Mina besökare

Förutom alla ni fantastiska förlorade själar som hittar hit till mörkret varje dag så har den senaste besöksstatistiken innehållit följande:

1) Femhundra Chris Isaak-fans som klickade på en direktöversättande länk till det här inlägget i Chris Isaaks officiella diskussionsforum. Jag var tydligen inte tillräckligt störd på svenska, så livet tog google translate till hjälp för att öka på känslan av att jag befinner mig en hållplats från psyket. Vill jag tänka på hur människor världen över har diagnosbestämt mig efter det här? Helst inte.

2) Åtta besökare från Spelberoendes riksförbund. Det räckte visst med att jag använde formuleringen "man vet ju att vårda sitt spelmissbruk" i det här inlägget. Och med det sagt hamnar jag som deras senaste nyhet snart igen.

3) En kåt analfabet i jakt på "nakna bru dar som kisar".

Jag känner mig exotisk, förvirrad och besudlad på samma gång.

Så var man där igen då...

Eftersom att jag var en del av den kollektiva bakfyllan igår sade jag till min vän att jag kunde följa med ut, men att det inte skulle bli särskilt sent och att det inte skulle bli särskilt mycket lajbans i glasen. Jo tjenare. Det slutade med att jag hamnade på ett femtiotalslajv på Berns (säg inget till mitt fack om det...) och dansade någon form av förnedringsbugg fram till klockan tre. Sen åkte jag hem och fortsatte förnedringen genom att vara ett as mot Frallan. Idag vaknade jag av att han pussade mig på pannan innan han gick till jobbet. Så oerhört lumpet. Av honom alltså. Att pussa mig så att jag får ännu sämre samvete. Beräknande jävel...

Men förutom det där sista så var kvällen fantastisk och mest fantastiskt av allt var Kitty, Daisy and Lewis som spelade så bra att jag på allvar ville börja avla fram fem ungar och göda dem till rockstjärnor hela bunten:

Dan före dan före den kollektiva bakfylleångesten

Midsommar. Lika stor högtid för livsbejakare som fyllon, och på sätt och vis också för feminismen.

Jag åker ut på vischan till samhället som beskriver mig bäst av alla här i Stockholm: Älta. Där ska jag i sann midsommaranda sitta på en filt tillsammans med en satanist, några gother och en handfull depressionsentusiaster (då pratar vi trettiotal och inte rakblad) samtidigt som jag sippar på en blaskig öl och tänker på att hela världen är en fitta:

På Facebook finns en grupp som heter ”Midsommarfitta”. Det är något slags revolt mot att man reser en midsommarstång, som är en stiliserad kuk som stoppas in i en fitta (jorden) för att befrukta den och försäkra sig om en bra skörd. Det är en hednisk rit som är ganska charmig, framför allt om man jämför med religiösa riter som påsk och jul.

Från början var gruppen ett motstånd mot ”fallossymbolerna” generellt. Sedan någon påpekade att det just i det här fallet innebär att det innebär att hela världen är en enda stor fitta (vilket i sig är en fin komplimang) föll gruppens poäng, och man svängde till något slags heteronorm-motstånd. Vilket i sig blir fånigt, eftersom ”fruktbarhetsriter” går ut på just kuk och fitta. Det är lite som att tycka att det är heteronormativt att det krävs sperma från en MAN för att befrukta ett ägg från en KVINNA: Varför kan inte män producera äggen ibland, de lata jävla puckona?

Utdrag ur Åsiktstorpedens fabulösa midsommarinlägg från förra året. Och med det lämnar jag er ett par dagar!

Bliss

Förra veckans hjälte:

Okej att det är en stor grej att såga av sig en arm, men det största i det här är väl ändå att han frågade sig vad MacGyver skulle ha gjort innan han tog till sågen? Han borde få medalj:
What would MacGyver do? Trapped man hacked off his own arm inspired by TV secret agent

Men alltså på riktigt.

Unna er: The interview project. Det är faktiskt precis så bra som jag säger. Jag stannade uppe till långt efter elva igår för att jag inte klarade av att sluta titta på det. Och då ska ni veta att som sömnberoende trettioplussare är det ett STORT offer att vara uppe efter elva när morgonklockan ringer innan sju och man så gott som aldrig sover mer än en timma i taget. Delvis på grund av ett med åldern kommet behov att gå upp för att tömma blåsan minst en gång per natt (nej, jag har aldrig påstått att det är vackert att åldras).

Morgon.

På gränsen till dödligt trött. Som vanligt. Jag åker tåget till jobbet och lyssnar på Dean Martin när en man med barnvagn kommer på. Folk ler, erbjuder hjälp, flyttar på sig, ler lite till, småpratar. Stämningen sjuder av mys klockan halv åtta på morgonen. Det är ju härligt det där när ett nytt liv kommer på samtidigt som man själv är i ett tillstånd en kvart från graven.

Två stationer senare går mannen av. Vi åker vidare. Hamnar vid Slussen. Samma saliga människor, med några få undantag, som släppte på en far ser plötsligt besvärade ut. Makar på sig och suckar när nästa barnvagn kommer på.

Det finns ju de som in i det sista kommer att hävda att folk tröttnar efter en barnvagn. Gränsen för hur trevlig någon orkar vara på morgonen är mer bekväm att tänka på än att det finns skillnader i inställningen till mammor och pappor. Jag, däremot, har svårt att se slumpen i attitydförändringen när det var en mamma som körde den andra barnvagnen.

Det här gjorde mig om möjligt ännu tröttare än jag redan var när jag satt där i vagnen. Alltså. Det finns olika anledningar till att mammor i högre utsträckning har tagit sig an barnen genom alla tider. Somliga mammor släpper inte ungarna och somliga pappor accepterar det, somliga pappor tar inte sitt ansvar och somliga mammor accepterar det. Eller så accepterar de det inte, men får inget stöd. Till exempel. Oavsett. Bara för att kvinnor i större utsträckning har tagit mer hand om sina ungar genom åren betyder inte det att de är mindre duktiga än män som tar sitt ansvar nu. Jag flyttar mig gärna för vem som helst som kommer med barnvagn, men jag har otroligt svårt för att fjäska för någon som gör självklarheter. Pappor som förstår att de ska ta hand om sina barn ska inte ha fler applåder än vad alla miljoner mammor som tar hand om sina barn ska ha. Och mammor ska sannerligen inte bemötas som en turistmage på semester bara för att de är mammor.

Jag tänker inte påstå att jag ser det här varje dag. Ärligt talat ser jag oftare en gemensam irritation från barnfria mot i princip alla med barn och barnvagn vid den här tiden på morgonen. Att däremot säga att det är första gången jag ser en far mötas av uppmuntran där en mor möts av en tyst klagan, skulle vara ren och skär lögn.

Är det inte något direkt äcklande över att det fortfarande finns människor år 2010 som tycker att det är så exotiskt med en karl med barnvagn att morgontjurigheten som inte ens släpper för svårt rörelsehindrade helt plötsligt är som bortblåst?

Kvällens projekt:

1) Titta på the David Lynch Interview Project, eller i alla fall början av det. Prick 121 stycken intervjuer i treminutersklipp med dem som Göran Hägglund kanske skulle kalla verklighetens folk av Amerika. Glorious!

2) Titta på Frallan och försöka förstå hur detta utmärkta exempel på karl har funnits i mitt liv i två år redan. Jag tippar på att firandet av denna historiska händelse kommer bli med romantik från ICAs frysdisk, avslagen cola och två avsnitt av Mad Men när projekt David Lynch har nått sin kulmen.

3) Stänga av världen. Jag är faktiskt jättetrött. Det är livsfarligt att gå på fester som, bland annat, innehåller folk som är flera år yngre.

SEN. Kanske jag skriver något vettigt igen. Om andan faller på.

Kvällens outfit:

Det är nog inte ett skott trots allt. Bara något annat som gör att jag inte kan gå, stå, vrida mig eller på det hela taget göra något annat än att ligga still utan att medelåldersstånka av den totala smärtan. Det komplicerar det hela med att gå ut ikväll, men jag försöker ändå som den (förvridna) kämpe jag är. Eftersom att jag inte kan snöra på mig mina korsetter själv, och eftersom att gördeln trycker ut min mage till ett svullet ödem tänkte jag skippa det här med stödkläder och helt enkelt gå på den naturliga looken. Man får ju passa på när man redan ligger inne med gångstilen:

Helt rätt, eller hur?

Livet del 2

Ryggskott mitt i sommaren. What to do? Jag lägger en massa bikinis i kundvagnen på Ellos hemsida. Sedan loggar jag ut utan att köpa dem. Ha ha. Ett noll till mig, sommarjävel! Fortfarande ett noll till ryggjävlen dock. Jävlar.

Livet.

Jaha. Tror ni att man blir inspirerad av att inte ens vara medelålders och drabbas av ryggskott eller? I sådana fall har ni fel. Det blir man inte. Fy fan vad jag är missnöjd. Tre gånger har jag lyssnat på Warner Home Video-låten, och inte en enda gång blev jag glad. Inte ens vid höjningen. Dessutom kliar tatueringen HELA TIDEN, och en afteblåsa i munnen gör att allt intag av mat är en plåga värre än chili på förbjudna kroppsdelar. Och det här kommer jag att få stå ut med hela helgen. Helgen som ska vara det bästa på hela veckan. Det finns verkligen ingen rättvisa.

Pausmusik...

... från videoboxens storhetstid:



Med reklam som den här skulle nedladdning aldrig bli ett problem igen.

"Det var så enkelt och så rätt,
en Warner Home Video.
Som fixar spänningen direkt
och en happy end."

Helt otroligt klämmig bit det där. Höjningen i slutet... en killer! Klart man vill hyra en film.

VM i fotboll?

Nej nej nej. Ute bland verklighetens folk pågår VM i idioti:

"Ja nu är du ju så pass gammal att du vet att du aldrig någonsin kommer att vilja gå på en fin bal."
Underförstått: det går inte att vara fin i tatueringar.

Ibland känner jag mig otroligt korkad när jag inser att jag fortfarande hyser ett hopp om människors uppfostran. Jag har aldrig förväntat mig att alla ska älska mina tatueringar. Däremot har jag, i min naivitet, förväntat mig att folk i större utsträckning inte vill göra sig själva dumma genom att öppet visa sin bristande respekt för andra. Så är det självklart inte. Folk älskar att visa sig dumma. Det älskar det så mycket att det faktiskt ligger som nummer tre på listan över vad som gör dig riktigt svensk:

1) att omotiverat älska thaimat för att det är så härligt exotiskt och spännande att blanda efterrätten med förrätten.
2) att tro att man inte är "typsikt svensk" för att man har varit i Thailand i två veckor och lärt sig uppskatta öppenheten i en tursitort där alla vill tjänta pengar på dig.
3) att aldrig skämmas över att sin totala dumhet.

Genuin nyfikenhet stör mig inte, det är den genuina dumheten som gör det.

Delar av det jag ska leva med resten av mitt liv:

De som känner mig vet att den där pinuppan inte mådde särskilt bra innan. Det gör hon nu när hon inte har neonorangea skuggningar och fes-cerise baddräkt.

I bakgrunden smutsdisken. I förgrunden en eremit och fyra alfapetbrickor med korrekt poängsättning på en blekfet goth. Det fattas lite, men det blir ett projekt att se fram emot. För som skåningen så ofta säger; den som väntar på något gott, har det bara trevligt!

Att inse sina begränsningar i livet

Så. När jag, tretton år gammal, såg Guns n Roses live i Paris på tv kom jag på att min framtid låg i arenarocken. Som sångare i något tufft band, men inte nödvändigtvis en sångare i likadana cykelbyxor som Axl hade svikit läderbrallan för. Det hela kändes så självklart att allt arbete med musik mest framstod som överflödigt. Jag koncentrerade mig mer på mellansnacken, som skulle vara så bra att all världens krig skulle upphöra och jag skulle få resa runt jorden för att ge intervjuer. Och så skulle jag träffa Dale Cooper, och så skulle vi bli ihop och sen skulle vi flytta till Twin Peaks och vara bäst.
Som sagt. Jag var tretton.

Mot slutet av nittiotalet började jag i livet kring tjugo inse att den där drömmen både var tramsig och orealistisk. Så jag finslipade den lite tills bilden av mig på en klubbscen blev tydligare än ett fotografi. Jag skulle inte frälsa hela världen, men förmodligen skulle jag få ett slut på rasismen och homofobin i Sverige. Och så skulle jag träffa Kyle Machlachlan. Dale Cooper finns ju inte på riktigt ju. Men Kyle skulle vara precis som honom, och vi skulle flytta till North Bend i Washington där Twin Peaks spelades in, och där skulle vi leva och vara helt sjukt bra. Jämt.

Men livet blir ju aldrig som en tänkt sig.

Den där sista drömmen har ebbat ut i vin och bittra bakfyllor för länge sedan tillsammans med hoppet om mänskligheten. Idag kan jag ibland fantisera om hur jag imponerar på några fryntliga vänner med att köra "Stuck on you" i ett karaokerum på Bamboo Palace, utan någon som helst politisk agenda.Tyvärr är det inte ens den drömmen som har störst chans att bli verkligheten utan den där jag sjunger 'O sole mio i duschen utan att katten försöker att klösa sig ut genom ytterdörren.

Jo, och drömmen om  Dale och Twin Peaks tvärdog på midsommardagen för två år sedan när jag insåg att svartmetall, dålig humor och Aspudden vinner i alla längder.

You can shake an apple off an apple tree. Shake-a, shake-sugar, but you'll never shake me. Uh-uh-uh, No-sir-ee, uh uh. I'm gonna stick like glue, stick, because I'm stuck on you.

Nytatuerad. Sårsörjad. Inplastad.

Det går inte att se vad det är idag. Jag kan säga så mycket som att jag inte har använt utrymmet på överarmen till att göra en trollpacke-avatar av någon närstående död i alla fall:

Men okej. Efter tre timmar satt de där. Eremiten och alfapetbrickorna to die for. Jo jo, man vet ju att vårda sitt spelmissbruk. Och nej, jag skrev inte Chris Isaak över armen. På fyllan härförleden funderade jag i och för sig helt seriöst på att göra en hyllning till honom i dagens tatuering. En annan gång när jag var full tyckte jag att ett så kallat trampstamp i svanken av Guns n' Roses-loggan var den bästa idén jag någonsin haft. Tacksamheten över att fulla människor inte får tatueras i Sverige är obeskrivlig...

Pausbild

Sabbat. Typiskt skön ställning.

Dagens Ronnie.

Jag ska inte säga att jag ändrade mig angående Ronnie Sandahl. Jag har alltid tyckt så här, men jag hyste ett litet hopp om att han var på väg att utvecklas som människa när han för första gången skrev en krönika där han inte refererade till sig själv som pojke, någon gång i slutet av maj. En komplett skitnödigt skriven krönika som vanligt, men ibland måste man glädjas åt det lilla.

Människor som refererar till sig som pojkar efter myndighetsdagen har jag svårt att ta på allvar. De kan vara mycket, men pojke är inte en av de sakerna. Att Ronnie som föddes 1984 envisas att romantisera bilden av sig själv som pojke är trams. Han blev myndig år 2002. Var det mentala tillståndet än ligger efter det blir alla pojkreferenser i hans text bara svulstigt dravel.

Var finns det beundransvärda i att inte vilja växa upp? Ingenstans Ronnie. Det är inte poetiskt och svårmodigt att gömma sig bakom en romantiserad bild av ungdom. Det är inte synd om en vuxen man som kallar sig pojke. Det är en lumpen manöver för att slippa ansvar. Är det meningen att man ska klappa "pojken" på huvudet och säga "duktig" när han klarar av självklarheter också? Ja. Ronnie tycker faktiskt det. Låt mig påminna er om hans bok "Vi som aldrig sade hora" som kom ut 2007. Ja visst förtjänar han en eloge för att han inte gjorde det man inte ska göra!

I vilket fall som helst så är det ett ganska genomgående tema det där för Ronnie, att det är lite synd om vuxna pojkar. Boys will be boys liksom. Det är ju skitjobbigt för dem, så varför måste vi hålla alla dessa stackare ansvariga för något? Det här blir extra tydligt i hans senaste krönika där han krystar ut en fantasi om den egentliga orsaken till prinsessan Madeleine och stekaren Jonas uppbrott. Jag beklagar, men ni måste faktiskt läsa det här för att förstå, eller säga emot:

"Enligt min romantiska konspirationsteori – för det ska verkligen påpekas att jag har noll belägg för detta – skulle det alltså vara här som Jonas i ett svagt ögonblick föll för en norsk handbollstjej på en fjällsemester med grabbarna. Och kanske plågades han då svårt av tankarna på Madeleines nya liv i New York, rädslan för att hon i mellanrummet skulle hinna bli kär i någon annan, någon bättre, snyggare, smartare. Sedan träffades de kanske så småningom på neutral mark, för att prata. I ett undanskymt hörn av Central Park, eller i en bilkö hem från Arlanda. Och kanske gjorde det ont när han berättade, och kanske bad hon att inte få veta några detaljer, och sedan grät de kanske, som människor gör, snorade och hulkade. Kanske lovade de varandra att börja om, glömma alla hårda ord.

Och denna högst mänskliga berättelse om två unga älskande blir ingen tragedi förrän den norska handbollstjejen säljer sitt samvete till skvallerpressen för tiotusen norska kronor."

Fiktivt eller inte så speglar den här fantasin alldeles för väl var Ronnies står.

För det första. Vi skiljer oss lite Ronnie och jag. Jag kommer aldrig att tycka synd om någon för att den personen är otrogen - oavsett vad som ligger bakom. Otrohet är ett val du gör av brist på respekt för en annan människa. Människan må ha behandlat dig som skit, men då finns det en värdigare lösning på problemet och det är att göra slut med personen som uppenbarligen inte förtjänar din respekt längre. Så stackars Jonas har visst handlingar att stå till svars för trots oron över att Madeleine blir intresserad av någon som är snyggare. Hur hade Ronnies krönika låtit om löpsedlarna skrev om Madeleines otrohet istället? Tjaaa... min direkta fördom utifrån det jag läst tidigare säger att det hade varit väldigt synd om Jonas.

För det andra. För att vara någon som anser sig vara så ädel att han till och med skriver en bok om att han aldrig sade hora, är han väldigt dålig på att dölja när han tycker att någon är det. Situationen uppstod inte genom att hanbollstjejen"sålde sitt samvete till tidningen". Den fanns långt innan dess. Skapad av Jonas eller Madeleine. Vem vet? Vem fan bryr sig. Kontentan av det här är i alla fall: Nej Ronnie. Jag tycker fortfarande inte om dig.

Hån.

Jag chansade på en väns bloggadress idag. Mon dieu. Detta skall jag aldrig göra igen. Avsmak var det som mötte mig i farstun:

Levnadsglad livsnjutare som brinner för personlig utveckling, kvalité & ärlighet!

Jag har nog aldrig gått så vilse innan. Vilken fruktansvärd människa. Vem beskriver sig på det här sättet? Det måste dölja sig minst tre diagnoser i hennes personlighet. Tvi.

Ps. Ett förtydligande: Det var INTE min vän som hade skrivit det där. Och ja, jag blev faktiskt ledsen.

Är det bara jag eller kändes det helt plötsligt skittråkigt när jag inte skrev om Chris Isaak?

CSN - denna böld till institution

Jag fick lära mig tidigt att inte tycka om dem. När jag ansökte om mitt första lån hos dem godkändes det på en gång. Jag fick till och med pengarna i tid. Fylld av naiv ungdom jublade jag ett hurra över kronorna som haltade in på mitt konto. Två år senare svor jag förbannelser över ett meddelande som lät så här:  Hoppsan vi gjorde fel. Det är ditt fel. Ge oss våra pengar. Nu.

CSN kunde ju inte veta att det där meddelandet skulle landa på dörrmattan samma dag som jag kom hem från min bästa väns begravning, men saken är att det hade varit lumpet av dem att skicka ut det där brevet vilken dag som helst, när som helst. Det kunde jag, som tvångsmässig sparare av papper som ser viktiga ut, bevisa. Med underskrifter från Lunds universitet avskrevs felet efter några månader, men mitt hat hade bara börjat gro.

Det där hatet har fått näring minst en gång per termin. Speciellt sedan jag började jobba inom skolans värld och har fått se hur ett enda ord från någon utan koll har räckt som underlag för att dra in studiestödet för någon som inte ens har gjort fel. När det sedan har kommit till att CSN ska betala tillbaka pengar har de inte ens godkänt användandet av blanketterna de själva har skickat ut. Samtidigt har det kännts som att de inte har fått möta motstånd från någon på samma nivå. De vet ju att den som vill ta lån är beroende av dem i slutändan ändå.

Det hela har gjort mig äcklad. I synnerhet det här året när CSNs efterkontroller är värre för studenter än Runar för ett rådjur. Därför gör det mig så otroligt glad över att jag jobbar där jag gör, med den rektorn som finns här. Peter Gudmundson är fantamig kungen!

Här har ni best of det öppna brevet som han skrev till Kerstin Borg Wallin, generaldirektör på CSN, i slutet av maj:

• KTH kan inte acceptera att studenter på KTH som studerar på heltid ska bli återbetalningsskyldiga på grund av CSN:s rutiner för efterkontroll..
• KTH anser att CSN inte ska styra ett lärosätes utbildningsplaner. Den som studerar 60 hp i 40 veckor per läsår ska självklart erhålla studiemedel för heltid oavsett hur lärosätet väljer att fördela veckor respektive poäng per termin. Det är inte CSN som ska avgöra ett lärosätes utbildningsplanering, utbildning bör planeras utifrån andra kriterier än den statliga finansieringen.
• KTH utgår från att utskick av brev till studenterna stoppas och att CSN meddelar de studenter som fått återbetalningskrav att de inte behöver betala utan att de istället ska avvakta mötet i juni.

Kort sagt: CSN, skit er i näven.

En del människor har allt:

Tuffman, talangen och t-shirten.

När fågeln i handen flyger till skogen. Eller nåt.

Vill ni ha recensioner får ni följa länkarna i inläggen. Vrede. Irritation. Gnäll. Jag kan sätta ord på mycket, men när det kommer till upplevelsen av att ha sett mannen vars musik jag har älskat sedan jag var en Twin Peaks-besatt tolvåring tar det stopp. Det här kommer att handla om något, inte alls men nästan, helt annat.

Jag fick troligen min enda chans i livet att säga något till Chris Isaak i lördags nämligen, men istället för att vara så där härligt fyndig som jag ville började jag ofrivilligt att skaka på ett sätt som inte alls är lämpligt utanför Filadelfiakyrkan. Jag vet, så hopplöst fel av mig att berätta det i en tid där det är kutym att göra en grej av att inte bry sig, men den här bloggen kommer aldrig att bli personen som står och blänger i ett hörn på en fest. Den här bloggen kommer alltid att vara den största platsen jag har till att förnedra mig själv.

Klockan var ungefär tio över tio på kvällen när veckans andra, helt fantastiska, konsert hade avslutats och vårt lilla sällskap krälade ut i den göteborgska natten med ett enda mål: mer vin. Jag har aldrig förstått mig på det här med autografer, men när vi av en slump svängde runt huset och hamnade precis där Chris Isaak stod och signerade diverse skivor och armar kunde jag inte gärna springa åt andra hållet. Dels på grund av den ågren som hade följt av det missade tillfället, men också på grund av att jag hamnade i chock och sögs ljudlöst in i folkmassan utan att märka det. Plötsligt stod jag bara där, mellan en åttiotalist och fyrtiotalist och såg hur min fuktiga lilla hand höll fram biljetten för att få en autograf.

Min tanke, när jag insåg var jag stod, var att lite avslappnat sträcka fram biljetten, eventuellt även näven, och säga något tufft (fast utan att avslöja att jag var klädd i samma kläder som i tisdags som en kupp för att bli upptäckt). Verkligheten blev så mycket fulare än så. Plötsligt kom en obehaglig amerikansk människa och försökte dra in Chris i turnébussen. Samtidigt trängde sig en tjej fram och skrek något om att hans autograf skulle bli hennes tatuering, och han föll för det före min fräsiga leopardtopp. I panik stack jag fram mitt lilla papper ännu mer brutalt så att han inte kunde missa det när han hade ritat färdigt på tjejen bredvid. I takt med stressen ökade skakningarna, och när han väl tog pappret blev jag så nervös att jag knappt kunde få fram ett ljud. Till min fasa kom inte alls några avslappnade fraser från mina läppar utan att ett gällt, läspande "zääääänk ju". Och sen var ögonblicket borta. Min ENDA chans i livet att säga något till Chris Isaak och omständigheterna förvandlade mig till ovärdighet. Var finns rättvisan i det?

Bara lite ostadig på handen.

Okej.

Internet är en för glad plats. Nu faller jag också till föga för det där bloglovin och sprider bitterheten vidare. Följ mig för all del. Då kanske jag blir lika rörd som jag blir varje gång jag ser slutet på Alien vs Predator!

Kvirr - the sequel

Ja men då åker jag nu då. Den förra visionen om hur jag blev Chris Isaaks best friend for life blev aldrig verklighet. Det är helt uppenbart i Göteborg det kommer att hända! Och för att vara extra säker på att det verkligen blir så har jag exakt samma outfit på mig den här gången. Galenskap? Knappast. Ett genidrag! 

Så vi hörs om någon dag igen då? Läs de här så länge. Det kan ni må bra av:

Trettioplus

Jävla Jenny

Jag vill ju bara vara ifred

Kvirr!

Bert Karlsson och Jan Björklund och jag

För några veckor sedan blev min vän och fyra andra personer attackerade när de var ute och gick. Av småglin. Det går säkert att fnissa åt för somliga, men när fyrtiotalet minimänniskor i åldrarna åtta (!) till sjutton hoppar på dig är du rätt chanslös även som frisk och fryntlig trettioåring. Min vän lyckades fly över ett staket och ringa polisen. När hon ropade att bingen var på väg försvann kidsen på en sekund, men inte för gott.

Polisen kom. Och efter en stund även glinen. För att moona och smäda. De blev så klart inplockade en efter en utan att för den sakens skull sluta håna varken sina första offer eller poliserna.

Så här tänker jag: Det första som räddar en från människor borde vara att de någonstans har lärt sig något om respekt för andra. Det vet de flesta av oss att alldeles för få har, och det förklarar kanske en del av det som inträffade. I bästa fall kan du resonera med en person som ger sig på dig, i andra fall får du fly och när nöden inte har någon lag kanske du måste slåss. När det är en vuxen människa det handlar om. Men om det är ett barn. Vad gör man då? Vad gör man med en nioåring med total brist på respekt? Det går inte gärna att slå tillbaka i alla fall.

Efter incidenten har en process följt. Min vän har blivit förföljd. Folk har åkt på stryk. Somliga tar omvägar för att slippa områden där man vet att barnen finns. En del av världen håller på att bli styrd av ett gäng snorvalpar, och en annan del av världen gör inte ett skit åt det.

När jag fick höra det här blev jag så arg att jag förmodligen spräckte några blodkärl utan att märka det. Jag började instinktivt att hytta med näven samtidigt som jag försökte komma fram till hur vi skulle få tag på kidsen och lära dem en läxa. Eventuellt genom smisk. Sådan är jag. Tänker inte alls särskilt mycket alltid. Blir arg för mina vänners skull och hytter på rutin.

Min vän däremot. Hon vill inte alls smiska kids. Hon vill sätta igång en basketturnering för ungdomarna ingen lyssnar på. "Hur kan vi förvänta oss respekt av dem som ingen respekterar?" resonerade hon, och hade så klart helt rätt. Vad hjälper det om vi sparkar på dem som redan ligger? Bortkommet stannade jag mitt i ett hytt. Där satt min kloka, fina bästa vän och var så jävla bra. Och jag. Jag var bara Bert Karlsson och Jan Björklund på samma gång. Skämmes, ta mig fan.

Såhär tänkte de säkert på huvudkontoret när de upphandlade ett nytt tryckeri:

Men de har fel. Det är fan inte okej att riskera att det lokala tryckeriet försätts i konkurs bara för att ett sämre alternativ är billigare. Vem tycker att det är briljant med tio arbetsdagar per post från andra sidan stan, när man kan få allting över disk tre minuters promenix härifrån efter tre arbetsdagar? Ollonet som inte arbetar med att få saker i tryck. Tydligen.

You where a pal and a confidant

Idag är det fler än jag som sörjer. Ytterligare en pantertant har gått ur tiden. Rue MClanahan, thank YOU for being a friend.

För er som inte minst det så vek Bea Arthur hädan för lite mer än ett år sedan. Krävs det att alla tre ska dö innan vi får vårt förbannade Golden Girls-maraton tv 3?

Post-Chris Isaak stress disorder

Han kom ut på scenen, sade att spritbristen i kyrkan kunde göra det här till den märkligaste spelningen någonsin och gav oss över två timmar av briljans. Som jag sade till min vän när hon frågade hur konserten var: Jag måste få se honom full.

Och ja. Det kanske jag får. För jag fixade precis en biljett och en road trip till Göteborg på lördag. Jag kunde helt enkelt inte leva med tanken att det redan var över. Karln hade för fan en spegelkostym!

Why must all good things come to an end?