Den där självutnämnda "snälla killen" som egentligen bara är tråkig och som ständigt och jämt bölar över att tjejer i gemen bara blir ihop med svin. Jag har alltid tänkt att han är en lumpen kvinnoföraktare, men i förlängningen är han faktiskt också ett bittert gnäll som säger att alla män i heterosexuella förhållanden är ena ruttna jävlar.

Tänker bara att de som känner för att kalla mig och andra feminister för manshatare, borde uppmärksamma att "snälla killen" förtjänar det ännu mer. Å andra sidan har jag aldrig mött någon som kallar feminister för manshatare som klarar av att tänka i förlängningar, så jag får väl fortsätta vara arg.

Prognos.

Den åttonde november 2010 fyller jag 32. Den 31 maj samma år är jag fortfarande så sliten efter helgens bravader att ögonen torkade ihop till den grad att jag fick ställa in min tid hos optikern. Värdigt? Njaee. Men kombinationen bästa väns trettioårsfest och fem timmar Inter city-tåg kan få den hårdaste av oss att vekna. Dessutom blev jag nerbrottad, söndergosad och besegrad av en katt som lade sig tvärs över min mage och hindrade mig från att gå när jag kom hem. Nu har samma katt stått på mitt bröst och nafsat på min haka så länge att den känns som ett enda stort kärlekseksem. Mys.

Det var hur som helst fabulöst att befinna sig i Skåne i lördags, och kvällen slutade inte alls som jag förväntade mig när dagen började med melodikrysset i föräldrahemmet. Den slutade nämligen på Heartbreak - Malmös svar på Finlandsfärjan. Med schlager och Leila K och en hel kamera full av posörbilder i grupp. Jag kan tyvärr inte glädja er med att beklaga det för det var helt och hållet FAB att raggla omkring som en trettiotaggare med lite mer självförtroende än livet hade tänkt sig från början. Ni vet den där typen av självförtroende som är ytterst kortvarigt och tvärdör i samma ögonblick som någon har den dåliga smaken att väcka en dagen efter. Ska det förresten komma en dokumentär om Leila K eller var det bara en ljuv dröm innan telefonen ringde?

I alla händelser. Livet var inte enbart en schlager i lördags. Kvällen började med en förfest på en gammal London-buss i två timmar och fortsatte på en båt med en trubadur och hundra glada människor. Det var sedan, när klockan blev tre, som vi insåg hur nödvändigt det var att fortsätta livet på lokal. Solkig, köttdoftande, medelålders lokal med metalldetektorer vid ingången efter att en snubbe blev skjuten i huvudet där för fem år sedan. Ah. Det ljuva livet...

Jag önskade mig ändå fem timmar till av just det dygnet. Nu önskar jag mig mest total vila fram till morgondagen, Filadelfiakyrkan och stunden då Chris Isaak blir min best friend for life! Sweet mother of all gods!

Förra onsdagen var jag tydligen gravid. Igen.

Det gjorde mig lite glad. Dels fick jag besvära den vidriga mannen med polyesterkoftan som hellre kallar mig snygg än för mitt namn med svaret "Nej. Vad får dig att tro det?". (Synfel tydligen.) Och dels så insåg jag efter en stund att jag inte brydde mig alls över att ha fått frågan.

Trots det är jag ändå så trött på folk, som tar sig rätten att ställa privata frågor om saker som ändå kommer att visa sig på naturlig väg inom nio månader, att jag funderar på att snyfta "vi har försökt" och springa därifrån nästa gång. Tyvärr är jag begåvad med någon form av känsla för saker man inte gör, så det kommer inte att hända. Däremot kommer det garanterat att bli en nästa gång någon frågar om jag är gravid så länge jag går i pennkjol utan konkav mage. Det är nämligen i det plagget som frågan har dykt upp under mer eller mindre obehagliga former. Som den gången då personalchefen på min gamla arbetsplats rusade genom det folkfyllda rummet i ett yl och lade sina händer på min mage med falsettfrasen "Är du graviiiiiiiiiiiiiid? Grattis!".

Nej du. Jag är bara fet. Tydligen.

Mother of all nooooooes!

Den fruktade cykelbyxan har kommit tillbaka, och den är precis lika avskyvärd som minnet av den. Ytterligare en smaklös sommar på intågande och det finns inget, jag upprepar: INGET, vi kan göra åt det mer än att hålla oss undan.

Jag börjar med att gömma mig med en cocktail i cadierbaren ikväll. Ni kan ju ta hjälp av Ramones förmodligen bästa låt, alla kategorier, istället:

Att ha satt sig själv i det blå skåpet.

Jag har underskattat Vi helt hållet och jag skäms.

Jag har tänkt att det är en ganska trist tidning, med en ganska grå inställning, för ganska gråa personer. Lite som en pösande sosse som bara vågar svära hemma på sofflocket och möjligen, möjligen, över en wienerkrans i fikarummet. Jag har tänkt att ingen köper Vi, utan att den bara finns på bibliotek och hos tandläkaren för den som redan har läst allt annat.

Det här har jag tänkt och jag har haft helt fel.

Det börjar nämligen så här, när Anneli Rogeman skriver en ledare:

"Det finns två händelser som vi inte kommer att bevaka nu framöver. Vi kommer inte att rapportera från Kronprinsessans bröllop."

Sen fortsätter det så här:

"Vi kommer inte heller att skriva om Sverigedemokraterna eftersom det är ett rasistiskt, mycket litet och marginellt parti. Dessutom riskerar vilken granskning som helst av SD att ge dem fler sympatisörer. Partiföreträdarna har medietränats så till den milda grad att till och med Ekots lördagsintervju, som är ett radioprogram som brukar utmärka sig för skicklig och kritiskt granskande journalistik, misslyckas att få svar på sina frågor (den 17 april). Därmed har jag sagt mitt om SD."

Och så avslutas det så här:

"Ett sista skäl till att Vi skippar bröllopsbevakningen är att vi vill undvika den underdånighet som monarkin för med sig. En servilitet som smittar som den värsta svininfluensa så snart de kungliga vinkar från balkongen…"

Ja men visst är det jag som ska krypa fram ur det blå skåpet nu och beställa en prenumeration. Då får jag i alla fall möjligheten att läsa om både lepra och Fredrik Lindström i senaste numret. Hur kunde jag få för mig att tidningen saknade färg? Vem vet vilka sjukdomar de har behandlat förr? Inte jag. Gosse om jag skyller mig själv för allt bra som jag har gått miste om under mina år med fördomen om ett grått Vi. I honestly do. Tack till min kära vän som likt Jesus fick den blinda att se genom att skicka länken.

Jo. Och mellan de där citaten finns mer givande saker att läsa. Så, för all del och er egen skull, klicka på länken.

Kvirr!

Om en vecka får jag se människan jag har väntat på i tjugo år. I can not comprehend! Det är så stort! Och ändå vet jag precis hur allt kommer att sluta, så jag borde inte vara det minsta nervös.

När jag sitter där på tredje raden och plirar hoppfullt kommer känslan av hans närvaro blir för stark när han går in på scenen. Med sin gitarr. Och sin kanske rosa kostym. Jag kommer att falla ihop i trans och jesusryckningar vid min stol (prisa gudrun för sittande konserter), men ingen kommer att märka något, för vi är i Filadelfiakyrkan och där händer sådant varje dag. Ingen utom Chris Isaak som bara behöver ett ögonkast åt mitt håll för att fyllas av övertygelse. Sen efter konserten, kommer jag att gå till Tikki Room, och då kommer han komma dit och gå fram till mig i baren och att säga typ "I could really see us be friends, because you moved like Crazy-Jesus and drink pina colada like it was made of beer" och jag kommer att dö den ljuvaste död jag har dött sedan jag såg Frallans lekamen på tunnelbanan första gången och sedan kommer jag att återuppstå som Chris Isaaks bästis. Splendid!

Hur kan man vara så bra och så sympatisk och så tuff på samma gång? There can be only one! Och det var kanske därför som Dio var tvungen att dö. Känns helt logiskt nu när jag tänker närmre på det.

Heaven is a place on earth!

Fredagen var dödens kväll. Det vill säga att jag dog av känslostormar i mitt bröst fler gånger än livet gav mig fingrar att räkna på. Första gången jag dog var när jag kom in på Regents Pub på Regeringsgatan. Alltså ta mig på orden människor: this is the place to be! Jag grät nästan när vi gick därifrån. Om det finns en himmel på jorden så är det Regens Pub. Sammetstapeter. Röda draperier. Kristallkronor. Skinnmöbler. På det hela taget är puben det lyckade kärleksbarnet mellan Twin Peaks, Moulin Rouge och Deadwood, i den värld där det krävs tre för att göra ett så att säga. Ni förstår säkert att jag hamnade i ett tillstånd av totalkvirr så fort jag steg över tröskeln.

Andra gången jag dog var när jag skulle beställa öl och såg att de hade Angels Share på fat. Inte för att jag visste vad det var först, men i egenskap av någon som vill ge ett vagt sken av att vara goth kan jag inte neka öl som har en trasig ängel som logotyp. Så jag beställde en till mig och min vän (som också hon är värd att dö för) och sen tror jag att vi båda dog lite för det var ta mig fan en trevlig liten rackare det där. En mörk ale från Uppsala för den som undrar.

Efter det fortsatte kvällen med död efter död efter död. När the Aristocrats spelade och var precis så bra som jag ville att de skulle vara dog jag glädjedöden. Av en hippie som trakasserade alla besökare enkom genom sin existens dog jag pinsamhetsöden, och efter den äckeldöden när hon helt ogenerat rättade till trosorna inför en oförstående publik. Varför, undrade jag i mitt stilla sinne, men kom bara fram till att jag inte ens vill försöka att förstå mig på naturbarn. Alls.

Lite senare spillde hon öl på mig och min vän. Man kan tänka att det logiska på en pub i Sverige är att gästerna pratar svenska, men i en hippies värld finns ingen logik. Hon började med att be om ursäkt på grovt bruten engelska för att sedan tralla över till italienska. Det var först när vi slutade svara henne som hon tog till svenskan. Det måste ha gjort henne glad det där med olika språk, för en stund efter att ölen var upptorkad började hon tjoa i extas framför scenen på stället som är snäppet större än två normalstora vardagsrum och har en volym anpassad därefter.

När vi befann oss i tanken att "värre än så här blir det inte", satte hon igång en dans utan dess like. Snart slöt en vän upp, som av dansen att döma troligen hade gått en meningslös konstkurs i Berlin och lärt sig hur man inte är typiskt svensk. Det är man om man visualiserar att man har spindelnät på händerna som man försöker att plocka bort i slowmotion, till amerikansk folkmusik med hawaiianska toner.

Jag har aldrig gått den där konstkursen. Inte heller har jag spenderat två semesterveckor i Indien. Alltså är jag bara sådär typiskt svensk att jag tycker att det blir pinsamt på gränsen till otillåtet när fyllon utan vare sig självdistans eller taktkänsla ragglar runt framför en liten scen utan hänsyn till att det finns andra i lokalen som kom dit för att se ett band spela.

Den sista döden som vi nästan dog var östermalmskidsdöden, men lyckligtvis hoppade de små terrorstekarna, eller grilljannarna om ni så vill, av stationen innan oss och vi kunde gå helskinnade hem och vårda minnet av Stockholms hittills snyggaste place to be! Så snyggt att vi båda vill besöka det igen, trots risken för hippies.

Bröllopstrams

Göran Hägglund säger att han i egenskap av politiker inte har någon åsikt om att kronprillan på amerikanskt manér vill bli förd till altaret av sin sparsamt intellektuella fader - konungen. Som privatperson tycker han däremot att Victoria får välja själv. Som fördomsfull mot Göran tror jag då att han innerst inne älskar idén, men det är en diskussion för en annan dag.

Okej. Jag brinner inte för den här frågan, men jag har några åsikter. För det första angående det här med att det är hennes bröllop och hennes val. Nej, det tycker jag inte. Hon tar hjälp av alla som betalar skatt när hon ska stå brud, då får hon räkna med åsikter när hon väljer att dra in amerikanska traditioner som vilar på kvinnans osjälvständighets axlar. Vill hon bestämma själv kan hon för all del dra en rövare till Las Vegas och bli både altarförd och vigd av kungen.

För det andra angående det här med att det är hennes bröllop och hennes val. Nej det tycker jag inte. Om svenska kyrkan, som hon utnyttjar för jippot, inte tycker att amerikanska traditioner som föser kvinnans värde åt sidan hör hemma i deras boning - då får hon faktiskt anpassa sig efter det. Precis som att Frallan och jag, vid ett otänkbart bröllop i ett kristet hus, skulle bli tvungna att tvätta bort pentagrammen från pannan och stryka de sataniska riterna från listan. Det handlar lite om respekt mot den man utnyttjar. Också.

I övrigt tycker jag att Annika Borg, sade allt som behöver sägas i Aftonbladet härförleden:
Man kan tycka att det är en liten fråga, men det är det inte. Det är en stark tradition, att kvinnan är myndig och att det är en överenskommelse mellan mannen och kvinnan. Symboliken när pappa leder in är att myndigheten går över från pappan till mannen. Att vår blivande statschef kan gå med på en sådan symbolik är ofattbart.

En öppen dörr...

... och vem är väl jag att neka mig själv att sparka in den?

Fredrik Reinfeldt, detta skarpsinne till statsminister, satt i SVT's soffa med sina blöta ögon i morse och besvarade frågor. Jag såg inte programmet eftersom att min omedvetna sovmorgon till tio över sju tog bort alla möjligheter till morgonnöje, men med hjälp av diverse nättidningar och SVT Play har jag ändå lyckats ta till mig det mesta.

Att alliansen har en relativt stor brist på feminister är ju ingen nyhet. Vi har till och med en jämställdhetsminister som i tid och otid brölar om att hon inte är feminist. Med någon form av knapphändig retorik vill de ändå ge sken av att de är för det här med jämställdhet. Missförstå mig inte nu, för i grunden tycker jag att Fritte är en mycket god retoriker, men alltså det här uttalandet som jag snart ska citera. Det är ju faktiskt dummare än Göran Perssons flummiga svar på när vi får en kvinnlig statsminister ("Någon gång i framtiden. Och då kommer det att ske helt naturligt". Åh! Tack!). Nå:

Fredrik Reinfeldts svar på frågan om varför man lägger så mycket pengar på manlig idrott och inte kvinnlig:

– Det finns anledning att analysera varför. Det är en poäng. Men idrotten är måna om att påpeka att vi inte ska lägga oss i.

För det första: vem är idrotten? Rimligtvis utövarna. Vad är utövarna? Rimligtvis både kvinnor och män. Ena gruppen får pengar, den andra inte. Gruppen som diskrimineras här, vill alltså inte att regeringen lägger sig i att de får mindre pengar? Sedär. En spontan fördom säger mig att det skulle vara precis tvärtom.

För det andra, och det säger jag med risk för att vara fjortispolitisk: Om idrotten (detta homogena ting) nu är så mån om att påpeka att regeringen inte ska lägga sig i, då kanske vi ska skippa det här med bidragen helt?

Nämen visst. Gruppen invånare i Bara är säkert också måna om att regeringen inte lägger sig huruvida de ska dela sina tillgångar med flyktingar. Så varför fega Fredrik? Var konsekvent och kör hela det logiska resonemanget fullt ut.

Men eller hur Microsoft Outlook? Eller ska jag säga Freudian Outlook?

Tydligen tycker stavningsprogrammet att det är helt okej att automatiskt ändra om "exjobb" till "sexjobb" när jag skriver mejl. Det tycker inte jag. Och jag tycker INTE om att tänka på att det var först idag, efter sex månaders anställning och arbete med exjobbare, som jag upptäckte det.

Måndag

Jag har sovit fyra timmar i natt. Det kommer säkert att göra under hos optikern när jag sitter med ögonen fulla av utebliven sömn. Egentligen är jag inte så trött som jag tror, men man ska inte underskatta den styrka ett vekt sinne har när det kommer till att övertyga om katastrofen runt hörnet. Och får man tro Vårdgudien så kan det faktiskt leda till en psykos i slutändan. Sömnbrist. Så det är väl bara en tidsfråga innan jag sitter där med glasögon tjocka som flaskbottnar, bitandes på en vrist, mumlandes på en schlager, hyttandes med en näve. Med tanke på hur äckligt det är med fötter är det väl förvisso bra att jag börjar med att bita av dem.

För övrigt hade jag helt missat hur synd det är om män när kvinnor misshandlas i heterosexuella förhållanden. Tack Aftonbladets kommentatorer för upplysningen! Och tack för att ni tog mig tillbaka till verkligheten. Hyste ett svagt hopp om mänskligheten där i morse, men det tvärdog lyckligtvis igen.

For those no longer about to rock, we salut you:

En så liten karl med sådana gigantiska mängder rock n roll i sig. Han lämnade jordelivet tidigare i dag. Jo, jo. Det var alltså det som avsågs när jag tramsade omkring med tarotkort i januari och fick upp döden som mitt kort för 2010. Att alla bra människor skulle vika hädan. Inte för att jag lyssnade på honom dagligdags, eller ens månadsvis nuförtiden, men det kändes ändå bra att han fanns där. Ifall jag skulle ångra mig. Och han var ju trots allt Ronnie James Dio.

Bilden överträffar inte verkligheten när det kommer till iittala, men det här är i alla fall det senaste psykofarmat på glashyllan. iittala essence champagneglas. Ja. Det blir ju helt enkelt till att skaffa sig dyrare varor när man äger sådana här, det fattar vem som helst.

Har för övrigt kommit hem från en classy helg i Örebro med brorsan och en låda vin tjatö av något slag. Är med andra ord alldeles för utvilad för att gnälla mer den här veckan. Det var ju bara en låda på två personer. Liksom.

Pescetarianism

På förekommen anledning en sådär två gånger i veckan vill jag bara säga att jag inte är vegetarian. Jag äter fisk och skaldjur och jag vet att det är jätteförvirrande för folk för i regel hittar man ju havsdjur även i grönsakslandet. Eller vänta nu. Det var det man inte gjorde ju! Vegetarian är alltså någon som bara äter saker från växtriket, oavsett vad somliga får för sig. Det hörs lite på namnet. Dit hör inte jag. Jag äter fisk. Och skaldjur. Därför kallar jag mig inte vegetarian, eftersom att jag inte är en. Det behöver inte du heller göra. Jag vet. Det låter så klart tuffare att ge sken av att vara true, men jag är så tuff i mig själv att jag faktiskt kan skippa lögnen i det här fallet.

Varför, brukar gemene carnivor fråga utan någon som helst känsla för hyfs och fason. Varför är det mer okej att äta något som plågsamt kvävts till döds istället för något som avrättas snabbt och smärtfritt med ett skott i pannan? Ja, man kan ju tycka att jag som aldrig någonsin på ett personligt plan lägger mig i köttätarens kost kunde få slippa den frågan - men det gör jag inte. Det kommer jag troligen aldrig att få göra heller, trots att det såklart vore önskvärt att den som äter både den kvävda och den avrättade individen ifrågasatte sitt eget val istället för mitt. Men köttätare kanske lättare får överdos av det där järnet som jag som inte är vegetarian tydligen inte kan få i mig på någon annan väg än genom landdjur. Något verkar det i alla fall vara som tokar till det där uppe i skallen.

I vilket fall som helst är det väl uppenbart varför jag väljer att äta något som har fått lida för att hamna på min tallrik? Jag hatar fisk så klart. Moral knallar inte automatiskt in på matbordet bara för att kon får stå orörd i hagen.

Dagen i korthet:

Vakna.
Äta lunch.
Svimma.
Få spasmer.
Ligga på sjukhus.
Ta EKG.
Vara frisk.
Åka hem.
Rimma. (Med ord. Inte skinkor.)
Svulla.
Dö en smula.

Kan inte säga att jag vill göra om det på ett tag.

But I know we can't all stay here forever, so I want to write my words on the face of today

Han svor vid sexton års ålder att han aldrig skulle bli trettio och fick rätt. Idag skulle han ha blivit trettiotvå, men döden höll med honom och satte stopp vid tjugonio. Så vi hyllar honom lite med en video va? Han fick kanske som han ville trots allt. Min första stora kärlek. Lika missförstådd som jag. Pyret.



En dag ska jag berätta för er om alla störda minnen vi delade här på jordelivet.

There's metal in the air tonite, can you hear it call. If you ain't got the balls to take it you can leave the hall

Men åh. Jag är en sådan tönt när jag åker tåg. Jag kände mig på riktigt som top of the notch när Manowar shufflades fram på spelaren i morse. Typ gjorde en svår min och kände mig missförstådd ända tills jag kom på att jag lyssnade på någon som helt utan ironi sjunger "If you're not into metal, you are not my friend". Då skämdes jag så mycket att jag ville skrika ut i vagnen att jag för i helvete bara lade in "Metal Warriors" som skämt. Men jag lät bli. Jag är 31 nu. Då får man faktiskt stå för det man går igång på. Och ja, i mitt fall är det tydligen när de här karlarna sjunger om att man bara är true om man älskar metal:

Jag kan sluta skratta åt att en gammal vän tyckte om Spinal Tap på riktigt nu. Manowar? Det är helt uppenbart att jag bär på så mycket mörker att jag går vilse i mig själv. Ständigt.

Romantikens hela väsen ligger i ovissheten? Pyttsan!

Jag hade inte tänkt säga något, men jag gör det ändå för det innebär trots allt att jag får gnälla. Frallan och jag var och kollade på LÄGENHETEN i onsdags. Vår lägenhet. Komplett med öppen spis och 3.90 i tak. Det är ju så klart ingen lägenhet vi kommer att få och det handlar inte om en krass inställning till livet utan om brutal fakta. Till visningen kom femtontalet personer som föll i total extas och dreglade omkring på de 85 kvadratmetrarna, fyllda av kreativa sätt att undanröja, säg, fjorton personer utan att lämna några spår. Vad gör man inte för en tvåvåningstvåa med ateljéfönster liksom? Jag kommer aldrig att kunna undanröja fjorton personer utan att bli påkommen och det är lite vad som krävs för att vi ska få lägenheten. Sannolikt är jag den som har kortast kötid. Det är inget jag bara tar ur den negativa luft som omger mig, utan något som jag räknar ut lite snabbt genom att veta att det här var den första visningen som Einar Mattsson tyckte att jag skulle gå på efter tre år i kön.

Ja man kan ju fråga sig varför vi gick dit över huvud taget eftersom att livet åter kommer att ge det som egentligen är vårat till någon annan, men lägenheten låg i Rågsved och vi förväntade oss väl inte direkt den sprudlande kärlek som knockade oss när vi gick in där.

Jag hatar att  berätta om lägenheter för folk av den enkla anledning att de flesta man berättar om lägenheter för blir dumpositiva. "Vadå plats nittio i kö? Det är klart att den blir er ändå!". Nej, vi blev inte ens erbjudna visning. Alltså. Det finns skäligt positiv och så finns det dumpositiv. Till den här lägenheten kan vi ställa oss skäligt negativa om vi tittar på fakta. Ändå har en överhängande del av de få personer som har fått reda på att lägenhetsvisningen ägde rum reagerat dumpositivt. Och vad leder dumpositivism till? Falska förhoppningar som slutar med tårar och total sorg. Därför kunde man ju hoppas på att den där sabla Einar kunde höra av sig nu och bara ta livet av den dröm som inte ens har rätt att leva. Jag menar, jag har redan bestämt var staffliet ska stå och då kan jag inte ens dra ett sträck utan att Grand Louvre känner sig kränkt. Vem vet hur långt mina fantasier kommer att gå om ingen sätter stopp för dem?

Idag kom jag till jobbet och fick ett offer I can't refuse. Typ en säkrad framtid. Och jag som var helt inställd på att de skulle meddela mig att kontraktet går till någon annan i november. Det här var ju bra.

Se så glad man blir om siktet är inställt på skit från början!

Glöm inte tandborsten.

Vissa saker, relativt nya fenomen, går tydligen rätt in i generna. Häromveckan fick jag till exempel veta att en av alla tusen saker som bevisar att det finns en biologisk skillnad mellan flickor och pojkar är att pojkar tycker om lastbilar. Jag inflikade att jag var personlig assistent åt en flicka som älskade lastbilar och traktorer trots föräldrarnas förtvivlade och inte särskilt snälla försök att få henne att leka med dockor. Sällskapet jag satt i tittade upp, först chockade över flickans intresse och sedan menande. Så klart att hon gillade lastbilar. Hon var ju UTVECKLINGSSTÖRD!

I vilket fall som helst så har lastbilar inte funnits i mer än hundranågonting år, men när de kom så gick de ändå direkt in i blodet på pojkar och nu är det helt naturligt att små, friska gossebarn (och utvecklingsstörda flickor) älskar dem.

Andra fenomen är gamla och försvinner tydligen helt och hållet. Ändå är grottmänniskostadiet inte alls ett ovanligt ess i rockärmen för den som vill framhålla att könsrollerna är naturliga. Smink och viljan att vårda sitt yttre är till exempel något som män har sysslat med i alla tider, men som liksom har försvunnit och tillfallit kvinnors territorium de senaste hundra åren eller så. Och under de här hundra åren, där lastbilen har blivit ett natruligt intresse för pojkar, så har det här med ett fixat utseende glidit så långt ifrån mannens kunskapsområde att det näst intill har upphört att existera. Aftonbladet har därför publicerat en artikel om hur män kan så kallat grooma sig innan partajet. Grooma ska inte misstas för grooming som är när vuxna karlar raggar småflickor över nätet, även om syftet med att grooma säkert kan vara detsamma för somliga.

Jag har uppfattat de flesta pojkar och män som jag har växt upp jämte som väldigt medvetna om sitt yttre, även om somliga har vägrat erkänna det. Antagligen har jag levt i total förträngning. Det har tydligen hänt så mycket under de senaste hundra åren att män har glömt de mest basala ting. Läs bara två av de tre tipsen som Aftonbladets reporter känner att män behöver lära sig:

• Matcha ansiktet med håret och ansiktshåret. Det låter skumt, men en klippning och en ansiktsfrisyr som är skapad för att passa just ditt ansikte kan göra enorm skillnad. Fråga din frisör – de kan det mesta om hår.

• Ta hand om munnen. Gula, smutsiga tänder kan ta ner vilket utseende som helst. Borsta regelbundet med blekande tandkräm och glöm inte tandtråden! 

 Jag trodde att det här med frisörer och tandborstar var något som alla fick med sig från uppväxten. How little did I know. Å andra sidan kanske det helt enkelt är så att det här med utseendefixering gör att män i högre utsträckning börjar bli utvecklingsstörda? Det har ju trots allt varit en tjejgrej i hundra av hundratusentals år.

Ungefär så roligt som det kan bli på ett kontor:

Det kom precis ett mejl till "Dear Johnson".
Johnson är slang för snopp.
Fniss.

Tidigt nittiotal och en topp som gör under för en redan dålig hållning.

Självdistans eller total förnedring? Skillnaden är hårfin. Hur som helst så var det så här jag såg ut när jag var fjorton. Som fräsiga fyrtiotaggaren Kicki, hungrig på en fartfylld kväll. Detta, mina vänner, var den olyckliga kombinationen av att vilja vara raffig och samtidigt följa strömmen som flödade direkt ur Beverly Hills 90210's oändliga källa av dålig smak. Notera tubsockorna. De var med all säkerhet nedstuckna i ett par spetsiga lågskor i brunt skinn. Still och klass!

Det här är min protest mot alla som bölar om hur jobbigt det var att vara alternativ när de växte upp. Jag anslöt mig inte till (den enorma) skaran alternativa förrän jag var femton. Såg det ut som att jag mådde bra innan dess eller? Jag hade för helvete singoallablus och tubsockar. Och var hora - enligt många av dem som inte kände mig. Men. Jag ägnade då, precis som nu, stor del av min tid åt Guns n Roses och alfapet. Som sagt: still och klass!

The OMG's:

Totally. To. Die. For.

Varför finns inte sådant här i damstorlek 38 och varför sitter inte ett par sådana här på en karl nära mig? Livets ständiga små orättvisor.

Bad obsession

Okej. Jag är en brukare av en enorm mängd fula ord. Även om jag inte hade varit det hade jag fortfarande haft svårt att hålla med om att fula ord blir ännu fulare när tjejer använder dem. Fula ord är fula ord och jag tycker att fula ord är fräsigt. Jag har fått höra en ansenlig mängd gånger under mitt tidigare självvalda singelliv att om jag fortsätter att prata som jag gör kommer jag aldrig att få en kille. Oh noes! Att inte få en kille var kanske inte själva poängen med svordomarna, men om svordomarna nu höll karlarna borta så var det under den här tiden en enorm bonus i mitt liv - ty jag var icke intresserad av samkväm. Nu visade det sig emellertid att det inte hjälpte att svära. Jag har ju Frallan, mind you.

Jag har aldrig svurit extra mycket för att jag inte får i vuxen ålder. Jag gör det för att det råkar falla sig så. En gång råkade det falla sig så såpass mycket att det blev en punkt på ett möte på ett gammalt jobb. Tydligen svor jag så till den grad att min kollega gick hem till sig och svor så mycket att barnen tog efter. Jag hävdar fortfarande att det inte är mitt fel om andras sinnen präglas av svag motståndskraft.

Hur som helst. Även om jag själv inte gör det som en demonstration mot hela "fina flickan"-prylen, så förstår jag somliga tjejer som använder ett grovt språk som en provokation mot rådande stereotypa föreställningar. Det stör mig inte alls. Jag tycker snarare att det är upplyftande med lite karaktär i språkbruket, men det kräver en viss finess om en provokation ska få ett genomslag och inte bara bli fånig. Som när en gammal bekant till mig pratade högt om sina underlivsbesvär när vi var på café med motiveringen att folk blev äcklade bara för att hon är kvinna. Nej inte enbart därför. Jag vill inte ha infekterad kuk till kaffet heller. Inget av det blir i den situationen ett politiskt statement för mig. Det blir bara trams.

Jag har trillat över ganska många frispråkiga bloggar om sex skrivna av kvinnor, men inte en enda skriven av en man. Jag anser förvisso inte att kvinnor och män är såpass sexuellt jämlika att det går att jämföra rätt av när någon har bloggat om sex ändå. Men de tjejer jag har läst som gör ett politiskt statement genom att skriva om hur de fingerknullar sig själv alternativt hur många fittor de har slickat når inte fram till mig. Väldigt sällan handlar det om kuk i de här sammanhangen. Slump eller medvetet val - jag vet inte. Jag vet bara att jag är så jävla ointresserad av folks underliv och vad de gör med dem oavsett på vem de sitter om det bara är själva språkbruket som är kontentan. Jag tänker inte "åh stark kvinna som tar för sig" när jag läser fingerknulla. Jag fastnar bara på att det känns så satans ansträngt, för det är så förtvivlat få människor som kan använda sig av det ordet utan att det tar fokus från hela texten. Ha sex och skriv om det för all del, men ska jag vilja läsa det så måste orden ha innehåll och inte enbart stå där som posörer. Du kan inte bara skriva fitta, eller för den delen kuk, och tro att det bär upp hela texten. Det krävs ganska mycket av dig som författare om inte ordet ska ta över dig totalt. Tyvärr, måste jag tillägga, eftersom att flera av de texterna jag har läst egentligen är tänkvärda bakom dumprovokationen.

Tantsnusk

Det finns en mycket irriterande föreställning om att jag som feminist blundar för att män också lider i vårat samhälle tillika i en patriarkal struktur (även om de flesta med den irriterande föreställningen inte har koll på att det är en sådan). Det gör jag inte. Jag är ytterst medveten om det, men ofta hinner jag inte komma till de resonemangen efter att jag på ett eller annat sätt har avslöjat att jag är feminist. Först måste jag nämligen gå in i en dagisdiskussion och förklara att feminism inte handlar om manshat. Även för människor som i övrigt beter sig som tänkande individer. Om ni tror att det är tröttsamt med folk som envisas att stå på fel sida i rulltrappan så är det inget mot hur tröttsamt det är hamna i diskussioner om jämställdhet med människor som har bildat sin uppfattning om feminism från Aftonbladets rubriker.

Därför hade jag tänkt att ta tillfället i akt och använde den otroliga kreativitet som mina bakfyllor ibland mynnar ut i till att skriva några rader om kvinnlig sexism. Det är nämligen ett ämne som väldigt sällan tas upp av någon och just där i debatten kan jag ha förståelse för de män som sätter sig på offensiven och säger "men det är faktiskt inte så lätt för oss heller". Nej tro fan det. Även om kvinnor i större utsträckning behandlas som objekt är det en mycket vanligare inställning att män ska uppskatta när de objektifieras. Ett följsamt punggrepp från en okänd näve ska liksom i första hand ses som en komplimang. Frustrationen när jag själv utsätts för sexism är total, men jag vet i alla fall var jag kan vända mig för förståelse. De flesta kvinnor jag känner har själva utsatts för det och det finns inga problem med att prata om det öppet. De flesta män jag känner som har utsatts för samma typ av behandling säger att de inte ens vågar ta upp det.

Det är en fruktansvärt unken situation med ett tragiskt svagt ljus över sig. Dock inte ett så svagt ljus som jag trodde när jag först googlade begreppet kvinnlig sexism. Den alltid lika fantastiska Elin Grelsson har nämligen alldeles nyligen skrivit en helt och hållet förträfflig krönika om just det här som jag tycker att ni alla borde läsa. Den sammanfattar precis var jag står i debatten:

Jag är inte per definition emot objektifiering i alla lägen. Men någonting måste ha gått snett när män förväntas tåla det som en kvinna skulle kunna anmäla som sexuella trakasserier. Det kan inte stå rätt till när män håller tyst på en arbetsplats där de dagligen känner sig kränkta utifrån sitt kön eller där det inte är mer än rätt att kvinnor får höhöskratta och objektifiera. Ladies Night och rätten att tafsa är i varje fall inte min revolution.

Word to you Elin!