Två sjukdomstillstånd, två penicillinkurer och knappt två dagar kvar av semestern. Jag är inte nöjd.
lördagen den 31:e juli 2010
onsdagen den 28:e juli 2010
En ytlig och petig mini-analys i väntan på kaffet:
Jag gillar SR, men under de ungefär sju timmarna som jag flipprade mellan deras radiostationer när jag var i skogen härförleden kunde jag konstatera följande:
* När Arvikafestivalens kris dök upp en gång i timmen nämndes bara manliga artister bland dem som uppträtt. En kan ju tänka att det vore trevligt om någon av kvinnorna nämndes med tanke på att festivalen faktiskt gjorde ett statement det här året och körde hälften kvinnliga artister.
* Vid fyra tillfällen, på olika kanaler, beskrevs utseendet på den som skulle intervjuas. Vid alla fyra tillfällen handlade det om en kvinna. En kan tänka att om det visuella är viktigt för en radiointervju så borde det ju vara lika viktigt att alla beskrevs, men tydligen bryr vi oss inte om hur män ser ut.
* Vid tre tillfällen fick jag veta att den som intervjuades var homosexuell. Endast i fallet där reportaget handlade om människor som bodde i länder där de riskerade att avrättas för sin läggning kändes det relevant. En kan ju tycka att vi borde ha kommit så långt nu att det där med vem som ligger med vem eller vad inte spelar så stor roll längre.
Men allt var säkert en slump. Precis som löneskillnader. För i världens mest jämlika land gör vi ju inte skillnad på folk och folk. Eller hur?
* När Arvikafestivalens kris dök upp en gång i timmen nämndes bara manliga artister bland dem som uppträtt. En kan ju tänka att det vore trevligt om någon av kvinnorna nämndes med tanke på att festivalen faktiskt gjorde ett statement det här året och körde hälften kvinnliga artister.
* Vid fyra tillfällen, på olika kanaler, beskrevs utseendet på den som skulle intervjuas. Vid alla fyra tillfällen handlade det om en kvinna. En kan tänka att om det visuella är viktigt för en radiointervju så borde det ju vara lika viktigt att alla beskrevs, men tydligen bryr vi oss inte om hur män ser ut.
* Vid tre tillfällen fick jag veta att den som intervjuades var homosexuell. Endast i fallet där reportaget handlade om människor som bodde i länder där de riskerade att avrättas för sin läggning kändes det relevant. En kan ju tycka att vi borde ha kommit så långt nu att det där med vem som ligger med vem eller vad inte spelar så stor roll längre.
Men allt var säkert en slump. Precis som löneskillnader. För i världens mest jämlika land gör vi ju inte skillnad på folk och folk. Eller hur?
måndagen den 26:e juli 2010
Alexander the dork
Nu tror jag förvisso inte att det här är särskilt allvarligt skrivet av Alex Schulman. Visst, det går att se att det är vad han egentligen tycker men inte vågar säga i andra ord än de som kommer ur en "skön snubbes" taffliga förråd. Att gå in på själva ämnet för det han tycker är dock en alldeles för lång diskussion för det här nyktra klockslaget. Jag tycker mest att det blir tröttsamt löjligt att han försöker dra en fyndig poäng om alla vegetarianer som posörer genom ett enda exempel från bekantskapskretsen. Ett enda exempel på en människa som för det första inte verkar ha tänkt igenom sina val och för det andra inte ens är vegetarian utan fiskätare. Precis som jag.
Vegetarianer tar fram dåliga sidor hos mig
Sen kan man ju i sin stillhet tycka att det är värre av en värd att gå med på att laga särskild mat åt en gäst och sedan korsförhöra denne för matvalet, än vad det är av gästen att faktiskt försöka bry sig om kossorna i hagen. Just sayin'. Han kunde ha sagt från början att det blir potatis och sås för den som inte äter köttet och sedan skippat biten med att göra bort sin middagsgäst, bara för att den råkar försöka göra något vettigt istället för att fria till Aftonbladets läsare med korkade "sköna killen"-krönikor.
Vegetarianer tar fram dåliga sidor hos mig
Sen kan man ju i sin stillhet tycka att det är värre av en värd att gå med på att laga särskild mat åt en gäst och sedan korsförhöra denne för matvalet, än vad det är av gästen att faktiskt försöka bry sig om kossorna i hagen. Just sayin'. Han kunde ha sagt från början att det blir potatis och sås för den som inte äter köttet och sedan skippat biten med att göra bort sin middagsgäst, bara för att den råkar försöka göra något vettigt istället för att fria till Aftonbladets läsare med korkade "sköna killen"-krönikor.
fredagen den 23:e juli 2010
Bara så att ni vet:
Människa som gör mig glad: Gustav Fridolin.
Människa som gör mig arg: personen som sade "Jaha, men det är ju han som klär ut sig i kvinnokläder och gör saker han inte står för när han har tagit av sig dem".
Nej. Det är inte han. Det är Fredrik Federley och Fredrik gör mig om möjligt ännu argare än personen som blandar ihop honom med Gustav.
Note to all: Blanda aldrig ihop en fantastisk ung man med ett lumpet, lismande trams. Gustav inger framtidshopp. Fredrik får en bara att misstänka att Centern hatar homosexuella. Varför annars sätta ett sådant rikspucko i en så framträdande position, i ett land där alla som faller utanför normen får stå till svars för hela sin "grupp" så fort en av dem är idiot?
Människa som gör mig arg: personen som sade "Jaha, men det är ju han som klär ut sig i kvinnokläder och gör saker han inte står för när han har tagit av sig dem".
Nej. Det är inte han. Det är Fredrik Federley och Fredrik gör mig om möjligt ännu argare än personen som blandar ihop honom med Gustav.
Note to all: Blanda aldrig ihop en fantastisk ung man med ett lumpet, lismande trams. Gustav inger framtidshopp. Fredrik får en bara att misstänka att Centern hatar homosexuella. Varför annars sätta ett sådant rikspucko i en så framträdande position, i ett land där alla som faller utanför normen får stå till svars för hela sin "grupp" så fort en av dem är idiot?
torsdagen den 22:e juli 2010
Sick, sick, sick
Först tänkte jag skriva något vettigt, sen ändrade jag mig och tänkte vara fyndig, men det går inte. Jag kan bara gny. I morse vaknade jag med fullt utvecklad fluss och en hals som gjorde så ont att jag stundom lät som när en döv pratar. Dessutom tillkom en ledvärk som inte var av denna värld. Ringaren i Notre Dame rörde sig med mer grace än jag ens kunde komma i närheten av när jag kravlade ur sängen. Det hela drev mig till vårdcentralen i Likenäs istället för till skogen på Holmberget.
Likenäs är inte, som man kan tro, en samlingsplats för gother, så därför gör man bäst i att uttala samhället "Lichenäs" om man pratar med ortsbefolkningen. Det är något med uttalet i lik som inte faller dem i smaken. Här finns i alla fall omnejdens sista vårdcentral. De andra blev offer för slakten av allmänsjukvården för länge sedan. På denna enda vårdcentral fick jag komma in som en krum inkräktare på en läkares lunchrast.
När läkaren kom ut i vänterummet kallade han upp mig ur soffan genom att göra en käck pistolrörelse. Sådär lite till mans är jag ganska trög vid feber, så han fick göra rörelsen igen och säga "Just du där!" innan jag kunde köra uteslutningsmetoden och inse att det var mig han menade i rummet där jag satt ensam med min mor. Jag reste mig således och linkade efter honom in i ett annat rum där han vevade upp en gigantisk strålkastarlampa i huvudet på mig, medan han förklarade att han hade förlagt sin ficklampa. Sedan skrockade han lite som läkaren i the Simpsons, och tittade mig i halsen innan han visade mig till sitt kontor. Där berättade han muntert och länge om sina läkerolfavoriter. Salvi är extra trevlig om du vill ha något slemlösande sade han, och skrockade igen.
Jag fick ett recept på Kåvepenin (vem kom på det namnet?) och ett allvarligt tillägg om att ifall jag inte gillar att få diarée tre gånger om dagen så borde jag köpa lite A-fil. "Den är trevlig den", skrock skrock skrock. Sen åkte jag hem. Och köpte två liter A-fil. Och nu ligger jag här och försöker vara vettig med en läkerol i munnen men med alldeles för hög feber för att lyckas. Jag gör ett nytt försök en annan dag. Hej.
Likenäs är inte, som man kan tro, en samlingsplats för gother, så därför gör man bäst i att uttala samhället "Lichenäs" om man pratar med ortsbefolkningen. Det är något med uttalet i lik som inte faller dem i smaken. Här finns i alla fall omnejdens sista vårdcentral. De andra blev offer för slakten av allmänsjukvården för länge sedan. På denna enda vårdcentral fick jag komma in som en krum inkräktare på en läkares lunchrast.
När läkaren kom ut i vänterummet kallade han upp mig ur soffan genom att göra en käck pistolrörelse. Sådär lite till mans är jag ganska trög vid feber, så han fick göra rörelsen igen och säga "Just du där!" innan jag kunde köra uteslutningsmetoden och inse att det var mig han menade i rummet där jag satt ensam med min mor. Jag reste mig således och linkade efter honom in i ett annat rum där han vevade upp en gigantisk strålkastarlampa i huvudet på mig, medan han förklarade att han hade förlagt sin ficklampa. Sedan skrockade han lite som läkaren i the Simpsons, och tittade mig i halsen innan han visade mig till sitt kontor. Där berättade han muntert och länge om sina läkerolfavoriter. Salvi är extra trevlig om du vill ha något slemlösande sade han, och skrockade igen.
Jag fick ett recept på Kåvepenin (vem kom på det namnet?) och ett allvarligt tillägg om att ifall jag inte gillar att få diarée tre gånger om dagen så borde jag köpa lite A-fil. "Den är trevlig den", skrock skrock skrock. Sen åkte jag hem. Och köpte två liter A-fil. Och nu ligger jag här och försöker vara vettig med en läkerol i munnen men med alldeles för hög feber för att lyckas. Jag gör ett nytt försök en annan dag. Hej.
tisdagen den 20:e juli 2010
Idag.
När jag kom hem andra gången från skogen idag hade jag röjt i fem timmar effektiv tid samt kutat upp och ner för ett berg tre gånger tur och retur i vildhallon-snår. Min kropp klarade sig till soffan, sen tog det stopp. Just då var det jävligt skönt att konstatera att jag trots mina snart trettiotvå år är en skitunge som blir matad med Babybel av mamma när jag är trött. Nej, jag skäms inte. I so totally deserved it.
Det här med kroppsarbete när man spenderar större delen av sitt liv på ett kontor är säkert jättebra i någon form av teori, men i praktiken är det en enda stor pina. Emellertid överskuggades denna pina något när jag tog en kaffepaus på en stubbe precis nedanför skogen jag själv var med och planterade för femton år sedan, precis bredvid den skog som mina anfäder planterade för hundra år sedan, precis ovanför en gigantisk älv. Ni kan tacka myggen, ledvärken och Andres Lokkos dåliga musiksval i Sommar för att jag inte blev livsbejakare där och då. Hur som helst. På internetfronten intet nytt.
Det här med kroppsarbete när man spenderar större delen av sitt liv på ett kontor är säkert jättebra i någon form av teori, men i praktiken är det en enda stor pina. Emellertid överskuggades denna pina något när jag tog en kaffepaus på en stubbe precis nedanför skogen jag själv var med och planterade för femton år sedan, precis bredvid den skog som mina anfäder planterade för hundra år sedan, precis ovanför en gigantisk älv. Ni kan tacka myggen, ledvärken och Andres Lokkos dåliga musiksval i Sommar för att jag inte blev livsbejakare där och då. Hur som helst. På internetfronten intet nytt.
Döden döden
Jag ligger i vemod i en våningssäng från 1991 och konstaterar att hela min semester har varit ett enda långt bevis på min största ångest. Att inget är för evigt och att det enda vi kan vara säkra på är döden. Jag vill inte leva i en evighet, men jag brister lite varje gång jag märker att jag står inför ett slut. Inte så att jag faller i gråt vid kyldisken om Skånemejerier byter design på sina förpackningar, men jag gillar verkligen inte oförberedda bevis på livets vissa gång. Resan från Stockholm till norra Värmland via Malmö har varit full av sådana bevis. Och för att liksom göra mitt grubbel övertydligt segnade en mygga precis ner och dog på min arm innan den ens hann sticka mig. Innan jag ens hann slå den. Den landade, vinglade och dog. Tack livet.
Jag kände själv att pms:en inte gjorde tillräckligt för att förstärka ångesten.
Internet är hur som helst en lyxvara. Jag skriver det här med hjälp av T9 i en inte särskilt internet-anpassad telefon och det driver mig ett snäpp närmre vansinnet. För att undvika skedet där jag långsamt gnager av min ena vrist, ska jag försöka hitta en plats i huset som är kompatibel med comviqs mobila bredband imorgon. Fast först ska jag slänga på mig skogshuggaroutfitten och röja skog. Så jävla rätt sommaren 2010.
Annars då? Hur mår ni egentligen?
Jag kände själv att pms:en inte gjorde tillräckligt för att förstärka ångesten.
Internet är hur som helst en lyxvara. Jag skriver det här med hjälp av T9 i en inte särskilt internet-anpassad telefon och det driver mig ett snäpp närmre vansinnet. För att undvika skedet där jag långsamt gnager av min ena vrist, ska jag försöka hitta en plats i huset som är kompatibel med comviqs mobila bredband imorgon. Fast först ska jag slänga på mig skogshuggaroutfitten och röja skog. Så jävla rätt sommaren 2010.
Annars då? Hur mår ni egentligen?
fredagen den 16:e juli 2010
Thaimat.
Jag testade det igen. Jag slängde mer än tre fjärdedelar igen. Det smakar ju skit blandat med tvål. Kan någon förklara storheten för mig, i denna nationalmat för verklighetens folk? Jag finner den varken spännande, läckert kryddig eller ens ätbar nämligen. Vad är grejen?
För den som undrar:
När Aftonbladet skrev "nu rasar Reinfeldt" häromdagen var min första tanke att nu jävlar i hoppet ska den där Littorin få sina fiskar varma. Men det var ju inte alls Fritte som rasade så som svenska folket ibland gör mot omröstningar i schlagern. Det var hans siffror i anhängare som rasade, vilket ju iofs är trevligt men nog inte bestående till september. Hur som helst så är Skåne nästan lika varmt som Stockholm, men till skillnad från Stockholm har jag inte samma tillgång till likfyllda badplatser här. Så hjärnan kokar lite lojt och ännu lojare blir jag av det.
tisdagen den 13:e juli 2010
Den 13 juli so far:
04.45 blev det officiellt för varmt för att sova, men jag låg i enfald kvar och försökte ändå. Endast marginellt stressad, eftersom att jag kunde se fram emot att få sova i alla fall två av styvt fyra timmar i SJs tysta vagn. Trodde jag...
06.45 gav jag upp och krälade ur sängen.
08.21 hoppade jag på SJ-tåget. Fortfarande enfaldig.
09.00 fastnade tåget.
09.05 gick den tysta avdelningen som jag sitter i över till brölande anarki när alla var tvungna att ringa sina resmål och säga att tåget stod still. Bra idé att göra det fyra timmar innan ankomst, eftersom att det säkert inte kommer att hända något mer under resan. Vi reser ju ändå med SJ... Suck, tänkte jag men var inte säker på om jag menade ljudet eller det engelska verbet.
09.44 var vi igång igen. Anarkin fortsatte.
11.28 märkte jag att jag sov eftersom att jag väcktes av att pappa ringde rätt in i en av låtarna som spelades på mobilen. Och ja, mobilen var på ljudlöst för alla som inte satt innanför mina hörlurar eftersom att jag har valt att åka i den tysta avdelningen. Note to all.
11.32 stannade tåget.
11.40 började alla ringa igen. En tant var så arg att hon måste säga "jag blir så förbannad" med eftertryck varje gång hon är på väg att avsluta en mening. Det hjälpte oss alla att må bättre och finna frid på resan. Not.
12.05 fick vi veta att det var något med lufttrycket.
12.20 insåg jag att internet är gratis i Klass 1. Jag reser i Klass 1. Win!
12.22 började tåget rulla igen.
Klockan hela jävla tiden sitter tanten bakom mig och kallar någon i telefonen helt ohämmat för gullhjärtat i var och varannan mening. I den tysta avdelningen, none the less!
12.48 tänker jag på lifvet och identifierar mig med Otto:
06.45 gav jag upp och krälade ur sängen.
08.21 hoppade jag på SJ-tåget. Fortfarande enfaldig.
09.00 fastnade tåget.
09.05 gick den tysta avdelningen som jag sitter i över till brölande anarki när alla var tvungna att ringa sina resmål och säga att tåget stod still. Bra idé att göra det fyra timmar innan ankomst, eftersom att det säkert inte kommer att hända något mer under resan. Vi reser ju ändå med SJ... Suck, tänkte jag men var inte säker på om jag menade ljudet eller det engelska verbet.
09.44 var vi igång igen. Anarkin fortsatte.
11.28 märkte jag att jag sov eftersom att jag väcktes av att pappa ringde rätt in i en av låtarna som spelades på mobilen. Och ja, mobilen var på ljudlöst för alla som inte satt innanför mina hörlurar eftersom att jag har valt att åka i den tysta avdelningen. Note to all.
11.32 stannade tåget.
11.40 började alla ringa igen. En tant var så arg att hon måste säga "jag blir så förbannad" med eftertryck varje gång hon är på väg att avsluta en mening. Det hjälpte oss alla att må bättre och finna frid på resan. Not.
12.05 fick vi veta att det var något med lufttrycket.
12.20 insåg jag att internet är gratis i Klass 1. Jag reser i Klass 1. Win!
12.22 började tåget rulla igen.
Klockan hela jävla tiden sitter tanten bakom mig och kallar någon i telefonen helt ohämmat för gullhjärtat i var och varannan mening. I den tysta avdelningen, none the less!
12.48 tänker jag på lifvet och identifierar mig med Otto:
måndagen den 12:e juli 2010
Idag är jag mindre peppad på Trekanten eftersom att en vän berättade att hela bottnen är täckt av lik där i helgen. Alltså hon sade det i helgen, liken finns där jämt tydligen. Inte för att jag tror på det, men jag har redan tillräckligt med men efter alla film jag inte borde ha sett om undervattenszombies och pirayor. Man kan ju aldrig veta vad som finns femton meter under en, egentligen, och hade en halvt uppluckrad kroppsdel, eller ännu värre: en levande död, flutit upp bredvid mig när jag simmade hade jag faktiskt tyckt att det var lite jobbigt. Men jag trotsar mina nojor och drar till Trekanten ändå, och imorgon drar jag till Skåne och efter det ska jag spendera en vecka med att röja skog i Värmland. Jag har ingen aning om hur det ser ut på uppkopplingsfronten, men att det skulle bli några nio inlägg i veckan här, som Bloglovin hävdar att jag skriver, har jag svårt att tro. Jag har ju ingen iPhone liksom.
Men vi hörs hörrni. Är ni snälla kanske jag förmedlar min skogshuggarlook här framöver. Vi får se. Puss hej.
Men vi hörs hörrni. Är ni snälla kanske jag förmedlar min skogshuggarlook här framöver. Vi får se. Puss hej.
lördagen den 10:e juli 2010
Födelsedagsförnedring:
Kanske lite too much information to know, men jag kan lite förstå hur min gymnasiepojkväns mammas nya man kände sig en dag när han trodde att det var barnfritt hus, men i delad chock och förnedring hamnade i mötet med två fnissande tonåringar i farstun. Han var liksom naken. Med en badanka fastspänd på huvudet.
Igår tyckte jag att jag var helt otroligt spexig när jag helt spontant slängde av mig alla kläder och satte på mig den här innan jag gav den till Frallan i födelsedagspresent. Idag insåg jag att gardinen inte var fördragen till fönstret som vetter direkt ut till vägen varifrån man har full insyn till vår lägenhet. Jag vet inte om det var bra eller dåligt att skippa poserna i det läget, summan av allt är ändå att jag känner mig ännu mer naken idag.
Igår tyckte jag att jag var helt otroligt spexig när jag helt spontant slängde av mig alla kläder och satte på mig den här innan jag gav den till Frallan i födelsedagspresent. Idag insåg jag att gardinen inte var fördragen till fönstret som vetter direkt ut till vägen varifrån man har full insyn till vår lägenhet. Jag vet inte om det var bra eller dåligt att skippa poserna i det läget, summan av allt är ändå att jag känner mig ännu mer naken idag.
fredagen den 9:e juli 2010
I-landsproblem är också problem.
Apropå det här med att pengar ska gå till vettiga saker. Vill jag ha en Sony Ericsson Aino eller en Sony Ericsson Satio? Jag är för alternativ för iPhone.
Jomen det här om Gudrun Schyman igen då.
Det gör lite ont i mig. Som ett barn av generationen "tänk på barnen i Afrika" har jag vuxit upp med en uppfostran som säger att man inte förstör det andra behöver. Typ pengar. Typ mat. (Även om jag aldrig har blivit klok på varför barnen i Afrika skulle bli gladare av att jag äter tills jag kräks egentligen). Och ja jag avskyr TV3, "Du är vad du äter" och Anna Skipper, för jag tycker verkligen inte att det är okej att duka upp ett förnedringsbord över en människas veckokonsumtion och sedan triumferande slabba ner allt med någon flottig sås för att visa på att "jo jo, det kan bli värre". Människor borde, på riktigt, rullas i tjära betydligt oftare.
Hur som helst. Även om jag inte har några problem med att dra paralleller mellan Gudruns brännande av pengar och andra partiers summor på PR så kommer jag hela tiden tillbaka till att de där andra pengarna som läggs på PR fortfarande finns i någon form av omlopp, medan Gudruns pengar de facto har försvunnit.
Såhär en halv vecka efter allt så har debatten inte handlat särskilt mycket om löner utan om själva jippot vilket ju får ses som en downer i sammanhanget. Gudrun visste med all säkerhet att det här skulle sticka i ögonen på folk och hon vet lika säkert att det som sticker är det som får uppmärksamhet. Att skänka 100 000 kronor till en kvinnojour hade varit fantastiskt, men knappast något som hade etsat sig fast i minnet på särskilt många. FI har fått sig ett betydligt större namn och folk kommer att minnas det här länge, länge, länge. Sen är frågan om FI har fått sig ett bra namn och vunnit röster, men det lär vi väl bli varse i september om inte annat.
Jag har läst runt lite på andra bloggar som skriver mycket om feminism men inte hittat några jättestarka inlägg om det här. Många drar "bara för att det är feminism"-kortet, som i och för sig är ett sanningens kort i många debatter, men när det kommer till att just bränna pengar tror jag inte att något parti hade lyckats komma undan de värsta kritikerna. Särskilt inte i en så kallad lågkonjuktur. Däremot är jag helt övertygad om att många anti-feminister använder den här händelsen som argument mot feminismen - för att visa på att hela rörelsen är fylld av stollar. Och det är också en downer i sammanhanget.
När jag lägger ihop allt har jag väldigt svårt att övertyga mig själv om att det här egentligen var bra, trots all beundran jag ändå lägger i det faktum att hon faktiskt gjorde det och fick genomslag. Sen läser jag Tomas Mazettis motreplik till Birgitta Ohlsson i Folkpartiet om varför han skänkte pengarna och då blir jag ändå helt övertygad om briljansen bakom den här, så att säga, kuppen:
"Nu är nyheten spridd över världen. Genom internationell media från BBC till Washington Post har hundratals miljoner människor har hört om orättvisorna. Alla som vet något om PR vet hur mycket detta är värt.
Då plötsligt blir du ilsken. Förklarar att just dessa pengar borde jag använt till något annat.
Inte de pengar jag köpt bil för. Inte de jag supit bort. Inte dina egna pengar heller, de miljoner du om en månad kommer att lägga på att tapetsera Sverige med ditt eget ansikte. De pengarna borde inte gå till att rädda småflickor.
Nej, just de 50 000 som användes för att väcka debatten om kvinnors lägre löner borde gå till det.
Nå, nu är det i alla fall gjort och mina pengar för tillfället slut. Jag föreslår därför att du använder 100 000 av folkpartiets valbudget till någon form av välgörenhet.
Jag tänker spara till en giraff."
Välskrivet och klockrent. Precis som jag vill ha det.
Hur som helst. Även om jag inte har några problem med att dra paralleller mellan Gudruns brännande av pengar och andra partiers summor på PR så kommer jag hela tiden tillbaka till att de där andra pengarna som läggs på PR fortfarande finns i någon form av omlopp, medan Gudruns pengar de facto har försvunnit.
Såhär en halv vecka efter allt så har debatten inte handlat särskilt mycket om löner utan om själva jippot vilket ju får ses som en downer i sammanhanget. Gudrun visste med all säkerhet att det här skulle sticka i ögonen på folk och hon vet lika säkert att det som sticker är det som får uppmärksamhet. Att skänka 100 000 kronor till en kvinnojour hade varit fantastiskt, men knappast något som hade etsat sig fast i minnet på särskilt många. FI har fått sig ett betydligt större namn och folk kommer att minnas det här länge, länge, länge. Sen är frågan om FI har fått sig ett bra namn och vunnit röster, men det lär vi väl bli varse i september om inte annat.
Jag har läst runt lite på andra bloggar som skriver mycket om feminism men inte hittat några jättestarka inlägg om det här. Många drar "bara för att det är feminism"-kortet, som i och för sig är ett sanningens kort i många debatter, men när det kommer till att just bränna pengar tror jag inte att något parti hade lyckats komma undan de värsta kritikerna. Särskilt inte i en så kallad lågkonjuktur. Däremot är jag helt övertygad om att många anti-feminister använder den här händelsen som argument mot feminismen - för att visa på att hela rörelsen är fylld av stollar. Och det är också en downer i sammanhanget.
När jag lägger ihop allt har jag väldigt svårt att övertyga mig själv om att det här egentligen var bra, trots all beundran jag ändå lägger i det faktum att hon faktiskt gjorde det och fick genomslag. Sen läser jag Tomas Mazettis motreplik till Birgitta Ohlsson i Folkpartiet om varför han skänkte pengarna och då blir jag ändå helt övertygad om briljansen bakom den här, så att säga, kuppen:
"Nu är nyheten spridd över världen. Genom internationell media från BBC till Washington Post har hundratals miljoner människor har hört om orättvisorna. Alla som vet något om PR vet hur mycket detta är värt.
Då plötsligt blir du ilsken. Förklarar att just dessa pengar borde jag använt till något annat.
Inte de pengar jag köpt bil för. Inte de jag supit bort. Inte dina egna pengar heller, de miljoner du om en månad kommer att lägga på att tapetsera Sverige med ditt eget ansikte. De pengarna borde inte gå till att rädda småflickor.
Nej, just de 50 000 som användes för att väcka debatten om kvinnors lägre löner borde gå till det.
Nå, nu är det i alla fall gjort och mina pengar för tillfället slut. Jag föreslår därför att du använder 100 000 av folkpartiets valbudget till någon form av välgörenhet.
Jag tänker spara till en giraff."
Välskrivet och klockrent. Precis som jag vill ha det.
torsdagen den 8:e juli 2010
Saker som kan gå under dålig planering:
- Att åka till Långholmen utan att ha käkat när klockan är två, i gassande sol, och förvänta sig att man ska få plats på stranden.
- Att tänka att stranden är så full så att klipporna är bättre när man har en barnvagn och en räser-bebis på sju månader i sällskapet.
Efter att ha vandrat runt holmen i vad som konstigt nog inte kändes som en evighet fixade vi blodsockret i skuggan av ett träd, med utsikt över hundratals tribal-tatueringar och till ljudet av provocerande skrik och techno. Sedan tog vi barnvagnen och räsern och gick till Trekanten där somliga av oss drack öl och åt pizza, och andra badade och kom upp med en grön algmassa kring bilringarna. Jag gjorde allt. Lite senare misstog jag en skata för att vara en liten, liten pingvin och då kändes som att det var dags att gå hem. Frallan gick vidare till puben. Av de små ögonen och den stora lukten att döma i morse tror jag att han ångrar sig idag.
I vilket fall som helst så vill jag, på bekostnad av min gothiska heder, säga att jag tycker att sommaren är mindre dålig nu. Inte bra, men genomlevbar - även om jag aldrig kommer att spendera tio månader om året till att längta efter att få svetta fläsket på publika stränder eller lyssna på baktakt i parken eller något annat sommartrams.
onsdagen den 7:e juli 2010
Moster of all noes
Apropå olämpliga ord till systersöner, så minns jag fortfarande med intensiv glädje hur min väns ansikte förvreds till oigenkännlighet när hans moster var lite för snabb på tangenterna och skickade det här till honom en helt oskyldig måndag:
"Tack för ett riktigt skönt knull i helgen. Jag älskar din kuk"
Jag tror att de har pratat om det lika lite som han har kommit över det. Inte alls.
"Tack för ett riktigt skönt knull i helgen. Jag älskar din kuk"
Jag tror att de har pratat om det lika lite som han har kommit över det. Inte alls.
tisdagen den 6:e juli 2010
Men Gudrun...
År 2006 åkte jag på bokmässan med min arbetsplats. Det var en rafflande upplevelse som bland annat innebar att jag fick gå på allsköns debatter och föredrag. Temat för mässan var yttrandefrihet och i en av debatterna om detta satt Gudrun Schyman med. Det går att tycka mycket om Gudrun, men att se henne debattera är en upplevelse alla borde få vara med om. Hon är stenhård. Snabbt förstod jag att jag och Carl Bildt delade prick samma uppfattning i en fråga: Gudrun är en av de mest kompetenta politiker vi har. INGEN sätter sig på henne i en debatt, allra minst verklighetens folk som kvider i sina statusar på facebook om att hon är en galen kärring som bränner pengar nu.
Därför gör dig mig så ledsen att hon faktiskt brände de där pengarna. Hon må ha en oslagbar talang för att skapa debatt, men just den här gången sköt hon tre mil utanför målet. Till skillnad från den kvidande skaran som nu skakar på huvudet åt hennes tokigheter förstår jag principen bakom det hon gjorde. Hon använde 100 000 kronor i PR för att visa på hur mycket pengar som tickar på per minut i löneskillnader mellan kvinnor och män. Det bränns ytterligare ett par hundra tusen på all PR kring Almedalen av ALLA partier. Det här var egentligen inget annat än ett övertydligt exempel på att att göra just detta. Somliga drar en halvsida i en tidning, Gudrun gör ett pengabål - summan är densamma.
Men. Istället för göra extrema statements som ingen förstår hade det kanske varit bättre att ställa sig över tramset och göra något mer värdefullt. Det är fortfarande 100 000 kronor som hade kunnat bli PR när de går rätt in i en kvinnojour eller i ett stödprojekt för mindre privilegierade kvinnor i andra länder. Även om det är samma pengar som andra partier skiter i att ge mindre privilegierade till förmån för den egna reklamen så är just de här pengarna de som kommer att ta ifrån hennes parti tusentals röster. Ingen kommer att se förbi att hon faktiskt satte fyr på hundra tusen svenska kronor. Det är nämligen okej att lägga pengar på att kopiera ett annat partis reklamaffisch rakt av, men att lägga pengar i tunna och tända på är bara galenskap.
Jag brukar ofta hävda att Gudrun är för intelligent för sitt eget bästa. Hon sätter debatten på en högre nivå än verklighetens folk är redo för. Den här debatten körde hon tyvärr i sank. Jag tycker att det är sorgligt. Det är sorgligt för att det är ett idiotiskt slöseri med pengar och röster för ett parti som redan har svårt att nå ut. Det är sorgligt för hon har gjort ett jippo av en fråga som fortfarande är viktig. Även om jag någonstans tycker att det i teorin var förbannat tufft av henne.
___________
Edit: Det gör ont i mig när pengar brinner, men hon är nog inte så jävla dum ändå, den där Gulan. För 100 000 har hon lyckats göra sig och sitt parti till en världsnyhet.
Därför gör dig mig så ledsen att hon faktiskt brände de där pengarna. Hon må ha en oslagbar talang för att skapa debatt, men just den här gången sköt hon tre mil utanför målet. Till skillnad från den kvidande skaran som nu skakar på huvudet åt hennes tokigheter förstår jag principen bakom det hon gjorde. Hon använde 100 000 kronor i PR för att visa på hur mycket pengar som tickar på per minut i löneskillnader mellan kvinnor och män. Det bränns ytterligare ett par hundra tusen på all PR kring Almedalen av ALLA partier. Det här var egentligen inget annat än ett övertydligt exempel på att att göra just detta. Somliga drar en halvsida i en tidning, Gudrun gör ett pengabål - summan är densamma.
Men. Istället för göra extrema statements som ingen förstår hade det kanske varit bättre att ställa sig över tramset och göra något mer värdefullt. Det är fortfarande 100 000 kronor som hade kunnat bli PR när de går rätt in i en kvinnojour eller i ett stödprojekt för mindre privilegierade kvinnor i andra länder. Även om det är samma pengar som andra partier skiter i att ge mindre privilegierade till förmån för den egna reklamen så är just de här pengarna de som kommer att ta ifrån hennes parti tusentals röster. Ingen kommer att se förbi att hon faktiskt satte fyr på hundra tusen svenska kronor. Det är nämligen okej att lägga pengar på att kopiera ett annat partis reklamaffisch rakt av, men att lägga pengar i tunna och tända på är bara galenskap.
Jag brukar ofta hävda att Gudrun är för intelligent för sitt eget bästa. Hon sätter debatten på en högre nivå än verklighetens folk är redo för. Den här debatten körde hon tyvärr i sank. Jag tycker att det är sorgligt. Det är sorgligt för att det är ett idiotiskt slöseri med pengar och röster för ett parti som redan har svårt att nå ut. Det är sorgligt för hon har gjort ett jippo av en fråga som fortfarande är viktig. Även om jag någonstans tycker att det i teorin var förbannat tufft av henne.
___________
Edit: Det gör ont i mig när pengar brinner, men hon är nog inte så jävla dum ändå, den där Gulan. För 100 000 har hon lyckats göra sig och sitt parti till en världsnyhet.
måndagen den 5:e juli 2010
Pausbild:
Nej jag tycker inte om att smälta. Det gynnar mig inte alls. Så jag återkommer när hjärnan inte är fylld av svett längre. Svett orsakad av den sabla värmen men också svett uppstånden ur minnet från hur nära jag en gång stod mannen i mitt och Frallans framtida liv:
Turkos kostym! Kvirr!
Turkos kostym! Kvirr!
fredagen den 2:e juli 2010
torsdagen den 1:e juli 2010
Hjälp...
Slår en stor tvåa med uteplats tio minuter längre ut på vischan vår nuvarande pytte-etta som ligger i min totala drömdel av stan?
Vi har bott där i typish två år, och i början var allt fantastiskt. Vi levde på kärlek och luft och hade ännu inte upplevt konsekvensen av att vara flera individer med olika dygnsrytmer i ett och samma rum. Dock. På senare tid har den där konsekvensen gjort sig allt mer påmind genom bland annat psykbryt, håglöshet och hysteri (mest från min sida, kan tilläggas, eftersom att det är jag som är sämst på att sova). Jag vaknar arg varje dag från min obefintliga sömn som har visat sig vara oumbärlig när jag jobbar heltid.
Den orsaken med flera har fått oss att börja sökandet efter ny bostad. Det kan ju vara kul med ett kök som går att vända sig i också t.ex och en hall som inte är i vägen för toalettdörren. Låt oss skippa detaljerna och helt enkelt bara säga att man blir ofrivilligt intim på små utrymmen.
Idag kom i alla fall andra erbjudandet om visning från Einar Mattson. Med det erbjudandet kom också kärleken till den nuvarande bostaden och ångesten över att mista den. Trettio illa planerade kvadratmetrar för två människor och en katt kanske inte är så illa ändå?
Ja ja. Jag vet vad svaret är, och jag vet hur det kommer att sluta. Som ett resultat av Örebro kommunala musikskola precis som allt annat:
Vi har bott där i typish två år, och i början var allt fantastiskt. Vi levde på kärlek och luft och hade ännu inte upplevt konsekvensen av att vara flera individer med olika dygnsrytmer i ett och samma rum. Dock. På senare tid har den där konsekvensen gjort sig allt mer påmind genom bland annat psykbryt, håglöshet och hysteri (mest från min sida, kan tilläggas, eftersom att det är jag som är sämst på att sova). Jag vaknar arg varje dag från min obefintliga sömn som har visat sig vara oumbärlig när jag jobbar heltid.
Den orsaken med flera har fått oss att börja sökandet efter ny bostad. Det kan ju vara kul med ett kök som går att vända sig i också t.ex och en hall som inte är i vägen för toalettdörren. Låt oss skippa detaljerna och helt enkelt bara säga att man blir ofrivilligt intim på små utrymmen.
Idag kom i alla fall andra erbjudandet om visning från Einar Mattson. Med det erbjudandet kom också kärleken till den nuvarande bostaden och ångesten över att mista den. Trettio illa planerade kvadratmetrar för två människor och en katt kanske inte är så illa ändå?
Ja ja. Jag vet vad svaret är, och jag vet hur det kommer att sluta. Som ett resultat av Örebro kommunala musikskola precis som allt annat:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
