Dagens bisarra dödsfall (det är ju trots allt halloween)

Isadora Duncan
1877-1927

Den moderna dansens moder med en, låt mig säga dödlig, faiblesse för långa sjalar. Vid en biltur i en öppen bil trasslar hennes sjal in sig i bildäcket och till följd av detta knäcks hennes nacke. Isadora, en av få öppet bisexuella under tjugotalet, dör direkt. Tragiskt och brutalt. Som livet i sig.

Saker jag aldrig trodde att jag skulle höra:

1) "Va?! Har inte du barn? Du är ju verkligen mammamaterial om någon", sagt uppmuntrande helt utan ironiska inslag. Jag blev stum av chocken och är det fortfarande. Nej, jag känner mig inte bekräftad som kvinna. Jag känner mig vagt förolämpad.

2) att Axl Rose är Lars Winnerbäcks rödhåriga kärlek. Jag var nära att kvävas av kaffe och ilska när jag läste det i DN. Kan vissa saker föregås av en varningstext?

Herregud.

På Idol imorgon ska gnällgeten Rabih Jaber besudla minnet av Dean Martin genom att sjunga That's Amore. Jag älskar Dean Martin. Jag avskyr Rabih Jaber. Nej, jag använder mig inte av onödigt starka ord. Dean var en gud i allt han gjorde, medan Rabih har lika mycket utstrålning som min råttfärgade utväxt och därtill låter som om fortplantningsorganen sitter i kläm. Ut med skräpet. UT!

Lättnad är när man inser att man slipper programmet tack vare lyckliga omständigheter. Ja. Det är faktiskt så, att alla andra program är ett tvång.

Bildförtydligande exempel på dårskapet:

Alltså suck.

Ursäkta mig lite, men Aftonbladet anser att det är en nyhet att djur har känslor. Någon har dokumenterat ett gäng schimpanser som sörjer en död flockmedlem. Är det här en sensation värd att gråta över? Alltså har jag levt mitt förblindad av min egen tro eller är jag så otroligt före min tid? Jag förstår inte hur någon, som är född med ett förnuft, någonsin har kunnat tvivla på att djur upplever känslor utöver de fysiska. Protestpinkande, hallå? Det är ett utmärkt (och väldigt irriterande) uttryck för katters tjurighet. Att husdjur kan må lika dåligt som barn vid en skilsmässa är känt sedan ett tag nu. Att kreatur på för trång yta lider likaså. Så varför, varför är det en nyhet att djur har känslor?

Visst. Det är väldigt bekvämt för somliga att tänka att djuret som hamnar på tallriken inte har upplevt något annat än instinkten att andas och att äta innan slakten satte stopp för det. Jag förstår det, men jag tycker att det är naivt på gränsen till patetiskt att tänka bort verkligheter. Man framstår inte som mer ödmjuk om man beter sig som att kött skapas i köttdisken på ICA och blir tårögd om någon påpekar att det kanske en gång skuttade omkring i glädje på äng. Kan folk bara lägga av? Människor får verkligen äta vad de vill, men frågan är om de verkligen får äta vad de vill och samtidigt blunda för hur det har hamnat på tallriken. Till skillnad från många carnivorer brukar jag inte komma med ovälkomna kommentarer om vad andra äter. Jag ifrågasätter inte deras val öppet. Jag kan till och med skita i dem. Men då får de för fan också vara öppna med att värdet av en saftig biff är högre än värdet hos kon och inte sitta och småböla över orättvisor de själva stöder.

Jag är inte vegetarian. Jag äter vanlig svensk matfisk någon gång i månaden och när andan faller på äter jag även skaldjur. Varje gång jag äter något av det här vet jag att djuret framför mig har gått en grym död till mötes. Fisken kvävs, kräftan kokas levande och ostronet dör någon gång på vägen mellan min hals och mina magsyror. Jag känner mig inte som något helgon när jag äter varelserna, men jag vet samtidigt att deras värde är såpass lågt i mina ögon att jag själv skulle kunna döda dem. Jag hymlar inte med det. Och ja, jag tycker faktiskt att jag är bättre i det avseendet än köttätaren som köper sina varor från euroshopper och sedan försöker inbilla mig att de känner någon form av samvete inför djurplågeri. HÅLL KÄFT! Tack.

Eftersom att jag själv inte hinner särskilt mycket här just nu..

... vill jag bara påpeka att Lena Sundström, som vanligt, är bäst.

Efter en verksamhetsanalyserande dag på vikariatet vill jag bara säga att:

det FINNS administrativ personal på skolor. Det verkar inte riktigt ha gått fram i alla led. Och vi gör en hel del, för att inte säga skitmycket. Alltså jag lovar, lön är inte något som automtatiskt hamnar på kontot och alla viktiga papper, all statistik, all personalinformation och allt med mera, det är faktiskt inget som pärmarna skiter ut av sig själva. Det finns alltid någon som lägger ner sin tid och sin svett på det här era otacksama typer. Jag skulle kunna skriva femton inlägg om hur trött jag är på jobbsnobberiet som finns överallt. Att vissa grupper alltid osynliggörs unt so weiter. Eller att folk och fä gärna pratar om hur jämlikt de ser på omgivningen men samtidigt har uppenbara problem med om, säg, en polare väljer att bli städare. SPALTMETER skulle jag kunna skriva. Men nu hinner jag inte det, för dagen är snart slut och hemma finns det för tillfälligt inte internet (vilket bara det är en stor kris i sig). Så. Ni får nöja er med det här. Hej så länge.

Carl Gustaf

Carl Gustaf har bland annat medverkat i Falklandskriget, Irakkriget, Vietnamkriget och Kuwaitkriget. Tydligen är han amerikanska soldaters favorit. Ja vi får ju utgå från att det är han eftersom att namnlagen i Sverige är väldigt tydlig med hur viktigt det är att en han heter som en han och inte som en hon.

Tillverkad i Bofors, döpt efter konungen. Är han manlig? En penisförlängare? En mördare.

Han rimmar lite illa med det Bernadotteska behovet att förknippas med mänskliga rättigheter. Tycker ni inte? Vad har vårt kungahus att säga om det, egentligen?

Leda!

Kidsen är helt oxtokiga idag. Använder de inte skåpen som trummor så visslar de på radiohits eller skriker som svin på väg till slakt. Det kan verkligen inte vara sunt för dem att vila upp sig en hel helg. Varför super de inte och skolkar som man gjorde förr? Mitt liv hade blivit så mycket enklare då. Nu sitter jag istället i oljudet från åttahundra bröliga tonåringar med för mycket energi och försöker minnas lördagens sippande på en hemmagjord daiquiri. Eller kanske snarare vad som hände efter det där sippandet. Vaga bilder av en sorglig expedit på Seven Eleven pockar på, liksom irritationen över den höga volymen på Strand och den patetiskt personlighetslösa inredningen de har lagt sig till med. Varför måste allt som var lite bra bli jättedåligt? Jag har inget bra svar på det. En sak vet jag i alla fall och det är att sällskapet var fantastiskt.

För övrigt blev jag i förra veckan klappad på magen och frågad om jag var gravid. Det blir lätt så när jag låter min dåliga hållning blomma till fullo. Men ändå. Kan folk ge sig? I min värld frågar man inte så. Har jag inte sagt något så är det så enkelt som att: 1 - jag vill inte berätta det eller 2 - jag är bara fet. Fast min värld verkar ju lika verklig som larvens i Alice i underlandets när jag ser hur andra lever. Äh. Leave me the fuck alone. Ägna dig åt ett får... hade jag kunnat säga. Om jag inte var djurvän.

Sexuellt ofredande för mig - en toleransfråga för Dr Phil

Aftonbladet.se den 15 oktober 2009:
– Dr Phil dök upp på en tv-monitor och sa att någon skulle ringa på dörren. Vi skulle få en tårta eller något, berättar Kimberly Brown i National Enquirer.

– I stället kom en spritt språngande naken man in i huset. Han började ta på sig själv, smeka sitt könsorgan och satte sig sedan hos oss vid bordet.

Hon uppger att hon och flera andra deltagare lämnade rummet i protest.

– Efteråt fick vi höra att det var Dr Phils sätt att lära oss tolerans.

Ridå

Sarkastisk kommentar överflödig.

New arrivals!

Långt borta är ungdomens dagar då man riskerade en knäckt ankel varje gång man stressade på sig en hårt snörad Dr Martens-känga. Nu för tiden finns det nämligen en dragkedja på insidan av precis varenda högskaftade sko. Är vi nöjda med det? Självklart inte. Dels försvinner snörningens funktion att reglera skaftet i irriterande många fall och dels så är två sorters knäppningar av en sko ungefär lika logiskt som te och kaffe i samma kopp. Antingen eller, tack. Saker får gärna göras enklare, men inte på bekostnad av passform och stil. Jag vill inte se kardborrband som nästa led i den oförhinderliga bekvämlighetsprocessen som pågår. Hujedamig.

Med det sagt får jag fortsätta med säga att jag ändå är nöjd med mitt senaste skoköp från Ellos, trots dragkedjan som inte borde vara där. Tillverkaren har nämligen tänkt till och gjort snörningen hård och stram redan från början, vilket passar mig med hyfsat smala anklar alldeles utmärkt. Beskåda, avundas och gråt:

Such a little thing...

När man har tagit ett eget litet initiativ på arbetsplatsen man snart lämnar och chefen kommer ner, synbart rörd, för att tala om att man kommer att bli "världens bästa utbildningsadministratör" på det nya stället. Då blir man faktiskt lite rörd själv och tänker att det nog är tur att man inte kan spela trummorna på Painkiller med Judas Priest - för hade jag både varit världens bästa utbildningsadministratör och kunnat spela trummor så snabbt, då hade jag nog haft problem med att hålla bitterbloggandet uppe.

Ibland blir jag så trött på människor att jag funderar på om det ens är lönt att gå utanför dörren.

Bara för att man själv tror att man är jämställd betyder det inte att hela samhället är det. Bara för att man själv känner sig hotad av uppmärksamheten kring det somliga män gör betyder inte det att feminism är en organisation för manshat. Bara för att man själv tror att man har skaffat sig koll på läget genom egna observationer betyder inte det att man kan fnysa åt all genusvetenskaplig forskning. Faktiskt inte. Alltså skärpning, tack.

Jag vet inte vad jag tycker är värst egentligen. Killen som blint förnekar för att han själv känner sig hotad eller snubben som säger att han är feminist för att få ligga. Äcklad blir jag i båda fallen, hur som helst.

Ps. Jag är inte särskilt förtjust i kvinnor (och män) som koketterar med att de inte är feminister heller. Sedan när blev det klokt att skryta om att man är emot sina egna rättigheter och det egna värdet? Folk. Alltså.

Don't you worry

Det finns definitivt anledning till att gnälla. Min storlek de senaste åren, som har legat på bristningsgränsen sedan någon gång i somras, fick sig ett bittert slut över en vegetarisk pizza med extra ost i förra veckan.

Jag har misstänkt det sedan i lördags. Jag var nästan övertygad i förrgår när kjolen som kom hem från Tradera knakade farligt på varje utandning. Jag blev helt övertygad igår när jag vickade ner höfterna i ett loppisfynd och min mage tog formen av en nakenkatt på flykt undan sitt eget skinn.

Man kan ju skita i sånt här. Eller ta det med ytterligare en näve chips och tänka på England. Det kan man när det inte innebär att allt som inte är av trikå i garderoben slutat passa. I realitet måste jag kassera tre fjärdedelar av min garderob om jag inte ändrar om min kost till bovetegröt och vatten. Så jo. Nog finns det utrymme för det bittra i mitt liv, tänker jag och petar lite lojt på extravalken.

Och allt är så klart Frallans fel. Hur är det meningen att jag, som redan har en dålig karaktär, ska överleva när jag sambor med någon som har ännu sämre?

Hej!

Frallan har klippt sig och jag har skaffat ett jobb. Vi brukar göra så. Dela på klyschorna. Att jag numera har ett jobb (och en kappa snygg som ett svin från La Redoute) betyder på inga sätt att jag kommer att sluta vara bitter. Det finns alltid något som inte är bra. Folk som stannar upp precis utanför tunnelbanan för att tända en cigg till exempel. Så att det naturliga flödet av människor stoppas och alla förpestas en smula. Det är faktiskt något som är jättedåligt. Något som är så dåligt att jag kanske ägnar ett helt inlägg åt det i framtiden. För ja. Jag fortsätter nog med gnället här ett tag till. Kanske finslipar jag det en smula, eller så ligger jag helt enkelt kvar i samma gamla fosterställning, fast lite mer sällan. Vi får se.

Hej då!

Det står still.

Jag vet fortfarande inte hur jag ska göra med det här projektet och kappan från La Redoute har fortfarande inte kommit. Det lutar åt att det löser sig med båda delar i nästa vecka. Eller tidigare. Eller inte alls. Medan ni väntar (?) kan jag bittert vidarebefordra en verklighet som aldrig förändras. Den om att man helst ska be om ursäkt för sin existens om man inte vill få sig en omgång av vakterna på krogen. Jag har aldrig varit på Anchor och jag känner ingen påtaglig lust att testa ny mark efter det här. Det känns inte direkt intressant att stödja dem ekonomiskt och riskera ett kok stryk på det.

Spontant kommer jag på alldeles för många liknande exempel från de krogaktiva åren. Där övervåld ingår i priset för en drink. Där vänner har kastats i marken för att de ställt fel fråga. Där vakter gått ut bakvägen och krossat näsbenet på en gäst som inte fallit i god jord hos de mer inflytesrika. Där jag själv har puttats i gatan för att en vän ansågs för provocerande. Där polisen aldrig någonsin har ingripit, men gärna fnissat. Eller, för att citera direkt från min egen upplevelse, sagt i all ovänlighet: Men lilla gumman, har du blivit kastad i marken av en vakt? Vi är polisen. Vi har nog lite viktigare saker än så att hantera.

Hur är det meningen att man ska få respekt för konstapeln? Egentligen?

Att blogga eller att inte blogga?

Det är frågan hörrni. Man skulle kunna säga att jag står inför ett tredelat vägskäl:

• att lägga ner projektet

• att styra upp projektet

• att fortsätta som jag gör även om det känns som att bloggen står helt utanför det här med karraktärsutveckling.

Jag återkommer med mitt svar någon gång.