Inte helt korrekt bild att lägga upp.

Men. Vore vi inte alla lite lyckligare om andra och tredje generationens nazister hade misslyckats lika grovt i att ta över sina förfäders åsikter, som de gjorde när de försökte ta över estetiken:

No rest for the wicked

Jag är närking, och jag sover inget alls ibland. Nästan inget. Det kan jag tacka båda mina föräldrar för. Det är nämligen från dem jag har ärvt kombinationen närkingskap, periodvisa insomningsproblem och ständigt lätt sömn. Lätt som i att jag måste vara full om jag inte ska vakna när grannen rör sig.

Grannen rör sig ganska ofta. Liksom träden utanför, katten, Frallan och allt annat som inte är helt och hållet dött. Döda saker kan i och för sig röra sig. När det blåser exempelvis. Eller när grannens ungjävlar leker med det. Nu pratar jag alltså döda växtligheter, men det skulle för den sakens skull inte förvåna mig om det där onda barnet en trappa upp leker med döda djur. Hur som helst: jag vaknar en del under nätterna och ibland händer det att jag inte somnar om på en timma eller två.

Mitt fragila psyke vill helst ha åtta timmars sömn, i alla fall varannan natt. Det händer inte alltid. Just nu händer det inte alls. Därför sitter jag i ett tillstånd där jag inser den totala meningslösheten med allt i allmänhet, och mig själv i synnerhet. Så. Finns det någon som någonsin har tänkt ge mig något snällt (typ en cupcake, meningen med livet eller tre timmars oavbruten sömn): gör det nu.

Sömnbrist är för övrigt lite som ångest och bisexualitet. Pratar du om det, har plötsligt alla runtomkring dig det.

Första dagen på resten av mitt liv har lämnat mig halt, lytt och bitter. Precis som vanligt.

Jag hade tänkt skriva ett långt inlägg, men jag beställde den här väskan istället och nu har jag ångest över det och är därför bortom inspiration:
Allt är SL:s fel. Det var nämligen deras idé att inte köra till några stationer ovan mark idag. Helt ologiskt. För det första undrar jag när vår närmsta station, det vill säga den som ligger efter den där tåget stannar nu, hamnade ovan mark. Jag är nämligen rätt övertygad om att jag tog en rulltrappa nedåt, från gatuplan, sist jag tilläts åka därifrån (för inte alls länge sedan). Men kanske var det bara en illusion skapad av min inställning att allt, på ett eller annat sätt, leder till helvetet. För det andra kan man fråga sig vad fan en tunnelbana har att göra utanför en tunnel från första början. Ner med fanskapet under jord och slipp chocken av att löv faller på hösten, snö på vintern, regn hela året och att kyla gör att det fryser.

Den här fixiga lilla idén från SL:s sida tvingade mig hur som helst att inleda dagen med en härlig tjugominutersmarsch över plogade, men ännu inte sandade, vägar. Och det är just där vi har problemet. Sandbristen fick mig att i ett av de mer bestämda stegen skena iväg likt Bambis tjuriga faster. Fräsande och skräckslagen på samma gång - med resultatet att jag sträckte höger sätesmuskulatur så illa att jag sedan dess har linkat fram som Quasimodo på väg mot klocktornet. Fast utan nöjet att ha några klockor att ringa i. Det intressanta med sätesmuskulaturen på höger sida är att den är kopplad direkt till armmuskulaturen på samma sida, som i sin tur är en länk ut till handen. Ergo: det är en pina att skriva. Ergo: det är lättare att beställa en, inte helt ekonomiskt motiverbar, väska. Ergo: jag har ångest. Och ja. Då är vi tillbaka där vi började. Cirkeln är sluten och jag är lika arg som vanligt. Om inte ännu argare eftersom att mitt SL-kort försvann under helgen, vilket i förlängningen betyder att jag dubbelbetalar SL med sms-biljetter under en av deras mest inkompetenta perioder hittills. Hade jag inte sträckt mig så förbannat hade jag morrat nu, men tydligen hör sätet ihop med munnen så det går inte.

Vad är det här för lumpen vinter?

Det räcker tydligen inte med att det är minus 26 när jag ska gå till jobbet imorgon. Det måste kännas styvt tio grader kallare också. Så oerhört tarvligt. Någon som har ett får eller dylikt som jag kan ta på mig imorgon?

Veckan gick.

Det är redan fredag, men vad är jag? Den här veckan har liksom bara försvunnit i ett morr över Sven-Erik Sjölund, OS och den oändliga snön. Dessutom har jag haft problem med prepositionerna och det gör mig alltid extra arg.

I vilket fall som helst så har jag mellan morren ägnat lite tid åt att surfa runt nätet och har i samband med det snappat upp lite olika minnesforum tillägnade den 24-åriga pojken som blev rånmördad i Göteborg förra helgen. En ansenlig mängd av de som har gått med i forumen har inte något med den döde att göra mer än att de har gripits av det sorgliga ödet. Och så må väl vara, det rör mig inte så mycket att de inte har en närmre relation än så. Det som känns rätt äckligt däremot är alla de som går med för att använda offret och dennes öde som ett verktyg för sin egen låga moral. Det vill säga att de går in på sidor som tillägnas en död människa för att skriva att det är så förbannat sorgligt att "blattepacken" får bete sig hur som helst och sedan avsluta med ett "vila i frid". Nu råkar jag vara så störd att jag har länkat mig omkring såpass mycket i det här fallet att jag vet nationaliteten på samtliga inblandade och kan säga att det där med "blattepack" är något som är taget halvvägs ur luften. Med det menar jag inte att nationaliteten spelar någon roll. Jag menar att det är nästan otänkbart vidrigt att det finns människor som är så genomsyrade av självömkan, dumhet och hat att de inte ens bryr sig om vad som hänt eller hur det hände innan de går in och vanhedrar minnet av en död människa med sina lumpna fördomar. Jag kan inte tänka mig ett effektivare sätt att visa sin totala hjärtlöshet på. Usch.

Stupidity to infinity and beyond

När Göran Hägglund började debattera aborträtt härom året, tänkte jag att det nog inte kunde bli mycket dummare än så. Sedan kom Sven-Erik Sjölund och drev igenom ett beslut, som tydligen ska ses som ett statement i första hand. En viljeyttring, som i slutändan ändå är ett beslut. Nordanstig ska bli en vargfri kommun. Jag har svårt att tänka mig in i exakt hur mycket dumhet som ryms i Nordanstigs kommun när ett sådant här förslag kan drivas igenom. Särskilt när jag ställs inför Sven-Eriks argument. Var folk fulla eller råder det någon form av syrebrist där uppe?

Det skulle också innebära att människor inte vågar gå ut i skog och mark av rädsla för rovdjur, vilket vore mycket sorgligt. Jag är själv inte rädd för varg, men jag förstår att människor kan vara det. Om rädslan är befogad eller ej är irrelevant. Känslan är faktisk. (Sven-Erik till Aftonbladet.se idag)

Är den här karln verkligen på riktigt? Sven-Erik Sjölund idiotförklarar sig själv i varenda uttalande jag har läst. Han hävdar att vargen är en fara för barn i ett område som inte har haft varg på över 150 år (vilket han själv talar om att han vet). Och hur var det nu... jo, lite styvt 190 år sedan ett barn dödades av en varg i Sverige.

Får folk verkligen föra igenom vad som helst? För då vet jag ganska många plågade själar som med hjälp av Sven-Eriks argument, kan tänka sig en zon fri från följande element:

Män.

Jag är inte själv rädd för dem, men det finns kvinnor som är det. Om rädslan är befogad eller ej är irrelevant. Känslan är faktisk. Är det inte dags att vi får en mansfri kommun nu? Som ett statement liksom. För att stjäla en väns statusrad från Facebook: 1821 dödade en varg ett barn, varje år dödas typ 17 kvinnor av någon de har en nära relation till. Vilka borde vi jaga?

Det finns så mycket dumhet som är lättare att motivera än Sven-Eriks existens och vargfria kommuner.

Bazinga!

Underhållning i väntan på att andra ska färdigställa saker jag behöver för att kunna arbeta:

Sheldon - Bazinga - The best home videos are here

John Lithgows nightmare

Jag vet inte varför det är så, men jag har ett irriterande syndrom som gör att jag minns mina drömmar. Inte jämt, men i en åtta fall av tio. Det mest irriterande är inte minnet av själva drömmen, utan känslan som tvingar sig kvar efter den. Ibland måste jag gå i flera dagar med lurkänslor från ett helt oförklarligt hittepå som dök upp en natt när jag sov. Ni kan säkert förstå att det inte var så roligt att vara svårmodig, 14-årig grungeunge och drömma en ljuv kärleksdröm om Magnus Uggla, för att sedan gå omkring en hel dag med ett värkanda hjärta. Inte var det lättare att vid 24 bestraffas med en dröm om en naken, sextörstande Sven Melander. Jag ljuger inte när jag säger att det tog minst (MINST) femton tillfällen av tvagande innan jag började känna mig någotsånär ren efter det. Eftersom att jag var i London när jag drömde det kommer den staden för alltid att kännas lite, lite besudlad.

Med det sagt behöver jag knappast berätta att jag inte känner mig särskilt väl till mods efter nattens dröm om att den här karln jagade mig runt en gammal teater med trasiga, dammröda drapperier hängades ner för väggarna. Vitmålad i ansiktet, med svartmålade tänder och svarta linser:


Jag har verkligen inte ägnat John Lithgow en tanke det senaste året. Varför, varför var han tvungen att jaga mig för? Jag kommer inte att kunna sova på flera veckor nu.

I don't want what I can't get. Typ.

För lite styvt ett år sedan var jag aktuell för en tjänst som jag inte fick. Eller ja. Rekryteringsfirmans tjänsteman som var mer än motbjudande käck tyckte att jag var aktuell. Själva arbetsplatsen ville inte ha mig. Jag var under femtio och låg därmed åldersmässigt fel. Det här var så viktigt för dem att de lät hälsa att de ville ha mig där så lite att jag inte behövde bry mig om fler tjänster som de hade ute. Alls. Jag var så fel att det inte räckte med ett "tack, men nej tack". Det kändes så klart jätteskönt att höra i en tid när jag grät så fort jag stod bredvid en dörrmatta eftersom att den påminde så mycket om mig.

Min rekryterare försökte få det till något positivt. Typ att eftersom att det inte handlade om mig personligen så kunde jag istället se den här dissen som ett driv till att bli ännu bättre. Jag tog snarare den kommentaren som ett driv att bruka mer våld.

I vilket fall. Den här tjänsten har grämt mig till och från. Inte för att jag inte trivs där jag är nu, utan mest för att jag inte fick den. Och för att arbetsplatsen hade varit förbannat snygg rent estetiskt. Jag går förbi huset där jag hade kunnat jobba varje dag, och det huset är långt mycket tjusigare än instutitionsbunkern jag sitter i nu.

Men så är det ju det där med att döma boken och så vidare. Inne i den där ståtliga byggnaden är det inte alls som det var förr, på den tiden då mormor var med och startade upp föreningen i Örebro. I den nya tiden är Röda Korset fullt av myglare. Bland annat. Ryktet säger också att det är fullt av frireligiösa och folkpartister nu för tiden.

Jag tror att det här är ett av många tillfällen då mormor kan vara glad över att hon är insvept i demens och förvirring och jag kan vara glad över att jag inte fick det jag trodde att jag ville ha. Kände bara att jag var tvungen att bevisa för er att även jag kan se saker positivt. Efter ett tag.

När man egentligen inte vill sälja de där cityshortsen...

...då kamouflerar man dem med en alternativ stavning:


Jag avskyr cityshorts, believe you me. Skulle inte ens köpa ett par under skyhög feber. Men det var ju knappast så att jag förstod att det var kortbyxor allt handlade om när jag klickade på länken från första början.

Men kan vi få sluta läsa om alla som hatar modebloggare nu?

Det spelar ju ingen roll var man vänder sig. Alltid är det något dåligt exempel på människa som känner sig tvungen att klaga på modebloggar. Och det räcker faktiskt nu. Läs dem inte då om de är så förbannat usla. Jag förstår inte problemet. Bloggar är något människor lallar in på för eget finger. Det är inte så att de kryper in i datorn och lägger sig som startsida i Firefox helt av sig själv. De går, tro det eller ej, att undvika och så länge de inte orsakar någon betydande skada förstår jag verkligen inte varför det är så viktigt för så många att bröla av sig sitt hat.

Med undantag för curling, konståkning och en handfull fotbollsmatcher har jag alltid tyckt att sport har varit helt olagligt tråkigt. Dessutom tycker jag att sportkommentatorer är något av det fånigaste som finns. Förstå vilket lidande jag måste gå igenom varje dag när alla dagstidningar har en sportdel som alltid ligger mellan nyheter och nöje. Hur jag än gör kan jag inte bläddra förbi den utan att påminnas om att den finns, att den är övervägande mansdominerad och att den är så sjukt, sjukt, sjukt tråkig. Ska jag skriva ett inlägga om det? Eller ett om hur mycket jag hatar Sportnytt? Ska jag skriva ett inlägg om hur löjlig Peppe Eng är när han blir exalterad över ett mål? Ska jag det? För jag tycker verkligen att det är patetiskt med folk som blir till sig över ett sportevent så till den grad att de måste yla, flåsa och böla. Nej jag fattar inte hur sporten kan få så stort utrymme i media. Ska jag vara lika nyanserad som modebloggshatarna och enkom peka ut alla fjantiga heteromatchomän som bryr sig om denna ytlighet eller ska jag bara skita i det lika mycket som jag skiter i att titta på och läsa om sport? Ja man kan ju fråga sig. Det är uppenbart helt i tiden att läsa om något som inte intresserar och sedan racka ner på unga tjejer som skriver om det samtidigt som alla tusentals män som modebloggar förbises. Kan det kanske vara så att unga tjejer med framgång är omotiverat provocerande? Eller är det så att unga tjejer bara tas på allvar när... ja när? Jag vet att många av de modebloggar som har fått störst uppmärksamhet kommer från tjejer som medvetet gör sig löjliga. Jag vet också att Filip och Fredrik ses som "så jäääääla sköna snubbar" fast de också uppenbart på eget bevåg gör sig löjliga. Men om det kanske är okej att vara självupptagen och fånig så länge kläder inte dras in i det?

Missförstå mig inte. Jag är verkligen hjärtligt öppen för att folk klagar. Vi kan till och med säga att jag uppmuntrar dem till att göra det. Vill någon klaga på kroppsfixering, fula kläder, Tradera, livet and what not: gört. Men att sätta sig på någon hög häst, klanka ner på modebloggen som fenomen och bara ta upp de delarna som representeras av tjejer: det är trams, och finns det något jag avskyr så är det trams. Speciellt när det har tramsats en miljon gånger innan. Hallå!!! Modebloggen är såååå 2003! Kom på något nytt. Eller motbevisa er själv och leta upp en modeblogg ni gillar. Jag lovar, det finns tusen människor som skriver seriöst om mode på ett sätt helt olikt det som de flesta förknippar med en modeblogg. Passionerade människor som inte förtjänar att bli förlöjligade, men som blir det ändå när folk utan fantasi envisas med att ständigt beskriva modebloggar som något som bara handlar om småtjejer som vill synas i ointressanta outfits. MEN SÅ LÄS DEM INTE DÅ! Från och med nu är det jag som föregår med gott exempel och knipsar alla som skriver hatinlägg om modebloggar från min lista. Jag orkar inte läsa ett sådant inlägg till. Så är det bara.

Den här dagen.

Det är måndag. Allt är som vanligt. Vinet och melodifestivalen hänger sig kvar från lördagen. Under himlen intet nytt. Seven Eleven drabbades av strömavbrott och kunde inte ge mig mitt kaffe imorse. Jag fortsatte att vara bitter. På institutionen var automatkaffet sämre än minnet av hur dåligt det är. Jag blev knappt förvånad.

Ute i stugorna upprörs Sverige över att svenska soldater i ett krighärgat land dör. En annan frågar sig om folk trodde att det var blomullsplockning soldaterna skickades ut i, när flyget gick till Afghanistan.

Och någon gång under veckan kommer ett "tungt och läckert halsband från OSCAR" samt en zebramönstrad korsett med lila detaljer hem till mig. Förbannade feber.

Det är måndag. Livet fortsätter som en bakfylla, trots att jag knappt minns när festen var. Allt är som vanligt. Nästan. Det finns en sak som stör det vanliga, och det är glädjen över fyra annalkande glas ur iittalas Ultima Thule-serie.

Rart så att ögonen tåras:

Vänner med koll skickar sådana här bilder till mig när livet är strävt, och gosse om det blir lenare än en barnstjärt efter det!




Gary Oldman kan mycket väl vara det stiligaste som har fångats på bild. Tack!

Ta mig fan det bästa citatet på länge:

"Kvinnors värsta fiender är inte mansgrisar, det är kvinnor som anser mansgriseri vara korrekt"

Jag vet inte vem som sade det först. Hittade det i en av alla tusen krönikor som diskuterar Birgitta Ohlssons graviditet framför hennes politiska kompetens. Och jag kan inte säga annat än att just det citatet säger precis vad jag tycker om den här debatten. Just för att jag inte har läst ett enda uttalande från en man, men däremot hur många som helst från kvinnor som har hämtat sin syn på familj och samhälle någonstans i fyrtiotalet.

Vill ni läsa mer kan ni öppna valfri tidning. Alla diskuterar nämligen det här. Till och med de som aldrig någonsin förr har diskuterat en tillsättning av en ny minister. För att fråga det uppenbara: Hade en man utsatts för samma omfång och usträckning av tvivel om han tackade ja till ett ministerskap samtidigt som han var i färd med att bli far? För att svara det uppenbara: Nej. Eller har jag missat artiklarna om regeringens blivande pappor och deras svek mot de ofödda barnen?

Hjälp.

Jag håller på att vinna alla Tradera-auktioner som jag feberbudade på i förra veckan. Det innebär att jag kan bli ägare till en ohygglig mängd iittala-glas (joy!!!) och en lila, zebramönstrad korsett (not so much joy). Bland annat. Hatten med fjädar och flor som var två storlekar mindre än min skalle, bjöd någon annan över tack och lov. Fast fladdermus-armbandet från Thailand kom med posten igår. Får jag feber igen måste vi flytta till en större lägenhet. Så enkelt är det om det får fortsätta så här. I Australien har det faktiskt funnits fyllespärr på mobiltelefoner i ett par år. Är det inte dags för Tradera att följa deras exempel och införa budspärrar för dem utanför sina sinnens fulla bruk nu? Eller?

Rapport från livet

Det är inte ofta jag vill skriva arga brev till lokaltidningen, men i lördags när jag balanserade på Hägerstensåsen med en döende dator och en bag in box var det banne mig inte långt i från. Den stora gatan som jag besökte var plogad på så vis att alla som bodde på sidan med jämna nummer hade fått en gigantisk snövall att kravla över på vägen in till eller ut från huset. Man kan misstänka att de som sköter planeringen varken gillar barnvagnar, handikappade eller fyllon ty ingen av dessa har en möjlighet att bemästra vallen. Jag själv var på väg att slå tre ovärdiga vurpor med risk för liv och lem. Och vin. Och dator. Hur mina stackars vänner som kommit direkt från ett femtio grader varmare Australien lyckades få in sina väskor vet jag inte. Den allmäna irritationen över livet tillsammans med lyckan över att återses fick oss att, utan direkta ord, angripa boxen lika girigt som en svensk jägare gör med en icke inavlad varg. Efter det ägnades kvällen åt begåvade analyser av världen och en innerlig längtan efter melodifestivalen. Jag förstår inte hur någon kan tacka nej till att se människor göra bort sig under ledning av alls vår Dolph Lundgren. Speciellt inte när kvällspressens källor gör gällande att Sylvester Stallone ska vara sidekick. Det är så rafflande att mitt hjärta smälter i takt med deras ansikten bara jag snuddar vid tanken. Och förmodligen dör den lilla respekt min broder har kvar för mitt kulturella liv ännu snabbare än så. Det går helt enkelt inte att få allt.



I övrigt väntar jag på att någon från Dell kommer med en ny hårddisk så att jag så snart som möjligt slipper ifrån projektet "ta tag i mitt liv".