This is helloweeeen

När jag bodde i Lund knackade de skånska barnen på min dörr vid den här tiden av året och hotade på bred dialekt med bus om de inte fick roffa åt sig allt mitt godis. Själv satt jag instängd i hemmet och kände mig kränkt samtidigt som jag försökte gömma mig från alla fester med utklädningstvång. För mig var halloween - de fräsiga tillbehören till trots - bara ett fånigt spektakel som lärde otacksamma ungar att det var okej med utpressning och fick vuxna att plocka fram sina mest obehagliga sidor: faiblessen för lekar, skådespel och spex.

Nu är jag några år äldre och har lärt mig att inte öppna dörren när någon knackar vid en högtid (är det inte ungar som tigger godis eller ge bort obscena teckningar på påskharen, så är det något fyllo i skägg som försöker pracka på en saker man inte behöver). Dessutom blir jag inte bjuden på spexfester längre. Det har hjälpt att konsekvent tacka nej till allt med utklädningstvång de senaste åren - oavsett om det har handlat om halloween eller lajv-light-tillställningar där de som inte äger fyrtiotalsinspirerade garderober inte är välkomna.

Var vill jag komma? Till att jag vet att det är ett importerat, kommersiellt spektakel från den onda sidan av världen, men att jag faktiskt lärt mig att älska den här helgen. Vilken annan högtids estetik fångar mitt gothiska sinne så som halloween? INGEN. Och nu, när jag äntligen har lärt mig att fondla denna helg, skriver DN att den är på väg ut ur Sverige. Ska jag verkligen aldrig få vara glad?

Slacktivism

Det säger ju sig själv ganska tydligt att så kallad slacktivism inte är meningslös så länge det finns en möjlighet att en liten ansträngning ändå gör någon form av skillnad. Exempelvis som igår när det ändå kändes värt att ha lila strumpbyxor ifall någon stackars livstrött tonåring skulle se det och känna att alla som lever inte är homohatande idioter. Dessutom kan en sådan handling handla om att bekänna färg, och den typen av slacktivism bör uppmuntras hur klent den där färgen än bekänns. Det är inte alltid så bara att kränga på sig en färg som säger en åsikt på en arbetsplats där övriga tycker motsatsen.

Om folk springer omkring i rött här hemma för att munkar i ett annat land blir förtryckta, gör det säkert detsamma för munken men för den som bär rött kanske det är någon form av statement. Det där lilla statementet kanske till och med drar igång en diskussion som leder vidare till att en blind börjar se. Vem vet?

Däremot är jag inte så förtjust i slappkoketterande. Facebookgrupper som handlar om att det är fel att slå barn, att pedofiler är hemska (finns det någon annan än pedofilen själv som inte tycker det?) eller att förtrycket i Kina måste upphöra känns ju sådär givande. Det stör mig i och för sig inte sådär jättemycket heller, när jag tänker efter. Faktum är att det enda som egentligen stör mig är de allra högljuddaste motståndarna till slacktivism. I regel är det nämligen så att en övervägande del av dem inte gör ett endaste jävla skit själv mer än gnäller på "folk som tror att de är något". Slacktivism gör inte särskilt mycket, men det gör i alla fall något och i bästa fall ökar detta något folks medvetenhet. Vad gör substanslöst gnäll? Inte ett skit.

Idag bär jag något lila för att säga en självklarhet:

Varför?

För att det fortfarande är så här:

Fördummas inte att tro att det här inte händer i Sverige bara för att klippet är från USA.

För att jag tycker som Åsiktstorpeden:

"En stor del av utanförskapet och mobbningen har sin grund i att den stora massan är tyst. Inte av ondska, eller för att man håller med dem som ogillar homosexuella, utan för att det för de flesta av oss – inklusive mig själv – är så absurt att behöva säga att ”jag har inget mot homosexuella”. Det känns lite som att säga självklarheter som ”jag är mot krig” och ”jag har inget mot svarta”. Men om den självklarheten hjälper en enda person att omfamna sitt inre freak istället för att fundera på om alternativet är självmord, så gör jag det gärna. Det kostar mig ingenting. Jag hoppas att du hakar på."

För att jag tycker som Elin Grelsson:

"Jag är, som bekant, inget fan av slacktivism. Jag tycker sällan att färgaktioner leder någonstans. Jag skippar såväl att supporta munkarnas Burma-protester med färgval på kläderna och bära ett rosa band. Men Micke Kazarnowicz upprop för att bära lila den 27:e oktober är något annat. Det är varken slacktivism eller en enkel klädprotest. Det är en chans att säga något självklart till alla de tonåringar som idag går på skolgårdar av homofobiska glåpord och känner sig ensamma och förvirrade i sin sexualitet. Det är en möjlighet att kliva ur den tysta massan och visa att den tysta massan oftast är de som helt enkelt tycker att sexualitet inte är så mycket att tjafsa om, kärlek som kärlek. Det är en viktig medmänsklig aktion."

För att jag tycker som Julia Skott:

"För att säga till ungdomar som inte vågat komma ut, eller ungdomar som har kommit ut, att det blir bättre. Att även om det finns puckon omkring en, även om det är jobbigt, så blir det bättre."

Start wearing purple!

All work and no play

Jag har mängder av poänger och det finns massor av människor kvar att förnedra - men just nu har jag faktiskt inte tid. Det är mest jobb, jobb, jobb och när det inte är jobb flyr intelligensen med ett förnedrande ljud ur hjärnan som luften ur en ballong och jag blir till det skarpsinne som jag gav intryck av att vara redan på Roskilde -96. Bättre att vara tyst än illa fäkta just nu. Med andra ord. Men snart så...

Är i Skåne och konstaterar att jag inte mår som Badly Drawn Boy längre:

Det är bra. Över lag är det rätt trist att vara ett offer för en egen, sur golden shower. Fast kanske bättre än att vara ett offer för någon annans. Om man inte har den läggningen...

Härliga höst.

Några av biverkningarna som kommer av mitt syndrom är bland annat: viktökning, nedstämdhet, huvudvärk, illamående och akne. Biverkningarna av hormonerna jag har fått för att stävja allt detta är bland annat: viktökning, nedstämdhet, huvudvärk, illamående och akne.

Dubbel PMS i fyra månader for the win?

Love cat.

På darrande ben och sådär skånskt heta på gröten gick vi över till Christian klockan tio i sju. Som vanligt var Mathias, Kalle och Micke där, men till skillnad från alla andra dagar stängde Kalle av Sonic the hedgehog när vi kom in. Utan att fråga något satte jag mig längst upp på sängen med Christian. Josefine och Mathias hamnade längst ner och Kalle fick den tacksamma uppgiften att sitta mitt på sängen, omgiven av sprudlande tonårshormon. Så. Micke drog ner rullgardinen, släckte lampan, satte på Patience med Guns n Roses på repeat och satte sig i en stol. Planerat? Alla gånger. Jag var livrädd och fokuserade oavbrutet på stereons röda powerlampa. Instinktivt tänkte jag att jag minsann klarade mig utan andras munbakterier, men någon gång i andra solot gav jag vika och slängde mig handlöst och med tänderna före in i mitt allra första hångel.

Någon fattas i den här beskrivningen. Texas. Mer pynt än katt, men ändå helt oemotståndlig. Han rörde sig inte särskilt mycket alls de sista åren berättade hans människomamma när jag hälsade på i somras. Inte mycket alls, förutom när han hade gjort nummer två någonstans i trädgården. Då skuttade han stolt som en kung över gräsmattan som en varning till alla andra att se sig för en extra gång innan nästa steg ut i gräset.

Texas var alldeles ny till livet första gången jag träffade honom hos mina tonårs stora kärlek. Ikväll slutade hans lilla hjärta att slå efter sjutton år. Sjutton år som ett älskvärt litet pynt. Det gör faktiskt ont i mig på riktigt.

Jag ger bort min morgon.

Av någon anledning lyckades jag vara här halv åtta idag. Dålig idé. Det första som trillar ner i inboxen när jag startar mejlen är det här:

En gång i tiden frågade en prins en vacker prinsessa ...
"Vill du gifta dig med mig?"
Prinsessan sa
"NEJ!"
Och prinsen levde sedan lycklig i alla sina dagar,
åkte motorcykel, fiskade, seglade, jagade och spelade golf.
Träffade massor av kvinnor, drack öl och whisky och
hade hur mycket pengar som helst på banken och lämnade
toalettsitsen uppe och fjärtade närhelst han ville.


Jaha?

Jag kan bara konstatera att jag aldrig mer ska komma till jobbet tidigare än vanligt igen. Det är så mycket outhärdligare att hantera idiotismer skrivna i comic sans då. Speciellt när det inte finns ett barskåp a la Don Draper på kontoret. Mon dieu... och det här är bara början på veckan.

Saker jag och La Redoute har delade meningar om:

Jackor.

Jag vet inte, men det känns ju som att den skulle bli lite kall i vinter...

Youtube-kampanjen hjälpte

Rika barn behöver bara starta en facebookgrupp mot gatuvåldet som drabbar innerstadskids och spela in några youtube-klipp för att hamna i riksdagen. Grattis Anton Abele! Grattis Sverige!

Närå. Skoja bara. Anton har säkert gjort ett jättejobb. Han ger ju ett så klipskt intryck:



Skoja igen.

Åtta år senare... ett litet inlägg om mina äggstockar

När jag var tjugosex berättade en läkare för mig att jag var för ung för att ha en kropp som fungerar normalt utan p-piller. När jag var tjugosju glömde läkaren att kolla min journal och undersökte mig för sådant jag bevisligen inte hade trots mina protester. När jag var trettio föreslog en annan att jag var allergisk mot Frallan. Jag har med andra ord en lång och gedigen erfarenhet av läkare som har velat framstå som kompletta idioter trots att jag har sökt för, återkommande, problem.

För ganska så exakt ett år sedan var jag iväg för att kolla upp mina äggstockar. Igen. Läkaren tog extra betalt i egenskap av specialist. Han var faktiskt så pass mycket specialist att han knappt behövde lyssna på vad jag hade att säga. Utan att riktigt veta vad som fattades mig kollade han mig med ultraljud och konstaterade att allt såg väldigt bra ut på monitorn. Han var till och med riktigt imponerad över att jag hade extra många äggblåsor som liksom formade ett pärlband. "Titta ska du se vad fint det ser ut". Och jag tittade och fattade väl inte sådär jättemycket, för ärligt talat är inte min vana av bilder på äggstockar särskilt stor. De flesta läkarna brukar inte visa bilden på monitorn. Jag fick en klapp på huvudet och en liten fniss över hur tokig jag var som oroade mig över att jag inte fick mens. Hallå? Fullt med ägg! Skitbra ju! Sen fick jag gå hem, 380 kronor fattigare.

Idag var jag hos en annan läkare. Den där klappen på huvudet som förra läkaren gav mig tog visst inte bort symptomen. Dagens läkare tittade på exakt samma äggstock, men var inte riktigt lika imponerad. I alla fall inte på det bra sättet. Jättemånga äggblåsor i ett pärlband innebär inte att du är extra fertil nämligen. Det innebär att du har PCO och sannolikt kommer att få problem att bli gravid på egen hand. Det innebär också ökad risk för diabetes, depression, fetma och vissa cancerformer. Jag har haft tydliga symptom på det här sedan jag var 24.

När jag har tänkt tanken om barn i mitt liv har den alltid känts avlägsen. Jag har aldrig sagt att jag inte vill ha barn - däremot har det alltid känts främmande för mig att planera barn. Bestämmer Frallan och jag att vi vill bli föräldrar så måste vi, som det ser ut nu, planera det eftersom att medicinsk behandling antagligen kommer att krävas. Jag vet inte hur jag ställer mig till det där än. Allt är ju fixbart även om det innebär krångel och ställningstaganden som jag helst hade sluppit. Det som gör mig mest förbannad är att det har tagit åtta helvetes jävla år och dubbelt så många läkare innan jag äntligen hamnade hos någon som tog mig på allvar. Och nej, jag kan inte finna glädje i att det hade varit ännu värre om jag hade bott i ett annat land. Jag kan bara vara arg och bitter just nu. Arg, bitter och på gränsen till för personlig.

Behöver jag ens antyda den minimala sannolikheten att en man hade fått gå omkring lika länge med pungbråck?

Skyll dig själv om du rör dig fritt, kvinna

– Vi måste säga att man bör tänka sig för när man rör sig i parker och på andra mörka platser under nattetid och tidiga morgnar. Man bör inte gå ute ensam på dessa platser mellan två och sex på morgonen, säger Annika Haaster.

Visst. Alla Örebros kvinnor ska tänka sig för innan de går ut eftersom att två våldtäktsmän härjar. Överfallsvåldtäkter är relativt ovanligt. Den här helgen anmäldes tre i Örebro, och det anses mycket. Män som överfälls och misshandlas borde vara ungefär lika vanligt förekommande. När går polisen, Aftonbladet och övriga ut och ber män tänka sig för?

Det kan tyckas vara något som sägs i all välmening, att kvinnor ska begränsa sin frihet för att inte överfallas, men i slutet av den där varningen kommer i fortsättningen ett höjt finger och en undran om vad i helvete kvinnan hade i den där änden av stan att göra när det till och med har gått ut varningar om området. Får hon inte skylla sig lite själv som sätter sin egen trygghet på spel, när hon rör sig där?

Vad är mitt förslag? Spontant känns exempelvis återinförande av gratis nattbuss och fler upplysta platser som en bättre kortsiktig lösning än skuld, skam och inskränkta utrymmen. Men det kanske bara är jag.

Kvidet.

Jag är inte ensam i alla fall:

Blajkel
Debbie
Kitzekatze

Men var pistagebubblorna och dessertvinet verkligen så gott att igår att det var värt att sova till halv fem idag? Jag vet inte det jag.

Problem på tvåtusentalet

Idag fick jag min nionde friend request från en och samma person på Facebook. För nionde gången tryckte jag ignore och förbannade människans tröghet. Okej, det kommer inget meddelande om att jag inte accepterar requesten, så visst jag kan gå med på att man, som slö till sinnet, kanske skickar två, på sin höjd tre, requests innan man fattar. Men nio? Facebook i all ära. Jag älskar det faktiskt. Däremot kan jag liksom inte se hur ett community för uttråkat folk är en anledning till att "bli kompis" och dela med sig av sitt liv med gamla spöken från förr.

Den här människan och jag, vi pratade inte en endaste gång under högstadietiden, om man inte räknar den gången hon ropade hora efter mig. Då svarade inte jag å andra sidan, så det var en envägskommunikation. Jag levde lyckligt förskonad från att se personen från nians slut fram till att denna började trakassera mig med sina requests i vintras. Hade vi stött ihop någon gång under alla dessa år så hade jag förmodligen inte hälsat. Varför lägga till med en ovana vi inte ens hade i unga år? Jag känner inte att tillmälet hon gav mig 1993 är något att bygga vidare på. Jag känner inte att jag vill veta mer om henne och hennes ungar med verbnamn. Tindra och Trolla och Snuva och gudrun vet allt vad de heter. Jag känner inte att hennes liv har något som helst värde för mig. Särskilt inte efter att jag såg att en två månader gammal statusuppdatering talade om att "SD har faktiskt inte helt tokiga idéer". Alltså försvinn ur mitt liv galna kvinna! Vad är det för fel på dig? Vik hädan! Håll dig på armlängds avstånd! Lås in dig och svälj nyckeln! Kort sagt: skit dig i näven.

Jag har blockat henne nu. För övrigt.

Hur orkar ni?!

Efter tio hektiska timmar på jobbet och femton irriterade minuter bakom en tant med för mycket parfym på ICA på vägen hem tackar jag gudarna för TV4 Play och repriserna av förra veckans Idol. Mina sista energier går till att moffa mozartkulor och blänga på klädhögen som jag borde ta itu med innan föräldrarna kommer imorgon.

Jag är så trött att det blir löjligt. När jag skulle krångla av mig bh:n lyckades jag slinta med handen och ge mig själv en lavett och det, kan jag tala om, gjorde mig så förnedrad och knäckt av livet att jag kapitulerade för sängen medan Frallan fick fixa mat. Alltså. En unge på det här och mitt liv hade varit ett föremål för sociala myndigheter. Hur klarar människor sömnbrist, övertid och underkläder som skaver samtidigt som hemmet ska städas och de gnälliga barnen ska skyddas från trauman?

Jag känner mig inte ens lite sugen på att föra släktnamnet vidare just nu, men jag beundrar er som har gjort det. Fört era egna släktnamn vidare, vill säga.

F!

Kanske inte lika oväntat som "nej men alltså det var inte din brorsas bröllop du skulle på, det var ditt eget", men en av de manliga, äldre professorerna här röstade på F!. Förvisso inte som en fast övertygelse utan mer i ett hopp att få dem som vågmästare istället för SD, men jag blev ändå glad och lite rörd och kände att dagens morgonkaffe var en kaffestund i andakt.

Saker jag vet lite om

Idag har en enda sak diskuterats här. Situationen för kollegan som åkte till Iran i tre veckor och sedan blev bortgift och nu blir borta i minst en månad till - men säkert mer än så. Det är kanske inte så konstigt att det blir diskussion eftersom att det inte direkt hör till vanligheterna här.

Jag har aldrig haft en relation till någon som har gifts bort, vad jag vet. Det närmsta jag har kommit är ett antal vänner som inte fick välja respektive själv under högstadiet - men då handlade det snarare om förbud mot en person än tvång in i en relation. Jag har hört folk oja sig över hur hemskt det är med andra kulturers syn på äktenskapet, men inte reflekterat mer över det än att jag personligen är glad över att vara född just där jag är. Av förklarliga skäl har jag dock använt den här dagen till att fundera mer över bortgiften. Det är svårt. Jag hatar att bli en dömande medelsvensson, men tanken på barn för mig dit hela tiden. Det brukar höra till de flesta äktenskap att man faktiskt försöker avla fram ett nämligen, och avel med någon som man inte har valt själv.... hu. Tvingas att stå avklädd inför någon man inte själv har valt. Tvingas in i ett möte med en främmande kropp. Tvingas till ovalda händer över hela sitt jag. Fy för fan.

Jag har sällan förstått det här med att vara stolt över att vara svensk, däremot kan jag i den här diskussionen känna mig lyckligt lottad som faktiskt föddes här. Samtidigt skäms jag över att leva i ett land med fri tillgång till information och ändå uppleva det som en chock när jag får reda på att män också gifts bort. Min kollega var nämligen den första mannen som utsatts för det här som jag någonsin har hört talas om. Visst - man kan inte ha koll på allt, men just där folks fördomar är som störst brukar det vara en idé att läsa på lite extra. Pinsamt.

Back to life, back to reality

Sådärja. Hemma med diverse likörer, portvin och nya vanor - som typ trerättersluncher och frukostbufféer. Den är ju alltid lika jobbig när man åker iväg sådär, omställningen när man är tillbaka hemma igen. Jag fick börja morgonen med en av Mozarts kulor för att inte försmäkta helt och hållet.

Jag har under resans gång lärt mig att det mest exotiska för somliga när de kommer utomlands är att ställas inför en landssyster som äter i huvudsak vegetariskt och som dessutom är tatuerad. Intressant. Personligen lägger jag ett större intresse i krigsmonument och vingårdar, men jag kacklar å andra sidan inte som en höna för att lätta upp stämningen heller. Och det gjorde den här personen lite för många gånger för att jag ens skulle vilja erkänna att vi tillhör samma art.

Hur som helst. Wien är ett tips till er alla. Det var precis så fantastiskt som jag mindes, och inte ens Kay Pollacks inspelade föredrag om att välja glädjen som jag tvingades se under konferensen (I kid you not, Tehataren) smolkade min glädje under dessa dagar. Nu måste jag dessvärre välja arbetet, och efter det måste jag välja veterinären om arbetet tillåter, så jag ber att få återkomma med ytterligare bitterheter vid ett senare tillfälle.

Vad har jag missat här hemma då?