Jamen visst kan det alltid bli värre?

När jag låg som bäst och vred mig i febervåndor och allmänt rossel här i veckan kom min hårddisk på att det var dags att stötas bort. Som en dålig lever efter en transplantation. Och datorn fungerar därefter. Det vill säga inte alls.

Det här lämnar mig, som ni säkert förstår, sårbar och förvirrad. Hur i helvete hanterar jag all övrig tid som det innebär att inte leva med internet vid min sida? Ingen vet. Jag har aldrig känt mig så vilsen förrut.

Datorn ska in på sjukan, och jag kan inte säga hur lång tid det tar innan vi ses igen. Så hej då'rå. Goodbye to romance. Goodbye to friends, I tell you. Goodbye to all the past, I guess that we'll meet, we'll meet in the end.

Yesterday has been and gone
Tomorow will I find the sun
Or will it rain
Everybody's having fun
Except me, I'm the lonely one

The joy of joys!

Jag är ett endaste jämmer idag. Det är faktiskt inte bara män som mår dåligt av förkylningar som en reklam ville göra gällande för ett antal år sedan. Bittra kvinnor mår också skit. Och ännu mer skit mår vi om vi missar våra bokcirklar. Idag var första dagen för "Hatar du män? Älskar du böcker?" där jag och mina likar med varierande kön skulle diskutera mansrollen utifrån olika skönlitterära verk. Tanken på den här kvällen har varit mitt driv hela förfrusna januari. Nu kan jag inte gå dit. Dels för att jag mår som något någon har tuggat på och spottat ut, och dels för att jag inte tycker att det är helt okej att kämpa sig ut bland folk som allmän smittofara. Det vore ju kul om människan som smittade mig hade tänkt likadant, så att jag hade kunnat närvara på den förbannad bokcirkeln, men tydligen ligger det någon form av prestige i att smida smittojärnet medan det fortfarande är varmt.

Hur som helst mötte jag världen med ett tjurigt fräsande vid tioknycket i förmiddags. Eftersom att det var tio timmar efter att jag föll i dvala igår känner jag mig inte bara tuggad och utspottad, utan även... besåsad. Alltså som att någon har hällt sås i min hjärna. Ergo: datorn blev min bästa vän, ty tänkande och koncentration innebär en allt för stor ansträngning idag.

När jag satte igång datorn var jag helt och fullt inställd på en lång dags färd mot natt, fylld av leda, värk och en katt som bara låtsas om en när han kan vara i vägen. Ordet lycka klingade inte ens bekant när jag bullade upp kuddarna bakom mig för få till en värdig plats i sängen. Så här i efterhand kan jag säga att jag egentligen vet bättre. Jag borde redan då ha tänkt på att det är just den inställningen till livet, att allt är misär, som bär på den verkliga tillfredsställelsen i sin hand. Det första som händer när internet kopplas upp, är nämligen att jag springer in i den här länken. Mannen i mitt liv. Som jag har väntat på sedan jag var tolv. Kommer till Sverige. För att spela i en kyrka. Vågar vi tro att det är ett subtilt frieri? Okej, okej, vi väntar lite med det, men Frallan bör nog ändå förbereda sig på att vi kan bli tre snart.

I total och oövervinnerlig (nåja) lycka tog jag mig hit, för att dela med mig av den rafflande nyheten, fylld av tankar om hur den här dagen inte kunde bli mycket bättre. Men det kunde den. I en kommentar från Bokstävlarna på mitt förra inlägg, fick jag veta att jag har fått ett pris! Och hur illa jag än tycker om norskt puttilutt förtas den känslan totalt av glädjen i att det finns fler som uppskattar det bittra här i livet. Tack! Jag känner mig så hedrad att febern börjar försvinna, och att bitterheten för en stund hamnar på andra plats i mitt känsloliv.

Mentos - the freshmaker?

Om du bor här. I Sverige. Och ska lansera en ny läcker produkt. Borde du då inte tänka på att det lilla ordet "kiss" tillsammans med en bild på gul vätska är en dålig kombination på förpackningen? Det för liksom tankarna till något helt annat än kyssvänlighet.

Klart Lisa ska ha en skrattmaskin!

Jag frångick en princip och läste Lisa Magnusson i Aftonbladet igår. Det var dumt. Det gör en ju aldrig glad att läsa hennes knapphändiga analyser av världen. Nu är hon arg över det lilla ordet "hen" som används istället för hon och han. Som vanligt känner hon ett behov att klanka ner på feminister när hon är förbannad. Det går liksom inte att bara skriva att ordet är fånigt. Nej. Det måste även komma med att det här är ett dumfeministiskt påfund. Trots att hon säger sig själv vara feminist. Vilken typ av feminist då, vill jag veta. Är hon kanske den där typen av bra feminist som kastar granater i det egna lägret när fienden ser på? Den lite mer oigenomtänkta typen, den lite mer lättsmälta. Den som är lättare för "folket" att ta till sig. Uppenbarligen lyckas hon. Det är inte många som skulle tro, för att ta ett extremt exempel, en nazist som säger sig vara emot nazismen, men en feminist som inte gillar feminismen! DÄR har vi något som är på riktigt!

Jag säger inte att Lisa måste tycka att "hen" är ett fantastiskt ord för att få kalla sig för feminist. Men. Är det så att somliga saker som feminismen har att säga inte faller en på läppen så är det fullt möjligt att diskutera det utan spott och spe. Särskilt om man outar sig som feminist. Det blir lätt väldigt löjligt annars. Och samtidigt som det blir löjligt ges ytterligare syre till den glödande högen av hat och missuppfattningar kring feminism.

"Jag är själv feminist. Fast för mig innebär feminism att alla skall BEHANDLAS lika, inte att alla skall BLI lika." Säger Lisa och önskar sig en liten skrattmaskin som hon kan trycka på varje gång hon trillar över dumheter liknande denna.

Jaha? Så om någon gör som i, säg, Finland och använder sig av ett könsneutralt pronomen istället för två könsbestämda betyder det alltså att denna också vill att alla ska smälta ihop till ett och samma kön? Jag känner väldigt många feminister. Ingen av oss vill, vad jag vet, att alla ska bli lika. Däremot är vi rätt så intresserade av att det inte ska spela någon som helst jävla roll vad vi är i könsväg eftersom att det tenderar att begränsa alla (i hela världen ja). Man kan säga att det är lite av feminismens grundtanke. Att kön inte ska spela någon roll.

Jag är själv inte helt bekväm med användandet av "hen". Däremot gör jag ibland ett aktivt val att inte sätta kön på dem jag omtalar där det går, enligt språknämndens rekommendation om omformulering. Dels för att jag inte alltid är intresserad av att saker jag berättar ska besudlas av föreställningar om hur kvinnor och män är. Dels för att jag är en lat människa som föredrar stiligare meningar. Att skriva "han/hon" alternativt "han eller hon" är fult och omständligt och jag gör det helst inte såvida det inte fyller en funktion. Vidare så finns det människor som inte vill könsbestämma sig eller som för den delen inte kan könsbestämma sig. Fast det kanske hade blivit en lite för djup analys för någon som försöker vinna beundran hos Aftonbladets kommentatorer? I vilket fall som helst blir jag trött till förbannelse på allt detta löjliga tjat om att vi inte ska BLI varandra. Jag lovar, det BLIR vi inte bara för att könet ibland kopplas bort. Det går, tro det eller ej, fortfarande att ha en personlighet bortom penisar och vaginor och bröst och prostata.

Så. Ärligt talat önskar jag också att Lisa får en skrattmaskin. En som hon kan trycka på varje gång hon har läst igenom sina egna krönikor.

Det spelar ingen roll vad ni säger.

Det är helt enkelt oförlåtligt fult att ha luvtröja under en kavaj. Jag kan inte för mitt liv förstå vad man vill uppnå med den klädseln. Är det ett sätt att visa att det inre barnet fortfarande är rebell eller vad? Det känns som urklädseln för "sköna snubbar" som kallar sig Steve eller Franke med svenskt uttal och som gärna matchar sin "pappa jag lekte i din garderob"-klädsel med att prata om sig själv som normbrytare lite för högt samtidigt som de köper in en champagnehink på Stureplan. Fyrtio plus. Försöker impa på tjugo år yngre tjejer. Gillar Moneybrother fast omtalar sig som gammal punkare. Definitivt reklamare. Kappvändare. Vägra-växa-uppare. STEVE DU SKA INTE TRO ATT JAG INTE KÄNNER DIG, DIN TYP!!!

Saker jag tänker på när jag har feber

Alltså jag hatar gin. Det är i alla fall vad jag har tänkt genom åren. Det går verkligen inte att dricka rent och gin & tonic är en torr och tråkig drink som slabbar till sig om man inte dricker den tillräckligt snabbt. Och den går inte att dricka särskilt snabbt för den är så satans... torr. Nej jag gillar inte grapefrukt heller.

Campari är om möjligt ännu värre än gin eftersom att den beska smaken sliskar sig kvar i munnen ännu längre. Döm därför av min förvåning när jag hamnade på en vampyrfilmskväll under svår bakfylla i höstas och fick en drink i handen innan jag hann säga nej. Den smakade nämligen fantastiskt trots att den enkom bestod av gin och campari. Jag vet inte om det var beviset på att två minus blir ett plus eller att jag är begåvad med vänner som har en sprit- och shakertalang som heter duga. I vilket fall den alldeles lysande i sin enkelhet. Jag kan inte receptet, men jag tror att ni kan få till en hyfsat liknande historia om ni gör så här:

3 cl gin
3 cl campari
rivet apelsinskal

Kyl ett martiniglas utav bara fan, skaka ihop spriten med is, sila upp och garnera med rivet apelsinskal. Drick inte för sakta. Halva nöjet är att den är iskall. Jo och så heter den typ Vampires bite, eller tooth, eller nåt. Och ja, det här inlägget hamnar även i en spritblogg som jag funderar på att göra offentlig en dag. Vi får se. Nu har jag som sagt feber och är alltså i ett tillstånd där jag inte orkar ta beslut.

Kärt barn har många namn

Häromveckan skrev en bekant på Facebook att hon tydligen var kommunist och manshatare. Jag vet inte var eller när eller av vem hon hade kallats för det, men man kan ju tänka att svaret på frågan om varför är att hon, så att säga, har hjärtat till vänster och är öppen feminist. Jag har också, i vuxen ålder, kallats för manshatare och kommunist. Kommunisthora till och med, även fast jag själv aldrig kan minnas några kroppsresor till vare sig Kina eller Kuba. Antar att det var ett av de tillfällena i livet när någon annan har bättre koll på vad man själv har gjort. Under samma period som jag då uppenbarligen sålde min kropp till bolsjeviker fick jag också veta att jag var bög och lebb. Samtidigt. Det måste ha varit väldigt lukrativt för affärerna om inte annat, jag menar, jag lär ju ha haft mer än ett kön om jag som tjej var bög. Man får kalla det en bedrift att lyckas med det bara genom att låta håret växa under armarna.

Jag har haft ganska många tillmälen genom åren faktiskt. Det började med att jag redan vid nio års ålder snortade kokain och blev Knarkarfia, för att sedan vid tio års ålder tydligen vara så utmärglad av mitt missbruk att tjejerna i klassen sade till mig att jag snart skulle dö i anorexia. En av de tarvligare av dem gav mig namnet Knotan och fick mig att inte våga gå till skolan . När jag sedan tog mig upp till högstadiet började min karriär som hela skolans hora, som faktiskt var så pass framgångsrik att jag fortsatte att vara det fram till tredje året på gymnasiet. För det mesta var jag bara hora, men i ettan av gymnasiet hade jag en period när jag var lite mer kräsen och var ett tjackluder.

När jag var högstadiehora led jag under en period av aids och sedan hade mina genitalier tydligen HIV vilket helt naturligt medförde att jag blev HIV-fitta, efter att först ha varit en helt vanlig, alldaglig fitta. Jag har alltid trott att både HIV och aids är sådant man har livet ut och att det krävs medicinering för att man inte ska hamna i allvarliga tillstånd, men vet ni vad – jag märkte faktiskt inte ens att jag hade det. Hade inte mina kära skolkompisar varit så vänliga att de berättade det för mig hade jag nog inte haft en aning ens idag.

Ja just ja. När jag var 19 var min dåvarande pojkväns föräldrar övertygade om att jag var heroinist efter ett samtal med grannen, vars son alltid har haft ett mycket, mycket ont öga till mig. Antar att det var mitt förflutna som snortare som kom i kapp mig. I efterhand har jag förstått att en ansenlig mängd gammalt högstadiefolk har vetat om det här med att jag var heroinist. Det har de inte varit vänliga nog att säga direkt till mig – men någon har sett mig med en spruta i armvecket. Jag måste helt enkelt ha varit så nere i skiten under den perioden att jag fick en blackout, för jag har väldigt svårt att minnas att jag ens började med heroin. Och ja, sådär har det ju fortsatt genom åren även om jag mig veterligen inte har någon pågående sysselsättning ryktesvägen just nu. Det är mest okända män som har kallat mig hora på fyllan på senaste. Manshatare är väl lite mer vanligt, men kommunist var ett tag sedan. Det är ju å andra sidan två saker som mina vänner verkar förvalta väl.

De flesta jag känner, inklusive mig själv, brukar kristet vända andra kinden till när orden haglar. Det har liksom blivit lite för mycket genom åren, men nog tycker jag ibland att det är lite orättvist att alla de där som har kallat en för kommunist och manshatare aldrig någonsin har blivit nazister och kvinnoförnedrare i utbyte. Orättvist men samtidigt bra. För det kan jag säga er att som ett före detta nerknarkat, HIV-smittat tjackluder har jag åtminstone haft vett nog att inte sänka mig till pöbelns nivå. Jag tror helt enkelt att de är för outvecklade, eller efterblivna om ni så vill, för att kunna hantera en dos av sin egen medicin. Vad skulle de annars vara när det inte ens går att sticka ut en millimeter innan något outbildat mähä försöker vara kreativt och kommer på att en är en… hora?

Jo, och så var det där med folk.

Jag övergav Rockklassiker och började lyssna på P3 igen. Varför vet jag inte, för de spelar bara elitpops-mainstream varvat med intetsägande softelektro. Därtill kan programledarna störa den lugnaste till döds med sin mysfyndighet (Våga hata Christer).

Jag antar att jag inte stod ut med att höra ännu en gammal rockrökare för oss över trettio helt enkelt. I vilket fall som helst så har något program mitt på dagen en ringfråga där folk ute i landet ska svara på vad de är trötta på just nu. Min hjärna gick ju igång på den utmaningen direkt kan jag säga. Jag blev nästan så glad i hågen av frågan att jag funderade i två ljuva sekunder på om jag inte skulle ta och ringa upp och berätta hur mycket det finns att vara trött på. Egentligen. Sen insåg jag att det var den förbannade Christer som höll i programmet, och jag är alldeles för feg för att våga ringa till rikssänd radio och säga att den aktiva programledaren är mer tröttsam än alla buffliga SL-resenärer tillsammans. Jag nöjde mig med ett konstaterande i mitt eget huvud istället. Ett konstaterande som med fördel kan publiceras här:

Den självklara kategorivinnaren i vad jag är mest trött på är otvivelaktigen att folk är folk och att folk finns överallt. Det är väldigt, väldigt svårt att inte bli trött då. I kategorin folk finns alldeles för många barbarer för att de ska få plats här, så jag presenterar bara några få. Småbarnsmaffian är ett utmärkt exempel på en av dem. Känns igen på att de använder terrängbarnvagnen som vapen i sin kamp om allas utrymme och att de är flitiga hat-kommentatorer på alla inlägg i Magdalena Ribbings frågespalt skrivna av människor som vill ha barnfria fester. Barn måste nämligen få finnas överallt enligt maffian, och finns barnen ska de helst låta också. Annars kanske någon tror att de inte finns och det hade ju varit förjävligt om någon inte oavbrutet erkände Kevins existens under en stillsam pianokonsert. Nej, jag säger inte att alla föräldrar är så här. Jag säger att småbarnsmaffian är sådan.

En annans sak med folk är att de gärna tror att de är charmiga om de upprepar ”Öööörebroooou” med ett skitnödigt tonfall efter att jag har sagt att det är därifrån jag kommer. Det är faktiskt inte särskilt charmigt. Alls. Det är ungefär lika tråkigt varje gång jag hör det – vilket har varit styvt hugget en gång i veckan sedan jag flyttade från Örebro, 1987. Mest en parentes men ändå ett viktigt inlägg i debatten.

Till folk hör även de som tror att de är först med att fråga om jag inte är rädd att ångra mina tatueringar och sedan upplyser mig om att de faktiskt kommer att sitta där jämt. Samma typ av folk brukar även fråga mig vad jag tänker, egentligen, när jag köper så mycket svarta kläder. ”På döden” har jag svarat några gånger, vilket har varit dumt av mig. En medlem av folket förstår nämligen inte ironi utan lägger helst huvudet på sned och gör en medlidandenick när man säger sådana saker. Den dummaste kommentaren beträffande mitt färgval är utan tvekan den om huruvida jag inte var rädd att uppfattas som någon som aldrig bytte kläder när allt såg likadant ut. Nej det är jag inte. Jag skulle se det som en fördel om folk trodde att jag gick i samma kläder jämt. Då kanske de skulle misstänka att jag luktade och då skulle de förmodligen inte komma i närheten av mig i samma utsträckning. Tyvärr kan ganska mycket folk se skillnad på en svart kjol och en svart klänning. Ergo: jag blir inte lämnad ifred.

Folk tycker gärna med tillgjord bestämdhet att; jämställdhet i alla ära, men flickor ska faktiskt få vara flickor och pojkar pojkar. Jag tror att det värsta brottet man kan begå i folkets värld är att överskrida en genusgräns. Det är ett ämne som borde få ett helt inlägg för sig själv, igen, längre fram för gud i helvete vad trött jag är på det där. Folk är faktiskt så pass tröttsamma i sig att jag blir ganska trött på att jag ens orkar vara trött på dem. Men jag antar att det ligger i min natur. Jag är ju trots allt närking.

I väntan på ett längre inlägg, I give you Burt

Nu när jag har varit så vuxen att jag har ringt och bett CSN att låta mig betala dubbelt så mycket varje månad, istället för att låta mig spara pengarna till cocktails och öl, kan jag lika gärna komma ut ur garderoben helt. Jag orkar inte ljuga om det längre. Burt Reynolds var faktiskt sjukt läcker en gång i tiden och jag skiter i vad ni säger om mig efter det här:

Varför ens försöka tänka, när det är uppenbart att en inte vet hur en gör från början?

Jag bojkottade HM härförleden. Det kändes så tarvligt av dem att inte erkänna min kropp. Jag är liksom för fet för att finnas med på det "vanliga folkets" sida, men jag är inte tillräckligt fet för att bli outad som "Big is Beautiful". Ja och så känns det ju sådär med barnarbetarna trots allt, och att de hellre förstör sina kläder så att ingen får dem än ger dem till bättre behövande. Jo och billiga kläder finns inte. Det är alltid någon som får betala. Kvalitén om inte annat. Jag bestämde mig helt sonika för ett statement.

Jag berättade det för en bekant i den yttre kretsen av den yttre kretsen. En icke-bekant alltså. Det inte alls oväntat folkiga svaret blev typ "amen precis som att HM är de enda med snedvridna ideal". Och hon hade ju faktiskt en poäng där.

Ja, varför i helvete ska man göra något alls om man inte kan göra allting? Totalt meningslöst. Luta er tillbaka. Drick vin från plågade druvor. Burna runt en ko med bilen. Besudla kvinnor och barn. Vägra vara vegetarian, för går du inte hela vägen och är frukterian är du ändå bara en bluff. Så fantastiskt genomtänkt! Tack. Tack för den insikten. Låt stressat kött, barntråcklade kjolar och koldriven bil bli ledmotiven för det nya decenniet! Fuck yeah!

Vad är det för fel på folk????

Det går ett program på tv4 om människor som förlänger sina tår för att lättare kunna gå i högklackat. Varför vill man utöka kroppens vidrigaste del? Varför tycker någon att det är en bra programidé? Varför kan folk inte hålla sig till att leva, förlänga tår samt att bleka och töja anus, i tysthet?
Jag känner mig besudlad, kränkt och besviken.
Jävla tv4.

Men för i helvete.

VEM kom på att en Ultravox-biljett är värd 395 kronor PLUS serviceavgifter? Det finns bara ett ord för det och det är: skandal. Jag tänker då inte fläska upp så många slantar ur min hårt prövade plånbok. Åh Berns, you mean nothing to me efter det här! Med risk för att hänga ut ett fint band måste jag fråga om det finns någon som betalar mer än en hundralapp för att höra ett gäng ölpluffsiga posörer framföra hits från -83? Ja det gör det, men det finns ändå ingen anledning att ta upp att jag såg Sisters of Mercy för ett år sedan.

Såvida inte någon vänlig själ ställer sig utanför centralstationen och sjunger ihop en biljett åt mig tänker jag hålla mig till att posördansa över ett fingerflottigt glas vin till "The Voice" i mitt eget vardagsrum. Och hör sedan.

I do not EAT if it makes a sound I tells you.

Jag måste verkligen sova nu och det enda jag kan tänka på är oxfilé provencale tillsammans med ett fylligt rödvin. Vik hädan sabla köttandar! Jag behöver inte det här. Åtta timmars sömn är vad jag behöver om jag inte ska se ut som det olyckliga offret för tio kortisonsprutor imorgon. Min första egna dag på mitt flådiga nya jobb. Jag skiter i vem som tröstar det sabla knyttet. Vem fan tröstar Fiat? Det är det nya decenniets stora fråga. Och köttet är inte ett svar på den.
Mon dieu.

Hujeda mig...

Idag har jag varit påklädd i styvt hugget tjugo minuter, när jag ålade mig ut i svinkylan för att köpa en cola. Sen ålade jag hem och slängde av mig kläderna, fort som fan, så att jag skulle hinna hoppa tillbaka i gropen i sängen innan den slätades ut. Nu sitter jag på samma plats som jag har gjort hela dagen, förutom de där tjugo minuterna då, och känner en mild ågren över patraskpersonligheten som har tagit över mig och min kropp. Jag är skitigare än hela Deadwood, både utvändigt och invändigt, själsligt och mentalt. Nedrans Snakebites. De är inte hälften så ljuvliga dagen efter.

Alltså jag tycker att nyårslöften är ett förbannat trams. De utgår alltid från att man måste förbättra sig och sluta vara fet eller något annat som anses anskrämligt. Saken är, att om man bara kan lova sig en dag om året att man ska "förbättra sig" tror jag inte att man är så jäkla driven från början egentligen. Men det fattar ju inte folk eftersom nyårslöften hör till. Och när något hör till spelar det uppenbarligen ingen roll att det är meningslöst dravel som bara ger en ångest i slutändan. Åh SUCK!! Alltid ska man behöva vara den enda som tänker.

Hursomhelst.

Jag gillar alltså inte nyårslöften. Men. Såhär på tiotalets tredje dag när jag inser att hela det här decenniet hittills har varit ett enda förvirrat tillstånd av fyllor och bakfyllor som har avlöst varandra, då känns det kanske inte som att jag vill lova något men ändå som att jag kan ge en svag förhoppning om att det här förtappade tillståndet INTE är fingervisning om hur resten av tiotalet kommer att fortlöpa. Jag mår faktiskt för tarvligt ska ni veta.

Förtydligande exempel över mitt tillstånd.

Nytt år, nytt decennium, samma gamla baksmälla

Katt. Karl. Tacopaj.
Det räcker så idag.

Återförening, lite för mycket bubblor, akutbesök, tjuvnorpat lamm och en halv cigarrett räckte igår.

Hej livet.