Konsekvensen av en old fashioned:

Jag känner att den här lärdomen är för viktig för er alla, för att jag inte ska gå emot min princip att inte lägga upp avslöjande bilder på mig själv här.

Att lite bourbon, angostura bitter och en sockerbit i ett iittala-glas kan ställa till så mycket.

Tips:

Det här är ett av de bästa inläggen jag har läst på länge. Jag är alldeles för grinig för att någonsin komma i närheten av att få ur mig en så här bra text själv. Tyvärr.

Dagens citat.

För det första trodde jag inte att något skulle få mig att höja på ögonbrynet så snart efter Olas tvivelaktiga logik som jag skrev om igår. För det andra kan jag inte välja ett citat ur den här artikeln, så ni får två. Stephan Endel Menk, var för mig inte mycket mer än ett ansikte jag hade bläddrat förbi i Metro någon gång för länge sedan fram till det att jag stötte på hans senaste krönika. Nu är han något helt annat, men jag vet inte vad. Jag förstår nämligen inte om den här framtidsvisionen är ironisk eller om Stephan verkligen tror att han har en poäng; och om det i så fall är en underfundig poäng eller om poängen är helt utan floskler att samhället har gått för långt. Däremot vet jag att det inte är första april idag. Jag skrattar åt det i vilket fall som helst, men kanske inte av rätt anledning.

1. En film med för p-rullar typisk handling – exempelvis om ett gäng rörmokare i grismaskar som bryter sig in på ett sjukhus och kopulerar med hela personalen, samt alla patienter - , skulle för tjugo år sen marknadsförts med ord som "ångande het" eller "späckad av lustfylld njutning". Idag får man använda begrepp som "verklighetstroget" och "vardagsnära".
2. För ett tag sedan var jag på museum och såg en plansch med människans utvecklingsstadier – en sån som börjar med en apa och slutar i en bild på den moderna människan, gestaltad av en man i kostym. Jag inser nu att sådana planscher snart inte kommer se ut som vi är vana vid. Inom mycket kort kommer kostymmannen efterträdas av en kille med fullgaddade armar och praktfull erektion.

Ridå

All dumhet är inte mätbar

Den feministiska kampen måste erkänna sina privilegier... Det är till exempel mycket svårare för en man att knulla sig till en roll.
Ola Rapace

Jag har svårt att reda ut allt som händer i mitt huvud efter det här uttalandet. Kvotera genom inknullning = positivt? Är Ola på riktigt? Is this real life? Orkar jag bli upprörd? Ja, lite.

Teorin om eventuell ironi alternativt syrebrist bakom uttalandet är struken, men i övrigt kan jag verkligen inte komma fram till exakt hur mycket vett som fattas i karlns huvud. Kanske är det så enkelt som att han vill vara mallen efter vilken myten om det korkade muskelpaketet skapades. Men det känns inte alls logiskt för en människa som är så känslig inför andras framgång att han inte ens kan respektera sin fru nog att hålla käften i media om att han tycker att hennes filmer är usla. (Och detta efter att själv ha varit med i Wallander-filmerna, mind you)

Så vad handlar det här om? Känner han sig hotad? Vad är egentligen feminism för Ola? Vet han vad ett privilegium är? Tror han verkligen att det är ett privilegium för någon att behöva knulla till sig något? Är det så att Ola själv kanske hade velat knulla sig till ett och annat?

I vilket fall som helst: Jag motsäger inte att fler kvinnor av olika anledningar har känt sig nödgade att gå sängvägen. Jag motsäger att det är ett privilegium för dem som har gjort det valet/känt det tvånget och jag förkastar tramset att det skulle vara ett feministiskt medel för vinning. Tror någon att utnyttjandet av den egna kroppen är en feministisk handling är denne så obildad att vi är på helt fel nivå för att ens börja diskussionen. Frågorna Ola borde ställa sig istället för att bli avundsjuk, är varför somliga kvinnor behöver gå till sängs istället för på audition och vad det är för typ av män som drar nytta av det. På det senare är svaret helt uppenbart män med makt.

Låt oss göra en dagisöversättning åt Ola. Om alla är heterosexuella här och det är män som bestämmer rollsättningarna samtidigt som kvinnor i större utsträckning knullar till sig roller, är det väl ganska tydligt att kvinnor fortfarande har lägre makt än män. Vidare. Att ge sin kropp till någon med högre makt istället för att lita på den egna kompetensen och att dessutom finns män som väljer en villigare kvinna framför någon som är kompetent känns inte överrumplande positivt. Alltså. Att lyckas knulla sig till något, frivilligt eller inte, är knappast ett privilegium. Fenomenets existens är bara ett sorglig finger som pekar på att kvinnor fortfarande och i större utsträckning är mer snygg förpackning än substans. Vore, för övrigt, kvinnor och män helt lika på maktstegen från början, hade det knappast enbart varit kvinnan som hade behövt använda sin kropp i syftet att få en roll. Ty då hade det suttit kvinnor längst upp som somliga hade behövt blidka med ett eller annat knull också. 

Så. Att dömas efter kropp och viljan att ge bort den istället för kompetens är inget privilegium. Det är en skymf och ett förtryck som feminismen har försökt krossa under en ganska lång tid nu. Ola kanske också lär sig det en dag, om han sätter sin avundsjuka i andrahand och fokuserar på att lära sig saker om världen istället för att tjura över det han inte får. Att det han inte får är roller som kvinnor tydligen kan knulla sig till hade jag missat. Jag har nämligen utgått från att själva konkurrensen inom skådespelarvärlden i stort är könsbunden. Det vill säga att män söker mansroller och kvinnor vice versa, men det går tydligen inte en dag utan att även jag lär mig något nytt.

Vad jag behöver nu:

ärliga människor, mindre skvaller och en vecka till i Skåne för att få slippa Stockholm ett tag till och för att få umgås med människor som jag spenderar ett halvt liv med att sakna när jag inte är här. Till och med det väldigt korta ATG-ombudet, som kompencerade sin brist på kropp med en väldigt stor dialekt, hade svårt att förstå varför det bara fanns en biljett på mitt bokningsnummer. Varför i "hilvidde" kommer inte den andra biljetten ut svor hon. För att det bara är en, sade jag, jag bor i Stockholm. Sen följde en blick som om jag hade anklagat henne för att vara pederast även om det bara är förbehållet män, innan poletten trillade ner. Det finns faktiskt folk som har valt bort Skåne, sådana som lämnar. När jag inte har separtionsångest så skulle jag kalla de här människorna för sunda, men idag känner jag mig som ohälsan själv när jag tänker på att jag ska åka härifrån imorgon. Igen. ATG-ombudets leende när hon gav mig min enda biljett var i alla fall allt annat än hjärtligt, och jag gick därifrån bruten av verkligheten och tyngd av sorg och lite, lite skamsen.

Jag har en vän i Malmö förstår ni. Inte en sådan som jag skulle skriva "bästaste" eller "finaste" om i en status på Facebook, eftersom att jag anser att sådant beteende är en tramsig, innehållslös skymf mot en sann vänskap. Utan en sådan som jag värker lite efter när vi inte är på samma plats. En underbar fantastisk blekfet goth som är mer lojal än en hund och ärligare än en... älg? Jag hatar att i alla fall att lämna henne, oavsett vilket djur hon liknar. Men nu gör jag det igen och till och med ATG-ombudet som inte vet något om mig tycker att jag är oförståndig.

Jag funderade förresten ett tag på att skriva ett inlägg om den där tramsan som har gaggat i TV om att män inte ska passa barn under barnets första levnandsår eftersom att män är ämnade att fokusera på att jaga bufflar sedan tidernas begynnelse. Men visst hade det blivit lite överflödigt om jag gjorde det? Det kan väl inte finnas någon som tar ett sådant uttalande för annat än psykisk störning (möjligen åldersrelaterad i det här fallet)? Hon är liksom FÖR störd för att någon ska kunna tro på att hon finns. Lite som tandfén. Vem fan vill byta sina pengar mot folks äckliga tänder liksom?

Frank och Nancy framstår som oskulden själv i jämförelse med Karin och Anders:

Är det inte märkligt, och ganska så äckligt på ett helt och hållet ocharmigt sätt, att ett syskonpar kommer undan med en låt med textraden: I natten finns det frågor när jag ligger brevid dig. Du famlar efter någon men det är inte mig. Var det ingen som reagerade? Syskonkärlek kan väl inte ha varit ett fysiskt kapitel under åttiotalet? I vilket fall som helst. Hade jag haft ett syskon som sjöng en klagosång om att jag var kall under nattens heta timma hade jag dels känt tacksamhet över att några missförstånd angående min förhållning till det hela inte existerade och dels aldrig kommit hem igen.

I en tid av harembyxor, romarsandaler, mönstrade tights och strippskor...

... får en väl bara tacka och ta emot att Helena Bonham Carter utnämns till en av de sämst klädda skådespelerskorna just nu. Uppenbart är att människor vid sinna sinnens fulla bruk hellre saknar "koll" än följer dagens modenycker. Jag hade kunnat döda för hennes garderob, men hade hellre blivit dödad än burit någon av vedervärdigheterna i rubriken.

Nu följer jag för övrigt efter min ispiration som drog åt fanders efter helgen någongång och beger mig till Skåne i hopp om bättre tider. Ja jag vet, det innebär att jag missar vintagemässan. Yet again. Men vad gör jag inte för min ömma broder som precis har fyllt år?

It's all the same, only the names will change

Åh bedrövliga kväll! Min dator vill inte känna av mitt minneskort, så min plan om ett illustrerande inlägg från den engelska aftonen där vi åt så mycket att det kändes som att hela Storbritannien hade befruktat oss (eller var det bara jag...?) har gått i stöpet. Ni får inga foton på brandy alexandern till den vegetariska shepherds-pajen (en udda men fungerande kombination), sconesen med marmeladerna, chipsen och pimm'sen, teet eller portvinet. Framför allt får ni inte se hur världens godaste ost, tillika min bästa vän, öl-cheddarn, lyste upp vår afton och satte transfettometern på topp genom att understödja chipsen. Det gör mig lite bedrövad. Jag är trött på en dator som fungerar sämre än Jan Björklunds empati för elever.

Till min sorg hånas jag av en av de sämsta serierna någonsin: the Mentalist och eftersom att en av tidernas bästa låtar figurerade i reklamen för avsnittet kan jag inte byta kanal. Trots att jag mer och mer misstänker att det var ett fult fiskknep att köra "Wanted dead or alive" med Bon Jovi. För att ni ska slippa genomgå samma leda som jag ger jag er videon här, även om det inte är riktigt samma sak som när den går live i TV:



För övrigt fick jag hem kavajen. Den var för kort i ärmarna.

Medborgarplatsen revisited

Förra veckan köpte Frallan videosnask till oss. DvD, förlåt. I vilket fall, en påse bilar till sig själv och en burk konserverade, gröna bönor till mig. Om inte det är kärlek, hörrni! Jag blev så rörd att jag åt upp hans bilar framför första avsnittet av Carnivale. Burken ställde jag på hyllan i köket. Där har den liksom stått och sänt ut kärlek fram till idag. Idag var de faktiskt dags att öppna kärleksburken. Och vad händer? Den är ett otyg till hälften fylld av orensade bönor med hårda stjälkar. Ja kärlek ska göra ont, men inte som stickande pinnar i munnen. I alla fall inte i mitt fall. Förbannade skit-ICA som gör så här mot mig. Jag blev så upprörd att jag förlorade två matcher i alfapet på raken, och det mot människor som har lägre rating än jag. Pandoras ask, jo jag tackar. Imorgon är det jag som skriver ett argt mejl till någon ansvarig.

Jag känner att det här egentligen förtjänar mer bloggutrymme, men jag måste dessvärre göra mig i ordning för kvällen. En engelsk afton någonstans i närheten av Medborgarplatsen (eller medis som ungdomen säger). Pimm's, scones, shortbread och Brideshead Revisited, for the win. The joy of joys! Dessutom hittade jag apelsinmarmelad med champagne när jag var i Engelska affären för att köpa salt & vinägerchips igår. Så här nära lycka kommer jag sällan. Det är bara att beklaga att allt befläckas lite av att min tweedklänning ligger i smutsen. Och att jag inte är en homosexuell, välklädd engelsman. Aldrig får man vara helt glad!

Bäst just nu:

Den bruna maten och en fin bit brorsan länkade (som jag lägger upp trots att jag vill minnas somligas ogillande av videoklipp i bloggar. Men det är bara sådan jag är. Rebell.):

Dried up, tied and dead to the world

Jag skulle ha skrivit något särskilt roligt idag, men stora mängder människoäckel hamnade ivägen och nu minns jag inte vad det var som var så roligt med livet att jag kände mig tvungen att ta upp det här. När jag gick igenom mina favoritlänkar tidigare kom jag över det här inlägget på Weird Science och via det även det här inlägget på bloggen Jazzhands. Fy. Fan. Jag vet inte om jag någonsin har blivit så illa berörd av näthat tidigare. Att någon har skrivit något om något, som gör socialt missanpassade individer såpass upprörda att de tar till illa stavade personangrepp i kommentatorsfältet, det är en sak. Det är jobbigt, men så föga förvånande på sitt sätt att det inte tar tag i mig som läsare. Den där obehagliga personen däremot, som jag förmodar skriver under flera alias, får mig att vilja grina resten av dagen. Det är så riktat, hotfullt och förbannat obehagligt.

Jag vill verkligen skriva något smart om det här. Något träffande och listigt och helt enkelt jävligt genomtänkt, men jag klarar inte det. Allt gör mig bara så ledsen, och då är jag inte ens i relation till personen som har blivit utsatt, annat än att jag själv vet hur fruktansvärt det är att leva med någon annans hat riktat mot sig.


Jag har mött hat i många fula skepnader. I form av tonåringar för länge sedan och i form av en människa jag var tillsammans med för inte alls lika länge sedan. Bland annat. Faktum är att jag hade en halv skola emot mig när jag var fjorton. Förtappade idioter som skrek hora, fitta och en drös andra fantasifulla tillmälen efter mig så fort jag visade mig i korridorerna. Äckel som sparakde mig, hånade mig och puttade mig på fester. Små hintar om att jag var ett luder skrivet på mitt skåp när jag kom dit på morgonen, efter lektionen, under matrasten och innan jag gick hem Jag tänker på det ibland, utan att för den sakens skull känna mig ledsen. Det är en del som oundvikligen tillhör mitt liv, någonstans i dåtiden. Samma sak gäller för mitt ex. Han och de andra är alla hjärnspöken som dyker upp, då och då, men utan att göra mig särskilt mycket ont idag.  Det gör mig inte ledsen att tänka på. Min historia brukar inte göra mig ledsen. Jag är så långt ifrån den nu, jag är på ett helt annat ställe. Men. Den där vidriga människan och några av de flöjande kommentarerna på Jazzhands blogginlägg drog mig tillbaka till känslan av att vara så jävla hatad. Och den får mig att inse att fy fan vad jag inte gillar människor som fenomen egentligen. Jag hoppas att ni alla går in på Weird Science eller Jazzhands och skriver något till Caroline som får henne att fatta att det inte är hon som är idioten. Tro mig. Det kan inte skrivas en gång för mycket till någon som har blivit föremål för ett så intensivt hat.

Sträck ut din hand.

Det kommer ett längre inlägg. Snart. Jag ska bara modifiera det en aning först. Under tiden tycker jag att ni kan komma på vad jag tycker om. När jag var hos tatueraren idag och försökte framkalla någon form av idé över vad jag vill ha fick jag nämligen en order om att gå hem och tänka på vad jag tycker om, egentligen. Portvin är det enda jag kommer på. Nog för att Sandemans invalid har en fräck och fräsig etikett, men jag föredrar faktiskt att tatuera in något annat. Så hjälp mig, om ni tycker om mig. Jag sitter här och läppjar på portvinet så länge och tänker på hur synd det är att realistic trash polka inte passar in bland mina övriga tatueringar.

Självdistans?

Nej du, det är inget för Vattenfall:

Måndagsmassaker

Jaha. En grinig, dumpad göteborgare tyckte att det var en bra idé att lägga ut ett massakerhot mot min arbetsplats i helgen. Som ett skämt. Jättekul. Med sådan humor förtjänar man ensamhet livet ut. Nu vågar inte två av mina tentavakter komma i slutet av veckan eftersom att de inte vill jobba på en arbetsplats med en hotbild mot sig. HÄRREGUD! Om det finns, säg, 10 000 personer på området och en galning kommer och skjuter ner tio - vad är oddsen för att just DU träffas? Just det. Tyvärr var inte det ett argument som kändes helt rätt att använda i övertalningssyfte. Så jag lät dem gå. Lösgjorde stenarna i deras bröst. Utsåg mig själv till Jesus och tog på mig bördan att lida på korset under pågående tenta. Jag kan väl sträcka mig till att säga att det inte är hela världen, egentligen, även om det gör mig ungefär lika sur som en Aftonbladet-rubrik om jämställdhet.

Efter tentavaktschocken hände något, på ett personligt plan, mycket mera tragiskt än massakerhotet. Min mobil dog, mitt under ett av mina värsta blodsockerfall. Jag kunde väl lite lista ut att det var på väg att hända när den helt plötsligt gick över till att visa alla namn som kinesiska tecken i lördags, men jag trodde inte att det skulle gå så fort. Det här gör mig så splittrad inför livet att jag inte vet vad jag ska skriva mer.

När jag kom hem från jobbet fick jag i alla fall veta att jag hade vunnit den här pjäsen, direkt från fyrtiotalet, på Tradera:


Den till vänster alltså. Säljaren lägger alltid upp en bild på ett mycket snyggare plagg än det hon säljer bredvid, av någon anledning. Hur som helst. Den lite fulare kavajen och minnet av en fabulös Tindersticks-konsert igår håller mig nätt och jämt från bittersörjan idag.

Jamen jagmåstejubarafåsäga:

Jag kommer hem, jag äter en sorglig vegetarisk pytt i panna från något hittepå-företag som håller på med hälsokost och jag hinner inte skriva ett argt inlägg om Malin Wollin, även fast det är det enda jag vill just nu. Jag hinner bara skriva att jag tycker att Vänsterpartiet och Josefin Brink är fantastiska som har en motion på sin nästa kongress, om att ett tredje kön ska läggas in i lagtexten. Och Malin Wollin har, föga förvånande, skrivit ett så korkat inlägg om det. Ja jag VILL sparka in den öppna dörren, men jag hinner inte. Kan inte någon göra det åt mig? Här är lite hjälp på vägen:

Malin. Bakåtsträvare på Aftonbladet och tämligen usel skribent. Trebarnsmor som vill slå jämställdhetskampen på äggstockarna när hon tänker på män som vill amma sina barn. Lika gammal som jag (hemska tanke). Stereotypen för en tramsa. Helt utan relevant bildning i det hon skriver om, men låter aldrig den egna dumheten stå i vägen för ett inlägg. Hon slår inte ens upp intersexualism på wikipedia för att få ett hum, innan hon ger sig in i debatten. Därför ställer hon sig också hellre och skriker att hon har en "snippa" på Sergels torg än erkänner ett tredje kön. När det egentligen är så enkelt som Josefin Brink säger; något av stor betydelse för en liten minioritet. Kom igen! Vem antar uppgiften? Jag måste gå nu.

Nu Chris Isaak, portvin, kläder, smink. Sen stress, tunnelbana, öl och På Spåret.

The true awakening? I hope not.

Jaha. En gör ju sitt bästa för att dra det korrekta strået till stacken, men ibland kommer nätterna ifatt en. Någon gång vid halv fem imorse kom en stor man med lila bandana in i min dröm och sköt ner mig i en dörröppning. Jag minns inte så mycket blod, men jag minns att jag dog i panik över att ingen skulle få fast den sabla karln som tog livet i från mig. Så i ren desperation försökte jag skrika ut ett signalement på honom och tog i denna stund fasta på hans hudfärg. Resultatet? Att jag låg och skrek "neger" så högt att jag väckte både mig själv och Frallan.

Jag är inte helt nöjd.

Another one bites the dust

Alltså. Att få reda på att ungdomsidolen Corey Haim har dött, samtidigt som Patience med Guns n Roses spelas på radion... det är bara för mycket. Och när man sedan blir avbruten i sin stund av sorg och lätt förtvivlan, av en imbecill som inte kan hålla tider. Ja, då går i alla fall jag i taket ska ni veta. Hur som helst. Det har gått att se på karln en längre tid att just begreppet "längre tid" inte fanns i hans liv, men jag minns honom bäst som han var när han var ung:

Kvinnodagsunderhållning:

Dagens mest underhållande sammanställning:
Moderaterna försöker fira kvinnodagen: en studie i fuck-ups

"Det började i all enkelhet med att man spottade ur sig följande meddelande:

”Till alla kvinnor: Grattis på internationella kvinnodagen.”

Svaret låter inte dröja, här är ett axplock:
Jakop Dalunde: ”8e mars handlar om att protestera mot patriarkatet, inte säga grattis till de som drabbas av det.”

Anna Ardin: ”Säger ni grattis till alla med HIV på internationella AIDS-dagen också?”

Moderaterna svarar självfallet:
”Det är inget skämt. Utan i Mellanöstern och Östeuropa grattar man sina kvinnor 8 mars.”

En och annan reagerade självfallet över uttrycket sina kvinnor. I skrivande stund uppskattningsvis 400."

Men hörrni! Det är inget skämt. I Japan finns ingen minimiålder för att idka sexuellt umgänge. Hur tycker twittrande moderater att vi, i Sverige, ska ställa oss till det?

Kvinnodagstjurig

Jag lyssnar på Accept och mår väl ungefär lika dåligt över det som jag gör över att jag var ute till halv fem i förrgår och att det är internationella kvinnodagen idag. Jo jag borde väl kanske vara mindre arg över det sista där, men internationella kvinnodagen är liksom en dag som inte kan tillfredsställa mig på något håll. Jag blir arg över att den måste finnas samtidigt som jag vill sticka upp i huvudet på folk att den finns för att samhället är tarvligt. Jag blir trött på att se tidningarnas statistik över att vi går på fel håll och jag irriteras över livsbejakarna som ser dagen som ett tillfälle att hylla det kvinnliga. Någonstans har dagen utvecklats till att jag sätts i ett läge där jag antingen ska se mig som ett offer eller tillbedja min egen mens. Alltså. Nej.

Jag antar att jag hade kunnat göra något bättre av det här och gå på ett av alla tusen intressanta föredrag som faktiskt hålls idag, men jag är nog redan för sur för det. Jag har liksom sedan klockan sju i morse fått min beskärda del av media som vill sälja lösnummer idag på att bröla ut hur för jävligt det är att vara kvinna blandat med budskapet från stadshippies som tror att de är insiktsfulla när de ska hylla kvinnan som ett väsen omhuldat av mystik. Stackars lilla mystiska, missförstådda, fantastiska jag. Åh rap. Som i kroppsljudet, inte musikfenomenet.

Jag är feminist alla dagar - inte bara idag, men jag känner inte för att bli medtvingad i någon verklighetsblundande ringdans med folk som tycker att det är så HÄRLIGT med kvinnodagar. Det finns inget härligt med att behöva ha en dag för att upplysa folk om att det fortfarande är ojämställt. Däremot kan jag, för all del, ta tillfället i akt att lyfta fram några mycket läsvärda och på alla sätt beundransvärda kvinnor, helt utan inbördes ordning. Som ett tips i all välmening, som ett bevis på att kvinnor kan (vilket somliga tydligen behöver få inklappat i skallen) och som en hyllning till er som gör mina dagar lite, lite mindre bittra:

Elin
Inger
Anna
Liza
Kreti och pleti

Och så en inkvoterad pojkfröken:

Pojkfröken

FYI:

Min dator har pajat. Ja, igen. Och så har jag sådär mycket att göra när jag jobbar att det liksom inte är motiverbart att jag ens skriver det här. Så jag lämnar er med en bild på världens snyggaste karl så länge och återkommer en annan dag. Ja jag vet. Min smak är så sorgligt heteronormativ ibland att jag borde lämna tillbaka minst en termins poäng från mina genusstudier.

Lite mera pladder om det där som jag tänkte att jag inte skulle engagera mig i mer

Trots allt, TROTS ALLT, hyser jag ibland ett hopp om mänskligheten. Det är ett ytterst fragilt hopp som kräver ständig vård. I vården ingår att blunda för allt och att INTE läsa kommentarer till bland annat artiklar om jämställdhet, homosexuella, abort, adoption och negerbollar. Men jag kunde ju inte låta bli. Trots ett försvagat psyke efter en natt där Joe Perry satt naken i hörnet av min dröm och tallade på sig själv, läste jag varenda kommentar som kom in om negerbollarna hos Magdalena Ribbing igår. Och det är ju inte själva negern i bollen som gör mig så irriterad och uppgiven att det känns som att någon blåst hål i hjärnan på mig. Det är ju för fan allt folk och deras sätt att resonera som får mig att inse att det är kört. Alltså det funkar helt enkelt inte att bygga ett samhälle med de här människorna. Bara tanken på att jag åker i tunnelbanevagnar fulla av dem varje dag får mig att känna mig besudlad.

Jag vet inte ens vad som ska bemötas i debatten. Jaha. Neger var inte fult "förr i tiden". Nej det var inte runka heller. Tider förändras, folk bildar sig (i bästa fall) mer och börjar (i ännu bättre fall) att inse ett och annat. Det går inte att gömma sin tröghet genom att säga att alla som inte håller med är politiskt korrekta. Den lyser liksom igenom allt. Och ja, jag ses hellre som PK än som någon som på ren dumhet envisas med att säga neger "för det är minsann en färg och min mormor sade det och då var det inget med det och bakverket heter så och alltså jag känner en NEGER som inte bryr sig".

Allt det här påminner mig återigen om en fantastisk dag på en gammal arbetsplats som låg i en förhåla till en lite större håla i Skåne. Jag och en kvinna som kände sig oerhört kränkt över att inte få säga neger och som absoluuuut inte var rasist konverserade under ett möte varpå hon säger:

-Alltså det jobbade en neger för mig en gång och det ska jag säga, att det blev lika rent som om vem som helst hade städat!
- Jaha. Klättrade han i träd och plockade bananer också?
- Eh.. nej. Det var en hon.

Ri-fucking-då, som kidsen säger.

Jag enligt nationalencyklopedin:

Istället för att svära över att jag alltid får lägga ner min morgontid på att vänta på andra, gjorde jag något mycket mer konstruktivt över en halvliter kaffe idag; Nationalencyklopedins test över vilken historisk person jag kan tänkas vara. Det här är då jag i historien:

Ulrike Meinhof
Ulrike Meinhof (1934-76) var en framstående journalist som bytte bana och blev terrorist. Hade inget emot bankrån.

Det kändes lite för förutsägbart, så jag fick chocka mig själv genom att göra det en gång till och välja de andra svarsalternativen som stämde in på mig (en är ju alltid lite för komplex för sånt här va). Och ja, vad kan jag säga, jag gillar våld och rättvisa:

Indira Gandhi
Indira Gandhi (1917-84) tvekade inte att gripa till våld för att bemästra indisk politik. Till slut mördades hon av sina egna livvakter.

Ditten och datten

Det snöar igen och folk är arga. Fanns det verkligen någon som trodde att lidandet redan var över bara för att termometern lyckades klämma fram en plusgrad i helgen? Jag ställde in mig på ett halvårs pina redan när den första snön föll så jag kan inte säga att det här kom som en chock. Efter snö kommer slask och under slask kommer alltid minusgrader som gör att sörjan fryser och fäller en. Och när det har smält är den förbannade sommaren här. Bra blir det inte förrän tidigast i september. Fast under lidandet blir allt lite bättre om man dels får en afternoon tea i födelsedagspresent och utnyttjar den i februari och dels får med sig en rar liten burk av Finest Tea Blend of Grand Hôtel som bonuspresent från huvudpresenten (tusen tack till Modärna Tider och hedersknyffeln). För den som inte har råd med en Grand-nota på 400 kronor om dagen, går det alltså att skapa sig en egen afternoon tea i hemmet när misären ligger som ett täcke över landet. Herregud. Jag har försökt att skriva ett inlägg i tre veckor nu om en så simpel, men samtidigt helt uppenbart komplex sak som det här teet. Det går inte alls. Jag kan omöjligen formulera mig till att få till något begripligt som förklarar hur gott det här är. KÖP det. Brygg det. Stäng ute världen. Läs kommentarerna till inlägget om bakverk i dagens etikettspalt och inse hur kränkande det är att INTE få säga neger i Sverige. Det är ju faktiskt, näst mat och luften vi andas, en livsviktighet. Gränsen för vad som kan sägas i offentliga sammanhang och i slutna sällskap finns inte här. Jag hoppas på att någon tar upp att det är lika elakt att säga finska pinnar (eftersom att negern i negerbollen kommer från landet Neger) eller att neger står för färgen svart (och i och med det går jag helt klädd i neger idag). Eller, så klart, att de känner en kille som är svart som inte har något emot att kallas för neger (jag känner en kille som inte har något emot att jag kallar honom för Kuk-Frans, får jag kalla alla killar för det då?)

Nej men ärligt. Behöver vi gå in i den här debatten en gång till?