Badkrukan. En förebild för oss alla.

Tyvärr är det alltid så att om något verkar för bra för att vara sant så är det också för bra för att vara sant. Som närking är det en lärdom som kommer till en redan via navelsträngen och följer en till livets slut. Dock. Jag vägrar tro att den här människan inte är på riktigt. Så otroligt rafflande att sitta hemma och bli besviken över att folk håller för näsan när de hoppar i vattnet. Det är ju sådan JAG ska bli sedan. Behold:

Varför håller ni för näsan?
Jag blir förbannad när jag är på badhus och folk som ska hoppa i från kanten måste hålla för näsan. Direkt när jag ser sådant går tusen tankar genom min hjärna och jag försöker förstå vad som är problemet. Tycker de att det kommer in vatten i näsan när de landar i vattnet? Eller kan folk inte hålla andan? Lever deras näsa sitt eget liv så att den direkt efter nedslag i vattnet av sig själv försöker dra in luft?

Jag blir irriterad och nästan besviken. Personligen så har det här aldrig varit ett problem för min egen del, kan inte ens minnas att jag hållit för näsan när jag var barn. Så jag känner mig förvirrad när folk beter sig på det sättet.

Kanske det sitter någon med en bra förklaring på varför folk beter sig såhär? Kanske har egna erfarenheter. Skulle uppskatta stort om jag kunde få en bra förklaring!

Badkrukan

Lär er skriva för helvetes helvete!

Nu är förbanne mig alla mått rågade. Jag vaknar, jag förväntar mig lugn, jag går in på facebook och möts av följande kommentar till en väns video om vanskötta grisar:

"Dem fattar juh aldrig något juh. Det är som att dem inte vill fatta vad dem gör."

Alltså särskrivningar är änglaglitter i jämförelse med det här djävulskapet. Personligen får jag akut kärlkramp bara av det fula lilla h:et som alla och envar sätter efter ju nu för tiden - men det, mina vänner, är bara en droppe i det hav av okunskap som kommer att ge mig dubbla hjärtinfarkter och stroke om gemene tönt inte lär sig att det är skillnad på de och dem. Ett stavfel on the fly, ett missat ord i stundens hetta. Ja. Det är sådant som händer även den bästa av oss. Men. Att inte kunna skilja på "de" och "dem" är så fel att Horace Engdahl hade vridit sig i plågor i graven om han vore död. Och det kommer han, liksom jag, snart att vara på grund av akut obildning i samhället.

Jag vill aldrig mer behöva läsa ett "hur är det med de?" och "var är dem någonstans?". Aldrig säger jag! Därför kommer här två förträffliga tips för er som inte kan hålla reda på när man ska använda "de" och när man ska använda "dem":

1) Ersätt "de" med "jag" och "dem" med "mig" och hör själv hur illa det kan låta: "Hur är det med de?" blir alltså "Hur är det med jag?" och det är så fel att grisarna slutar tugga på varandra för att stämma upp i samgråt när någon säger det. Så: "Hur är det med dem?" blir alltså rätt ty "Hur är det med mig" (något jag ofta undrar) klingar lika vackert som ett änglaspel. Det går alldeles utmärkt att använda sig av "vi" och "oss" också, om någon nu skulle bli förvirrad av att använda den egna personen när meningen handlar om en grupp.

Nu är emellertid problemet att folk och fä från början inte verkar ha någon som helst känsla för det svenska språket och just därför finns det en annan enkel lösning när tvivlet slår till:

2) Att tänka på engelska. De flesta har ändå någon form av känsla för hur engelska ska låta. Den som är begåvad med denna känsla borde veta att det är skillnad på "they" och "them". Gör man inte det är det faktiskt bara att gå om grundskolan. Hur som haver. Om "de" är "they" och "dem" är "them" kan den kvicke men tvivlande tänka på engelska när valet mellan de och dem blir för svårt. "Where are them?" är liksom inte rätt någonstans. Sålunda bör det heta "var är de?"

Den som ändå inte fattar är beklaglig men inte hopplös. Det går att använda det inte fullt så snygga "dom" istället för både "de" och "dem", med konsekvensen att man riskerar att framstå som lite, lite korkad i vissa sammanhang.

Funkar det fortfarande inte för somliga finns det faktiskt inget annat att göra än att hugga huvudet av dem.

Frågor på det?

Det är mycket nu.

Somliga lär sig något nytt varje dag. Jag lär mig tio nya saker varje timma just nu, med resultatet att total förvirring råder. Det blir ju lite av ett projekt det där, att få ihop orken till alla kurser och projekt på det nya jobbet och samtidigt försöka att inte försumma sina vänner. Jag är inte så van vid vidden av min bekantskapskrets, så när jag först tänkte på hur fantastiskt det var att jag skulle träffa så många vänner nästa vecka reagerade jag inte på det där med att tiden inte skulle räcka till. Sen kom jag på att alla de där vännerna som jag skulle träffa, skulle jag träffa vid samma tid fast på olika ställen. I min värld brukar planerna inte sträcka sig längre än att min hjärna kan hantera dem. Nu har jag tydligen gått in i en ny tid och jag har tvingats ta fram min gamla moleskin-kalender för att klara av den.

Så. Man orkar inte mycket just nu. Inte mycket alls. De näst sista krafterna idag gick till att träffa en kär vän med vilken jag släpade mig ner i Bondens källare. Det är svårt att inte älska ett ställe som har lysande bord, det ska ni ha klart för er. Däremot tar det ett tag att vänja sig vid dj:s som är födda -87. Missförstå mig inte; det var två fabulösa unga damer som körde på temat att spela all bra musik som gjordes minst tio år innan deras föräldrar ens var påtänkta. Men ändå. Nittonhundraåttiosju. Jag hänger inte med i kidsens uppväxt. När jag tänker på årgång 87 tänker jag automatiskt på dreglande stackare i blöjor som är för unga för att förstå storheten i Appetite for Destruction (vilket i och för sig är en klockren beskrivning av en förtvivlande stor del av befolkningen).

För de näst sist krafterna av de näst sista krafterna hävde jag en helt fantastisk piña colada. För de sista krafterna av de näst sista krafterna tog jag mig hem och för de sista krafterna av alla dagens krafter orkar jag faktiskt bara gnälla om den där genomvidriga reklamen där tår (ursäkta att jag ens skriver om dem) sjunger "fötterna demonstrerar". Det finns få saker i den här världen som äcklar mig så mycket som fötter och ännu färre saker gör mig så förbannad som reklam där de figurerar. Ja fötter är faktiskt så äckliga att jag hellre hade sett tvåtusen rövar sjunga i falsett än det där fördömda vanvettet till reklam. ENOUGH!!

Gäsp.

Personligt.

Det är inte många som vet det, men varje gång jag ser den här videon i min ensamhet så gråter jag:

Äpplet faller alltid långt från Centern

Aftonbladet har en liten undersökning där de frågar om förtroendet för Maud Olofsson är förstört nu i och med hennes tattande kring Vattenfall. Det skulle väl vara synd att säga att det är det hos mig. Jag har ju aldrig haft något förtroende för henne från början och jag har faktiskt väldigt, väldigt svårt att tro att någon med ett fungerande förnuft har det. Min uppfattning om att Centern egentligen är ett parti som föregår med dåliga exempel för att bevara heteronormen och patriarkatet still stands. Dåliga exempel som de samtidig kan använda som någon form av politiskt korrekt mur om någon anklagar dem för att vara de lömska patriarkatryttare som de faktiskt är. Jo tack, mig lurar de inte.

Om man tänker lite extra på det så finns det faktiskt ingen annan logisk förklaring till Mauds varande i riksdagen och Centern än att det råder ett stort kvinnoförakt bland de allierade. Vi lever i en värld där enskilda kvinnor allt som oftast står som ofrivilliga representanter för en hel grupp. Och då väljer de någon som lever upp till alla fördomar om en påhittad inkompetens hos kvinnor i gemen? Det talar sitt tydliga språk. Kvinnoförakt. Tacka vet jag Fi och Gudrun Schyman, vänstern och Josefin Brink och, faktiskt, Folkpartiet och Birgitta Ohlsson. Den senare må ha åsikter som skiljer sig från mina, men man skojar inte bort hennes kompetens för den sakens skull.

Jo och det där med att Centern vill bevara heteronormen, men samtidigt framstå som homovänliga. Fredrick Federley som ett av de mest frekventa irritationmomenten? I rest my case.

De öppet heterosexuella männen i partiet, dem ser man däremot rätt sällan med undantag för Anders Flanking som får en och annan underrubrik. Men å andra sidan är ju han bara en förlängning av Maud, så för att återgå till den ursprungliga tesen: Centern är ett parti för patriarkatet, mot tiden.

Bekanskapskretsen har vuxit med ytterligare en liten hårdrocksparvel.

Välkommen till världen, fräsiga lilla yngel:

Är det verkligen sant att Jan Björklund byggde ett tal om invandringens fördelar på att Zlatan föddes på Balkan?

Han är ju för fan malmöit. Born and raised. Typiskt folkpartister att inte ha någon koll.

Mer vin, onödiga blogginlägg och Bon Jovi, FTW!

Okej, som svar på mitt förra inlägg:

Det blir faktiskt lite, lite bättre om tant får sig en Samuel Adams Winter Lager också. Och det får hon. Hon får till och med två. Score!

Apropå tant så har dagens sökord på Tradera varit zebra och leopard. Jorå, nog vet man hur man bejakar sitt sanna jag.

Tillfällen då man ger ifrån sig ett primalskri:

När Erik, min idol av alla på Idol, sjunger en Bon Jovi-ballad. BLIR det bättre än så? (Svara ni ja på den frågan fattar ni faktiskt ingenting).

Rackarynglet och jag

Det verkar som om jag och katten har mycket förlorad tid att ta igen. När jag kom hem idag var han synnerligen klängig och kvidig, på gränsen till besatt. Att nätverka framför Facebook var inte att tänka på för han var verkligen, verkligen tvungen att stå i mitt knä och gnida nosen mot min kind oavbrutet. Det räckte inte särskilt långt att krafsa honom på ryggen, så jag bytte aktivitet och började lägga in några öl i kylen, men då tyckte han tydligen att det var nödvändigt att "hjälpa till". Först genom att försöka få plats i grönsakslådan, sedan genom att klämma sig halvvägs in på den tömda mellanhyllan.

Alltså, jag gillar honom men ibland är han faktiskt rätt korkad och även som plastmamma och mes måste enough vara enough. När han var på väg ner i ölpåsen blev han för mycket av ett rackaryngel till och med för mig. Så. Jag lyfte bort honom och placerade honom bredvid mig och fick då en blick som om jag hade smädat minnet av hans mor. Stoltheten är en fragil del av honom, det ska man inte glömma. Han trippade några steg, vände sig om och jamade sviket för att sedan gå vidare och upprepa samma procedur tre gånger till. Reaktionen som får en att känna sig sådär typiskt bra.

Fem minuter senare går jag tillbaka in till datorn och upptäcker en subtil protest:

Efter några försök att lyfta en katt som uppenbarligen har tränat på att göra sig så tung som möjligt och dessutom ser all beröring som bra uppmärksamhet, slutar det med att han lyckas stänga ner tre fönster och hamna så här:

Efter ytterligare några försök att lyfta bort honom ålar han ner på mitt lår och låser fast sig med klorna för att inte falla av. Skönt. För min egen hälsas skull flyttade jag honom även därifrån, med resultatet att han nu ligger och blänger surt mot mitt håll från andra sidan rummet.

Jag tror inte att vi är vänner längre, men just nu är jag inte helt missnöjd med det. Faktiskt.

Alltså..

... det är bara en tidsfråga innan jag blir "snusktanten i skrubben" med hela verksamheten här. Kontorsförrådet är så rafflande att jag helst vill stå där inne och talla lite lojt på pärmarna och pennorna hela dagen. Lukta lite på blocken. Öppna de nya plastmapparna och lyssna på hur de frasar. Sätta en filidutt på fingret och bläddra jättefort i papper.

Allt jag vill ha med mig till en öde ö. Direktlevererat från Svanströms. Thats kvalitet not kvantitet for you! Man gillart så att ögonen tåras.

Jo...

... och så var det då trehundra personer i lågkonjukturens Sverige som sökte tjänsten som jag fick. Den med det egna kontoret, flextiden och allt det där. A.k.a the job of my life. Det är så att man vill göra en Leonardo DiCaprio ala Titanic och ställa sig i fören på en båt och skrika "I`M THE KING OF THE WORLD! FUCK YEAH!!"

Nya jobb och fula fiskar

Som nyanställd riskerar man ofta att råka i klorna på arbetsplatsens fula fisk redan första dagen på jobbet. En luttrad och bitter fisk som döljer ett slavjobb bakom en tjusig term och generöst erbjuder en att bli exempelvis "office manager" på avdelningen. "Flådigt!" tänker man på valfri dialekt och tackar ja utan att använda hjärnan tillräckligt länge innan. Sedan kommer verkligheten och i den erfar man bittert att office managerns huvuduppgift är att ta hand om andras skit och inte alls att bestämma typ... vart kopiatorn ska stå. Det hände mig ungefär lika många gånger som jag fick nya jobb fram till det att jag fyllde, säg 27. Då hade jag gått igenom så många arbetsbeskrivningar för kontorsslav att jag hade klassats som lätt efterbliven om jag hade gått på en till. Erfarenheter har alltså byggt mig.

På mitt nya, än så länge fantastiska jobb, delar alla på slasket men det finns fortfarande saker som man förväntas vara med på. Sådana som kan vara svåra att säga nej till för den olärde. Därför är jag genuint och hjärtligt glad över att jag numera tillhör det lärda folket. För nej, NEJ, jag kollar inte på "Bonde söker fru" hur stort samtalsämne det än är efterföljande dags fika. Jag gört bara inte.

Men för helvete.

Ibland, som idag, har man riktigt bra kvällar och då kan jag tala om för er att verkligheten är så jävla ovälkommen. Tyvärr knackar den på ändå. Speciellt när man får för sig att det är en bra idé att slösurfa under den bra kvällen (det är ALDRIG en bra idé att slösurfa när man lever i en bubbla). Jag trillade över det här inlägget och plötsligt föll jag tillbaka i insikten om att även om det var förbannat dåligt på vissa områden förr, så var det ändå bättre än det usla läge vi befinner oss i nu.

Jag hatar hela fenomenet kropp. Jag hatar alla uppfattningar om dem. Jag hatar min egen sorg när jag går upp en fånig storlek. Jag hatar att det finns dagar då jag överhuvudtaget bryr mig. Jag hatar att jag periodvis påverkas så mycket av omvärlden att jag känner mig mindre värd när jag glider ännu längre ifrån idealen som jag hatar. Jag hatar att det ibland är så satans svårt att uppfatta sig själv som lika vacker som man ser sina vänner och jag hatar att de inte kan se hur vackra de faktiskt är. Jag hatar att det här påverkar alla och att det aldrig blir bättre. Varför är verkligheten alltid på väg mot helt fel helvete? Fan vad less jag blir. På allt.

Kan vi dra härifrån nu?

FYI

Jag hinner inte ens jobba en hel dag på mitt nya jobb innan min första kändisspotting på den nya sidan av stan. Johannes Brost. Sörplandes på en lunchöl. Jorå. Nog märks det att man jobbar på Öfvre Östermalm. Och ja, han har precis lika många tänder för mycket i verkligheten som det ser ut på bild.

Dagen efter... igen

Den fantastiska, brinnande vulkandrinken - eller snarare vulkanbaljan - som jag fick i present på Tiki Room igår, blev föga förvånande till en förbannelse idag. Organen skriker. Några gråter. Somliga försöker rymma. Jag mår förbannat dåligt; och inte enbart på grund av drinken, skall tilläggas, utan också för att gudarna har begåvat mig med ett fungerande minne. Hur mycket jag än försöker kan jag inte sudda bort bilden av hur jag brölar Bon Jovi i min betydligt nyktrare väns öra. Eller den seriösa luftgitarren med lite för mycket inlevelse. Eller bilden av hur jag tänkte att jag var lite snyggare än genomsnittet när jag genomförde någon form av puckelryggad show till en Kiss-låt. Jo, jag har gjort värre saker än så i mina dagar. Men ändå. Please. Kill me.

Och nu har jag fått för mig att lidandet ska botas med satanister och the Tribe. Uppföljaren till Lost Boys. Gud hjälpe mig. Gud hjälpe oss alla.

Det kan alltid bli värre

För länge sedan, när jag var för ung för att koppla ihop min trötthet på måndagen med min utgång på lördagen, men samtidigt var såpass gammal att bakfyllan hängde kvar i två dagar, anställdes jag som kontorist på en städfirma. Där hade jag det tvivelaktiga nöjet att arbeta tillsammans med en dam som ägde en, så att säga, inåtgående personlighet och som liksom matchade den med att prata grov skånska på inandning. Just därför var jag alltid lite nervös när jag tvingades ha kontakt med henne. En dag, när jag var alldeles för trött för allas bästa, visade min display att jag hade missat ett samtal från denna kollega. Redig som jag var vid den här tiden i livet ringde jag upp henne, men trött som jag var snubblade jag på orden. När jag tänkte att jag sade "Jag såg att jag missat ditt samtal" hörde jag till min stora skräck att jag istället sade "Jag såg att du hade fått missfall". Efter en ursäkt och ett harkel började jag, min vana trogen, att skratta på det där hjärtliga sättet där jag ohjälpligt grymtar och låter som en gris. Needless to say: Den skånska inandningen i andra sidan luren var inte särskilt hjärtlig tillbaka. Den var kall och hård men samtidigt fylld av lättnad över att den hade sagt upp sig några dagar tidigare och aldrig mer skulle behöva ha kontakt med det bittra och mycket märkliga fyllot på huvudkontoret.

Jag brukar tänka att det här faktiskt var så förbannat jävla jobbigt att det knappt kunde ha varit värre, men idag kom jag på att det kan det nog visst.

Två år efter städfirman jobbade jag på en journalistskola där jag bland annat tog emot telefonsamtal från människor vars drömmar vi hade krossat. En gång på sensommaren fick jag ett samtal från en gråtande kvinna som vintern innan hade fått ett missfall och som nu återupplevde detta trauma igen, när vi inte tog in henne på vår utbildning. Jag tyckte så klart att denna otroliga logik var jobbig att bemöta i sig. Men. Idag kom jag på att det faktiskt hade varit ännu jobbigare att bemöta situationen som hade uppstått om jag hade missat den där kvinnans samtal, ringt upp henne, yrat om missfall och sedan grymtat hejdlöst som en gris.

Så många tekoppar, så lite tid

En tjusig kopp kräver sitt matchande te, så medan den indiska koppen ägnas åt lapsang och ingefära kör jag grönt darjeeling och florida orange i det här nytillskottet. Den anlände i sällskap med en tvilling som en present i lördags och ja, jag kan tänka mig att jag upplevde samma känslorus som föräldrar gör när storken kommer. Faktiskt. Nu passar ju även den här pjäsen så bra till lapsang att jag nästan blir grinig över att jag tvingas välja. Åh hur prioriterar man bland alla dessa snygga koppar? Förstår ni frustrationen? Vidden av mina problem tar udden av all inspiration att skriva något idag. Jag tror att jag måste dra mig tillbaka och mumla lite franskt åt situationen nu. Kanske höja budet på en luden leopardväska på Tradera och förtränga den aggressiva ekonomiska krisen som lurar. Vi får höras en annan gång. Mon dieu..

Ett år äldre

Det här med att åldras. Jag gillar det på alla tänkbara sätt (minus de vedervärdiga tredagars-bakfyllorna). Man blir liksom bättre på att välja och när det kommer till att välja vänner så måste jag säga att jag förbanne mig börjar att bli expert. Det har visat sig med all önskvärd tydlighet den här helgen. Att jag en gång i tiden spenderade i princip dygnets alla timmar ensam eller i dåligt sällskap känns så avlägset att det blir overkligt. Hurra för alla jag har valt in i mitt liv och som har valt mig tillbaka! Ni får till och med det likblekaste lilla goth-hjärta att pumpa en stråle blod och sjunga en sång.


(Imorgon, när födelsedagsruset har lagt sig, kommer ett bittert inlägg igen. Oroa er inte.)

Folkjävlar

Så här är det. Jag är tatuerad. Det är ett val jag har gjort. Mitt val. Ingen annans. Mängden är relativ i förhållande till vem jag sitter bredvid och vad jag har på mig. Ibland döljs mina tatueringar av kläder, i bland bleknar de i skuggan av någon annan i rummet. I en miljö bland gemene man syns de ofta ganska tydlig. Jag har inga problem med det. Jag har problem med folk. Varför tror så många att det är okej att förolämpa andra som faller utanför deras norm?

Alltså ja. JA!! Ja jag vet att tatueringarna sitter där jämt. Jag betalade inte en halv förmögenhet för en gnuggis. Jo det gjorde ganska ont. Ja jag kommer att göra om det igen. Nej jag är inte rädd för att ångra mig. Ja jag vet att huden åldras. Nej jag är inte ute i solen ändå så jag bekymrar mig inte över eventuell blekning. Och nej jag älskar inte per automatik alla tatueringsmotiv bara för att jag har en tatuering själv. Okej? Inte..

Jag känner inte ett behov av att besvara de här frågorna fler gånger i mitt liv, men varje gång jag hamnar i en ny miljö finns det ändå minst ett ljushuvud som tror att jag har det behovet. Ett ljushuvud som liksom vill sätta mig på plats. Helst i en konversation som jag inte för framåt själv, utan som endast går på bränslet av ljushuvudets dumma frågor och mina undvikande svar.

Många ljushuvuden verkar dessutom tro att det är helt okej att rynka på näsan och fnysa föraktfullt att de minsann själva aldrig skulle tatuera sig. Nehej. Och jag skulle förmodligen aldrig klä mig så illa som andra tenderar att göra, men jag är uppfostrad nog att hålla käften om det. Lika uppfostrad är jag att inte säga usch när någon visar sig i kortärmat. Jag frågar inte om vad andras utseende kostar, för jag anser att det är var och ens ensak. Jag har även lärt mig att hålla tyst om eventuella misstankar om att personen framför mig kanske inte riktigt tänkte innan den klädde sig, klippte håret, piercade sig eller för den delen tatuerade sig. Jag har lärt mig allt detta för det är jävla ohyfs att påpeka, men det krävs kanske att man själv är tatuerad för att fatta det?

Nästa gång någon fnyser i förakt åt mina tatueringar tänker jag fan fnysa i förakt tillbaka och påpeka hur skönt det är att vi kan vara ärliga mot varandra för då finns det inget som hindrar mig från att säga att personen mitt emot mig tycks vara begåvad med ett lika otaktiskt sätt som utseende.

Hurra!!

Jag har hittat den! Världens bästa nischade blogg: Zombiebloggen
Så oerhört lägligt av internet att lägga den i min väg dagen innan jag knallar iväg till en biograf nära mig och ser Zombieland. Jag blev så slagen av detta öde att jag för en stund glömde vad jag var bitter över när jag klev upp i morse (annat än själva uppstigandet i sig som alltid är en pina i nivå med småbarnsmaffior). Men efter en stunds grubblande kom jag på det och ganska mycket mer som jag kan ägna min tid åt att tjura över när jag inte läser om zombies. Härligt, som livsbejakarna säger.