This means nothing to me!

Så jag drar, med min numera knallorangea hårbotten (och mitt i övrigt döda hår som har slutat ta åt sig färg, how very goth), till sydligare breddgrader och poserar mot gamla husväggar. Ses på tisdag!

L is for love!

Dagens citat, apropå min nya hårfärg:

"Hade du varit en sjuttioårig tant hade man tänkt att du var blind och galen - men nu är du så ung att det bara ser roligt ut".


Eh... tack?

För övrigt:

En så kallad EPIC fråga till Magdalena Ribbing:

"Vilka funktionshinder är det socialt accepterat att skämta om vid middagar/finare bjudningar etc? Jag har förstått att skämta om grövre medfödda funktionshinder såsom Downs syndrom inte är något som ses på med blida ögon. Men hur det med exempelvis skelögdhet? Finns det några tumregler att gå på?"

RIDÅ

Dilemma

En kollega tipsade mig en gång om att jag skulle irritera mig mindre på idioter om jag istället började tycka synd om dem. Jag tyckte att det lät rätt illa just då. Nu börjar jag undra om det inte egentligen är en smart överlevnadsstrategi.

En svaghet är att jag är den typen av människa som inte vet hur man för dialog utan att så småningom komma in på politik på ett eller annat sätt. Det behöver inte vara just partipolitik, utan det duger lika bra med skräpkulturspolitik, kärnfamiljspolitik eller vanlig hederlig vardagspolitik. Det behöver inte vara en allvarlig diskussion heller för den delen. Generellt försöker jag undvika politik med kolleger, men om någon säger något osedvanligt dumt har jag svårt att vara tyst. Dessutom har jag svårt att dra en knivskarp gräns i en vardag där jag anser att det mesta trots allt är politiskt.

Min annan svaghet är att jag knappt kan diskutera politik utan att bli känslomässigt engagerad. I förlägningen innebär det att jag inte kan släppa om någon har använt sig av härskartekniker och annan ful taktik. Det handlar inte om att andra inte tycker som jag - det handlar om att somliga inte kan bete sig när de hamnar i en diskussion. Förutom att jag blir förbannad till förstummelse under diskussionen känner jag mig genuint ledsen när jag går därifrån. Jag blir ledsen över mig själv som släpper in så mycket känslor att de kommer i vägen för argument. Det får mig att känna mig som en korkad brud och det är det värsta jag vet. Jag blir ledsen av frustrationen som kommer ur folks totala idioti och jag blir ledsen på mig själv som blir ledsen eftersom att det känns totalt okonstruktivt i sammanhanget. Och sedan blir jag arg över min egen förknippning mellan "för mycket känslor" och "korkad brud."

Det är ett jävla dilemma just nu.

Jag har hamnat i en vardag där det under en del av dagen diskuteras politik bland människor jag inte vill diskutera med, i ett sammanhang jag inte kan ta mig ifrån. Det sägs för mycket för att jag ska kunna vara tyst, även om det vore det strategiskt bästa. Jag ställs varje dag inför en människa som inte kan låta bli att klappa mig på huvudet, komma med tröttsamma klyschor eller på det hela taget bete sig som stereotypen för en artonårig pojke med för mycket självförtoende och en lätt touch av kvinnorförakt. Och jag går rakt i den där sabla fällan hela tiden, vilket gör mig så inihelvetes trött på mig själv.

I den här vardagen finns bara en människa som inte röstade blått, vad jag vet. Han har en enda gång uttalat sig politiskt och det var när han med ärlig förvåning, strax innan valet, tittade upp på den blåa horden som utgör de övriga och sade i utilitaristisk anda "men röstar ni bara för er själva? Röstar ni inte för det som är mest rättvist för så många som möjligt även om det innebär att ni måste sätta er själva åt sidan?". Då blev det lite tyst. Han har flytt från krig, vilket förvisso inte gör att han har mer rätt. Däremot gör det att andra, med rätta, väger hans ord på ett helt annat sätt än exempelvis mina.

Det var en väldigt skön kontrast till den fega ursäkten jag får höra varje dag om att människan i grunden är egoist vilket i förlägningen skulle omöjliggöra överlevnaden för ett vänstersamhälle. Jag anser att det finns en viktig skillnad mellan egoism och överlevnadsinstinkt - och för mig är det överlevnad att alla tänker på alla i så stor utsträckning som möjligt. Däremot börjar diskussionen från vissa håll under den här tidpunkten på dagen bli så låg att jag på riktigt tycker att människan i fråga förtjänar att bli sjuk i det systemet han var med och röstade in. Det är en jobbig tanke. Jag vill nämligen inte känna mig så personligt engagerad i en människa jag jobbar med. Så nu övar jag mig på att tycka synd om honom i stället, även fast jag inte tycker om det heller.

Läget:

Det enda som fick mig upp ur sängen i morse var vetskapen om att vi har ett vilorum på jobbet. Fy för den lede vilken natt! Hela min sömn befläckades av drömmar där jag hängde på plattan i mitt nya, emofierade lilarosa hår. Och det hade väl inte varit så illa om det inte vore för att det var början till slutet där den ena Comhem-tanten bjöd in mig till en stygg tête-à-tête. Jag vaknade så äcklad att jag faktiskt blev förvånad över att världen fortfarande fanns kvar. Hu. Gudrun hjälpe mig!



Duon som kommer att hålla mig vaken resten av hösten.



Det ska bli slut på rumban si señor!

Planen var att åka hem direkt efter jobbet, bleka gothen ur håret och färga tillbaka den - fast i rött. Verkligheten blev ett ödesdigert sms till en vän om EN öl. Sen blev en öl en råraka och fem öl på Hjärtats Bar och nu sitter jag här, lagom fryntlig, med blekmedel i håret och Röda Bönor på stereon och hatar manssamhället (en av många biverkningar som förstärktes av alliansen). Imorgon kan jag mycket väl vakna som Sinead O'Connor, och det vet jag ju vems fel det är. Jag skrev EN öl!!!!! Hur som helst, jag uppdaterar under helgen.

______________________________________________________________________

Uppdatering: Sekunden efter att jag publicerade inlägget brände blekmedlet ett litet hål i mitt huvud. Det gör precis så ont som man kan tänka sig. Gånger femton. Tio minuter innan utsatt tid tvingades jag rusa in i duschen och skölja ur skiten. Resultatet? Tänk misslyckad tigerkaka á la 1983. 

Jag är något lättad över de där fem ölen nu. Inte för att jag trodde att blekningen var sådär jättesnäll mot miljön från början - men insikten som den brännande skalpen gav om miljöpåverkan blev mer än vad mitt nyktra sinne någonsin skulle klara av. Lite portvin på det här då? Don't mind if I do!

För övrigt tackar jag gudrun för de två burkarna färg som snart ska ta mig ifrån bakverkslooken från åttiotalet! Och ni som suckar och tänker att jag hade kunnat lista ut det här själv: NI HAR ALDRIG VÅGAT LEVA PÅ RIKTIGT!!

______________________________________________________________________  

Note to self: Tacka inte gudrun INNAN du vet att det blåa pigmentet i svart gör den röda färgen lila, trots leverantörens ihärdiga uppmuntran att blanda färgerna.

Boredom is a sickness of the soul - and Pierce infected mine

Undervattensfilm med Pierce Brosnan som speaker säger jag. Åhå raffel tänker ni! James Bond. Remmington Steele. Jo jo, med det på sitt CV, undrar man ju om något kan gå fel.

Det kan det.

Alltså, Pierce kan vara det tråkigaste som har pratat på film. Jag var under en plågad timma helt övertygad om att korallreven på skärmen skulle självdö i protest mitt framför ögonen på oss. Och med tanke på att jag fortfarande, två veckor senare, känner mig uttråkad när jag tänker på spektaklet tycker jag att vi samvetslöst kan ge Pierce Brosnan skulden för att jag har tappat motivationen att blogga just nu.

Annat var det förr i tiden:

Hello, I can't see it in your eyes!

Idag undviker jag partipolitiken och läser hos Magdalena Ribbing om fjantar som inte hälsar. Igen. Ett återkommande dilemma i vardagen, och jag kan ju inte fatta vad som är så jämrans svårt i uttalet av "hej".

Det är verkligen inte tvunget att hälsa på varanda prick varje gång man möts i korridoren här (där jag just nu bloggar istället för att socialisera i kafferummet), men så finns det ju de som aldrig hälsar. Generellt är det samma personer som tycker att jag ska koka kaffe till konferenser även om det ligger långt utanför min arbetsbeskrivning. Generellt är det män. Generellt finns många anledningar till att jag inte tycker om dem. Jag brukar roa mig med att säga hej lite för högt och lite för muntert eftersom att det får de flesta av dem att helt tappa fattningen, och hållningen, och mynna ut som någon slags brylépudding på golvet. Hade jag inte besvärat dem hade jag inte fortsatt, believe you me.

Jag bryr mig inte särskilt mycket om personer som inte säger hej för att de inte ser mig eller känner igen mig, däremot har jag en särskild lista för dem som gör en grej av att inte hälsa. För herregud vad fånigt det är, att inte kunna säga hej ens när någon hyfsat harmlös person säger det till en. Oavsett om det handlar om att man anser sig för fin eller om självkänslan är skämt eller om det är en kombination av båda så är det trams  

Andra speciella listor jag har är den för folk som inte tackar när jag håller upp dörren, och den för dem som tar utan att fråga. Människor som tror att de är lite punk när de egentligen bara dumförolämpar förtjänar två listor och så har vi det där med att cykla på trottoaren, skriva isär, skrive "e" istället för "är", ha en standardsignatur i mejl, stanna precis vid en utgång för att tända en cigg, stå på fel sida i rulltrappan, lägga näsan i blöt, stå för nära i köer, komma med ovälkomna råd und so weiter. Det finns bara en sak att säga till allt det och det är: app app app, så gör man inte.
 
Och ja, jag ser väldigt mycket fram emot att som pensionär ägna mina dagar åt att dela ut dagens tistel i samtliga dags- och kvällstidningar.

Men vad trodde ni?

Välfärden minskar, minskad välfärd ökar missnöjet, ökat missnöje föder missnöjespartier. Lägg till högervindar i hela Europa, en bindgalen skolminister som piskar upp problem som inte ens finns (ja jag pratar om dig, muslimer och burkor Jan Björklund), en mediakår som hjälper partier att hamna i en offerroll genom att kokettera med att man INTE kommer att ge dem PR (vilket man i och med koketterandet ändå gör) och så några äggkastare på det. Bland annat. Kanske gjorde nitton år i Skåne att jag blev härdad, men är jag verkligen den enda som inte är förvånad över att SD kom in?

Vad är så in i helvetes fel med solidaritet?

Mer än hälften av rösterna räknade och Alliansen har majoritet enligt tv och alla de tidningar jag hade planerat att sluta läsa efter deras snedvridna politiska rapportering de senaste månaderna. Jag har officiellt gett upp. Vi ser fram emot fyra år till med en jämställdhetsminister som inte är feminist, en utrikesminister som myser med Lundin Oil, en miljöminister som kramar kärnkraftsverk och tycker att en död varg är en bra varg och en kulturminister som tycker att det är obehagligt med kultur. Hurra? Vad fan är det som har hänt med folk egentligen? Är det så jävla viktigt med några extra slantar efter skatt att man helt bortser från hur mycket allt annat kommer att kosta? Äckligt.

Well did you hear, there’s a natural order.
Those most deserving will end up with the most.
That the cream cannot help but always rise up to the top,
Well I say: Shit floats.
If you thought things had changed,
Friend you’d better think again,
Bluntly put in the fewest of words,
Cunts are still running the world,
Cunts are still running the world.

There can be only one!

Det här händer på en DVD nära mig ikväll:

 Världens bästa film, alla kategorier? Knappast, men nära nog. Dessutom innehåller den Kurgan och jag kan konstatera att han idag, liksom när jag var nio år, fortfarande gör att jag blir lite till mig i brallan:

Å en sån karl!

Och ni då? Vad händer i era liv mer än att invänta det värsta medan ni hoppas på det bästa (vilket jag helt barockt tar för givet att ni gör eftersom att mitt intryck av er är sunt)?

Jag får vin, pasta på horans vis och två kilometer loppmarknad utöver Kurgan. Win!

Lästvång:

Det är som skojfriska personer säger, enda giltiga skälet till frånvaro är egen begravning. Det är vad Alliansen säger också. Men de skojar inte.

Detta är Sverige 2010, under borgerligt styre. För mig är inte detta vilket val som helst. Det handlar inte om abstrakta plånboksfrågor eller ens rena ideologiska ståndpunkter egentligen. Det handlar om en människa och hennes rätt till värdighet. 

Det är inte för sent att ångra sig. På söndag finns ett val, det är rödgrönt och jag hoppas att du tar det.

Jag vill ha min "think outside the cocks"-tröja nu

Så jädra tröttsamt det är att sitta på ett möte där någon säger "och nästa middag går i jämställdhetens tecken för då är det minsann kvinnorna som tar sin tilldelade kavaljer till stolen" och sedan få menande blickar för att man tydligen är "feministen på kontoret". Precis som att jag skulle känna mig lite extra nöjd nu. Extra nöjd över ett tramsigt jippo där jag inte får välja vem jag sitter bredvid själv. Extra nöjd bara för att man kör ombytta roller och det skulle vara något slags statement, även fast spelet fortfarande är taget ur en patriarkal struktur.

Trams.

Få ett herpesskägg och håll dig hemma om du inte kan komma med något bättre.

Jag fick ett pris...

... eller rättare sagt så var det två, och klen som jag är till tisdagsskaraktären tänkte jag ge det plats här. Tack så mycket VintageSmulor och Trettioplus för den här - den är helt och hållet ömsesidig:

Jag skulle kunna oja mig över att det är ett kedjebrev och att kedjebrev ger en känsla av ångestfylld barndom och äckliga tuggummin, men jag är alldeles för smickrad över det här för att inte följa trenden. Det här innebär att jag först ska utse sju egna favoritbloggar och sedan berätta sju saker om mig själv. Helt utan tvång på att föra priset vidare vill jag därför uppmärksamma följande fantastiska bloggar som jag tycker att alla borde ha överst i länklistorna:

Säg ifrån om jag har sagt det här förut

Modärna tider

På slak lina

Inget djävla te i soffan i alla fall

Jävla Jenny

Peppar

Rabiatfeminism

Eftersom att jag har fått det här priset två gånger tänker jag att människor tror att jag är intressant, så här kommer sju saker som avlivar myten om personen som döljer sig bakom den här bloggen:

1) Jag tyckte att bröllop och giftermål var blajblaj ända tills jag träffade Frallan. Om jag får välja spenderar jag resten av mina dagar med den fantastiska människan.

2) En gång klarade jag inte av att se färdigt en naturfilm från sjuttiotalet eftersom att den visade hajarter som nästan är utdöda nu. En annan gång var det fest. Då ljög jag och sade att jag var för sjuk för att gå, fast jag inte var det. Jag ville bara inte stänga av BBC's rafflande The Blue Planet. Alldeles riktigt; jag är hajvän och medlem i Svenska Hajföreningen.

3) När jag är ensam gråter jag framför Oprah, Biggest Loser och Idol-finalen. Av helt fel anledningar.

4) Som barn var Bonniers Läkarbok min favoritläsning när jag inte samlade på dödsannonser.

5) Jag spelar alfapet till förbannelse, men eftersom att jag föraktar motspelaren oavsett vem av oss som vinner spelar jag bara över nätet. Just nu har jag sju olika konton på Betapet.se.

6) När jag var barn tänkte jag att de där killarna i Beatles var riktigt hyvens som gjorde en låt i ära till judarna som hade fått utstå så mycket. "Hey Jew" hette den och började så här: "Hey jew, don't make it bad. Take a sad song, and make it better". Generellt är det ju en sång som krävs när man har utsatts för folkmord, förföljelse och förtryck. När jag var ett lite större barn direktöversatte jag Guns n Roses textrad "You're fucking crazy" till "du knullar galet" och vågade därför inte lyssna på den när vuxna hörde. Idag har jag slutat att översätta låtar helt och hållet.

7) Jag är väldigt, väldigt dålig på att förlåta riktigt, riktigt dumma människor.

Ps: Byggidioterna, Bloggfrossa och Pojkfröken förtjänar också uppmärksamhet.

Dagens bästa...

... är snodd från Whinar som i sin tur hittade den i en intervju med Liv Strömquist i City:

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth tycker att ordet ”kultur” har en negativ klang och vill istället använda ”underhållning”. Vad tycker du om det?

- Jag tycker att ”Lena Adelsohn Liljeroth” har en väldigt negativ klang. Jag föreslår därför att hon döps om till ”Blubby”.

Ridå.

Black metal goes fars:

Det finns så många anledningar att älska folk med för mycket tid i knäet.

Dagens goda gärning:

"Vi ska akta oss för att sprida nya traditioner här. Det kan vara farligt" sade gestapo till mig i förra veckan när jag försökte styra upp ett licentiaseminarium. Nej nej, "Think outside the box" är visst inget som uppskattas inom akademin. Här kastar man pärlor till svinen minsann. Jag misstänker att hon är kristdemokrat. En annan som är kristdemokrat är den gamla pingstvännen Göran Hägglund, för den som har missat. Uffe, som drev bloggen Sanningen måste fram en gång i tiden, har ställt en fråga till honom. Jag tycker att ni kan hjälpa till att sprida den så att den till slut når målet. Uffe är nämligen en förträfflig ung man som bland annat gillar att vara "nere med kidsen", och sådant måste uppmuntras till varje pris.

"GLAD, HELTOKIG TJEJ, GILLAR BETAPET....VAD MER KAN JAG SÄGA?? ;.D"

Man kan säga att triumfen blev ännu större för ett tjurigt, brännvinsluktande kvinnfolk när hon vann matchen i alfapet över den som beskrev sig som den heltokiga tjejen.

Hur som helst, titta på det här då:

Tegan and Sara-Walking with a Ghost - MyVideo

Epic intelligensreserv:

Linux kanske är ett alternativ trots allt.

Sent omsider i fallen där det finns ett moders- och ett fadershjärta:

För det första: alla som såg intervjun med Lars Ohly vet att bröstpumpen var en egen erfarenhet som lades fram som ett alternativ till lösning för att underlätta delad föräldraledighet. Det är pinsamt att fokus hamnar mer på förvrängandet av det än den verkliga frågan. Särskilt med tanke på att det är rätt så många som INTE ammar och inte har några bröstpumpsintressen från början. SKÄMS!

För det andra: Med en rättvist delad föräldraledighet finns det också en chans att bryta den onda spiralen där män glider in på bättre jobb eftersom deras föräldraskap inte automatiskt innebär föräldraledigheter, medan kvinnor fortfarande får frågan om barn på anställningsintervjun. En spiral som alltså skapar både ojämlikhet på arbetsmarknaden och hemma.

För det tredje: Bra sagt av Rabiatfeminism: "Varje förälder borde få nio månaders ledigt var. Om någon av dem sedan vill vara ledig längre så får dom själva betala för det. Annars kan vi ju lika gärna införa ett system där ens partner kan ta över ens a-kassa. Dumt förslag? Ja, jag håller med. Det är dumt med familjebaserad inkomstbortfallsförsäkring." Alternativet är Miljöpartiets förslag med en tredelad föräldraförsäkring.

Och för det fjärde: Ja det finns fall där det inte går att kompromissa, men vad är det för imbeciller som först sätter ett barn till världen och sedan inte ens försöker kämpa för barnets rätt till lika god kontakt med båda föräldrarna?

Favorit i repris:

"Jämställdhet leder till ökat våld

Jag lyssnade till ett intressant inslag på P1-morgon imorse. En forskare från Lunds universitet (missade namnet) talade om en studie som visat att i de länder där jämställdheten nått längst ökar våldsbrotten bland kvinnor snabbast.

De klassiska könsrollerna har inneburit att kvinnor inte begått våldshandlingar i samma utsträckning som män. Nu när dessa nedärvda könsroller monteras ner så ärver kvinnorna männens beteende och våldet ökar.

Kan det vara så att vi riskerar hela mänsklighetens existens genom att rucka på de roller män och kvinnor har?"

Snillet Jonathan Ekman spekulerade i sin blogg den andra oktober 2008. Två år gammalt men fortfarande lika roligt. Ja bloggen går fortfarande i samma anda. Ja han är Ulfs son. Ja han är med i Livets Ord. Ja han är kristdemokrat. Ja en röst på Moderaterna, Folkparatiet eller Centern är en röst på honom.

Maud Olofsson kan ju försöka inbilla mig att det är värre med en regering där hon beskyller en av de eventuella ministrarna för att vara kommunist, än vad det är att bo i ett land som till viss del styrs av kristdemokrater.

Tv ställer mig inför ett orättvist val:

Att se allmänheten förnedra sig själv i Idol eller att se Maud Olofsson förnedra sig själv i Utfrågningen på SVT. Just nu tittar jag på Maud. Som inte är nervös. Jag låter lugnet i bilden tala för sig själv där:

. .!

Fiat ♥ Magdalena Ribbing

Egentligen är det gräsligt att själva begreppet "par", tvåsamheten, är grunden för att bjudas. Som om "ensamhet" inte är acceptabel!

En replik som sammanfattar precis allt det vidriga som jag först fick utstå som frivillig singel när jag inte bjöds på vissa middagar och nu ibland får utstå när jag i mitt parförhållande kvalar in på vissa event. Jag har inga problem med umgängen där det råkar falla sig så att individerna som träffas ingår i parförhållanden. Däremot har jag enorma problem med allt som får prefixet "par" och tackar konsekvent och äcklat nej till det. Helt ärligt så har jag generellt svårt för allt som handlar om par som en enhet vilket innebär näst intill löjliga nojor så fort jag omtalar Frallan och mig som "vi" i andra sammanhang än dem där jag även skulle säga "vi" om mig och en vän. På samma sätt ryser jag av att klumpa ihop vänner som är i en parrelation till ett "ni". Jag älskar Frallan bland annat för att han är en egen, tänkande människa som inte alltid tycker prick som jag i alla sammanhang. Jag tänker inte förnedra honom genom att göra oss till en enhetlig massa. Jag tänker inte förnedra någon genom att göra det. Och jag tänker verkligen inte gå miste om umgänget med en av de bästa människorna jag någonsin har träffat för att hon råkar leva ett liv utan förbindelser.

Förutom att parverksamheten är vidrigt exkluderande innebär den i nio heterosexuella fall av tio att jag nedgraderas från att vara Sofia till att bli "flickvän". Som flickvän förväntas jag ofta ha mer gemensamt vad gäller intressen och humör med andra flickvänner än med (och nu får ni ursäkta ett vidrigt uttryck): grabbarna. Och ja det kanske jag har, eller så har jag det inte - det brukar handla om sällskapet. Som flickvän förväntas jag också gå in i lag med den andra flickvännen och känna igen mig i saker som med fördel tas upp som motargument i någon form av charmigt krig med "grabbarna". Gärna saker med väldigt könsstereotyp prägel som till exempel att män i gemen inte har någon koll på städning, matlagning, you name it. Som motpol ska någon av männen i sällskapet helst dra en skämtsam replik som "om frugan inte står vid spisen och gnäller är kedjan för lång" och sedan stämmer alla in i ett härligt rungande "hö hö hö" medan kvinnorna ser tillgjort förnärmade ut. För det var ju bara ett skämt så det är ingen som blir förnärmad på riktigt liksom. Det är det som är så himla, himla härligt! Eller bara totalt genomvidrigt.

När jag var singel tyckte många människor synd om mig. En människa tyckte faktiskt så synd om mig att hon inte bjöd mig på en middag. Tänk vad tråkigt för mig att sitta där och inte vara ihop med någon liksom? Ja tänk vad tråkigt för mig att inte få vara flickvän och ha så mycket gemensamt med de andra flickvännerna. Tänk vad tråkigt om jag hade kunnat integrera med alla under den kvällen. Tänk vad tråkigt om jag faktiskt fick avgöra själv om det var synd om mig eller inte? Det den här människan inte fattade var att de enda gångerna det var synd om mig när jag var singel var när andra förbarmade sig över mitt sorgliga liv. Jag skulle hellre genomlida en resa till Thailands mest turistinfekterade områden än att visa mina vänner liknande respektlöshet.

Snart i en brevlåda nära mig:

En feministisk, ekologisk t-shirt, tillverkad i bomull med endast vind- och solkraft. Ibland överträffar jag banne mig, mig själv. Om ni också vill överträffa er själva kan ni göra det här.

Kärlek och vit makt i folkparken då?

Till mina kära vänner i Skåne som har plågat mig med baktakt på X antal efterfester: det här handlar inte om er. Det här handlar om de andra. Det handlar inte om all baktakt. Det handlar om en del av den.

För några helger sedan flåsade jag mig ett varv runt Vinterviken med två vänner. Jag vet inte om det är en slump eller om någon högre makt är ute efter mig, men trädgårdscaféet som ligger precis där jag måste gå om jag vill ta mig hem har alltid reggaefestival när jag är i krokarna. Den här dagen var givetvis inget undantag.

Jag hatar inte reggae, jag förstår bara inte grejen med det och hur det påverkar vissa personer. Till synes mentalt stabila människor börjar att prata om kärlek på tillgjord svengelsk-jamaicansk dialekt och yla "aight" och "jah man" så fort de får chansen. Kalla mig för all del gammalmodig, men jag ser inte skillnaden mellan det och att ha en rastafaribasker med lösdreads. Ännu mer rastafaribasker känns det om jag vet att den som ylar lyssnar på homofober som tycker att det är fredagsmys att döda homosexuella. Jag vet inte, men kärleken till att mörda folk med en annan läggning känns inte så himla "one love".

Okej. All reggae går inte ut på att blästra bögar. Det vet jag mycket väl. Jag vet också att de flesta jag känner som lyssnar på reggae har skivor med homofoberna och rasisterna i en helt annan utsträckning än vad mina hårdrocksvänner har, säg, lightversioner av vit makt-musik. Vad syntharna har vågar jag inte ens tänka på, däremot vet jag att jag har vänner som lyssnar på Death in June helt utan att hymla. Och det är väl just det där hymlandet som sticker mig i ögat när jag träffar på vissa reggaefans. Ställ dig upp med rak rygg och säg "ja, jag lyssnar på det här och ja det handlar till viss del om att blästra bögar men jag skiter i det" istället för att ta upp ett patetiskt avtal som argument för att det här egentligen är bra killar. Ja, för i regel är det bra killar som behöver skriva under ett kontrakt om att inte sprida homofobi (som de sedan förnekar att de ens har skrivit under för övrigt). Faktumet att det ens existerar ett "jag lovar att inte hata bögar offentligt"-kontrakt gör det där med "one love"-spridandet som många fans ägnar sig åt till en tunn gipsskiva som inte ens står emot en baktakt. 

Hur som helst; man måste inte hålla med artisten för att man gillar musiken. Men man kan ju försöka att inte bete sig som en ny-hippie samtidigt som man för fram låtar som uppmanar till krig. Böla inte om kärlek till takten av homosexhat. Tänk efter en gång till och inse vad du stödjer:

Elephant Man - A Nuh Fi Wi Fault
Battyman fi dead!
Queers must be killed!
Please mark we word
Please mark my words
Gimme tha Tec-9
Give me the Tec-9
Shoot dem like bird
Shoot them [queers] like birds

Typ.

Den där dagen i Vinterviken för några veckor sedan, kom en ytligt bekant fram till mig. Urtypen för en mental rastafaribasker, iklädd Elephant Man-tröja och ett flummigt leende på läpparna. "Come feel the love man, joina det sköna hänget." Ja det var säkert i all välmening, men det kändes lika tvivelaktigt som om någon kom fram i en Ultima Thule-tröja och frågade om myskväll. Eller bjöd in till kärlek och vit makt i folkparken. Jag är inte intresserad av något av det.

Dagens citat:

"Flinck får sedan frågan om han har konfronterat Persbrandt angående röststölden.

– Nej, det har jag inte gjort. Det finns ingen anledning. Jag gör ju det via den här lilla radiosnutten. Jag tror inte att han lyssnar på radio, i och för sig. Han ser nog på någon dålig, tysk p-rulle i stället, säger han."

Bakgrunden till detta värdiga uttalande är att Mikael Persbrandt har ändrat röstläge för att låta mer som Torsten Flinck, vilket i sin tur har tvingat Torsten till att prata ljusare för att inte bli förknippad med Mikael och nu är Torsten arg. Allt enligt en intervju i Aftonbladet och ett kommande program i P3.

Alltså det är ju lite svårt att ta på allvar, MEN om alla kvinnor döms ut av Aftonbladets kommentatorer när Laila Bagge säger att Kicki Danielsson gnäller för mycket i media, vill jag veta vad det här säger om alla män. Upplys mig.

Actionbrallan.

Ibland blir det bara SÅ tydligt vad det är som fattas i livet.

Gäsp

Jag blir inte arg längre. Idag har jag ägnat en timma åt att snegla på utfrågningen av Fredrik Reinfeld i hopp om någon form av vredes-fjutt. Samtidigt vann jag två matcher i alfapet. Det säger ungefär allt om hur förväntningarna om något jag skulle eldas upp av inte infriades.

Jag har aldrig hållit med karln, men jag har alltid tyckt att han har varit otäckt bra på offentliga framträdanden. Så bra att jag en gång trodde att jag höll med honom. Idag var han hur som helst riktigt klen, eller så var det Anna Hedenmo som var så fenomenal i sin utfrågning att han tappade bort sig. Mig övertygade han inte om något annat än att han är skittråkig med sina undvikande svar hur som helst. Är det här verkligen mannen som har lyckats charma så många? 

Hur som helst; ge inte upp - det finns en morgondag. Och när den kommer har jag med all sannolikhet lyckats bli arg över något igen.

En lätt obehaglig bieffekt av alliansen...

... är att den gör mig så uppgiven att jag i ren desperation funderar på att bli mysproggare:

Ska det verkligen behöva vara så i livet för en posör? Nej, just det. Så rösta rödgrönt för i helvete!