och drev gärna iväg på egna vägar om jag kunde. En dag drev jag iväg på vägen som gick bakom baracken som var vår skolbyggnad. Det var vinter och snö och vi var alla lyckligt ovetande om den framtida globala uppvärmningen. Bakom baracken fanns en backe som i en sjuårings värld var svindlande brant. Jag minns inte när det hände, men någon gång i livet blev jag otroligt feg. Det här var innan den tiden. Jag gick fram till branten, sög lite på min ena vante en sekund för att i nästa slänga mig nerför backen på mage och fara fram. Fort som fan gick det, men inte tillräckligt fort. Jag satte mig upp i snödrivan som hade bromsat upp mig, sög lite på min vante igen och fick sedan en fantastisk idé. En väldigt, väldigt smart idé om jag får säga det själv.

På den här tiden var det kutym att ha med sig en vattenkåpa till skolan. Jag hade en grå som hängde i ett litet solkigt, rött band under en skylt med mitt namn och, om jag inte minns helt fel, ett bokmärke med en häst. Med ett språng var jag inne i klassrummet och slet ner kåpan så hårt att snöret nästan gick av. Snabbt och listigt fyllde jag den under kranen innan jag rattade iväg till backen och hällde ut vattnet i spåret från min senaste kana. Sedan sprang jag in igen och gjorde om proceduren ända till det att rasten var slut. När jag senare kom tillbaka efter lunchen var det is i backen. Succé med andra ord. Succé. Jag slängde mig ut på ett sätt som idag skulle hindras av feghet och tuttar. Svosch sade det, sedan landade jag som ett fnissande plockepinn i en snöhög. Ändå var jag inte helt nöjd. Ännu mera is på den där banan skulle göra mig så snabb att jag troligen skulle lyfta från marken den sista metern, tänkte jag och sprang in efter mer vatten.

Med andan i halsen och kåpan i högsta hugg mötte jag en undrande Henrik, aka Henke A, vid vattenkranen. Jag var ganska naiv vid den här tiden (jag var ju trots allt bara sju), så tanken att någon skulle komma att ta åt sig min ära föddes inte ens i mitt huvud, tyvärr. Entusiastiskt berättade jag om min fantastiska isbana som skulle bli så snabb att jag i slutändan flög. Henrik ville självklart vara med, och det fick han i enlighet med det vi precis hade lärt oss i skolan: själv är inte bäste dräng. Det enda jag krävde i gengäld var löftet om att han inte skulle sprida ordet vidare. Ack ve...

Barn är som bekant ett nyfiket folk. När jag och Henke A hade sprungit fram och tillbaka med vatten några gånger (det ryms trots allt bara två deciliter i en sådan där kåpa) kom Henrik, aka Henke E, fram till oss med alldeles för många frågor. Henke A hade svurit på att den där banan var vår hemlighet, men Henke E var killen som alla såg upp till. Det kunde inget löfte stå emot. Trots min låga ålder förstod jag också det, därtill var jag hemligt kär i Henke E. Precis innan rasten var slut och klockan ringde blev vi därför tre i projekt flygkana.

Dagen efter gick jag med ett pirr i magen till skolan. Innan första lektionen gjorde jag ett, av mig själv bejublat, provåk. Möjligheten att flyga en meter, eller kanske till och med såpass långt och högt att jag kunde göra en loop, fanns inom fingeravstånd. Trodde jag. När det ringde för rast försökte jag utan framgång att fånga Henke A och Henke E´s uppmärksamhet. Mina kängor tog tid att knyta och dessutom krånglade kedjan i min overall. Jag hoppades på solidaritet och vänner som väntar, men de rusade iväg med några andra killar i klassen utan en blick åt mitt håll. När jag väl kom ut på skolgården klev jag rätt in i en mardröm.

Kön till den hemliga isbanan ringlade lång och var fylld av osnutna ungar. Jag försökte springa förbi men puttades bak av bortbytingar, oäktingar och annat pack. Det enda jag lyckades se var ryggarna på Henke A, Henke E, Martin La och Martin N (det fanns inte så många namn att välja på i slutet av sjuttiotalet). De stod inte i kön utan verkade mer organisera de övriga barnen. Med en klump i magen frågade jag barnet framför mig vad som var på gång och fick svaret: "Vi ska testa Henke A's flygbana".

(Konstpaus)

När jag väl kom längst fram hade nästan hela rasten gått. Henke, Henke, Martin och Martin triumferade vid banans början. De var utan tvekan de populäraste kidsen på hela skolan nu, vilket gjorde dem irriterande stöddiga. Det här var dock innan jag blev feg (som sagt) så jag frågade snabbt och surt varför jag var tvungen att köa med de andra barnen till mitt underverk. Ondskans söner (nej jag har inte förlåtit dem) bara hånskrattade till svar. Sedan tittade Henke E, mitt sjuåriga livs stora kärlek, på mig och sade kallt:

Sofia, du är tjej. Tjejer kommer inte på sånt här. Det här är en kill-idé som Henke A har kommit på. Om du ljuger får du inte åka alls.

Sedan var det inte mer med det för min del. Henke A tog åt sig äran för min briljans, mitt livsverk togs ifrån mig och min kärlek svek mig. Det var ingen som trodde på tjejer (då heller), så jag hade inte en chans. Jag kunde inte göra mer än att se på och sorgset suga på min ena vante. Och inte en endaste jävla unge slog ut tänderna den dagen. Mitt budskap till er denna första decemberdag är alltså helt okomplicerat. Otack är världens lön - somliga av oss fick lära sig det tidigt.

Det som är självklart för mig....

... är så klart inte självklart för alla.

Ibland måste till och med någon förtydliga budskapet med en extra lapp - efter att toalettstolen har lossnat från väggen.

Fet stil och stort teckensnitt betyder allvar. Det vet alla som jobbar på kontor.

Det här lilla dramat utspelat sig för övrigt på den här toaletten, men eftersom att någon, tacksamt, har belagt fönsterrutorna med plywood nu kan ingen riktigt veta vem som är skyldig. Alltid kommer det någon nackdel med förändring!