The joy of joys!

Jag är ett endaste jämmer idag. Det är faktiskt inte bara män som mår dåligt av förkylningar som en reklam ville göra gällande för ett antal år sedan. Bittra kvinnor mår också skit. Och ännu mer skit mår vi om vi missar våra bokcirklar. Idag var första dagen för "Hatar du män? Älskar du böcker?" där jag och mina likar med varierande kön skulle diskutera mansrollen utifrån olika skönlitterära verk. Tanken på den här kvällen har varit mitt driv hela förfrusna januari. Nu kan jag inte gå dit. Dels för att jag mår som något någon har tuggat på och spottat ut, och dels för att jag inte tycker att det är helt okej att kämpa sig ut bland folk som allmän smittofara. Det vore ju kul om människan som smittade mig hade tänkt likadant, så att jag hade kunnat närvara på den förbannad bokcirkeln, men tydligen ligger det någon form av prestige i att smida smittojärnet medan det fortfarande är varmt.

Hur som helst mötte jag världen med ett tjurigt fräsande vid tioknycket i förmiddags. Eftersom att det var tio timmar efter att jag föll i dvala igår känner jag mig inte bara tuggad och utspottad, utan även... besåsad. Alltså som att någon har hällt sås i min hjärna. Ergo: datorn blev min bästa vän, ty tänkande och koncentration innebär en allt för stor ansträngning idag.

När jag satte igång datorn var jag helt och fullt inställd på en lång dags färd mot natt, fylld av leda, värk och en katt som bara låtsas om en när han kan vara i vägen. Ordet lycka klingade inte ens bekant när jag bullade upp kuddarna bakom mig för få till en värdig plats i sängen. Så här i efterhand kan jag säga att jag egentligen vet bättre. Jag borde redan då ha tänkt på att det är just den inställningen till livet, att allt är misär, som bär på den verkliga tillfredsställelsen i sin hand. Det första som händer när internet kopplas upp, är nämligen att jag springer in i den här länken. Mannen i mitt liv. Som jag har väntat på sedan jag var tolv. Kommer till Sverige. För att spela i en kyrka. Vågar vi tro att det är ett subtilt frieri? Okej, okej, vi väntar lite med det, men Frallan bör nog ändå förbereda sig på att vi kan bli tre snart.

I total och oövervinnerlig (nåja) lycka tog jag mig hit, för att dela med mig av den rafflande nyheten, fylld av tankar om hur den här dagen inte kunde bli mycket bättre. Men det kunde den. I en kommentar från Bokstävlarna på mitt förra inlägg, fick jag veta att jag har fått ett pris! Och hur illa jag än tycker om norskt puttilutt förtas den känslan totalt av glädjen i att det finns fler som uppskattar det bittra här i livet. Tack! Jag känner mig så hedrad att febern börjar försvinna, och att bitterheten för en stund hamnar på andra plats i mitt känsloliv.