Dagens sanning

Tre fel av tre möjliga:
Jag åt inget efter jobbet idag.
Jag gick direkt ut på stan.
Jag tänkte att hysterikorna på mellandagsrean var färdiga med sitt slit och släng.

Att gå ut bland folk och fä, mest fä, på fastande mage och med ett blodtryck som inte når över knäskålarna är en dålig idé som bara kan bli sämre vad det lider. Det blir knappast bättre om en tar den här dåliga idén till humör in i klädbutiker bara för att upptäcka att det enda som hänger på galgar är hån. Men jag gjorde det ändå. Jag tänkte att jag kunde klara av trängsel och hån på fastande mage om det i alla fall gav ett fynd i slutändan.

Saken är att jag knappt går i klädbutiker längre. Jag hatar klädbutiker, utan att använda allt för starka ord. De är fulla av folk, de är fulla av terrängbarnvagnar, de är fulla av dåligt ljus och ja, faktiskt, fulla av dålig energi. Därför beställer jag kläder på nätet och därför har jag ingen som helst koll på hur det går till nuförti'n. Det fick jag veta idag. Alltså... det finns DJs i klädbutiker. En fånig människa som står och frustar i en mikrofon och som spelar någon härlig upptempo-lounge i osttakt. Jag har aldrig varit med om något så osmakligt i hela mitt liv. Räcker det inte med ångesten i sig av att möta ödesvalken som uppstår när ZARA skriver att plagget är två storlekar större än vad det egentligen är? Måste man stå och skaka som en hel jäkla ostbricka i en ljudnivå där man inte ens kan höra en val skrika också? Tydligen är det så, för där det inte finns en DJ finns det ett flådigt ljudsystem som spelar covers på nittiotalslåtarna till och med Rednecks glömde. På full balle dessutom, som man säger på landet.

Mänskliga rättigheter någon? Inte? Mitt nyårslöfte borde egentligen bli att inte gå in i klädbutiker någonsin igen, men det skulle i slutändan leda till att jag inte fick besöka Espirit. Espirit som var den sista affären jag med stort missmod beklämde mig in i. Redan när jag såg att rulltrappan upp till butiken var tom på folk förstod jag att den bara kunde leda till något bra och gosse om jag blev överbevisad när jag kom in. Inga terrängvagnar, inga spatserare som blockerade gångarna, inget dunkadunk. Inga konstiga kostymer i plysch med fransar. Inget obehagligt ljus. Bara en stor butik fylld av klassiskt skräddade kläder där rätt storlek står på rätt ställe och där provhytterna omges av ett ljus behagligare än det i Guds påstådda himmel. The joy of joys!

Så. Jag fann till slut en klänning och en sanning - nämligen den att man aldrig någonsin ska ha några förhoppningar, ty det är när man känner att allt verkligen skiter sig och att man hellre ger upp än går ett steg till, som lyckan slår in. Om den känner för det, vill säga.

Så lite tid, så mycket att gnälla över

Jag hade tänkt skriva ett långt och redigt gnäll över tv-avgift (som jag egentligen tycker är bra) och SVTs serie "Stenhuggaren" (som inte kan förklaras som något annat än SVTs hämnd på mänskligheten), men jag hinner inte det eftersom att jag måste (eller behöver om ni så vill) se ett par avsnitt av Deadwood tillsammans med Frallan innan jag tvingas sova. Så för att bloggen inte ska torka ut tänker jag helt barockt klistra in en intervju som min kära vän Inger hade den goda smaken att mejla över här förleden. Förutom att Fredrik Strage är en fröjd att läsa så verkar fenomenet Svartby vara något av det fräsigaste som har uppfunnits på länge. Tack så hjärtligt för det!

Svartbys tomte är inte snäll

Om illasinnade tomtenissar och naturens hämnd sjunger de ryska hårdrockarna Svartby. Låtskrivaren Giftsvamp skriver på svenska och bandet beskriver sitt sound som svartcore.

Alla som tröttnat på den kommersiella julen och dess varuhustomtar bör låna ett öra till Svartby. Det ryska hårdrockbandet sjunger om illasinnade tomtenissar som i stället för att dela ut julklappar misshandlar människor. ”De får slag på öron, smuts på snåla trynen, strån i ögon, blod ifrån girigt huvud”, vrålar ryssarna. Giftsvamp, som låtskrivaren och keyboardisten i Svartby kallar sig, lärde sig svenska på egen hand eftersom han ville förstå sina favoritband Finntroll och Thyrling.

– Svenska låter coolt, säger Giftsvamp. När jag hör skandinaviska språk tänker jag på svunna tider. Svenskan känns närmare medeltiden. Vissa fans blir irriterade eftersom de inte fattar texterna, men jag tycker inte att det fungerar att skrika på ryska.

Svartby bildades i S:t Petersburg för fem år sedan. Förutom Giftsvamp består bandet av gitarristen Lindwurm, trummisen Fenrir och vokalisten Torhall, som först var skeptisk till att sjunga på svenska. Giftsvamp skriver ner texterna med kyrilliska bokstäver för att hjälpa honom.

– Jag rättar Torhall om han uttalar något fel, säger Giftsvamp. Svårast är att uttala ”u”, som i ”bastu”. Vi har inte det ljudet på ryska.

”Dvärgars bastu” heter ett av spåren på Svartbys senaste skiva ”Riv, hugg och bit”, ett konceptalbum om sagodvärgar. Stämningen är brutal men komisk – precis som på föregångaren ”Kom i min kittel”, som handlade om häxor, och jul-ep:n ”Tomte”. Inspiration hämtas både från spelet ”World of warcraft” och nordisk mytologi. Giftsvamp säger att han gärna vill skriva låtar om Näcken i framtiden. Däremot undviker han låtar om troll.

– Massor av andra band håller på med troll. Jag älskar visserligen troll metal och jag gillar ordet ”troll” så mycket att jag först tänkte kalla mig Trollkarl i stället för Giftsvamp. Men vi vill ha en egen stil. Vi klär oss inte heller i djurhudar som många av de andra banden. En enkel rock’n’roll-look duger för oss.

Vissa av era låtar, som ”Skogens ursinne”, handlar om hur naturen utkräver hämnd på människorna. Tänker ni mycket på miljön?

– Jag är inte medlem i Greenpeace. Men jag går ofta på skogspromenad och jag hatar att se plastpåsar och annat skräp. Att gå i skogen är en bra medicin mot depressioner.

Kände ni till orten Svartbyn i Norrbotten när ni startade ert band?

– Nej, vi blev förvånade när vi hittade vårt namn på Google Maps. Det vore roligt att spela i Svartbyn någon gång. Tyvärr är det väldigt dyrt för ryska band att turnera utomlands.

I Svartbys musik märks influenser från ockult black metal och mer symfonisk hårdrock. Giftsvamps keyboardspel är också inspirerat av Danny Elfmans pampiga filmmusik. Gruppen beskriver sitt sound som ”svartcore”.

– ”Svart” syftar på svart magi, förtydligar Giftsvamp som har en av konstnären Hasse Bredenbergs trollmålningar som bakgrundsbild på sin dator. John Bauer hör också till favoriterna, särskilt hans bilder av tomtar.

– Jag gillar berättelserna om tomtar som hämnas när de inte får gröt på julafton. Vi har ett liknande väsen i rysk folklore som kallas ”domovoj”. Det är en liten husande som man måste bjuda på bröd för att han inte ska bli arg.


FREDRIK STRAGE musik@dn.se

Lars Norén är på besök. Återkommer en annan gång.

Ni kan väl underhålla er med den här, så länge:

Nordvärmlands Buffalo Bill

Utdrag från okänd tidning:
"Verner i Värsgarn var något av mannen som gjorde vad som föll honom in /.../. Han hade säkert många roliga stunder att minnas på äldre dagar - han kunde se tillbaka på storviltjakter med bl a kejsar Haisle Selassie, han kunde minnas hur det kändes att styra in flygplanet i den lilla öppningen mellan Branäsbron och Klarälvens vattenyta, han kunde se tillbaka på otlaliga jaktstigar och han kunde minnas hur han sköt yxan ur handen på en vedtjuv på Värsgarsskogarna.
Otaliga är minnena och historierna om Verners bravader - han blev något av en Nordvärmlands Buffalo Bill under sin livstid, en mycket framstående skytt som inte kände fruktan.
Flygningen under Branäsbron är inte den enda som gått till historien. Han gjorde flera konster i luften, t ex störtdykningar med avslagen motor, som han på något sätt lyckades få liv i igen i sista stund."

Verner var också mannen som skyllde sina senare sjukdomssymptom på för starkt snus och nya träskor. Och som efter lång övertalning gick med på att läggas in på hem, men då skulle han fan inte äta någon medicin. Han dog innan han ens fyllt sjuttio. Jag undrar om han hade varit stolt om han visste att hans ena barnbarn växte upp till en feg och tjurig köttvägrare, som gråter när djur större än matfisk dör och som tvångsmässigt lägger in ett "som flickan sade" i varje konversation?

Gästinlägg från ett yngre jag

Mitt gamla sovrum ska bli mina föräldrars rum. Och mina föräldrars sovrum ska bli mitt och Frallans sovrum när vi är här. Det var så pappa sålde in idén hos mig när han berättade allt. Jag slutade lyssna samma sekund som jag insåg att jag skulle få ta över min mammas nyinköpta special feature-madrass som formar sig mjukt efter varje grop i kroppen. Det var i vilket fall under det här rumbytes-projektet, när vi skulle rensa garderober och så vidare, som min tankebok från första klass föll ur en av lådorna. Och gosse om jag tänkte på den tiden. Jag tänkte så mycket att jag ibland föll ur hela det svenska meningsbyggnadssystemet. Behold, en tidig julkapp:

"Jag ♥ Henrik ♥E♥ fast han bråkar ibland. Jag tyker om Gun o-ckså. och fred åkså.♥. Jag brukar tänka på min far-far. Jag brukar gråta när jag tänker på min far-far min farfar var jäte
snel.
Jag tänker på julafton.
Jag brukar tänka på dju-r. Jag har många bok-märken jag har samlat lenge på bok-märken.
Jag går på ridskola. Jag brukar tenka på hur oret-fst det är för adra länder har det.
Jag tycker om Carola.
Gosan är min maskot."
Fiat, 6 år.

Chockerande. Jag var bara millimetern från att bli en livsbejakare.

Till påsk kanske jag är redo att publicera min första dikt. Den skrev jag när jag var fem, men eftersom att det är ett lite djupare material vill jag inte förhasta mig när jag lägger ut det.

(Jo, Frallan, det blev aldrig något allvarligt med Henrik E. Vi hade chans på varandra i en vecka, sedan glömde han bort mig och blev ihop med de andra tjejerna i klassen. Alla på en gång. Utom mig. Jag blev inte bitter...)

Bittermandlar

Jag sitter i ett svinkallt skånskt landskap och saknar lite pretentiöst julkänslorna jag upplevde både som barn och som lite mer vuxen. Förra julen var en privat katastrof som har förföljt mig hela året och som nu fortsätter att besudla även det här årets högtid.

När jag var en yngre vuxen/tonåring avskydde jag julen av två anledningar. Den första var Lars Norén-andan som tidigare var den viktigaste traditionen i vår familj och den andra var den politiska delen med ett blandat hat mot kristna traditioner, konsumtionshets och tvångstrevliga aktiviteter. Jag har alltid hållt mig klädsamt misstänksam mot saker som gör majoriteten livsbejakande.

När jag var en lite äldre yngre vuxen tog jag mig över berget av hat och började tycka om julen igen, på mina egna villkor. Jag blundade för alla som såg för glada ut och fokuserade på mitt eget folk. Med mitt folk menar jag inte enbart bittertanterna utan även familjen och mina närmsta vänner. Det gick över förväntan fram till förra året då Lars Noréns oroliga ande gjorde ett återbesök.

Så nu sitter jag här, förbannad och tvär och försöker förtvivlat att känna av lite, lite julefrid tillsammans med Dean Martin (vars ande tycks ha lämnat mig för länge sedan). Det går inte. Jag kan bara flina i mjugg åt julen 1994 på det sättet man gör åt saker som blir roliga lite senare i livet. Det var nämligen året då pappa var tomte åt grannen som söp honom under bordet redan innan det blev kväll och brorsan fick åka in akut för magkramp och mamma var arg för att jag var arg och jag var olyckligt kär och instängd i en stuga i mörkaste Värmland och ingen fick se Karl Betil Jonsson eftersom att alla var så förbannat jävla arga utom brorsan som krampade. Kvällen slutade med att granen välte, som ett bevis på att hela julhelgen redan från början var ett skepp som hade sjunkit innan det ens fick chansen att segla. Så. Med närmre eftertanke är jag nog rätt nöjd ändå.

Än så länge.

Please kill me!

Och låt mig sedan återuppstå som en cover av Richard Cheese. Allra helst på den här skivan:

Det blir sällan bättre än så här hörrni.

Bra dagar blir alltid sämre dagar.

Det behöver man inte vara närking för att uppleva. I England har två personer (möjligen kallar de sig feminister) satt igång en kampanj som går under namnet Pink Stinks. Tanken är förvisso god; att motverka negativa könsroller. Men själva metoden, att spotta spe på rosa och andra så att säga "tjejiga" leksaker motverkar hela syftet. Det feminina blir det dåliga exemplet. Igen.

Föräldrarna bakom kampanjen förfasas över att allt fler unga tjejer mår dåligt i England på grund av påtvingade könsroller. Och då är lösningen tydligen att kasta skit på det som anses tjejigt. Ursäkta? Det känns spontant som fel väg att gå när vuxenvärlden skuldbelägger det som flickor, oavsett anledning, tycker om genom att kalla det fel och införa ett fiktivt förbud. Det är inte ens lätt att i vuxen och hyfsat medveten ålder förhålla sig till det dåliga samvetet som kan komma med att man råkar falla för saker som i ett större perspektiv hamnar utanför ens moral (need I say åttiotalshårdrock eller 90% av musikbranschen?). Jag har väldigt svårt att se att flickor får starkare självkänsla av att redan i låg ålder välsignas med just det dåliga samvetet.

Att tvinga barn in i könsroller är piss, pest och kolera OAVSETT. Det spelar ingen roll om det är en pojke som tvångsplaceras bland leksakspistoler eller en tjej som bara ges möjlighet att välja mellan en rosa ugn och en My little pony. I båda fallen begränsar man barnets värld istället för att bredda den med den livsbejakande fantasin som sägs vara så unik i just barnsammanhang.

Och varför, i helvete, är det så ofta det så kallade feminia som är det dåliga exemplet när könsroller ska suddas ut? En rosa My little pony må vara nog så obehaglig, men jag tror att vi alla kan sluta oss till att vapen har gjort större skador i världen än fantasidjur. Ändå verkar förbudet mot krigsleksaker låta vänta på sig, i kampen mot negativa könsroller.

Bra dagar:

Det är dagar när grejerna kommer från tradera som de ska det. ÄNTLIGEN har jag ett par, oanvända, 20-håls Dr Martens som kan värma mina krumma ben där håret inte räcker till. Gudarna ska veta att det behövs i denna förbannade vintertid. Om det inte vore för att kängorna är så brutalt snygga och därtill mer älskvärda än flera namn bland mina Facebook-vänner, hade jag kanske sparkat en och annan tågresenär där solen inte skiner med dem. För lika sant som att det är kallt ute nu, är det att folk tappar alla former av vett bara de känner lukten av tunnelbana. Vett som jag förvisso betvivlar att de äger från första början.

Ska man helt återgå till sina tidiga tonår och matcha pjucksen med åtta lager kläder nu, månne? Grungen gav oss ju faktiskt inte bara Courtney Love och Layne Staley, den gav oss också ett näst intill perfekt vintermode. Icke att förglömma, även om just glömskan är att föredra kanske...

I vilket fall som helst. Behold, the joy of joys:

Med posten kom även glädje från tidigt nittonhundratal i ett paket från slims.se. Vad det är kan jag inte säga, eftersom att det var den sista biten i Frallans julklapp, men man kan med fördel gå in på sidan ändå och hitta andra saker från förra sekelskiftet och fräsiga årtionden, typ sextiotalet.

Vinter

När träden piskar i en isande vind. När snöns dödsmask ligger tyst över varje sten. När solens sista strålar kvävs bakom hustaken i backens topp. När världen fryser och livet med den. Då.
Då skrockar gammelgothen hjärtligt åt den frejdiga studenten som ett tag lekte med den seriösa tanken att Talibanier var ett bra efternamn att byta till, för den som vill komma in i det svenska samhället.

Ridå.

Pappa Jan - ett dåligt exempel på föräldraskap

Bestämmer du dig för att du inte vill ha barn måste du gå i terapi i en sisådär 18 månader för att, så att säga, bli knipsad. Vill du däremot ha barn är det så himla, himla naturligt att det är helt okej att köra på utan något som helst psykologstöd innan. Även om du är trångsynt och vägrar att skämmas över det. Av denna enkla anledning finns bra exempel på dåliga föräldrar överallt. Idag hittade jag det här i Eva Rusz relationsspalt på Aftonbladets hemsida.

Hej Eva! På vår pojkes förskola accepterar personalen att han vill vara lucia, men min fru och jag känner oss obekväma med det här. Vi förstår att det finns moderna tankegångar kring könsroller, men lucia är ändå en tradition. Hur ska den kunna föras vidare till kommande generationer om man experimenterar på detta sätt? Vi har försökt prata med vår son och lockat med en väldigt fin pepparkakskostym som min fru har sytt, men eftersom personalen uppmuntrar honom att vara lucia vill han inte lyssna på oss över huvud taget. Kanske har vi gammaldags värderingar, men vi tycker faktiskt att förskolan gör fel som går emot vår önskan. Vi som föräldrar borde ändå ha sista ordet. Kan vi kräva att pedagogerna backar upp i stället för att motarbeta oss i den här frågan? Jan

Jag kan verkligen inte för mitt liv begripa vad som kan vara störande med en liten pojke som lucia. Förskolan gör fel som går emot föräldrarnas önskan, skriver Jan, och verkar inte känna sig särskilt intresserad av att han låter sina fördomar gå före sitt barns vilja. Det är tragiskt att överskridandet av könsroller är så känsligt att en unge inte får klä ut sig under ett jippo på en förskola. Pedagogerna borde inte backa upp föräldrarna, de borde sätta dem på tvångsutbildning så att de slutar kränka sin son och istället öppnar ögonen för att saker inte måste vara dåliga för att de är annorlunda.

Hur ser pappa Jan för övrigt på om flera flickor vill vara lucior samtidigt, vilket är tämligen vanligt förekommande, när han verkar tycka att hela Lucias tradition vilar på en förskolas klena axlar? Och hur mådde han egentligen när tv4 körde en hednisk variant av Lucia-firandet för ett par år sedan? Var han glad över att den ”riktiga” traditionen fördes fram eller blev han mentalt knäckt över att inte få se luciadräkterna vi har vant oss vid de senaste tvåhundra åren? Om det är den kristna lucian han är ute efter, borde väl alla blonda lucior som inte sticker ut sina ögon vara en oerhörd provokation varje år. Eller? Det är fegt att skylla på traditioner när man egentligen är rädd för allt som faller en millimeter utanför heteronormen.

Jag själv gick i småskola med ett par pojkar som ville vara tärnor och lucior samt en flicka som absolut ville vara tomtefar. De fick, rart nog, som de ville. Vad jag vet har det gått bra i det fortsatta livet för de flesta av dem. Undantaget en som sysslade med alternativa berusningsmedel under ett tag och sedan försvann. Vågar vi misstänka att det var glittret i håret och elljuset som framkallade demonen i honom redan i barnaår?

Åttiotalets könsöverskridande i luciatåget har för övrigt inte på något sätt förstört den heliga tradition som Jan verkar värna om mer än sin sons självkänsla. Årets lucia på Skansen var en tjej, precis som året innan och året innan det. Troligen kommer det att fortsätta så även om pappa Jans son har ett nattlinne på sig en dag i december.

Kvällen kommer att bli magisk

Vinhaggor. Soundtracket till Twin Peaks. Pasta på horans vis.

Jag dansar en mental dans och hånar tristessen:

Om de moraliskt svaga i samhället

Så här i Tiger Woods-tider tar jag mig en funderare över om det finns något mer patetiskt än otrogna människor, och kommer fram till att nej det gör det faktiskt inte - men Phil Spectors olika frisyrer när han försökte ljuga sig ifrån anklagelserna om mord är nära nog.

Så. Om någon av er sysslar med otrohet så vet ni nu att det är så här jag ser er. Som korkade, mer eller mindre välstekta, kotletter på en vesslas hjässa. Tvi!

Eftertankens kranka blekhet

Det värsta jag vet, bortsett från krig och orättvisor, är att känna mig korkad och nu kan jag berätta att mina senaste handlingar har fått mig att känna just precis så. Jag har gjort bort mig grundligt och gruvligt genom en småtjurig och helt oigenomtänkt status på Facebook. Av alla ställen.

Så här var det, förstår ni, att det helt plötsligt dök upp en liten notis om att en ansenlig mängd vänner och bekanta hade gått med i en grupp som ville avskaffa kvinnors rösträtt. Jag spejade lite i gruppen. Såg en länk jag vägrade klicka på mitt bland alla hyllande kommentarer. Tänkte trams högt för mig själv och fylldes omgående av pur vrede. Tilläggas bör kanske att jag precis innan hade surfat omkring i ett forum där män tycker synd om sig själv för att kvinnor misshandlas. Synen på mänskligheten var alltså inte på topp.

Låt mig förresten klargöra en sak: Jag trodde inte att någon som gick med i gruppen gjorde det för att de trodde att rätten de facto skulle försvinna. Riktigt så korkad är jag inte (bara nästan). Däremot vet jag att ganska många håller sig med den här typen av allvarsgrundad humor om kvinnors inkompetens (vilken jag hatar. Humorn.). Det tillsammans med att några av dem som hade gått med är sådana som vid ett eller annat tillfälle har sagt att de inte är feminister för att de inte gillar tjejer (vilket då ska vara okej eftersom att de är tjejer själv) fick mig självklart att tro att folk med rå och genuin vilja hade tackat ja av kvinnoförakt.

Så lite tror jag alltså om mina facebook-vänner.

Ungefär tre sekunder efter min purkna statusrad fick jag verkligheten skicka till mig i samma länk som jag tidigare hade avfärdat som trams. Och nu sitter jag här som ett levande bevis på idioten som tror på allt som skrivs. Den offentliga idioten ska tilläggas, då detta har skett helt öppet på Facebook och alltså är synligt för över hundra personer. Missade någon ljudet av krossat glas när klippväggen landade på dvärgens glashus? Åh vad jag skäms. Jag skäms så mycket att jag måste späka mig själv genom att inte radera min dumma, dumma status. Trots att jag egentligen tycker att det är mer korkat att tro att någon skänker pengar till forskning för att folk går med i en facebook-grupp, än att tro att människor lider av kvinnohat.

Imorgon är det jag som går till jobbet med två hål där mina kinder tidigare fanns. De kommer nämligen att brännas sönder och samman av all skam jag känner ikväll. Jag är lika ovärdig som en särskrivning.

En av de saker jag inte förstår:

Hur en del män kan tro att de blir så kallade brudmagneter genom att med lagom kaxig röst deklarera att de minsann inte är politiskt korrekta och sedan göra valfri sexistisk manöver. Typ nypa okänd kvinna i skinkan. Hur kan någon se det som ett prestigefyllt beteende?

Alltså nog för att det blir förbannat drygt i längden med människor som lever för att vara politiskt korrekta men de besitter i alla fall någon form av politisk medvetenhet. Jag har ALDRIG någonsin träffat någon som skryter om att de inte är poltiskt korrekta, som har haft någon koll på någonting. Att förnedra människor handlar inte om att inte vara politiskt korrekt. Det handlar om att inte vara korrekt. PUNKT. Kan folk bara få det klart för sig? Nehej. Inte det.

Jag borde gnälla...

... eftersom att det är det den här bloggen är till för - men jag har faktiskt omotiverat svårt att vara missnöjd just nu. Förmodligen lägger jag ut rävsaxar i min egen framtid genom att konstera att allt (nåja) är bäst, men jag måste ändå leva lite farligt och säga det.

Igår hade mitt finaste yngel och jag en adventscocktail som har lämnat mig klädsamt bakfull idag. Trots förra veckans panik över glasbrist blev aftonen fabulös och jag kan bara konstatera att mina vänner tillhör eliten. Det är så satans snyggt att kåsera om livets bitterheter över ett glas kir royal att jag tror att den här typen av tillställningar måste bli ett stående inslag i vår lägenhet.

Med det sagt, lämnar jag er med ingredienserna till den sista drinken igår. Den som vi inte behövde egentligen, som vi drack efter den fantastiska tomtesnurren, alltså den där med gin och julmust. I vilket fall, blanda det här och tyck om det:

Extra-destillerad mystisk polsk vodka (eller vanlig alldaglig svensk tråkvodka)
Äppeljuice
Citronjuice
Kanel

Hälles med fördel upp i iittala-glas som har etiketterna kvar. Om "njut" inte hade varit ett av de fulare orden i svenska språket hade jag skrivit det efter. Men nu gör jag inte det.

Ett av livets små sammanträffanden:

På en disputationsmiddag igår fick jag veta att min döda väns pappas syssling är min ena chef. Ja det tycker jag är lite fräsigt faktiskt. Mindre fräsigt var det att få reda på att en av mina favoritdoktorander tycker om Maud Olofsson aka Maud the Fraud. Aldrig får man vara riktigt glad.

Han gör det svårt för mig att vara bitter, min kära bror, när han gör så här.

Tillägnar mig fina låtar och säger att jag är hans bästa vän. Det går ju inte att känna sig arg alls, när något sådant kommer från ens största idol.

Walk down the street
I'm thinking:
Look at all the ants in a farm
I've got a sad-hearted feeling
To harm

Hate a lot of things
But i love a few things
And you are one of them

Saker jag inte vill höra. Någonsin:

Aerosmiths Girls of summer från 2002.

Jag borde anmäla Rockklassiker.se för att de spelade den när jag kom till jobbet idag. Det är lättare att tro på Gud än att tro på att något kan vara så provocerande patetiskt som den är. Läs det här och försök att säga emot mig:

To fall in love twice a day
Is such a sweet price to pay

S'il - vous - plait

S'il vous plait? Det är så dåligt att Steven Tylers förvridna ansikte framstår som ett porträtt av Dorian Gray i jämförelse. Den enda logiska förklaringen som jag kan komma på till att låten ens existerar är att ett gäng haltande medelålders män kom på att de ville spela in en video där de fick strandragga på gyllene bikin-brudar i deras barnbarns ålder. En beklaglig förklaring. När ska vi slippa romantiserandet av gubbsjuka? Och hur kan scarf-rockens egen gammelnucka tro att det är fint att han blir kär i minderårigt kjoltyg? Två gånger per dag dessutom! Tvi vale. Jag hoppas att någon startar en grupp på facebook om det här.

Morgonvrede

Det gör mig otroligt provocerad att det någonstans troligen finns någon som har funnit glädje i min tappade Batman-reflex. Jag tänker att det är ett skånskt och kladdigt barn som ropade "mossan" i irriterande glädje över sitt fynd, helt utan att tänka på att den där reflexen tillhörde någon som riskerar att invalidiseras i jultrafiken nu. Förbannade värld!

Tisdagsledan. Den värsta ledan av dem alla.

Det är dagar som den här som man önskar att Maya-kalender har rätt och att världen som vi känner den upphör att existera 2012, eller ännu hellre 20.12 idag. Jag är sliten och tjurig och förbannat stressad över livsavgörande problem som t.ex. att vi inte har tillräckligt med matchande glas till den första drinken som vi ska hälla upp på söndag. Kan man lägga in sitt veto som gammal grungare och servera en hel adventscocktail i plastglas? Som om inte det gisslet räcker för att hålla en sysselsatt så utsattes jag för en obehaglig liten tant på tåget hit, som hela tiden var tvungen att lägga sin hand över min runt balansstången som finns i mitten av de gamla tågen. Vad är det med folk och behovet av närkontakt på offentliga platser?

Väl av tåget blev jag nästan överkörd av en cyklist och nu sitter jag i chocken efter en mycket arg liten man som vägrade prata engelska. Det tog tio minuter av något som jag bara kan ana var mycket fula ord på okänt språk innan han drämde sin lilla näve i bordet och gick. Jag vet fortfarande inte varför han var så arg. Det vet han nog knappt själv.

Däremot vet jag att om jag någon gång får barn så ska jag klä dem i prinsesskläder och slaktarvapen och skicka ut dem i världen med en uppmuntrade klapp på axeln. Ni får en bild av vad jag menar drygt en minut in i videon till låten som jag helt och hållet hade glömt hur bra den var. Vilket påminner mig om att jag, utöver den vardagliga ledan, även är skitsur över att Kurt Cobain ses som ett geni och Courtney Love ses som en hysterika, när de var lika störda båda två. Fast det är klart. En penis fungerar ju ofta neutraliserande till de flesta dumheter.

On top of it all är det TISDAG. Den värsta dagen på veckan. Hur är det meningen att man ska överleva? Det är så att man tvivlar. Söker ni mig hittar ni mig längst in på kontorsgolvet, gnagadendes på en list i svårt och oövergångligt vredesmot.