Så mycket lycka, i så lite porslin. Så mycket leda, i så lite pengar.

Vi måste köpa nya tekoppar igen. Må så vara att vi tvingas omorganisera hela köket ännu en gång. Jag VÄGRAR fortsätta mitt liv utan en uppsättning av de här, även om de kräver att vi får kassera alla tallrikar och fortsätta våra kulinariska upplevelser direkt ur kastrullerna. För att få uppleva den glädje endast en kopp kan ge, är det värt det. Förutom att de är de raraste små skapelser jag någonsin (nästan i alla fall) har sett, för de tankarna till min barndoms frukostar hos mormor och morfar. Jag tycker faktiskt att jag förtjänar dem, av nostalgiska skäl.


Men det där med förtjäna är relativt när livet har ett finger med i spelet. Det träliga med detta måste över alla måsten är att det från början kräver en ekonomi som är ganska avlägsen den jag håller mig med nu. Av ren missunsamhet tänker jag därför inte säga var de finns. Och skulle någon av er hitta dem, och köpa en uppsättning när jag inte kan... ja då får ni leva med mitt bottenlösa hat resten av era liv, girigbukar.

Mon dieu...

När man ställs inför usel nattsömn, krönikörernas försvar av Anna Odell, idioti på nära håll, människors allmänna oförmåga att förbättra sig och chocksyndrom på saldot hos SEB blir man så klart väldigt trött. MEN. Man kan glömma allt i 48 sekunder åt gången och finna glädje hos hajarna:

Nu vet ni...

.. .att jag har varit otroligt uttråkad ett tag. Annars skulle jag aldrig orka mig på det här med att ändra utseende här. Man har inte roligare än man gör sig, och just nu gör jag mig riktigt tråkig ska ni veta.

Frallan sover. Innan mig. Det är nog andra gången det här året. Sover och sover. Han sover förmodligen lika mycket som jag gör när jag lägger mig först, på det där sättet när man svär mycket inombords. Det stånkas och rullas en del. Jag vägrar inse piken och tänker att han nog gör det för att det liksom blir lite roligare då. Precis som att byta sida på rubrikerna i bloggen. Ja jag fnissar ska ni veta.

I övrigt är jag fortfarande bakis efter Salong Giraff och Rocks i fredags, fast det är det väl värt den här gången, även om jag får en ovälkommen insikt i att jag är gammal. Och imorgon kommer jag att tvingas sälja mig själv på ett sätt som jag inte kan ta upp här. Nej nej, inget porr. Bara depression. För min del.

Jo, och så stör jag mig infernaliskt på allt feg-lir man ställs inför, så fort man tar en titt i andras läger. Så. Jag får väl sluta med det. Titta alltså. Låter det som att jag har roligt eller?

Farväl, min vän

Vi träffades på Ikea för två år sedan, han och jag, och tycke uppstod genast. Han var så frodig och ståtlig, med en stam som drog tankarna till ett foster - omöjlig att inte älska. Jag har alltid tänkt på honom som engelskspråkig, fast med fransk brytning.

Enligt Ikea var han en fikus, men när jag kom tillbaka nu i somras var hans likar märkta som bonsaiträd. Vilket förklarar en del. När vi kom hem från Ikea suckade han nämligen lite franskt och tappade hälften av sina blad. Likaså efter de två andra flyttarna han fick gå igenom. De är ju så känsliga de där bonsaierna. Fast ett halvår utan vatten, det klarade han av! Jag råkade visst glömma honom ovanpå en garderob, där han från början hamnade efter att katterna började gnaga på honom. När han fick komma ner återstod tio späda små blad, men så fort han hamnade i solljus och fick lite vatten började han ta sig. Det var en lycklig tid att se honom komma tillbaka. Sen fick han för mycket vatten och var på väg att ruttna bort, men han överlevde det också. Tog sig tillbaka till livet, med en mörkare fläck på stammen.

Det han emellertid inte verkar ha klarat av, var fallet i marken när en av katterna fick för sig att hon visst fick plats mellan honom och fönstret. Min stackars lilla bonsai-fikus. Han chockades så svårt att den frodiga stammen blev alldeles porös och nu.. ja se själva. När jag petade på honom i morse suckade han sådär franskt igen, och sedan föll de sista bladen av. Det enda som återstår av vårt förhållande nu är ett farväl och en åktur till soptunnan. Det smärtar en. Det gör det.

Ursäkta?

Enligt någon på Tradera är det här en, låt mig citera: såååå läcker, sexig kjol. Kalla mig gammalmodig för all del, men är inte det där vedervärdiga stycket som visas på bilden snarare ett bälte? Vem köper något sådant? För övrigt har jag väldigt svårt för människor som tar på sig alternativt tänder på sådana här trasor. Jag hoppas sannerligen att de har lika svårt för mig. Allt annat kan betyda att vi har något gemensamt och det tänker jag inte gå med på.

Blod, svett och en unken påse kläder

Efter en promenad i en förbannad sommarsol (vad hände med hösten som var här i förra veckan?) och närmre tre timmar hos Stadsmissionen vid Trekanten gick jag hem med några kjolar, en sjal, BraBöckers Hexikon och Texter om feminism och rättvisa av Iris Marion Young. Det som nu finns kvar är till nittio procent loppiga H&M-plagg och till fem procent trasor från Lindex och Kappahl. Resterande fem procent kommer direkt från nittiotalet alternativt det poppiga märket Cappuccion. Inte glass och maräng direkt. Man tänker att man kan sy om och färga saker, men nittiotalets ränder går aldrig ur. Believe you me.

Nu sitter jag här, med kläder som ser ut exakt som dem jag redan har men som bär lukten av okänd kropp och undrar om det var värt det egentligen. Borde jag inte ha skippat exponeringen i direkt solljus och tagit röda linjen till Skärholmen och Myrorna istället? Lite dyrare, lite bättre, lite blekare skinn.

Hur lever folk? Egentligen?

Jag förstår verkligen inte det här med övertalningssex i förhållanden. I hela den pågående debatten om huruvida en våldtäkt i ett parförhållande är en våldtäkt eller inte kan man läsa en hel del obehagliga åsikter från mestadels män som verkar tycka att det är helt okej. Man ska liksom ställa upp lite för varandra. Och det kan man väl göra om det handlar om att köra en bli eller bistå med pengar eller liknande.

Men.

När det kommer till sex kan jag för det första inte komma ifrån känslan att övertalning i slutändan inte är något annat än ett övergrepp. För det andra förstår jag verkligen inte hur man genuint kan vilja ha sex med någon som ställer sig lite blasé till allt. Vill man ha sex med någon som är blasé måste man ju själva tycka att det är okej att ställa upp som hål/attrapp en annan gång. Har inte hela grejen med sex mellan två människor gått förlorad då? Är det inte bättre och framförallt mer respektfullt att lägga ner och underhålla sig själv i väntan på bättre tider då?

Personligen skulle jag själv ha väldigt svårt att hålla lågan vid liv om jag visste att människan mitt emot mig, för tillfället tyckte att jag var ungefär lika intressant som sena sändningen av Rapport. Hellre en handtralla på toan i sådana fall. Eller ett parti alfapet för den delen. Och även om jag inte skulle bli direkt avtänd så skulle jag av respekt inte kunna fortsätta att tvinga mig på människan. Det blir inte alls lite gulligt att lägga huvudet på sned, säga "snälla" och jucka lite lojt mot ett lår. Det blir bara äckligt. Oavsett vem som gnider sig. Men jag vet inte. Tjejer är kanske bara hål och killar ska kanske alltid vara redo när man väl kommer in i stugorna. Jag förstår bara inte varför gemene man sätter samlag efter mat på listan över livsnödvändigheter i sådana fall. Det känns inte som att någon vinner på det. Såvida det inte är någon som tänder på makten och påtvingandet och ja.. då blir det plötsligt ganska obehaglig när det händer utanför ett ömsesidigt S&M-förhållande.

En uppdatering om läget, för den som vill veta:

I natt drömde jag att Abraham Lincoln återuppstod från de döda för att förföra mig. I dag känner jag mig lite smutsig, även fast han aldrig fick komma till. Mycket mer än så händer inte just nu, mer än att Dean Martin smäktar mig från stereon. Om några timmar vänder allt till dekadens när jag får tjeckisk öl, tårta och tiki-satanism i ett av Stockholm stads snyggaste hem. Dessutom ska en av mina tappraste vänner få ett erbjudande om pekinganka. Maträtten som förkroppsligar min uppgivenhet.

Är man sysslolös ikväll är Duellanterna ett hett tips. En av filmhistoriens bästa hämnder och Keith Carradine i mustasch. Det blir inte mycket bättre än så. Annars kan man se Milk, Elephant eller Paranoid Park eftersom att ungefär allt Gus van Sant tar i blir bäst. Däremot kanske man ska låta bli artiklarna om Abraham Lincoln... för dröm-fridens skull.

Usch. Usch. Usch.

För oss som var tonåringar på nittiotalet kan det vara förenat med chock och dramatik att bläddra igenom Ellos höst-nyheter har jag märkt. Jag kan gå med på mycket, men mönstrade tights hör inte dit. Av allt obehag som går igen så ligger den utflippade myskostymen anno 1992 överst på listan över det jag helst slipper se. Knälång, form-dödande, stickad tröja, tights som ser ut som en maginfluensa från -73 och american socks? Gud förbjude! Det finns en anledning till att nittiotalet försvann. Här har ni den.

Och sätt för bövelen varningslappar på Ellos-katalogen så att man slipper konfronteras med sina dåliga minnen när man är som minst upplagd för det.

Se där.

Vissa vill göra gällande att jag är så bitter att min bild av verkligheten ibland blir skev. Ha! Jag har bevis på att ni har fel. Klockan var tio, den här morgonen, när jag släpade mig upp till ett telefonsamtal för att få en läkartid ganska så omgående. I det borgerliga Sverige är den 29 september det mest omgående som går att ordna. Det är så klart förfärligt långt bort i tiden när man redan står på randen av kroppens förfall. Jag påpekade så sakligt jag kan när jag precis har vaknat, att jag behöver hjälp nu eftersom att det är fel på mig varpå läkaren, en högt utbildad kvinna med mångårig erfarenhet av livet, suckar lite och säger:

"Det är inget fel på dig. Det ska vara så här."

Med andra ord är det livets skevhet som gör mig bitter och inte tvärtom. Tack för det. Applåder. In your face. Ridå. Och så vidare.

Det döende hoppet om mänskligheten har kommit av sig lite:

Hillgren slutar jobba med sexualbrott

Tack.

Ibland tänker jag att jag kanske är onödigt hård mot folk. Sen tänker jag på hur folk är och då tänker jag att jag nog är ganska slapp egentligen. Äckel som sätter på sina respektive när de sover, svaga otrogna offer och annat allmänt löst pack som lider av sociala funktionsstörningar. Tvi vale.

Ja. Jag har läst Aftonbladets kommentatorsfält igen. Ja. Jag inser att jag borde sluta med det. Särskilt efter att ha läst den här kommentaren från en kille angående våldtäkter i förhållandet:

Jag har också "ställt upp" med sex med tjejen fast jag inte velat. Man "tvingas" ju till många saker inom ett förhållande. Vet inte hur många gånger, med olika kvinnor jag "tvingats" med till tex klädaffärer för att där tjänstgöra som klädhämtare och klädhängare etc, vilket också är ett utnyttjande av mig o min kropp, som jag verkligen avskyr.

Hur fan är det meningen att man ska kunna respektera människor? Jag förstår verkligen inte det.

Nina Hemmingsson - I löv you

Jag borde verkligen bemöta somliga på det viset oftare. Som en möjlighet att slippa jobbig förfrågningar om återträffar och ansträngt myspys med människor jag inte ens brydde mig om när jag gick i samma klass som dem för femton år sedan.

Om det vore lika lätt att blocka folk i verkliga livet som det är på facebook hade vardagen faktiskt varit lite, lite behagligare.

Michael Jackson

Alltså han må ha varit kungen av pop, men när modebloggarna börjar ta upp honom som någon form av stilikon - då går det fanimej för långt. Herre gud - karln gav paljettkavajen ett ansikte. Det är INTE okej. Om obehagliga sidenkreationer, illasittande byxor och glitteruniformer ska inspirera modet tänker jag sluta gå ut. Folk är fula nog som de är. Bara för att man har en modeblogg så måste man inte försöka göra sig speciell med dålig smak. Ännu mindre uppmuntra den.

Hur jag mår? Jag vet inte.

Jag somnade om efter att en undersövd Frallan hade knallat iväg till jobbet i morse. Det var på tok för tidigt för mig att gå upp nämligen. Sen blev det för tok på sent för mig att sova egentligen, men det brydde jag mig inte om. Tyvärr. Det hela utmynnade i en dröm som har lämnat mig i ett ytterst förvirrat tillstånd.

Att vi, Frallan och jag, var hjälpredor på en gård där levande döda och människor som vill dö samlades var ju inte så konstigt i sig. Det kunde nästan ha varit taget direkt ur verkliga livet. Men att min vän och tonårskärlek som dog för ungefär ett år sedan, låg på en säng och skrek att han inte hade någon känsel i sina genitalier, var bara konstigt och obehagligt. Efter det blev drömmen, som jag är mycket tacksam för att det var, allt mer bisarr. Frallan tog sig en titt under täcket och gav ifrån sig ett skri. Synen av min döda gymnasiepojkväns "medlem" fick honom att inse att han hade varit homosexuell under flera år och att jag hade tvingat honom att förtrycka det. Han avbokade med ett fnys hela vår framtid och började genast att prata som Babsan.

Som vanligt i kris, satte jag mig framför en dator för att spela alfapet. Över hela huset ekade Frallans nya, gälla och enbart irriterande röst. Det var många "men hallå", "alltså guuud" och "jag veeet raring". På det hela taget en ohållbar situation som dessutom bidrog till att jag förlorade på alfapet. I vredesmod rusade jag ut i köket för att lappa till honom, men möttes istället av en dvärg som var så lik Frallan att det var som om någon tagit hans huvud och placerat det på en mycket liten kropp. Genast förstod jag att det var den lömska homosexuella dvärgen som hade lurat mig hela tiden. Det var vida känt att han ville ligga med större kopia av sig själv.

Förnedrad, lurad och förtvivlad sprang jag in i ett gigantiskt sovrum för att gråta lite i Frallans armhåla. Men där låg Frallan och pratade över Skype med en kvinna som grät och slängde huvudet fram och tillbaka. Det var tydligen hans vän Lydia som bar ångest över att hennes pojkvän, som var en demon, vägrade göra slut med sin älskarinna Poppy. När vi med gemensam kraft försökte trösta henne hörde vi plötsligt ett vrål och bakom oss stod demonen med Poppy i ena handen. Poppy är då mina vänners katt.

Där vaknade jag. Allt utspelade sig i lyxig trettiotalsmiljö och vi var alla mycket stiligt klädda, förutom dvärgen i köket som bar städrock. För några veckor sedan drömde jag att jag anklagades för att vara seriemördare och att Jon Bon Jovi red in på en vit häst under fest för att rentvå mitt rykte (som inte var ett rykte för jag hade mördat en hel del). Ridå. Eller något.

När vänjer man sig vid alla dessa idioter?

Är synen på kvinnor så låg att vi i gemene mans ögon ses som mentalt efterblivna? Det finns, på riktigt, fortfarande människor som tror på myten om att tjejer som ångrar att de har haft sex anmäler killen för våldtäkt. Ja men absolut. Det är ju den enklaste och bästa vägen för att bota ånger. Att blåsa upp det hela, starta en process och dra mer uppmärksamhet till ett ligg man önskar ogjort.

Jag förstår inte varför den där myten måste påpekas varje gång någon för våldtäkt på tal. Antingen av någon snubbe som uppenbarligen blir kränkt av att kvinnor faktiskt anmäler våldtäkter eller av någon daddys girl som vill vinna poäng hos den kränkta snubben. Nej jag har ingen särskilt vacker människosyn längre. I synnerhet inte när det kommer till folk som fäller idiotiska uttalanden.

Och jag förstår inte hur jag kan fortsätta att tillåta mig provoceras så mycket av alla dessa uttalanden. TRÖTT blir jag. På allt.

Ge mig den!

Allt skulle bli så mycket bättre med en utter. Allt. Jag tror till och med att jag skulle få ett jobb om jag hade en utter.

Är jag verkligen så starkt färgad av mina tio år på den skånska landsbygden?

Är det verkligen detta som leder till mig och det jag skriver om? Jag vet inte vilken av följande som gör mig mest upprörd, men tydligen slussas man hit förr eller senare om man googlar på:

• Brudar med stövlar
  
• Kärleksrecept
• Mikael Persbrandt

Min enda lycka nu är att de som sökte på det här vidrigheterna troligen inte fann vad de letade efter. Kan de gott ha. Med sådana intressen förtjänar man inte att lyckas.

Varför måste vi leva i en lumpen monarki där prinsessans Madeleines helt ointressanta förlovning slår ut repriser av That 70's show från tv-tablån?

Jag är inte intresserad av att se ett välbärgat socialfall stå och ljuga om sin karls frieri. Jag är intresserad av låg amerikansk humor.

Man märker att något saknas i livet..

... när man stänger av larmet klockan tio och vaknar i ett mongoloit tillstånd tre timmar senare av att en katt hostar upp en hårboll. Självdisciplin kanske? Jag börjar tröttna på förfallet som kommer i kölvattnet av arbetslösheten, men samtidigt är jag så satans trött på folk att jag inte vet hur jag ska klara av att arbeta med dem. Folk som i dem man möter på ICA och andra offentliga platser - inte dem man umgås med. Folk som i fyrtiotalisten som ansåg sig ha fått betala 2 kronor för mycket för sina kanelbullar häromdagen och sinkade hela kön i en evighet innan hon gick med på att det var bullar av ett annat märke som var nedsatta. Hon fick byta om hon ville, men hon verkade för kränkt av ICA:s otydlighet för att göra det. Hennes hår skakade av vrede när hon gick därifrån. Tänk vad kul att hamna på samma arbetsplats som den där. Du kan ju se om du överlever den dagen du glömmer diska kaffekoppen. Eller gud förbjude - råkar ta hennes/hans kaffekopp. Det är då du inser att du har att välja mellan döden och att vara fyrtiotalistens bitch resten av arbetslivet. Och man kommer inte undan heller. Det finns minst en missunnande fyrtiotalist på varje arbetsplats. Så vilken ångest är värst? Den efterblivet, översövda meningslösheten där man inte har något egentligt att gå upp till eller fyrtiotalist-arbetskamraten som du ska möta åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan? (Till mina vänner som är födda på fyrtiotalet vill jag tillägga att ni på inget sätt är fyrtiotalister i mina ögon)

Jag har ett vagt minne av känslan att vara motiverad. Den infann sig ungefär kring midsommar när jag sökte till en kurs med platsgaranti för alla som sökte innan den 21 juni. Sen kommer ett starkt minne av hur motivationen försvann när det visade sig att det var en dålig idé av Mittuniversitetet att slänga ur sig en garanti mitt i lågkonjukturen. Jag blev således reserv nummer 18 i andra urvalet på kursen i arkiv- och informationsvetenskap. Det betyder att jag inte kommer in. Tack livet! Tack Mittuniversitetet! Tack min lyckliga stjärna för att du alltid låter mig vara bitter!

Nej om man skulle svälja ner meningslösheten med en smoothie kanske?

Kalla aldrig tjugosjuåringar för trettiosju. Ta det från en som vet:


Mitt lår tre dagar efter att jag skulle ha hållit käften. Att jag får blåmärken så fort någon lägger ett finger på mig hör inte hit.

Stefan Ingvarsson

Det finns tusen anledningar att älska den karln. Hans åsikter, hans översättarförmåga och att han delar tvättstuga med oss. Jag hade gärna sagt hej och kallat honom för hyvens någon gång, men jag blir alltid för fnissig - så jag nöjer mig med att hylla honom här. Har ni inte redan läst hans blogg (som han skriver i alldeles för sällan) såg gör det. Nu.

Hans senaste stordåd är det här inlägget. Det gör mig så lycklig när mina idoler fortsätter att bevisa att det är bäst. Jag är så infernaliskt trött på Madonna. Hennes musik, hennes tro, hennes allt. Det är en skymf mot alla världens kvinnor att hon ska vara någon slags förgrundsfigur för den starka kvinnan när hon håller på som hon gör. Hon är för bövelen med i en sekt. Ska det vara ett ideal? Tillåt mig fnysa.

Man inser att man är sliten och skör när "Wish you were here" med Pink Floyd får en att snyfta på offentliga platser. Jag har besvärat minst två personer med att göra det idag. Första gången när jag hämtade ett paket, andra gången när jag klämde lite uppgivet på en tomat inne på Ica. Det känns bra. Att man stör alltså. Texten är trots allt så fantastisk att det är värt att andra lider för den:

So, so you think you can tell Heaven from Hell,
blue skies from pain.
Can you tell a green field from a cold steel rail?
A smile from a veil?
Do you think you can tell?
And did they get you to trade your heroes for ghosts?
Hot ashes for trees?
Hot air for a cool breeze?
Cold comfort for change?
And did you exchange a walk on part in the war for a lead role in a cage?
How I wish, how I wish you were here.
We're just two lost souls swimming in a fish bowl, year after year,
Running over the same old ground.
What have you found? The same old fears.
Wish you were here.


Och för nio år sedan idag tog Josefine sitt sista andetag. På den åttonde dagen i den åttonde månaden, det åttonde året av vår vänskap. Tiden går fort. Jag är inte alltid helt nöjd med det.

Vackert så att ögonen tåras

Att verkligen skriva ner den som förtjänar det är en konst. Vänner och ovänner, här har ni ett äkta konstverk av Kjell Häglund:

»... Moneybrother är samma sorts Söder-bohemiska substanslöshet: ännu en av dessa lite för gamla retrorockiga jeansannons-kisar som står och svettas i bara överkroppar på Söderhak inför stinkande förvuxna indiekids som tror att de upplever stor pop – när allt de gör är att stå och hoppa framför en nolla som varken kan sjunga eller skriva låtar, och som inte ens är bra på att härma. Moneybrother är tidlös i ordets sämsta bemärkelse, i det att han inte tillhör någon tid alls och inte heller kommer tillskrivas någon tid när han brunnit ut. Jag menar, ›Moneybrother‹... bara namnet säger allt: ingen personlighet, ingen äkthet, bara ett menlöst partyord som ekar tomt i Södernatten.«

Ibland tänker man att annat folk egentligen skriver för bra för att man själv ska fortsätta. Sen läser man en text av Ronnie Sandahl eller något stackars offer som särskriver om dokusåpadeltagare och tänker att man nog inte är så dum ändå.

Inte så dum, men dock tusentals mil från Kjell Häglund. En gigant. En förebild. En man att se upp till.

Entertainment i Örebro

En gång en typiskt bra butik där man alltid hittade något lagom stylish, prisvärt plagg som man var hyfsat ensam om att bära. Idag - tio gäsp närmare ytterligare en Weekday-liknande håla med tråkiga svenska märken och kläder som man knappt vet vad som är fram och vad som är bak på. Som trendig svensk designer ska man tydligen toka till allt genom att strunta i passformen eller göra en skjorta utan knappar med öppen rygg och en paljettpapegoja på bröstet. I synnerhet om det är kvinnokläder som ska skräddas. Figursydd svart skjorta? Glöm det. Jättedyra clown-kläder som tappar färg efter två tvättar? Javisst!

Så. Jag blev lite tjurig först när jag kom in där igår och såg vad som hade hänt. Det verkade mest finnas Rodebjer och Acne och Whyred och andra märken som bara är synonymer för dålig kvalité till högt pris. MEN så tittade jag av en händelse bakom ett hörn och där fanns en hel avdelning med Lusifer-skor och bredvid dessa skor hängde en stång med helt fantastiskt fina gothiska skapelser. Skapelser där designer faktiskt har lyckats göra något annorlunda av en klassisk modell utan att för den sakens skull få klänningen att se ut som en dålig LSD-tripp. Dessutom var storlek 38 verkligen en 38 och inte size zero som i fallet med Tiger of Sweden. The joy väste jag för mig själv och klämde girigt på en kappa med tylldetaljer.

Jag köpte inget. Jag tänkte göra det men just de sakerna jag verkligen ville ha fanns inte i min storlek och det här med impulsköp som man tror att man ska sy om, det är helt enkelt något jag får lämna till den dagen då jag får ett jobb. Eftersom att internet finns tänkte jag att jag i alla händelser ändå kan gå hem och se om kläderna jag ville ha går att beställa annorstädes. Problemet med allt det här är att jag litade på mitt goda minne och det visade sig i vanlig ordning inte vara särskilt gott. Det namnet som kommer upp i skallen på mig, och det vet jag att det inte var, är London Pussy. Tänker jag googla efter London Pussy? Nej. Jag får försöka hinna springa dit igen istället, ty jag vet för mycket om livet för att göra den sökningen. Innan jag klippte av håret googlade jag efter olika frisyrer och fick upp nakna, flätade flickor. När jag googlade "stiefeln" efter att ha lyssnat på DAF igår kväll kom jag direkt in på en naken brud i stövlar. Så London Pussy? Definitivt nej. Jag kammar inte igenom tusen förnedrade underliv för att kanske hitta en designer som troligen heter något annat, så är det bara.

Saker att ligga sömnlös över - del 1

Man spelar gitarr tufft och snabbt. Man har haft David Bowie som styvfar. Man är en av högst tio som kan bära upp ett par skinnbyxor. Man borde vara snubben med koll hela dagen. Men. Man heter Saul Hudson och tar artistnamnet... Slash? Jag fattar inte. Jag älskar honom, men jag fattar inte. Saul Hudson är ju hur brutalt som helst, för att inte säga mäktigt!