För lite styvt ett år sedan var jag aktuell för en tjänst som jag inte fick. Eller ja. Rekryteringsfirmans tjänsteman som var mer än motbjudande käck tyckte att jag var aktuell. Själva arbetsplatsen ville inte ha mig. Jag var under femtio och låg därmed åldersmässigt fel. Det här var så viktigt för dem att de lät hälsa att de ville ha mig där så lite att jag inte behövde bry mig om fler tjänster som de hade ute. Alls. Jag var så fel att det inte räckte med ett "tack, men nej tack". Det kändes så klart jätteskönt att höra i en tid när jag grät så fort jag stod bredvid en dörrmatta eftersom att den påminde så mycket om mig.
Min rekryterare försökte få det till något positivt. Typ att eftersom att det inte handlade om mig personligen så kunde jag istället se den här dissen som ett driv till att bli ännu bättre. Jag tog snarare den kommentaren som ett driv att bruka mer våld.
I vilket fall. Den här tjänsten har grämt mig till och från. Inte för att jag inte trivs där jag är nu, utan mest för att jag inte fick den. Och för att arbetsplatsen hade varit förbannat snygg rent estetiskt. Jag går förbi huset där jag hade kunnat jobba varje dag, och det huset är långt mycket tjusigare än instutitionsbunkern jag sitter i nu.
Men så är det ju det där med att döma boken och så vidare. Inne i den där ståtliga byggnaden är det inte alls som det var förr, på den tiden då mormor var med och startade upp föreningen i Örebro. I den nya tiden är Röda Korset fullt av myglare. Bland annat. Ryktet säger också att det är fullt av frireligiösa och folkpartister nu för tiden.
Jag tror att det här är ett av många tillfällen då mormor kan vara glad över att hon är insvept i demens och förvirring och jag kan vara glad över att jag inte fick det jag trodde att jag ville ha. Kände bara att jag var tvungen att bevisa för er att även jag kan se saker positivt. Efter ett tag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar