Till er vars facebookvänner inte lägger upp de bästa länkarna:

Ju intelligentare ett barn är, desto större är sannolikheten för att det blir vegetarian som vuxen.

Och när ni har läst där kan ni ju passa på att joina och leva efter den här gruppen: Köttfri måndag.

Jag har Andrea, Jenny och Peter bland mina vänner, så jag behöver aldrig oroa mig för att missa sådant här, men ni andra kanske inte har det lika bra. Tänker jag.

Några frågor apropå den senaste besöksstatistken:

1) Varför ledde frasen "kilen och tjejen slickar i tjejernas fita" till Min första skampåle?

2) Varför sitter någon och gör sådana här sökningar genom Google SafeSearch? Borde inte sannolikheten för att hitta det slickande folket öka med färre filter?

3) Är det här samma människa som för inte så länge sedan kom hit på jakt efter "nakna bru dar som kisar"?

4) Finns det ett samband mellan extremkåta människor och analfabetism, är de som söker för heta på gröten för att hinna med eller rubbar måttlös brunst stavningscentrat?

Och rent allmänt: Vad är det för fel på folk? Egentligen?

Slentriansvenssonåsikter = ovärt

Det plågar mig att det var JAG som sade "ja men det är ju fint att han tar ansvar för sina barn" när vi pratade om en kollegas föräldraledighet härom veckan. Det var inte förrän jag såg att de jag pratade med nickade förstående och lite rört på ett sätt som aldrig händer när jag säger något annars, som jag förstod det idiotiska i det som precis hade lämnat min mun. Varför sade jag så? Det är väl snarare självklart än fint (mitt värsta ord i sådana här sammanhang dessutom) att ta hand om sina barn? Tar någon inte hand om sina barn är den föräldern oförlåtligt tragisk men det gör inte automatiskt att en förälder som tar han om sina barn ska ha beröm. Så fruktansvärt obehagligt att helt utan förvarning bli ett mentalt fredagsmys inför sina kolleger på det där viset. Nej. Bot och bättring och delad föräldraförsäkring så att den här smygbiologismen kan försvinna en gång för alla. Resten av den här veckans lediga tid läggs på feministisk litteratur. Tips mottages tacksamt.

Första advent = värt

För någon som brukar ligga svårt bakfull varje söndag är det ganska stort att innan klockan tre ha handlat, lagat mat, städat, gympat på hallgolvet till Chris Isaaks julskiva, långduschat, packat in håret, vunnit på alfapet fyra gånger samt kelat med katten och chattat med brorsan bredvid byggandet av en jullista på Spotify. Dessutom får det mig att inse hur jävla värt det är att ha kämpat sig ur större delen av den depression som har följt mig från och till under mitt vuxna liv. Har jag inte varit uppbokad med jobb och andra människor sådna här dagar, har jag inte förstått meningen med att ens gå upp. Lediga dagar har försvunnit i ett töcken av för mycket sömn, meningslöshet och oändliga timmar av slösurf. Så jävla VÄRT det är att ha en timma framför sig och känna att det är lång tid, istället för att titta på klockan och känna att det inte är någon mening med att göra något av de sista åtta timmarna av dagen eftersom att varje enskild minut blir ett så stort projekt att ta sig igenom. Jag har haft dagar som har känts så värdelösa att de inte ens har förtjänat fosterställning. Så jävla värt att inte vara där längre. Just nu. Tack november!

Annars var jag på Faust med nära och kära igår. Om vi ska tala i termer av värt och inte värt så hamnar föreställningen någonstans mittemellan och sällskapet högst upp, på den bra sidan, av skalan. För övrigt försöker jag bestämma mig för om huruvida det är värt eller inte om jag skulle ta de där trettio dagarna av bloggande och göra om till en tjugofyradagars, mindre utförlig, julkalender. Men jag vet inte. Det känns lite lätt som storhetsvansinne, även om jag gillar inläggen i andra bloggar.

Jag vet inte vad som var mest skrämmande ikväll:

Föreställningen Wärdshuset med Jenny (Baby Royale indeed!) eller den totala neandertalarnivån (vilket jag antar att medlemmarna tar som ett positivt uttryck. Det är ju viktigt det här med rötter) i Facebook-gruppen Stoppa svenskfientligheten.

Ett minne

Långt innan Spotifys genomslag på partajmarknaden var det fest hos Bojen. Bojen var en mycket lättstött liten man, vilket var en av hans stora nackdelar. Några av hans andra nackdelar var att han inte var särskilt smart och dessutom hade undermålig musiksmak. Musiklistan som han hade lagt in i Winamp innehöll mest dum-mangel och det tröttnade gästerna på ganska snabbt den här specifika kvällen. Klagomålen lät inte vänta på sig. Efter ett tag gick Bojen motvilligt, och till sitt senare förtret, med på att en av mina vänner skulle få byta musik.

Till denna dag är jag ganska så övertygad om att han ångrar att han lät sig övertalas, men kanske hade han liksom jag lite högre förhoppningar om min väns musiksmak än vad som var skäligt. Av någon anledning, okänd vilken, gick min vän fram till datorn och dubbelklickade på mappen för Nightwish. Om det valet kan man säga mycket, jag vet, men för den här historien spelar just det ingen roll. Det fanns nämligen ingen musik i mappen. Det fanns bara bilder på en penis. Innan min vän riktigt hann förstå vad hon såg utbrast hon ett lite för högt "oj" och i och med det rusade samtliga festdeltagare fram till datorn. Bojen blev på tre röda sekunder utom sig av vrede och utlyste ett datorförbud för resten av kvällen. Sedan satte han sig surmulet i ett hörn där han illa dolde vems tillhörighet pillen egentligen hade. Stämningen var minst sagt tryck. Inte lyckades någon få Bojen på andra tankar efter att fnissen lagt sig heller.

Min vän som låg bakom själva mapp-avslöjandet skämdes en hel del över det som hade hänt. Även om man kan fråga sig exakt hur personen tänkte som fotade sin penis, lade in det i en mapp, döpte mappen till Nightwish och lät den ligga bland muskfilerna som folk ofrånkomligen skulle kolla igenom under kvällen - så hade hon inte behövt vara så tydlig med upptäckten tänkte hon. Så hon satte sig vid Bojen, lade en tröstande arm på hans axel och sade:

"Förlåt Bojen. Var inte ledsen. Det syntes inte ens att det var en penis - jag trodde att det var ett finger"

Och därmed tog festen slut.

Den hårt prövade Bojen slängde ut oss i ett kast, innan han låste in sig i lägenheten (möjligen för att trösta sig med att ta bilder), och har sedan dess kallats för Fingerbojen.

Ridå

Hämnden är för övrigt ljuv, även tio år efter att någon trodde att det var okej att försöka grovtafsa på den sovande tjejen i soffan.

Onsdagsfest

Jag känner mig bara lite sorglig när jag sitter hemma med ryggskott light och uppdaterar jobbmejlen maniskt i väntan på att få meddelanden om KRISEN som har uppstått nu när jag är borta. Tydligen är jag inte så oumbärlig som jag tror...

Bonusbild från när jag stod så nära gud i Göteborg att hela min ande och själ föll med en fransk suck till golvet. Kvirr!

"Han låg ensam hemma och blängde på tv:s nattrepriser av ”Vänner”. Inget av skämten fick ­honom att skratta. " Aftonbladet tycker att det här är ett tecken på att Pontus Enhörning var deprimerad. Jag skulle vilja säga att just den biten låter som ett tydligt friskhetstecken. VEM vid sina sinnens fulla bruk skrattar åt Vänner? Personligen blir jag arg bara jag tänker på att serien finns.

Gissel

Jag ska på konferens om en halvtimma. Vi åker idag, får fyra timmars torr information på raken, musiktävling under tvång och en heldag med ännu mer torr information imorgon. Förutom en handfull män består deltagarna i stort av nyfikna fyrtiotalistkvinnor och kvinnor i min egen ålder som redan har barn eller som är på väg att få barn. Och sen så är det då jag som kanske inte ens kan bli gravid även om jag hade velat. Hurra...

Just nu sitter jag och suger på alternativet om jag ska dricka vin ikväll eller inte. Jag slipper helst, men jag dör inte om jag tar ett glas. Det som stör mig är att anledningen till att jag känner att jag inte vill avstå handlar om att slippa frågan om ifall jag är gravid snarare än att jag är sugen på vinet. Livet som icke pinnsmal trettiotvåårig kvinna är ett jäkla gissel som jag helst slipper ibland. Livet på en tvådagarskonferens med människor som inte förstår innebörden av ordet "integritet"... det är bara döden.

Those who knows how to think need no teachers

Okej. Om du får en macka av mig och jag säger att jag precis har haft min nakna fot på den, hade du tyckt att det var fräscht att äta den då? I nio fall av tio tror jag (hoppas jag) att svaret blir nej. Kanske har du till och med vett att må dåligt av frågan, ty fötter är äckligt in absurdum (fobi - yes indeed).

Det låter ju löjligt, att jag skulle erbjuda någon en macka med partiklar från min egen fot. Däremot är det tydligen inte alls löjligt att med himlande ögon säga till mig att "HERREGUD, det är väl bara att ta bort skinkan", när jag får en köttförberedd macka.

För det första: det enda jag gjorde var att säga ett neutralt nej tack till en macka jag inte visste var avsedd för mig. För det andra: skinka är inte torrt. Död grisstjärt svettas köttjuice. Deluxe. Allt som vidrörs av skinkan påverkas av juicen. För mig är det äckligare än att någons levande fot har vidrört ovansidan av brödet (och då kan jag tillägga att jag inte skulle äta något av alternativen). Min fot svettas ganska sparsamt, så summan av blöthet blir garanterat större med grisstjärt. Skulle jag lägga min fot på din macka skulle du dessutom slippa se det eftersom att jag hatar att visa mina fötter. I morse stod jag öga mot stjärt med den där sabla skinkbiten.

Tänk på det nästa gång.

Tänk på att min fot levde och tänk på om det vore bättre om foten var lika avhuggen och död som skinkan. Tänk på om det spelar så himla liten roll ifall någon okänd lägger sitt kön på mackan eftersom att det bara är att plocka bort det sen. Och medan du ändå är igång och tänker så kan du ju fråga om det finns någon som har allergier eller liknande INNAN du köper mackorna som du FÖRVÄNTAR dig att alla ska äta nästa gång. Så svårt är det inte att be om endast ost på den ena, om nu alternativet att köpa mackor som folk brer själv är helt uteslutet. Din retarderade typ.

Life as it seems.

Det händer inget. Det enda jag gör är jobbar, sover dåligt, bygger fett och lider. På det hela taget har den här hösten inte varit alls särskilt bra, trots att vi just nu plöjer samtliga säsonger av the Wire. Trots att jag har hela Lipstick on your Collar framför mig. TROTS att säsong fyra av både Mad Men och Dexter väntar (vilket motsäger att inget händer, för uppenbarligen försiggår något. På skärmen i alla fall).

Jag har fastnat, och allt följer samma mönster utom min kropp som inte följer något mönster alls. Inspirationen känns som den slabbiga gurkan längst in i kylen. Den som förmodligen börjar leva och sprida sin ruttna ondska om du skulle våga pillra på den.

Och visst ger jag fan i politiken. Fast jag inte borde.

Tanken på att kanske lägga ner det här bloggprojektet har hoppat omkring som en drogad iller, långsamt och under förvirring, innanför pannloben. Om jag inte kan förändra världen, vad är då meningen? Men så tänker jag på alla er fabulösa läsare och alla kommentarer många av er lämnar och då blir jag lite varm och känner att vi nog är som en stor familj trots allt. Jag kan inte bara lämna in en ansökan om skilsmässa sådär utan att kämpa först. Inte när jag uppskattar er alla så väldigt mycket.



Jag kanske inte förändrar världen, men har en endaste människa till blivit lika bitter som jag efter att ha läst min blogg, ja då har jag lyckats. Tack ska ni ha allihopa. Jag menar det.

Alltså. Nej.

"Vad säger ni grabbar, ska vi sätta på oss en död clowns garderob och köra lite cirkussleaze i kärringfrisyr?"

"Ja va fan, jag har en jättefräck text som tar oss in i kidsen skivsamlingar igen. Den går så här: When you work all day, you gotta uh all night. Ooh, let me hear you, uh, right, uh, uh, uh, yeah."

"Fuck yeah! Du lär ju ha jobbat skitlänge på den. Vad kan gå fel?"

Vad kan INTE gå fel?

NEJ, sa ja te're. Jag var på väg att anklaga det här för medelålderskris. Sedan kom jag på att Paul Stanley bara var ett år äldre än mig när han gick med på det - så jag skyller på psykos istället och hoppas att jag är stabil till psyket på min trettiotreårsdag. Jag tror verkligen inte att jag skulle överleva traumat att vakna med permanentat hår och ett flamingokadaver kring benen.

Fast själva melodin är ju svängig.

Ps: Det här med persienner i åttiotalsvideor. Wtf?

Mona Sahlin har avgått.

Det visste vi att det skulle hända eftersom att hon öppnade för det själv nu i veckan. Media (denna onda enhet) försökte efter det ändå få allt att låta som att hon krampaktigt höll sig kvar på toppen mot allas vilja med rapporter att bland annat SSU "krävde hennes avgång".

Igår skrev Lena Mellin på Aftonbladet att endast ett mirakel skulle ha räddat Mona. Ja, det miraklet hade väl sådana fall delvis varit en mer rättvis och mindre hatisk rapportering i media, Lena?

Jag är på inget sätt ett stort fan av Mona Sahlin, och jag anser att det finns bättre ledare för Vänsterpartiet än Lars Ohly - och nej, jag är inte förvånad, men i övrigt så håller jag helt och hållet med om det här:

– Jag är förvånad. Samtidigt har ingen nutida politiker någonsin behövt utstå en så omfattande negativ kampanj i medierna. Det är ingen vacker bild av Socialdemokraterna som målats ut den senaste veckan. Jag har väldigt svårt att tänka mig att Mona Sahlin hade utsatts för samma typ av negativ kampanj och press – utan stöd från sitt eget parti – om hon varit man.
Lars Ohly till Aftonbladet.

När går utvecklingen framåt?

Dörrmattan strikes again

Lönesamtal. Jag hatar dem. Jag hatar att göra reklam för mig själv. Jag hatar att vara käck. Jag hatar att använda klyschor. "Ja alltså jag ser mig verkligen som spindeln i nätet här, när jag håller många bollar i luften, så trampar du på mig blir det regn, fniss fniss". 

Nu ska jag i alla fall in på ett och tänker väl ungefär säga att jag tyvärr bara kan vara bäst och kan de inte se det - ja då kanske jag får jobba någon annanstans då - för inte fan sitter jag här och gör mer än andra utan att få något för det. Ungefär det kommer jag att säga. Sedan ser jag bestämd ut och lägger armarna i kors och accepterar inte ett nej. Tänker jag.

The Great Pretender

Oh well. Får jag inte det jag anser att jag förtjänar antar jag att "jobba någon annanstans" innebär fikaraster och bloggverksamhet under den arbetstid jag tidigare har tagit på mig fler uppgifter. Livet som medelålders rebell. Hurra...

Dagens soundtrack: Serge Gainsbourg

En snart pensionsgammal manlig kollega avslutade ett mejl till mig med "puss och kram" och en annan av samma typ och ålder inledde ett dito med "gumman" idag. Väldigt Serge på något viss. Väldigt INTE okej. "Puss och kram" skriver jag möjligen till dem jag kan tänka mig att pussa och krama. "Gumman" är inget annat än ett tillmäle när det sägs till någon som är över fem år. Inget av uttrycken skulle jag någonsin använda i professionella sammanhang - vilket jag trots allt tycker att mitt jobb är. Om det är det här beteendet som är alternativet till stelhet i kostym föredrar jag kostymerna och de undvikande blickarna. Kan vi grunna på det där om hur det hade varit om jag var man en gång till? Hade jag fått de där mejlen då? Förmodligen eftersom att de handlade om jobb, men knappast med en sådan inledning och verkligen inte med ett sådant slut.

Jag tyckte om de här kollegerna. De var trivsamma. Har jag känt. Den känslan dog lite med den myskåta stämningen i mejlen. Så jävla Serge. Jag får alltså hålla mig till att bara prata om det arbete jag just nu utför för att få fortsätta vara kollega och inte förvandlas till någon typ av gosedjur?

Livets stora frågor

Okej. Jag känner mig tydligen helt otroligt fräsig och vild när jag lyssnar på "Heavens on fire" med Kiss. Herregud, jag upptäckte precis att jag gjorde tuffa-put-munnen när den var på och jag skrev ett mejl. Är det här ett tecken på en begynnande ålderskris? Kommer jag bli en av de där som utan ironi använder uttrycket "skön" om allt nu? Väntar en tid där jag försöker att snacka med kidsen på kidsens vis samtidigt som jag skryter om min rebelliska sida med fortkörningar och sent betalda räkningar? Ska jag vara rädd nu? Ska vi alla vara rädda nu? Det känns som det va?

Ena dagen trettioett och respektabel, andra dagen en patetisk trettiotvååring i jakt på ungdom. Det kan vända så fort.

Fylledagen

När jag gick på låg- och mellanstadiet fanns låg det en tradition i att ägga den som fyllde år. I högstadiet byttes traditionen till att spola fyllebarnet med huvudet före i toaletten, och hade man lite mer otur än genomsnittet fanns risken att någon näckade dig. Det vill säga brottade ner dig och drog ner byxorna inför alla som inte hade den goda smaken att rädda dig ur situationen. Övergrepp någon? Alla gånger - men pratade du med lärarna om det fick du ett mysfniss till svar. På gymnasiet tog den lite mer vuxna förnedringen vid. Den där stackaren som fyllde år blev till allmänt åtlöje när halva skolan ställde sig upp i skolmatsalen och stämde in i sång enbart i syfte att förnedra.

Jag har tacksamt sluppit den värsta förödmjukelsen. Mitt liv har varit en kombination av födelsedagar på helger, novemberlov och en roll av att inte vara särskilt viktig för folk. Det pinsammaste jag minns att jag var med om var när jag fyllde elva och fritidsledaren Orvar, som tog hand om oss på lovet, utbrast ett glatt "men fyller du år idag? Det gör ju jag med! Då måste vi ha ett jättekalas". Förstå förnedringen i det förslaget. Jag gick faktiskt inte på kalas längre, jag gick på PARTYN! Illröd i ansiktet och med tårar brännande bakom ögonlocken tittade jag ner i bordet och väntade på att de övriga barnens råa skratt skulle klinga ut. Tyst för mig själv svor jag att hämnas - och det fick jag av en händelse göra en dag när jag tretton år senare råkade välta ut en öl på puben i knäet på det som visade sig vara en mycket, mycket arg och något mera tunnhårig Orvar.

Hur som helst. Jag fyller år idag och jag är väldigt glad att jag är såpass gammal att det värsta som händer numera är att min ålder sprids i kafferummet och att jag möjligen får höra att det är svårt att tro att jag är SÅ gammal. Ändå plågas jag den sjunde november varje år av den obehagliga känslan att någon kanske kommer att näcka mig på jobbet dagen efter. Mitt liv - ett trauma.

Söndag på sofflocket

Portvin. Slö katt som spinner under armen. Guld till MFF i herrallsvenskan. Världens bästa Frank på Spotify. Ja, även jag har dagar då jag livsbejakar. Stapplade för övrigt ut på Hornsgatan till en vernissage igår. Det borde ni också göra.

Veckoslutet som inte blev enligt planen

I torsdags tittade jag neråt för att se så att jag inte snubblade över en rot på vägen till jobbet. Det skulle jag inte ha gjort. Jag är ju inte tjugo längre. Min rygg gick sönder och det krävdes två besök hos naprapaten á 490 kronor för att lösa det. Nu ligger jag hemma i någon form av förlamningsposé och äter satsumas framför trams-tv istället för att flanera på en kär väns vernissage. Alltså kroppen, jag lovar, det räcker med att jag vet att jag fyller år på måndag för att jag ska förstå att jag börjar bli gammal. Jag behövde faktiskt inte förvandlas till Kicki Danielsson...

Och Idol börjar inte förrän om mer än en timma. I am suffering in the haze of a sober hour but heaven knows i'm miserable now. 

Moz, det är du och jag mot världen. Igen.

Den befjädrade germanen

CSN. De har inga krav på utbildning där va? Jag menar jag har mejlat med en person där sedan i fredags om en student som det bedrivs häxjakt på här. Det handlar om EN vecka som CSN har fått för sig att den här studenten har ljugit om. En vecka som måste utredas på en gång med utgångspunkten att studenten försöker att luras.

I tre av mejlen har CSN's skarpsinne som är satt på ärendet velat underkänna hela studentens skolgång förra terminen, med direkta missuppfattningar som underlag. I fem dagar och tre gånger så många mejl har jag försökt förklara för detta skarpsinne hur betygsrapportering i LADOK fungerar och att datum där inte alltid stämmer överens med hur kursen verkligen har gått. I fem dagar har jag fått tillbaka krav på fler intyg för att denna skarpa man ska kunna granska ärendet "ordenklikt" (en stavning som har använts fem gånger i konversationen och alltså är vedertagen i personens språkbruk, vilket leder tillbaka till den första frågan om utbildning verkligen är ett krav för att få leda häxjakt på CSN).

Till slut tröttnade jag i alla fall och skrev i punktform precis vad intygen betyder och avslutade med en fråga om det var lättare att förstå nu. Tydligen inte. Jag fick precis ett mejl från den här saken som ska föreställa tänkande varelse på CSN, där han säger att han minsann inte alls har problem med att förstå och för att bevisa det här beskriver han hela ärendet helt och hållet utifrån den första missuppfattningen. Med andra ord har han fortfarande, för att citera Olle Ljungström, helt igenom fel, fel som fan, som en tysk indian, en befjädrad german.

Mon dieu! Kan man rapportera en människa som misstänkt fall av arbetsmiljöskada?

Falling down period

Tänk dig att du måste jobba över för att någon annan inte har gjort sig jobb. Du har blodsockerfall och är stressad, men känner någon form av ansvar vilket i förlägningen känns lite förnedrande eftersom att den här personen som har sabbat allt för dig uppenbarligen får gå hem i tid medan du får sitta kvar. När allt är färdigt går du till tunnelbanan som efter tio minuter av icke befintlig information visar sig vara inställd på grund av ett vagnfel. Du får ta fyrans buss istället. Fyrans buss som också är det samma som satan i rusningstrafik. Fyrans buss åker nämligen inte lugnt och fint och säkert. Fyrans buss rycker fram tio meter åt gången utan stötdämpning så att man hoppar omkring som en påse ärtor på sätet. Det är inte kul någonsin. Allra minst vid blodsockerfall. Trots detta: Du får i alla fall en sittplats, även om det är den där dåliga platsen över ena hjulet som gör att du sitter till allmän beskådan, tre huvuden över alla andra.

Ute är det svinkallt. På bussen är det varmt. Förutom irritationen som hänger kvar av blodsockerfallet, övertiden och att du fick stå i kö bakom en person som vägrade förstå att det inte går att köpa biljett på bussen, så stiger irritationen ytterligare i takt med temperaturen, den svettiga vinterjackan och den alltmer stickiga halsduken.

När du efter femton minuter har kommit tre av tolv hållplatser kommer Leopold på. Leopold är en curlad tvååring med en vek förälder i släptåg. Den enda lediga platsen är sätet bredvid dig. Leopold gnäller och vill stå på sätet. Föräldern säger inte emot. Leopold gnäller och vill inte vara stilla. Föräldern försöker ett "Snälla Leopold" utan resultat. Till slut hoppar han omkring så mycket att han trampar dig med sin ondsint smutsiga sko på låret. Du säger ifrån lite försiktigare än du vill, eftersom att du vet att ditt säte sätter dig i allas blickfång. Föräldern ler förläget. Leopold går under protest med på att sitta ner. Ditt lår är smärtande och smutsigt, men du tänker att nu är det väl ändå slut på detta helvete. Då börjar Leopold att sparka med benen. Fram och tillbaka. På dig. På sätet framför. På sitt eget säte. På ditt säte. Smutsen flyger. Skorna dunkar i sätet. Föräldern gör inget.

Tänk dig sekunden innan du far upp i ett vrål och trycker ner Leopold och hans förälder i papperskorgen. Tänk dig den samlade irritationen av tröttheten, stressen, blodsockerfallet, klantkollegan, den förnedrande övertiden, det inställda tåget, den tröga människan i kön, flygande ärtpåseeffekten, värmen, sticket, smärtan i låret och Leopold. Tänk dig det en stund och känn efter hur det skulle kännas om du var där. DÄR har du PMS. Sekunden innan allt brister är precis så det känns HELA tiden. Tänk på det och inse att jag tog mig till jobbet utan att slå ihjäl någon imorse trots två överfulla, försenade tåg, ett barn som åt banan med öppen mun på sätet framför mig, en pensionär som trängde sig när jag skulle köpa kaffe och en gestapo på arbetsplatsen som kommenterade att jag kom kvart över åtta (när vi har flextid FÖR HELVETES JÄVLAR och jag jobbar över varje dag FÖR FAN). Jag är värd så mycket mer än det livet ger mig nu. Det borde du också förstå. Tyck synd om mig.

Martin Timell i slow motion:

Ibland krävs det så väldigt, väldigt lite för att det aldrig ska sluta vara roligt.

Dagens höjdpunkt:

Fikarast. Japanska, stenhårda ninjakakor. Specialhammare att krossa dem med. De är alltså för hårda för att äta hela. För de är ninjakakor. SD släng er i väggen. Mångkultur for the win!

Saker jag ibland glömmer:

Att det kan vara så oerhört synd om män. Jag blev påmind om det igår när en stackars, stackars krake först konstaterade att kvinnofotboll är skit jämfört med det manliga ditot och sedan surmulet påpekade orättivsan i att kvinnor får beröm och blir hyllade trots att de bara presterar halvtaskiga sportresultat. Ett kallt konstaterande. Inget som har med kvinnoförakt att göra. Bara för att man tar ett negativt påstående och sätter det på en hel grupp behöver det inte alls ha något att göra med att man anser att den gruppen har ett lägre värde. Inte alls. Den här killen har säkert en jättesund relation till kvinnor.

Eftersom att jag var på väg hem precis när den kommentaren kom blev mitt enda bidrag till diskussionen en replik om att jag inte klarade av mer dumtestosteron. Strax efter det gick jag, och det kanske var lika bra. Det var säkert okänsligt av mig att sparka på den som redan låg. För herregud vilket fruktansvärt liv han måste ha levt den här människan, där varje dag har varit ett lumpet bevis på att kvinnor inte behöver göra NÅGONTING för att få beröm.

Jag sade inte så mycket som sagt. En annan i sällskapet flinade att den första killen fick klara sig ur situationen själv. En tredje satt tyst. Den enda tjejen på stället förutom jag blev också irriterad. Stämingen var ändå någonstans att allt var lite roligt, så som kvinnoförakt är mest, och är det inte roligt så är det bara ett kallt konstaterande att kvinnor faktiskt har det lite bättre trots att de är lite sämre. Kvinnoförakt är ju inte ens kvinnoförakt liksom. Rasism, det är obehagliga grejer, men kvinnoförakt... det finns inte ens. Det är bara vedertagna sanningar om det svagare könet - långt bortom påverkan från samhällets strukturer.

Män däremot. Herregud. FÖRTRYCKET!!! Man förstår inte att inte fler bryter ihop.

Mon dieu.

Påminn mig om att inte träffa nya människor.

Någonsin.