Vinden har vänt

Idag blev jag påmind om vad kärlek är. Efter en veckas sjukdomsrelaterad vrede och två dagar av innesittande fick jag veta det precis innan jag traumatiserade grannskapet under en promenad till affären.

Inställd på att möta döden, lidandet och pöbeln utanför lägenheten, rafsade jag fram mina semi-myggjagare ur en låda. De har stått på vinden hela vintern och jag hade ganska låga förväntningar på hur de skulle ha klarat den behandlingen. Jag tyckte nämligen att jag hörde dem sucka franskt från sin plats när jag rafsade omkring efter glas till vår adventscocktail i december. Men de såg oväntat fräscha ut. Väldigt, väldigt fräscha faktiskt. Det tog en stund men sedan gick det upp för min febersvettiga hjärna att Frallan måste ha putsat dem innan de packades undan för säsongen. Inte bara putsat! Han har dessutom knölat in små påsar i dem så att de har behållit sin form. Åh. Det ÄR ju kärlek. Rörd till tårar hukade jag mig ner och strök ett flottigt finger över ena skon. Det tog ungefär två sekunder innan Sabbat kröp upp i min famn och körtlade lite ömt mot min jacka. Körtel är om möjligt ännu mer kärlek än putsade skor tänkte jag och blev lite salt på kinden.

Alltså livet med dessa två gossar. Det finns inte mycket som slår det.

Jag mår dåligt

Inte bara av feber och ledvärk, utan även av människor. Och människor som får mig att må dåligt försvinner inte av Ipren.

Tyck synd om mig.

En sak ska folk ha väldigt klart för sig och det är att när man spelar på betapet.se och vinner över någon som helt uppenbart inte har fått fler än tre sketna vokaler och dessutom blivit sittande med Z när det inte går att byta brickor längre och därför kommer att få tio helvetiska poäng minus bara för den fula bokstaven (som egentligen är snygg), då heter det fan inte tack för en god match. Då heter tack och inget mer. Det finns inget gott i en match där spelet har konspirerat mot den ena spelaren, och det är inte det minsta trevligt att skriva det heller. Det är fånigt, för om man skriver det visar det bara att man inte har koll på något, för det har helt uppenbart varit en usel match och det ska inte förloraren ha tack för utan tönten som har programmerat spelet. HÖR NI DET???? Slump my ass. Någon ville att jag skulle förlora!

Komplexiteten hos Magdalena Ribbings frågeställare får mig att tappa fokus på allt ibland.

Jag vill börja med att säga att jag har förlåtit Magdalena Ribbing nu. För någon vecka sedan hade jag en beef med henne (som hon möjligen var helt ovetande om).  Kanske var det en fråga om kreativt tänkande från hennes sida, men hon svarade på något helt annat än det jag skrev till henne om och bara det i sig var oerhört irriterande. Till råga på allt så var svaret osympatiskt och helt utan den finess som gör henne älskvärd. Ja det var inte långt ifrån att jag anmälde henne till kränkt.nu, men jag lät bli. Hon får trots allt en hel del dumheter skickade till sig, och det kan inte alltid vara lätt att hålla isär begreppen. Den gruvliga hämnden på hennes tarvliga ton blev därför enbart att skippa hennes spalt fram till idag då jag såg rubriken ”Markera mot enkönsvigsel” . Åh en sådan källa till att hata mänskligheten tänkte jag och hoppade raskt in för att ta del av debatten.

Nu har Magdalena varit väldigt förutseende och löst problemet med hatkommentatorer (som säkerligen drabbar både frågeställaren och homosexuella i det här ska tilläggas) genom att bara släppa igenom kommentarer i ”vettig ton”. Och även om det tog udden av det som hade kunnat växa till oanade höjder av ilska hos mig och oavsett var någon drar gränsen för vad som är vettigt så var det med alla säkerhet väldigt klokt gjort. Det kan nämligen aldrig vara bra att släppa loss pöbeln på en fråga som lyder exakt så här:

Fråga: Vi har blivit inbjudna till ett så kallat "gaybröllop" på min mans sida av släkten. Kalla mig gärna konservativ men jag anser att äktenskapet är något som är förbehållet mannen och kvinnan. Hur markerar jag min ståndpunkt på ett vänligt sätt utan att såra bröllopsparet?

Så många motsägelser så lite tid! Det finns en del att säga tänkte jag och öppnade upp för ett nytt inlägg här, men jag lyckas verkligen inte komma någon vart. Jag har försökt att få till något finurligt under alla mina raster idag, men fastnar hela tiden vid kombinationen av det tydliga behovet att de som gifter sig ska få veta att de gör fel tillsammans med den underliggande omtanken i att vilja göra detta på ett vänligt sätt utan att såra bröllopsparet. Dessutom blir jag på gränsen till förtvivlad över att det existerar någon som är så förtappad att den tror att det går att markera en sådan här ståndpunkt utan att den som får höra det tar illa vid sig. Är det tänkt att det ska finnas en fungerande vänskapsrelation efter det här? Ja men fan vad äcklig du är som gifter dig med någon av samma kön, det tänker jag inte vara med om - men du kan väl komma över på en kopp te efter bröllopsresan, vännen? Alltså. Nej. Jag kan inte ta mig ur den förvirringen som det här skapar. Det blir bara för mycket för mig att hantera under de få pauser en arbetsdag erbjuder, så jag gör det enkelt för mig och snor en av de publicerade kommentatorerna apropå hela företeelsen att vara emot samkönade äktenskap:

"So let me get this straight - Larry King is getting his 8th divorce, Elizabeth Taylor is possibly getting married for a 9th time, Britney Spears had a 55 hour marriage. Jesse James and Tiger Woods are screwing EVERYTHING, yet the idea of same-sex marriage is going to destroy the institution of marriage?? Really? REALLY??"

Ridå.

Misstaget att tänka positivt:

Det straffar sig att lyssna på Queen på repeat. Inte minst gick detta upp för mig varenda förbannade gång som jag vaknade med "Don't stop me know" tvångsmässigt ringande i huvudet i natt. När jag sedan gick upp, satte straffet sin prägel som ett maniskt nynnande till alla mina morgonrutiner innan jag skulle hemifrån. På vägen till tunnelbanan tänkte jag att nu får det fan vara nog, men Queen gav inte upp. Till slut, någonstans vid Liljeholmen, tänkte jag att det ändå var tur att det inte var "Jag hade en gång en båt" som hade satt sig på hjärnan. Big mistake. Nu sitter jag här med ett jävla segel, ruff och köl och hatar livet innerligt. Yet again.

Fy fan så lumpet.

Frallan lyssnar på sin "långt ner i halsen"-musik så högt att det överröstar alla mina försök till glädje. Är det konstigt att jag har förlorat på alfapet hela den här förbannade morgonen?

Jo jo. Där fick han så att han teg.

Please stop me now, I'm not having a good time

Nu när den där slick back-Jonas har bedragit lillprillan Madeleine hoppas i alla fall jag på att nästa rubrik i kvällspressen handlar om att han är sexmissbrukare - Svea rikes svar på Tiger Woods och Jesse James. Men det kanske bara är i USA som bedragaren kan gömma sitt ansvar bakom den diagnosen? I Sverige är det väl vanligare att den som olovligen har sprungit i annan gård lägger ansvaret på andra parten, eller uppfinner en alternativ förklaring till varför det inte var otrohet. Som en forna ytligt bekant uttryckte det en gång "Men alltså, det var faktiskt inte otrohet. Hon tog den ju i munnen." Såklart!

En annan favorit, som brukar användas av de som kallas alternativa, är att skryta om sin öppna relation offentligt men glömma att ta upp det med sin partner. Och sedan, när allt kommer fram så som otrohet plägar göra, får den bedragna höra att den är så patetiskt normativ. Ah, våga vägra ansvar. Det måste vara så jobbigt det där, när det rycker så hårt i de nedre regionerna att det inte ens går att ställa till svars för. Nej. Tacka vet jag folk som i alla fall står för vad de gör. Även om jag inte vet om Jonte egentligen känns mer sympatisk om han hoppar ut i pressen och säger att "ja, jag var så till mig i brasan att jag tappade all respekt för Madeleine".

För övrigt är jag inte alls frisk idag. Jag ligger hemma och försöker leva med fiktiv sand i alla organ samtidigt som jag läser Aftonbladet (hence slick back och lillprillan). Det tillsammans med Stockholms bostadssituation (tillika min och Frallans) gör mig så deprimerad att jag måste lyssna på "Don't stop me now" med Queen, på repeat, för att ens minnas hur glädje känns.

Precis som att du hade älskat livet om någon satte på dig en lila sele:

Thank God Its Fräcka Fredag hörrni:

Min första skampåle

Här är ett minne av tusen i sitt slag ur mitt liv:
Sju år gamla satt jag och min compadre, Sara, på vår avdelning och färglade feta hundar som vår fritidsledare hade ritat till oss och de andra barnen. Sara var ett A-barn och min stora idol. Hon var bäst på allt. Framförallt var hon stadig på handen. Det skulle vara mycket synd att säga att jag var det, men det brydde jag mig inte så mycket om. Alla mina hundars kroppar fick någon form av art deco-dimma runt sig som jag tyckte var rätt fin. Jag gjorde trots det mitt bästa för att hålla mig inom linjerna (se det gärna som en metafor för all del), men lyckades föga.

Det är tyvärr så att det sällan hjälper att göra sitt bästa (lär era barn det för helvete). Är du inte bäst från början kan du faktiskt ta och skita i allt, annars dyker det upp någon med ett överdrivet intresse att peka ut dina brister. Det var den lärdomen jag fick av livet den här dagen. Bland andra.

Åter till konsten. Fritidsbarn av alla de kön var snabbt framme för att, påeldade av fritidsledarna, sätta igång en lynchmob light. Det vill säga att alla delade med sig av sina ovälkomna åsikter trots att de flesta av dem gick ut på att håna ett sjuårigt barn tillika en frejdig vän som tyvärr råkade vara förtjust i Christer Sandelin, Joey Tempest och den där obehagliga killen med brunt hår i Modern Talking. Nej, jag var inte direkt ett HBT-barn. Kontentan, hur som helst, gick i stort ut på att Sara ritade som en RIKTIG tjej (det vill säga fint) och jag ritade som en kille (det vill säga lumpet). Jag spelades ut mot min idol och tilldelades alltså mitt livs första skamkuk. Och något som känns relevant att tillägga är att de som skrek högst om mitt plötsliga könsbyte var, tvärtemot fördomen om elaka flickor, pojkarna.

På åttiotalet (liksom nittiotalet och även idag på mindre utvecklade platser) var det helt okej för fritidspersonal att få en illa dold aha-upplevelse till den här typen av kritik från minderåriga. Tyvärr. Min reaktion blev att vid relativt unga år inse mina totala begränsningar som människa samt att hastigt dra händerna mot halsen i en tyst rörelse för att dölja klumpen som växte där. Så mycket visste jag att om jag visade att jag tog åt mig så var det lika med att jag visste att jag var kille egentligen. Dålig tjej alltså. JAG tyckte egentligen att jag hade varit så bra som jag kunde vara. Inte minst var jag nyskapande. Hallå! Alla andra barn höll sig ju innanför linjerna. Mina teckningar kunde man i alla fall skilja från pöbelns! Att handen ryckte till precis vid varje linje var dessutom helt omöjligt att kontrollera. Och jag brydde mig inte om det förrän det ledde till att alla killar skulle gifta sig med Sara på rasten för att hon var TJEJ, medan jag fick stå och skämmas över mina maskulina drag vid klätterställningen. De andra tjejerna ville absolut inte bli smittade så de vågade inte komma nära.

Det här tyckte fritidsledarna var helt okej på åttiotalet. De tyckte också om leken Pesten som gick ut på att någon, ofrivilligt, blev utpekad till pestbärare. Helst någon som inte var med om leken från början. Resten av rasten gick sedan ut på att utpekarna undvek pesten. För ett oförstående barn innebar det att äcklade skrik på avstånd blev det enda sällskapet fram till rastens slut.

Den här rasten, den här dagen, stod fritidspersonalen och hummade lyckligt mot mig från fönstret. Kanske tänkte de att det var trevligt att jag hade pest. Själv stod jag ensam, förvirrad och tårögd några meter ifrån en blå hink som jag inte vågade ta i. Den kunde ju användas emot mig i en tid då blått i allra högsta grad var en färg för pojkar.

När jag var sju år ledde alltså min bristande estetiska ådra till en mindre könskris tack vare ett gäng härliga fritidsledare som hellre höll fast vid könsföreställningar än barns rätt att vara individer. Jag kände mig fejkad, men jag förstod inte riktigt varför och den känslan höll sig kvar till... ja det ska ärligt sägas att den fortfarande dyker upp under sämre dagar. Inte ens 60 poäng genusvetenskap kan tvätta bort åttiotalets könspräglade uppväxt helt och hållet.

Det här enskilda exemplet var så klart ett trist läge just då, men det står inte ensamt som livspåverkare i mitt fall. Jag har fått en skamkuk så många gånger att jag snart tror att jag kommer att få en utväxt på riktigt. I alla (tydligen helt otroligt viktiga) jämförelser med andra tjejer har jag alltid slutat som killen, och killen har aldrig stått för något bra i det här sammanhanget. Killen har alltid varit hon som är så dålig att hon inte ens klarar att vara tjej (inte att förväxla med pojkflickan som anses bra för att hon väljer att inte vara tjej). 

Så går det när man ritar utanför linjerna eller råkar skrika för högt eller gör något annat som inte tillhör bilden om hur könsdelarna man fötts med ska gå ihop med hela ens beteende. Då byter man plötsligt kön. Och ÄNDÅ finns det människor som bara tycker att pojkar ska få vara pojkar och flickor, flickor och att vi ska låta könsrollerna vara i fred. Vad är det exakt i rollerna som ska bevaras? Låt barn vara barn. För i helvete.

Totally win:

att jobbet på en institution under arkitekt och sammhällsbyggnad gör att min avdelning kan resa till Wien i höst, titta på gamla hus, besöka vingårdar och sedan kalla allt för en studieresa och få det betalt. Alltså. TRIPPELWIN!!!

Skit!

Uttrycket "snuvad på konfekten" får sig sannerligen ett ansikte när jag hittar Dale Cooper som actionfigur, kontaktar vänner i actionfigursbranschen för att få tag på ett ex och får veta att INGEN hittar den NÅGONSTANS i hela världen. Vad var det för mening med att få ögon på figuren från början då? Vilken oerhört lumpen tease.

Titta på de här utan att dö och förklara för mig varför i helvete jag inte kan få ha en utter:

Kolla som de levererar! Lirare!
Så. Sjukt. Söta.

Jag är i Satans våld. Så många bitar faller på plats:

Det är till Hägerstensåsen ni ska gå om ni vill veta sanningen. Det var i alla fall där jag hittade den här för två år sedan. Genast kände jag att alla mina år som icke troende har fått mig att gå miste om så mycket. Fler taktiker att skrämma barn med, bland annat.

Självdistans?

Hell no! INTE under Youth gone wild.

Är det inte lite sjukt ändå, att jag vid den här tiden i mitt liv tidvis plågades av känslan att jag var ett guppande fläskberg med helt fel proportioner på alla kroppsdelar? Mina överarmar kändes som gropiga mat-tants-armar och underarmarna som fragila stickor. Dubbelhakan var som en fylld vattenballong på en alldeles för liten skalle. Jag upplevde mig som så konstig att jag ville be om ursäkt till alla vars blickfång jag hamnade i. Även om mycket handlade om att jag bodde med en på det hela taget psykiskt utvecklingsstörd människa, är det sådana minnen som får mig att må bättre över mina tits and ass nu. Trots att de har gjort the big no no och blivit både större och halkat längre ner. Den här bilden är så talande för att jag helt uppenbart har spenderat så mycket onödig tid på att inte tycka om något som det inte var några större fel på och jag är inte intresserad av att göra det längre. Jag vill ha mindre seize the fat och mer seize the day.

Det är så jävla skönt att ha kommit ur det där. När jag var yngre gick delar av mitt liv ut på att leva upp till ideal jag egentligen föraktade, och när jag inte mådde dåligt över att jag inte nådde upp till dem kände jag mig usel som inte var nöjd med mig själv. Jag levde på allvar med känslan av mindre värde om jag inte såg ut på ett visst sätt, samtidigt som jag umgicks i rabiata kretsar där man inte fick bry sig om sitt utseende offentligt. Vilket var en löjlig dubbelmoral eftersom att de som satte reglerna var otroligt medvetna om precis allt de hade på sig. Glöm att jeanspunk inte handlar om fåfänga.

Hur som helst. Visst är det fortfarande en viss kamp att trivas med sig själv och visst drabbas jag ibland av fettskräcksdagar, men jag har vuxit ur de flesta av de där idéerna nu. Och kommer det någon som försöker sätta dem i mitt huvud igen, bryr jag mig mer om att jag står framför en idiot än att jag inte duger. Jag gillar det med att bli äldre. Perspektiven läggs om. Lite fler rynkor, lite mindre bullshit. Typ. Dessutom har huvudet hunnit växa ikapp resten av kroppen. Proportionerna är på plats och jag tycker för det mesta att jag är rätt tjusig. Även om lite av vattenballongen dallrar lojt under hakan.

Alltså det är ju väldigt trevligt att leva med en person som också har en faiblesse för att efterfesta på white russians när de egentligen inte behövs. Men någon jävla gång skulle det vara ännu trevligare om han bara sade nej, vi skiter i det här i natt. Typ om han hade gjort det igår. Så att jag slapp att sitta här och må som ingen någonsin har förtjänat. Vi kunde väl ha skålat för Peter Steele i samarin och vatten istället.

AJ. Mitt huvud faller av här borta.

Det är en viss tröst att veta att han måste jobba under de här omständigheterna idag. En viss tröst. Men jag är ändå inte helt nöjd.

En ytlig eftermiddagsanalys innan vinet

Jag ska ärligt säga att jag först blev lite stött när min ena doktorand missade att jag sade "i den delen av Kina som du kommer ifrån" och gav mig ett surt svar om att det är ett ganska stort land, fyllt av olika människor och klimat. Vad fan. Jag är ju politiskt korrekt och tänker på sådant där för i helvete och så ska jag anklagas för att vara pöbel. Hu. Sen skämdes jag över min grinighet när jag efter en kort analys insåg att den där typen av direkt irritation som jag fick av honom, bara uppstår efter för många möten med för tröga människor under för kort tid. Jag kan också reagera med blixtsnabb vrede när någon börjar prata om vad jag äter, vad jag har på mig eller för den delen om min könstillhörighet. Åh så typiskt mig att jag gjorde så, jag som är tjej. Blä.

Det måste vara så enormt tråkigt i vissa avseenden att komma hit eller leva här och se ut som om man kommer någon annastans ifrån. Speciellt när man måste stå som representant för ett helt, ganska så stort, land HELA tiden. Det måste vara precis lika skittråkigt som jag upplever det när jag för höra att jag gör saker för att jag är tjej och inte för att jag är jag, eller när jag förväntas ha koll på "sånt tjejer gillar". Vad fan är det liksom?

Någon gång ibland får man ta att folk är dumma eller snubblar på ett ord, men inte jämt. Får man utstå för mycket dumheter hela tiden får man faktiskt lov att fräsa ifrån för snabbt ibland.

Jag är inte stött längre.

Everything dies

Jaha. Så då blev ryktet till en sanning. Peter Steele är död och jag sörjer en av de djupaste rösterna i min skivsamling samtidigt som hjärtat brister en aning. På riktigt. Musiken han gjorde har trots allt varit ett mer eller mindre frekvent inslag i mitt liv sedan jag var en sjuttonårig, bekymrad och på det hela taget vresig liten person. Och den har hjälpt mig i så många situationer. Till exempel när en ganska snäll pojkvän gjorde slut på det inte alls snälla sättet: att supa sig full på en kvart och dumpa mig på krogen efter tre år. Då, blott 23 år gammal, skapade jag ett av mina vackraste minnen tillsammans med Peter Steele när jag efter en natt i tårar väckte mitt nyblivna ex dagen efter med Everything Dies på så hög volym att jag sabbade ena högalaren i samma rum som han låg och sov. Det var sannerligen en bonus att veta att han var bakfull och hatade Type O Negative. Jag hade gärna lagt in den låten igen eftersom att den är så talande och uppenbarligen har gett mig så fina stunder, men youtube låter mig inte göra det. Så det får bli den här istället:

Mother hell noooooo

Om det är sant att Peter Steele har gått och dött av ett hjärtfel (man vet ju aldrig med människor som har fejkat sin död några gånger tidigare) så är det en sådan total unsatisfactory att jag nog får ägna resten av mitt bloggande åt den här karln. För allt tid framöver. HUR kan han göra så här? Den enda mannen som är attraktiv trots synliga muskler. Vi har ju en beef över en limpa bröd som han kastade i huvudet på mig under en konsert 1998 och den går inte att reda ut om han är död. Jag går inte med på det här. Type O Negative har följt med mig för länge för att jag ska klara av ett liv utan dem. Peter, gör inte så här! Sluta med tramset. Nu!

Hurv.

Pilgrim skickar reklam om sin nya smyckesserie "Flower Power" och Ellos har tagit in batik i sin sommarkollektion. Det går utför mina vänner. Snart får vi inte plats i tunnelbanan för alla barfotabarn, nedkräkta i blommor och kulör som försöker frälsa världen med en skål bulgur. Som om inte majblomman vore nog.

Istället för att gå ut i solen på lunchen:

Leta inspiration till en framtida familj på Akward family photos:

1.
2.
3.

Nummer tre ligger tveklöst på plats ett, mycket tack vare det onda barnet i mitten och samtliga flickors fräcka variant av mammas frisyr (alltså, meningen och hela nöjet med barn är väl att göra dem till strängt uppfostrade kopior av en själv?), men eftersom att Frallan säkert vill ha ettan (på riktigt) så får vi nog kompromissa oss till att bli den mänskliga lotusen. Pax för att köpa spandexdräkt i laxrosa efter jobbet!

Morr.

Blogger har av någon otroligt dum anledningen inte sparat mina påbörjade inlägg. Jävla skitsystem! Hur ska jag då kunna förse nätet med genomtänkt gnäll? Jag är för gammal för att tänka snabbt. Jag måste få spara vissa saker och gå igenom dem senare. Det är en konsekvens av att vara över trettio men full som fjorton på helgerna. Om det inte vore för att den är så satans bra hade jag tillägnat Blogger, liksom studentoverallerna som lyssnade på progg vid tunnelbanan i morse, den här låten. Tyvärr förtjänar varken Blogger eller overaller bra musik (vilket de senare tydligen har fattat. Fy fan vad jag hatar progg.), men jag spelar låten ändå. Till alla som inte förtjänar den, men som ändå borde veta var de förr eller senare hamnar om de fortsätter att vara tramsor.

It's all the Sami, only the names change Will

Dagens happening, jo jag tackar! Enligt Statcounter har någon kört Google translate på min blogg. Det innebär att någon har ställts inför den här meningen:

I can fuck with the SCUM Manifesto if I have to face this again.

Helt inom ramen för all logik är det så "Jag går fan med i SCUM-manifestet om jag tvingas utsättas för det här en gång till" översätts. Först skrattade jag hjärtligt, rått och länge. Efter det infann sig en vag lättnad över att jag inte skrev om något farligt gäng som tycker om att söka upp folk som förnedrar dem i bloggar. Sen kom jag på att jag kanske hade gjort det i alla fall, varpå jag i ett falsett-fniss backade mot dörren och låste. Nu sitter jag här och gnager på en knoge medan jag kastar vilda blickar över axeln (eller axelen om du är skåning).

För övrigt sjunger Bon Jovi om samer för någon Will, om du frågar translatorn som översätter precis allt som översättas kan. Med andra ord kan vi ta en stund att betvivla en eventuell utrikisk framgång för den här bloggen. It is clear that you lose focus in the face of Danish truths, som man säger.

I juni är det dags igen.

Och detta trots alla vänliga själar som har varnat mig för att tatueringar finns där livet ut. Det kan jag tala om att barn i regel också gör, och ångrar man sig där går det inte ens att komma runt problemet på laglig väg. Så ett noll till mig, suckers!

At the end of the smile, theres a laugh and a half

Här satt jag och var tjurig över att påfågeltoppen från Tradera visade sig vara designad för folk utan tits and ass, när radion plötsligt började spela en hederlig gammal folkölsdänga från när jag var ung:

Det är klart att man tappar fokus när man ställs inför danska sanningar. Ack du ljuva folkölsdoftande ungdom med Super Mario 3 och More power ballads. Vad var det som hände egentligen?

Okej. Kan vi bara komma överens om att det är ett skitdåligt argument att komma med "Vadå? Jag skulle bara bli glad om någon tog mig i häcken!" när någon har blivit tafsad på? Jag kanske älskar att ha ett okänt finger upp i röven, men det betyder inte att jag klappar dig uppmuntrande på axeln om du får det - ännu mindre ger dig det (och det här är ENBART ett exempel. Tack.). Som förövare är det faktiskt alltid bäst att fråga om lov innan istället för att skylla sin oförståelse på egna önskningar.

Gubbäckel, the sequel

Vissa saker är lite sjukare än andra. Till exempel att jag sitter här och känner mig tacksam över att jag aldrig har blivit tafsad på i en arbetssituation. Jag känner mig på riktigt genuint mer tacksam över att jag inte har en girig hand på häcken just nu, än att det inte är krig i Sverige (utifrån perspektivet att jag precis har läst om sexuella trakasserier på arbetsplatsen). Egentligen borde alla grader av sexuella trakasserier vara ett så osannolikt fenomen att det inte ens behöver finnas med i beräkningarna för den enskilda individen. Precis som krig i Sverige. Men efter allt vad jag har varit med om, både i och utanför arbetslivet, kan jag inte lita på att det inte kommer att hända. Otillbörlig, fysisk handpåläggning i arbetssituationen alltså.

Det kom in ett brev till Magdalena Ribbing förra veckan från en tjej med lite annan iställning till livet än jag själv, kan jag konstatera. Hennes "snälla" kollega har börjat pillra på henne lite mer än han borde. Magdalena inser snabbt att tafsning pågår. Däremot är hon inte särskilt insiktsfull när hon ger kvinnan rådet att bära kläder som täcker huden så att det inte finns någon öppen yta att tafsa på. Ska det vara så förbannat svårt... För det första så är det inte offrets ansvar att klä sig så att människor som inte kan uppföra sig börjar att uppföra sig. Mild skuldbeläggning där, Magdalena.

För det andra så spelar det ingen roll om hud syns eller inte - ett gubbäckel är ett gubbäckel oavsett. Precis som att hundar juckar på den de anser har lägre rang, äcklar sig vissa gubbar mot kvinnor oavsett vad de har på sig. Möjligen med en förhoppning om att de ska anses som mäktiga och attraktiva. Det enda som hjälper är att sparka bort dem. Bildligt eller bokstavligt, välj själv.

I övrigt hade väl Magdalena ett rätt okej förslag på hur problemet skulle lösas. Genom att direkt visa att handpåläggning inte är okej. Det är något de flesta kommentatorerna också håller med om. De flesta. Inte alla. Jag hittade nämligen en av de dummaste kommentarerna i MANNAMINNE på det här inlägget. Det är så dumt att jag tror att människan som har skrivit det är besläktad med Ola Rapace:

och så blir Svensken ännu ensammare och mer avskärmad....
Lina, 11:21, 1 april 2010.

HERREGUD!!! Om det är "typiskt svenskt" att inte vilja bli tafsad på så är jag den första att köpa en "Stolt svensk"-tisha, ska ni veta.

Lost in translation

Jag vet inte vad som var värst för min kära kinesiska doktorand under vår introduktionspromenad kring campus. När min kollega försökte förklara det mesta av den kinesiska maten som serveras på restauranger här som "food for the white man" eller när jag försökte förklara att mat-ägg inte är befruktade genom att säga "But it's not a living egg, it has never been near a cock.". 

Man kan tänka att han tar sina promenader själv i fortsättningen.

Jag begär inte att ni ska förstå...

... men det är faktiskt mer än dödligt irriterande för oss i kontorsbranschen att post it-lappar inte görs med ett klister som fäster på pärmar och plastmappar. Varje dag svär jag över det här. Varje dag. Och vem hör mig? Ingen. Ska det vara så förbannat svårt?

Gubbäckel.

Typisk sak jag tröttnar på ganska snabbt. Snabbare och snabbare faktiskt. Man har ju varit utsatt för en del som så att säga har slitit på smärttröskeln. Lite för närgågna män, lite för lite respekt för den personliga sfären, lite för mycket fokus på kropp. Ofta diffust, men alltid enormt äcklande och förminskande. Och det räcker nu. Jag går fan med i SCUM-manifestet om jag tvingas utsättas för det här en gång till.

(Jag har varit med om ett tantäckel också faktiskt, men eftersom att jag lever i den starka övertygelsen om att kvinnor och män lever på olika villkor får hon inte vara med här. En människa utgör ingen norm i mitt liv. Därmed säger jag varken att hon är ursäktad eller att hon inte får ett eget inlägg längre fram.)

En gång i tiden utsattes jag för en karl i chefsposition som, efter att han hade förstått att jag inte var lesbisk, började att ge mig komplimanger för mina kläder. Jag råkade säga tack (oerhört flirtigt av mig, jag vet)  och blev efter det kallad för "gumman" i två mejl. Genom att ignorera det måste jag ha bjudit ut mig, för strax efter "gumman" fick jag frågan (i lite för lågmäld ton) om jag ville bli läkarsekreterare för de tajta dräkternas skull. Och strax efter det fick jag beröm för min kompetens, som visade sig hänga på att jag gick i kjol. Ännu bättre på mitt jobb skulle jag visst bli om jag började "gå i klack", som han uttryckte det. Tacksamt nog slutade jag på den här arbetsplatsen ganska kort efter.

Såhär i efterhand, när jag inte står mitt i maktstrukturen, har jag tusen syrliga svar på de där kommentarerna. Just då klarade jag inte mer än att i obehag ta ett tjurigt steg tillbaka och byta ämne. En chef är en chef och en vikarie... not so much. Någon att sätta sig på. Jag undrar ändå vad som driver en man att fortsätta, när han gång på gång möter total apati mot sin "missriktade vänlighet" (som en annan kollega kallade det). Eller nej, det undrar jag ju inte egentligen. 

I en annan tid, på en annan arbetsplats lurade en annan gubbsjukling i vassen. Komplett med kåtstarr, onödiga kommentarer och personligt utrymmestjuveri.

Det började en dag i fikarummet med att jag märkte att han aldrig släppte mig med blicken, den här karln. Och trots att jag aldrig besvarade hans blickar bestämde han sig ändå för att ställa sig lite, lite för nära varje gång jag tvingades prata med honom. Ett steg tillbaka från min sida, blev en uppmuntran för honom att följa efter. En dag tog jag av mig koftan när termometern tillät och blottade därmed mina tatueringar. Han fann en anledning att komma in till mig utan att knacka, sätta sig i min gäststol utan att fråga, drabbas av kåtstarr och förklara lite lagom släpigt hur glad det gjorde honom att jag hade tatueringar. En vuxen karl som flåsade att han inte kunde tro att jag var en dag över 23. Ett diffust men ytterst olämpligt beteende.

Jag är sällan personlig med mina kolleger, och har de drabbats av kåtstarr ja då finns det tyvärr ingen chans att vi kan ha en god relation alls. Jag sade att jag inte var intresserad av att diskutera mina tatueringar, men han verkade inte förstå. Jag sade att jag hade mycket att göra, men han vägrade gå. Vägrade lyssna. Höll sig kvar mot min vilja. Då menar jag inte att han höll sig kvar i bokhyllan när jag slet ut honom, utan snarare att han hankade sig kvar genom att ignorera vad jag sade. Till slut vände jag mig helt sonika mot datorn och ignorerade honom tills han gick ut.

Den här arbetsplatsen var bra så tillvida att när jag berättade om honom för mina kolleger slapp jag ställas inför argumentet "missriktad vänlighet". Den typen av fenomen finns nämligen nästan inte alls. Det här är bara olämpligt beteende från en människa som inte förtjänar att ursäktas, och det fattade folk.

Jag tvingades ringa honom några dagar senare. När han svarade sade jag vem jag var. Han kopplade inte. Jag sade var jag satt. Han kopplade inte. Jag började prata om det jag ringde för. Han började koppla. "Aaaaah, det är du", sade han en smula överlägset. "Jamen oj då, nu måste jag sträcka på mig. För det är ju du. Den snygga tjejen, som alltid går i svart" fortsatte han med ett långt, mustigt, frustande skratt i följe.

Vissa saker kan du säga till mig om du är min kollega. Dit hör inte att jag är snygg. Jag förstår nämligen inte vad det har med vår arbetsrelation att göra. Och ärligt, är du man har jag haft för många dåliga erfarenheter för att tro att det är helt oskyldigt. Kanske skiter jag i vilket om du säger det helt i förbifarten, eller apropå något vi pratar om. Det finns ju undantag i alla situationer. Det finns säkert fler än jag kommer på just nu. En sak finns det dock inga undantag ifrån och det är vidrighetshalten i att säga att någon är snygg och kombinera det med ett frustande skratt. Det är faktiskt bara äckligt. Jämt. Jag blev tvärilsk och lät det framgå i mitt tonfall. Till slut tror jag att han fattade och lät mig vara rent verbalt, även efter telefonsamtalet. Kåtstarren var dessvärre ett kroniskt tillstånd som han aldrig tycktes bli helt frisk ifrån. Precis som att arbetsplatser aldrig verkar bli friska från gubbäckel. Är det så jävla konstigt att man tröttnar när det är så viktigt för somliga att inte respektera en?

Förlåt.

Jag har världens sämsta humor. Det är inte mitt fel. Det är britternas.

Jag har i alla fall gått med på vissa naturlagar och städat halva garderoben för egen hand. Den andra halvan får faktiskt fixa sig själv. Nu ska jag dra på mig något och andas frisk luft för första gången på hela dagen, även om det innebär en risk för ovälkomna insikter. Typ att jag har toalettförnedrat er och hela min blogg. Förlåt. Igen. Jag lovar att andas utomhus mer i fortsättningen.

Disaster.

Jag har skittråkigt och garderoben vägrar städa sig själv. Ur led är tiden och mitt i ledan sitter jag. Hjälp mig.

Självinsikt.

Ungefär lika intressant som ovanligt tänker jag när jag ser hur de som gick på högstadiet i Löddeköpinge under nittiotalets mitt dyker upp i grupper på Facebook om hur förtvivlat hemskt det som händer i Bjästa är.

Sen tänker jag att självinsikt, det är ju faktiskt sådant som inte händer pöbel och svin. Att tjejer våldtas och får en hel by emot sig när killen hyllas, det är däremot sådant som händer hela tiden, i alla tider. Och att folk sedan är fega och inte kan stå upp för sina handlingar, det tillhör vardagen. Precis som Facebook-grupper där människor upprörs över handlingar de själva har utfört en gång i tiden.

Usch.