See through toilet

Idag sitter jag på andra sidan gatan och jobbar i en holk på en byggarbetsplats. Datorn hade varit mer effektiv om den drevs av en vev, elen är avstängd i halva rummet och ventilationen fungerar inte som den ska vilket resulterar i att luftfuktigheten här ligger i nivå med den i Thailand. Egentligen skulle det här ha varit ett fungerande kontor för länge sedan, men ombyggnaden blev försenad. Och jag tycker verkligen att det är jättekonstigt att den blev det, för vi har ett par riktigt kompetenta hantverkare här ska ni veta.

Söndag i sängen

Och jag är faktiskt så rackarns livsbejakande att jag fortfarande ligger under täcket och tänker att jag förtjänar det.

Igår hann jag med utställningen om läkekonst från medeltiden fram till idag på Waldemarsudde, musslor på B.A.R på Blasieholmen och slutligen öl på Järnet i Gamla Stan. Det senare var på gott och ont. Ölen var ju god, men när jag irrade ner till tåget på runda fötter insåg jag att priset av de där två, eller tre, sista oplanerade glasen är att resten av världen också har hunnit få i sig en del. Och det är långt i från alla som kan hantera tillståndet.

I tunnelbanan möts jag av ett gäng stekare som använder spärrarna som trummor samtidigt som de brölar en stekarsång som får alla att känna att morgondagens eventuella bakfylla kommer att komma som en befrielse. Fast i tanken av att människor inte kan bli mer irriterande än så hamnar jag bredvid ett sällskap där den ena killen konstaterar att valet redan är avgjort och att det inte är någon idé att rösta. Jag blir så förstummad av all dumhet som omger mig att jag inte får fram ett ljud. Äcklad av livet hoppar jag på tunnelbanen och hamnar så klart i samma vagn som stekarna som fortsätter att misshandla det allmänna utrymmet med sitt sabla brölande.

Och nu är det söndag och jag ligger fortfarande under täcket för att jag förtjänar det, men frågan efter mina sista möten igår är om alla människor verkligen förtjänar demokrati.

Men hur mår jag?

I natt drömde jag att kompis 1 hade dött av att en ensam droppe regn strilade ner på hans huvud, genom någon typ av plastmössa och in i hans hjärna. Min andra vän, som sysslar med böcker och därför hade med sig en bokvagn, var helt blasé till allt eftersom att vi skulle in på ett ställe där drinkarna var så goda. Kompis 1 lämnades på gatan. Jag sprang omkring i cirklar och grät och försökte få folk att fatta att han inte fanns mer, medan hans flickvän svävade omkring på en stol och skrattade med bakåtslängt huvud.

Behöver jag säga att jag vaknade med feber i morse?

Somliga tror att drömmar om döden betyder förändring (från mentalt stabil till fullkomligt psykstörd möjligen). En kollega föreslog att jag var gravid när jag berättade det. Alltså nej? Gå och sysselsätt dig med ett får, ville jag säga till svar. Sen kom jag på att jag är djurvän så jag gick därifrån med besvikna steg istället.

Mon dieu.

På förekommen anledning...

... tar vi det en gång till.

Sedan skrattar vi i mjugg åt det här ack så billiga, men ack så underhållande klippet som Blaje hade uppe på sin blogg härförleden:



Ja, jag blir både grinig och lättroad när jag sover för lite.

Ett förslag till Jimmie Åkesson

Ja, det var väl egentligen bara en tidsfråga innan Sverigedemokraterna skulle komma fram med en torftig undersökning som visar att personer med utomeuropeisk härkomst är överrepresenterade i våldtäktsdomar. Jimmie Åkesson har som bekant tidigare raljerat om att antalet våldtäkter skulle minska om vi begränsade invandringen från Afrika och länderna i Mellanöstern

253 domar föll i våldtäktsmål 2009. Helt overkligt lite, jag vet. SD tyckte dock att det var mer än tillräckligt så de har granskat färre än hälften av de här domarna och då kommit fram till att 39,5 % representeras av utomeuropeiska män. Nu ligger, som vi vet, bland annat USA, Japan och Australien utanför Europa, men något säger mig att det inte är riktigt är de här länderna som Sverigedemokraterna vill fokusera på när de så vikingaheroiskt vill "rädda sina kvinnor". Något annat säger mig att det här är ett klassiskt, rasistiskt knep.

Hade Sverigedemokraterna verkligen brytt sig så mycket om landets kvinnor som de säger, hade de gått till roten av problemet istället för att tramsa runt intetsägande statistik. Newsflash for you Jimmie Åkesson: Våldtäkt finns inom alla etniciteter. Jag kan tala om vad det verkliga problem är. Det är män och mäns syn på kvinnor.

Som sagt, 253 domar är overkligt lite, men vad säger de om vem som våldtar egentligen? Precis samma sak som de över 6000 anmälda våldtäkterna per år gör. Att de som våldtar nästan uteslutande är män. Vad säger du om att tillhöra den här gruppen Jimmie? Och vad tänker du göra åt problemet? Yrka för att alla män misstänkliggörs, att de får sina rättigheter inskränkta, att de utvisas? Inte särskilt sunt i det stora hela, men tusentals kvinnor skulle slippa bli förnedrade varje år. Kör hårt säger jag!

Antiklimax är:

när Dagen frestar med borttagna artiklar på hemsidan:

Som ett barn av vår tid vet jag dock att bota mina antiklimax medelst googling. Jag hittade tyvärr inte artikeln från Dagen, men jag lokaliserade källan till den: Peter Eriksson blir utfrågad i P1 (trettioen minuter in i intervjun). Efter det hittade jag till min förtjusning och uttråkning Tuve Skånbergs argumentationslösa reaktion på uttalandet på Newsmill. Tuve är kristdemokrat och skriver bland annat: "En röst på Miljöpartiet är alltså en röst på polygami. Inte i Afghanistan eller Iran. Utan i Sverige." Han är även emot homosexuell vigselrätt och homoadoptioner (inte i Afghanistan eller Iran. Utan i Sverige) och vill göra hädelse till straffbart brott igen (inte i Afghanistan eller Iran. Utan i Sverige) och han är en förespråkare av kreationismen (inte i Afghanistan eller Iran. Utan i Sverige).

Alltså Tuve Skånberg förvånar mig inte det minsta. Han är ju kristdemokrat. Miljöpartiet däremot. Det här var mer än jag visste. High five på dem!

Skolstart 1985 i flumskolan VS 2010 bland verklighetens folk

Jag kontrar miniplus skolstart med min väns dito från 1985. Efter sommarlovet möttes sjutton taniga sjuåringar på Nyvångsskolan i Löddeköpinge av en trött och sliten lärarinna i trettioårsåldern. När de oroliga föräldarna hade lämnat sina barn i vad som kändes som en haggas våld, delades den första viktiga lärdomen ut. Den om att sjuåringarna inte skulle glömma kondom på semestern.

Är det flummigare att lalla Tomas Ledin för oförstående sjuåringar än att skrämma dem till strikt avhållsamhet med en bitter trettioårings erfarenheter? Definitivt. Men precis lika illa. Inget barn ska behöva utstå vuxnas obehagligheter. Oavsett om det handlar om Tomas Ledin eller ett olämpligt ligg.

You say tomato, I say karma

Tyvärr är karma betydligt ovanligare än tomater.

Ynk.

Efter fredagens 36-årsfest med sydstatstema fram till sex på morgonen och Bokstävlarnas bröllop i lördags, med efterföljande spontanomväg hem inom Fröken Frauke i Gröndal känner jag mig ungefär som vår gasspiständare efter att jag tappade den i diskvattnet. Alltså jag trycker och trycker på knappen men det kommer ingen gnista. Det blev för mycket kul och för lite sömn och nu är jag så sliten att jag funderar på om man inte ska bli gravid trots allt så att man slipper bli full i alla fall under det närmaste året.

Sen kommer jag att tänka på mina blodsockernivåer och ondskan som bor ovanför oss, som efter två års kolik har kommit in i trotsåldern och då känner jag att nej, det räcker kanske med att dricka lite mindre och sova lite mer i fortsättningen.

Eller att bara boka den där resan till New Orleans i mars så att man blir mer motiverad att hålla i pengarna.

Grattis till ett bra val av representant!

Först råkade jag säga att en kollega var "retarded" i stället för "retierd". Sen bad jag en student uppsöka "the exterminator" när jag pratade om examinatorn.

Idag fick jag veta att jag ska hälsa våra engelskspråkiga masterstudenter välkomna på onsdag.

Win!

Dåliga människor gör också bra saker

Även om jag efter en halv dag med yttre, extremt negativa omständigheter drabbades av dåligt omdöme och läste om Maud Olofsson direkt efter att jag hade trillat över ännu en undersökning som talar till alliansens fördel, måste jag säga att jag inte tappade hoppet totalt. Jag uppskattar Maud. Trots att hon fick mig att känna elände där det innan fanns ett hopp har hon när allt kommer omkring gjort något bra. Hon har tagit Centerns hjärtefråga, kärnkraften, och helt ryggradslöst bytt ställning bara för att få vara en i gänget. Samtidigt har hon förlorat tusen och åter tusen väljare, vilket någonstans får mig att tro att hon kanske är rödgrön trots allt - eftersom att hon på sätt och vis har gjort sin motståndarsida en tjänst. Enligt senaste Sifo-undersökningen är Centern 0.8% från att åka ut ur riksdagen. Med jättemycket tur kommer Fi in där istället för SD. Låt mig få leva i hoppet om att så kommer att ske.

Diskussionerna över morgonkaffet lämnar mycket övrigt att önska.

Till exempel att någon av de nyblivna mor- och farföräldrarna en endaste gång kunde prata om sina barnbarn som individer och inte vandrande representanter för sina kön. Lilla Frans, som vi kan kalla honom, blev tydligen helt bestört när han inte fick ha klänning på sig på dagis och det var ju så klart himla gulligt men alltså, klänning, det är inte okej på en pojke, det måste han förstå. Nej, då är det skönt med Olle för han vill minsann bara leka med lastbilar och gevär. Han är en riktig pojke han. Sen var hela könsrollsdiskussionen igång. Igen. Om vi nu kan kalla ett evigt konstaterande av att "flickor ska vara flickor och pojkar pojkar" för en diskussion, vill säga.

Man måste inte alltid köra på samma spår. Jag menar. Jag har ändå knallröd tröja på mig idag. Det tycker jag är lite urballat. Det går att försöka vidga sina vyer med små medel. Inte för att jag tror att någon av de striktaste professorerna någonsin plötsligt börjar hylla sin bisexualitet lika maniskt som Ola Salo gjorde en gång, eller att forskarchefen börjar vurma för en elbil istället för Land Rovern som han fräser omkring med så brutalt att man gör bäst i att slänga sig åt sidan när han kommer om man inte vill bli påkörd. Men. Det vore trevligt med något lite mer nyanserat kaffeämne än en slentriandiskussion om att könsrollerna måste bevaras för att "de är naturliga". Vad skulle liksom vara så extremt farligt om lilla Frans får ha klänning på dagis en dag? Vad är det folk tror ska hända? Att alla pojkar blir bögar och att mänskligheten dör ut? Allt på grund av att lilla Frans fick igenom en önskan? Trams!

Resten av veckan är det jag som kommer till jobbet klockan sju.

Okej. Jag visste att jag levde lite på gränsen när jag snoozade mig till en halvtimmes sovmorgon imorse, men jag ställer mig tveksam till att straffet var rättvist i proportion till brottet. Hela min arbetsplats var, klockan 08.24, fylld av teknologslynglar i färgglada overaller. Och ALLA trodde att jag var student nevou, trots att resterna från i lördags borde få mig att se ut som en fyrtiotaggare. I den blinda tron ingick att ignorera mina hörlurar och ta till alla medel för att få kontakt.

Vid mina gudar...

Ett gäng människor i rosa kläder, på rosa cyklar, med en rosa bandspelare bromsade in framför mig, slängde cyklarna åt sidan och utförde under käcka rop ett gympapass. Instinktivt längtade jag tillbaka till huvudvärken som väckte mig igår. Det ödet gick i alla fall att bota med ipren.

En ensam tant på en moped

Jag hade först tänkt skriva att tant sitter och minns gamla fina bitar från sin ungdom, men sedan kom jag på att jag faktiskt bara var två när den här släpptes och att minnet inte utvecklas förrän vid tre års ålder. Men. Den var lika bra 1980 som den var 1983 och som den är idag.



Nu drar jag till klipporna vid Vinterviken och dricker öl i solen medan hösten tvekar.

...

Egentligen var tanken att jag inte skulle vara särskilt privat här, men jag har vridit och vänt på en sak några veckor nu, och kommit fram till att jag skriver om den ändå. Allt på grund av ett idiotiskt bemötande jag fick av en gammal vän i somras.

För ett par år sedan levde jag i en destruktiv relation. Det är ingen hemlighet, även om jag av omtanke har hållit några av min närmaste utanför. Jag träffade en människa som satta mig längst upp på en piedestal bara för att få putta ner mig från den. Han knäckte mig totalt. När jag ser tillbaka på allt, på hela förhållandet, känns det som den återkommande scenen i alla dåliga skräckfilmer. Den där man sitter och skriker åt personen på skärmen att vända för i helvete och låsa dörren istället för att springa rakt ut i mörkret och in förövarens armar. Jag gjorde misstaget att springa mot förövaren oavbrutet i två års tid.

Jag visste att jag stannade mot bättre vetande. Att jag var värd mer än en självhatande människa som slog mig på händerna för att jag inte skulle ta mer mat. Att det var bättre att sova ensam än bredvid någon som väckte mig mitt i nätterna för att fråga om jag var helt jävla störd som inte kunde ligga stilla när jag sov. Jag visste att jag inte var någon jävla psykfitta eller äcklig hora, och jag visste att han varken hade rätt att ta mina pengar eller knuffa mig över trösklar och slå mig med kuddar. Men att veta det och att samtidigt vara för svag för att ta sig därifrån gör en bara ännu svagare.

Jag stannade för att jag var helt sänkt och inte visste hur jag skulle resa mig. Däremot gjorde en rad händelser att jag till slut tvingade mig upp på knä och tog mig till en psykolog. Det tog flera år innan jag kunde se mig själv som "misshandlad", men just då fick hon mig i alla fall att förstå att han utsatte mig för saker som ingen förtjänar. Utan henne hade jag aldrig klarat av att ta steget att flytta ifrån honom och senare göra slut.

Vi hade många gemensamma vänner. De flesta visste att han hade ett "speciellt" humör, men det var bara två eller tre som hade sett honom när han var som värst, och då handlade det uteslutande om tillfällen som senare förklarades som "snedfyllor". Efter att det tog slut fick jag enorma skuldkänslor bara av tanken på att säga något till dem som inget visste om vem han egentligen var. Inte så mycket för hans skull, utan mer för deras. Det kändes inte rättvist att de skulle behöva ta ställning till hans handlingar. Jag sade till en början inte så mycket om något till någon, men ganska snart började det kännas löjligt att skydda vuxna människor från verkligheten. Om någon väljer att prata om honom med mig, så är det inte mitt ansvar om den personen inte kan hantera sanningen. Varför ska jag hålla tyst om allt egentligen? Varför ska jag hålla käften efter allt han utsatte mig för? Han förtjänar inte att människor inte vet. Därför berättar jag en odetaljerad sanning för dem som för honom på tal, men gör ingen det håller jag tyst.

I somras stötte jag ihop med en av våra gamla vänner. Jag ljuger om jag säger att det tog mer än fem minuter innan hon började prata om honom och ställa frågor om varför han och jag inte har någon kontakt. Jag sade som det var. Han utsatte mig för psykisk och fysisk misshandel i två års tid och jag beklagar inte en sekund att vi inte har setts sedan dagen det tog slut.

Jag begär inte att människor jag knappt träffar ska sluta umgås med honom. Visst tycker jag att det är märkligt att man vill ha en sådan människa i umgängeskretsen om man vet vad de har gjort, men om inte jag är en större del av deras liv förstår jag att de inte skiter i honom för min skull. Vad jag däremot begär är att efter att man har fått veta vad han har gjort så nämner man honom inte för mig. Och man säger definitivt inte som den här tjejen gjorde. "Jahaa.. ja men alltså, mig har han alltid varit jättesnäll mot så jag tänker fortsätta träffa honom". Ärligt talat: jag skiter i vem han är snäll mot. Jag är inte intresserad av att ha någon som helst relation med en dumlojal diplomat. Jag vill inte vara kompis med någon som leker Schweiz och håller sig neutral. Inte i den här frågan. Det hon egentligen sade när hon trodde att hon ärofullt ställde sig i mitten var att säga till mig att han minsann inte är så illa och att jag i förlängningen ljög. Samtidigt räknade hon ut sig själv ur mitt liv.

Om jag har bråkat med mitt ex, så får du under alla omständigheter säga att du är opartisk, att du inte vill komma med en åsikt, att jag överdriver eller vad som helst. Men om jag berättar för dig att jag har varit utsatt för misshandel i två år får du inte säga något som ens antyder att du inte står käpprakt på min sida för då pratar jag ALDRIG med dig igen.

Nollningsvecka.

Magnus Ugglas "Kung i baren" går igenom stängda rutor.

Det är fan inte okej.

Saker jag helst inte vill att barnmorskan säger:

• "Oj" följt av tystnad efter att jag berättat att jag väger mer nu än för ett år sedan. "Ditt BMI har gått upp".

Tro fan det! Jag blev ilurad någon sabla ring som "bara skulle verka lokalt" och inte ge några biverkningar, men sju kilo senare kan jag konstatera att det var dikt och förbannad lögn från en kärring som troligen får bonus på recepten hon skriver ut. Och BMI's storhet är en myt, så vad spelar det för roll i andra avseenden än att göra mig irriterad? Var är Julia Skott när jag som bäst behöver henne?

• "I ditt fall är det nog bäst att köra avbrutet samlag. Du är ju ändå 32."

Apropå att jag VILL ha preventivmedel men vägrar, av hänsyn till bland annat miljön och min egen hälsa, att sätta i mig hormonpreparat igen.

• "Du borde tänka på din biologiska klocka".

Apropå att jag påpekar att avbrutet samlag inte är särskilt preventivt. Hade min biologiska klocka stört mig hade jag väl inte suttit där från början? Då hade jag väl suttit hemma och räknat dagar till ägglossning och köttvals?

Det mest skrämmande med det här, förutom förnedringen, är att jag gick därifrån och tänkte att nu har det tramsats med mig så många gånger att nästa gång, då ska jag gå privat. Det är något som är helt åt helvete när den allmäna sjukvården är så bedrövlig att man känner så.

Jag tänkte att youtube skulle hjälpa mig på traven när jag inte kom på titeln till den feministiska kampsången "Vi måste höja våra röster":

Youtube tänkte på något helt annat.

Tack livet

Jag gick till ICA efter jobbet och kände att idag, IDAG, då är jag spännande. Så jag köpte en nektarin att ha i maten. Inte i efterrätten utan i huvudrätten. Jag tänkte räkor, jag tänkte bulgur, jag tänkte nektarin och jag kände mig busig. Lite som jag har förstått på verklighetens folk att man gör när man tänjer på gränserna för sin svenskhet.

Sen kom jag hem. Och halkade i något odefinierbart gulrött som hade kommit ur någon onämnbar del på en av katterna. Efter att jag under paniska hulkningar lyckats tvätta av mig det odefinierabara gulröda som hade solkat sig igenom strumpan, var jag inte så jävla sugen på den där nektarinen kan jag tala om.

Där har ni det. Mitt liv. En millimeter utanför bitterhetens rand och jag trampar i klaveret, medan människor som äter thaimat lever sina liv helt utan bekymmer. De kommer hem med sin koriander och känner sig kontinentala för att de vågar hälsa på grannen och sen funkar allt. Men jag får inte ens vara lite busig med en nektarin utan att saker går fel. Var finns rättvisan?

Alltså Jan Björklunds senaste förslag om att bråkiga barns föräldrar ska tvingas till skolan:

Är det inte ett konstigt förslag från någon som sitter i en allians som inte ens låter cancersjuka slippa en dag på jobbet?

Är det inte redan ett uppenbart bevis på en dålig lösning om föräldrar måste tvingas till skolan?

Är det inte jävligt dumt om barnets uppförande är ett resultat av ett hem i kris?

Är det någon som tror att barnet på riktigt kommer att uppföra sig på samma sätt som det brukar när föräldern är i klassrummet?

Är det någon som tror att ungens eventuella goda uppförande kommer att hålla i sig när föräldern har gått?

Är det inte lite, lite bättre att försöka förstå roten till problemet än att ge sig på symptomen, så att säga?

Är det inte lite, lite bättre att lägga pengar på mindre klasser och fler lärare?

Är inte det här förslaget helt oigenomtänkt?

Jag bara undrar.

Sonisphere i korthet, vilket är det längsta jag kan ge er

Det här är Frallans kalsong. De ljusa fläckarna är det enda som var torrt på oss när vi kom hem från Sonisphere igår. Jag var med andra ord helt blöt. Man får väl se det som ett antiklimax i sig att vakna sjuk till dagen man har sett fram emot ett halvår, men det blir ju alltid lite värre av att himlen öppnar sig och häller ett badkar vatten över en. I sekunden. Särskilt när man har vuxit ur sina regnkläder och tänkt att skinnjackan skulle funka som substitut. Det gjorde den inte. Dr Martens funkar inte som ersättare av gummistövlar heller.

Fint arrangemang av arrangörerna för övrigt. Paraplyer fick inte förekomma på området, av fyra tillfrågade funktionärer visste ingen var det gick att köpa regn-ponchos och festivalen låg på en yta utan vare sig träflis (hej lervälling) eller regnskydd (hej utspädd öl). Det har ju bara stått på alla vädersidor de senaste tio dagarna att det skulle bli regn, så man kan förstå att de blev lite överraskade.

En halvtimma klarade vi av, sen gick vi. För tusen spänn har jag kisat genom regnet med smink i ögonen och svidande linser mot Iggy Pop på en storbildsskärm. Trots det. Mitt i misären hade jag sett alla band jag ville se under kvällen tidigare utom Mötley Crüe, men det är väl snarare ett faktum än en risk att de är ett större antiklimax än syndafloden nuförtiden. Och Iron Maiden kommer ju igen. De tenderar att göra det en gång per år. Nu måste jag bara komma över skammen att jag istället för att uthärda i regn framför mina hjältar, satt hemma och smuttade lite livsbejakande på en kopp varm kanelchoklad medan jag lyssnade på smattrandet mot rutan. En verklighet jag inte är helt bekväm med.

"Jag hade skrattat om det inte vore för att de kanske kommer in i riksdagen."

Om man får hit sina bästa vänner från Skåne kan det hända att man får göra saker man aldrig har gjort innan. Typ äta veganpannkakor och gå på Bellman-vandring i Gamla Stan (win win). Det kan också hända att man blir väldigt trött och inte sover så mycket. Därför tänker jag att Levi Klausen, en av Filipstads ledande sverigedemokrater, ska få underhålla er med sin elegans och sitt oerhörda skarpsinne istället för att jag gör det med mitt:



Men vad står Sverigedemokraterna för då? Citat, Levi Klausen:
"Bevara den svenska kulturen... fornminnen... ja som... till exempel.... julafton och midsommarafton..."

Jag hade tänkt skriva ridå redan här, eftersom att det är svårt att tro att en och samma människa kan utsätta sig för mer skam än medverkandet i den här intervjun. Sen hittade jag Levis partyland och insåg att jag inte ville snuva er på den konfekten eller någon annan konfekt heller för den delen. På sin facebooksida ägnar han sina sparsamt uppdaterade statusrader åt att vägra skämmas över kärleken till sitt fosterland, att kräva att folk engagerar sig politiskt i SD och ett desperat sökande efter nationalistiska singeltjejer i Filipstad. Det känns lite sorgligt, men inte i närheten av så sorgligt som hans fultjackade covers på verk skrivna av hans politiska motsatser:



Ja jag vet att det här var att slå på en som redan ligger, men om det här är en representant från det parti som sägs bli vågmästare i valet, är vi så mycket mer illa ute än jag någonsin kunnat föreställa mig.

Åh ja just ja. It runs in the family.


RIDÅ


Tack till brorsan som introducerade mig för Levi och som även var den som sade "Jag hade skrattat om det inte vore för att de kanske kommer in i riksdagen."

En stilla undran

Facebook säger att en före detta avlägsen bekant har döpt sin son till Ernst. Skamligt. Är inte det lite som att döpa sin son till Adolf? Inte för att jag på något vis anklagar Ernst Kirchsteiger för att bygga gasugnar, men har han inte smittat namnet lite för mycket för att det ska vara okej att döpa sin son till det? Va?

Back on track

Helt smärtfri första dag på jobbet trots att grannen spelade så kriminellt dålig musik i natt att Frallan till slut gick ut på trappen och vrålade något om hippie och stäng av och möjligen en svordom efter det. Med rätta. Någon borde sätta upp en arg lapp om det här. Hippien alltså, inte Frallan. Ska man störa kan man ju i alla fall göra det med värdighet och inte en kazoo menar jag.

I alla fall. De få timmarna sömn till trots så hade jag ingen ågren alls när jag vaknade, och inte heller någon när jag kom till det obefolkade jobbet kvart i åtta (var fan är gestapo när man behöver henne som mest?). Jag har inte ens blivit arg över rapporter om att barn mår bra trots att mammor jobbar heltid (när får vi en rapport om vad pappors heltid gör mot avkomman?) och inte heller över en unken krönika som hyllar tvåsamheten med fåniga argument och en studie som bevisar att ensamhet är lika skadligt som alkoholism och fetma (men som glömmer att singel inte är lika med ensam och att sunkiga förhållanden är mer skadliga för hälsan än en situation man har valt själv, även om den må vara utan andra). Nej, inte ens Aftonbladet har kunnat sänka mig ner i den vardagliga bitterheten, ty Lipstick on your collar har ÄNTLIGEN släppts på DVD (typ tio år för sent) och JAG har förhandsbokat ett ex som kommer till mig i oktober. Fucking ey, som fabulösen (fabusuosen?) Gordon Ramsay skulle ha sagt.