Döden finns i Vingåker

Antiklimax. Ordet känns fattigt när jag tänker på turen till Vingåker och Iittalas outlet. Var jag glad över att jag skulle åka dit innan? Jag minns inte ens vad glädje är nu.

Innan jag berättar vad som hände idag vill jag bara att ni ska veta att livet prövade mig hårt redan innan vi drog iväg. Varje dag ska jag behöva påminnas om att jag inte kan påverka min egen situation. Livscoacherna har fel. Det hjälper inte att tänka positivt när någon annan vill bestämma och lyckas göra det. Ännu mindre hjälper det att tänka "idag är jag stark" när man rullar runt i magkramp och dödsångest på ett toalettgolv. Fråga inte. Det är bara något som händer sisådär en gång i kvartalet. Läkarna fattar inte heller varför jag håller på. I vilket fall som helst. Jag tyckte att jag förtjänade lite lycka och glädje idag (det tycker jag fortfarande). Ett glas från Iittala till exempel. Ett litet leende från livet. Jag märkte snabbt att jag var ensam om att tycka det. Låt mig se om jag kan fatta mig kort:

Hårt prövad som sagt - det innebär bl.a. att jag inte riktigt kan äta. I efterhand kan jag erkänna att jag kanske inte borde åka iväg på folkjippon i det tillståndet, helt utan blodsocker. Men hur skulle jag kunna veta att Vingåker är Sveriges svar på Helvetet? Efter två timmars bilresa möttes vi av alla osnutna skitungar som möjligen kunde finnas inom en tio-mils-radie. Det gick knappt att köra fram en bil på parkeringen utan att ett skitigt litet ansikte var i vägen - och tyvärr har barn ett högre värde än boskap så vi kunde inte göra mycket åt det. Vi hoppades istället på att folkhopen bara befann sig utanför glasbutiken. I vanlig ordning bar hoppet svaga krafter.

Butiken var ett barninferno. Alla skrek. Alla var smutsiga. Alla sprang. Iittala levde farligt. Föräldrarna log uppmuntrade, puttade bort en oskyldig med barnvagnen och log igen. Jag har aldrig saknat ett armborst så mycket. Som tur var i oturen hade någon blandat ihop Vingåker med Paris. Vi insåg snabbt att priserna var för höga och lämnade butiken för en något billigare kläd-outlet. Fortfarande omringade av ligister lyckades vi plocka på oss ett gäng klädesplagg för provning från Tiger till väldigt, väldigt rimliga priser. Jag gick tomhänt därifrån ändå. Märket Tiger of Sweden kör nämligen med size of pygmé alternativt dvärg. Byxor i större storlekar än dem jag dagligdags bär gick mig inte ens över låren. En jacka i storlek large var så liten att mina armar bändes bak till missbildade vingar på ryggen. Allt var eländes elände. För mig. (Och för min sambo som kommer att få en fantastisk smal slips i brunt med blommor som jag troligen kommer att vara tvungen att knäa fram ett tack för. Varsågod babes!)

Kläderna blev det med andra ord inget med för mig. I hopp om bättre tider gick jag fram till tv-spelshyllan och började lite lojt att leta efter något tufft slagsmålsspel. Ack ve vilken miss! Alldeles för snabbt kom en ensamstående pappa fram. Tänk arméshorts, solbränna, ännu lite mer solbränna, en tribal på ena armen och en kompakt kroppsform som lika gärna kan bestå av fett som muskler. Lägg sedan till noll känsla för andras vilja att bli lämnade ifred på det och riktigt bred närkingska. Där har ni honom. Jag fick veta hur han först blev glatt förvånad över en tjej bland tv-spelen, men sedan förstod hur allt hängde ihop när han såg mina tatueringar. Som han för övrigt gillade "som faaaaaaaaaaaaaan". Jag tänkte att om jag stod helt tyst, utan att titta på honom, så skulle han kanske gå - men han tog min tystnad som att jag lyssnade och pratade på allt ivrigare. Efter en cirka två minuter lång monolog avslutade han förhoppningsfullt med att han gillade min smak för spel. Jag tittade ner på spelet som av ren och skär slump hade hamnat i min hand. Ett actionspel där halvnakna, lesbiska, strippor slår ner zombies. Värdigt. Jag ansträngde mig verkligen, men jag kunde inte se ner på honom mer än jag redan gjorde. Utan ett ord kastade jag spelet åt sidan, vände på klacken och gick därifrån. Han ropade något efter mig, men jag var alldeles för upptagen med att förbanna livet för att höra vad han sade.

Sen åkte vi hem.

Nu återstår bara döden tänkte jag när vi utsvultna trillade in i brorsans hall, men som vanligt hade jag fel. Nu återstod bara förlusten i alfapet och grannen som spelar Red Hot Chili Peppers på högsta volym. Ödet värre än döden med andra ord.

Score!

Juli månads andra tur till en Iittala-outlet. Låt oss hoppas att den tar mig från denna höst som ni andra kallar sommar.

Inte konstigt att mormor längtar bort nån gång

Jag hälsade på mormor på demenshemmet idag. Utan att bli alltför sentimental så kan jag meddela att det var en märklig, något plågsam, stund. Hon är bara skalet av någon som har funnits hela mitt liv. Jag brukar välja att inte hälsa på henne längre just därför. För mig dog hon när personligheten försvann, hur illa det än må låta. Efter fem år utan synbar kontakt och närvaro, minus den gången hon tittade saligt på mig och utbrast "KARLAR" när jag frågade om några sådana inte fanns på hennes avdelning, vet jag att hon inte har den mildaste aning om vem jag är längre. Jag vet också att de flesta med demenssjukdomar bara blir mer förvirrade efter besök från okända som pratar med dem som om de känt dem hela deras liv. Inte konstigt. Personligen hade jag också tagit illa upp om en främling kom hem till mig och kallade mig för mamma.

Det enda som finns kvar i vår relation är således hoppet om att hon inte lider allt för mycket. Idag fick jag tyvärr veta att hon gör det. Tillsammans med sina fyra grannar satt hon och vred sig i vånda framför tv:n som stod på utan ljud bredvid en högtalare som spelade upp Christer Sjögrens plågande stämma. Vad är det med svensk sjukvård och dansbands-tvång? Som icke-dement lyssnade mormor på klassisk musik och gamla fina svenska klassiker. Som dement, utan val, tvingas hon till Vikingarna Gold och frestelsen av ett tv-program utan ljud. Nog för att personen har försvunnit, men vem vet om fragmenten finns kvar? Fy för fan för att inte längre kunna uttrycka sin vilja och leva i en omgivning utan respekt för ens tidigare tycke och smak. En förnedring som pågår överallt i vårdsamhället. När jag i unga år arbetade på ett dagcenter tvingades jag dagligdags att lyssna på dansband. Trots att de mentalt retarderade (som den medicinska termen är) skrek nej i kör satte alltid något girigt korvfinger på skräpet. Precis som att det ändå var kört för dem som låg under gränsen för "normalbegåvning".

Det sägs att en del demens- och utvecklingssjukdomar smälter hjärnan. Jag tror på fullaste allvar att det är de värmländska smörsångarna som gör det. Det är så att man skäms över sitt arv. Tro fan att mormors blick skrek "Är det konstigt att man längtar bort nån gång?". Raraste lilla mormor. Mitt hjärta brast lite.

Anledningar att se Sabrina från 1954...

... alla goda ting är tre och jag måste verkligen slita mig från Betapet.se nu. Annars finns det en risk att familjen och Frallan förskjuter mig för alla framtid. Varsågoda:

Humphrey Bogart. En karl att dö för.

Audrey Hepburn. En donna att dö för.

Scrabble. Ett spel att dö för.

Alternativ ett spel som tar död på en. Jag har växlat mellan total lycka, överlägsenhet, vrede och sorg i två timmar nu. Det är osäkert hur mycket mer hjärtat klarar av. Och familjen. Och kärleken. Varför kan ett missbruk aldrig någonsin vara sunt?

På den gamla goda tiden, det vill säga någon gång kring 1997 då man faktiskt stod ut med Roskildefestivalen och hippies, kom spelet Duke Nukem till folks datormaskiner. I det här spelet finns kvinnor inlindade i tång och slem som kvider "Please kill me" på ett ytterst obehagligt sätt. Tänk bort slemmet och tången så har du en ganska så klockren version av den spillra som ska föreställa jag idag. Malmö är livsfarligt, fast förbannat roligt, och mitt hjärta är bedrövligare än ett regntyngt moln nu när helgen är över och jag har sagt hej då till mina vänner igen. Helvetes skit att Malmö ligger i Skåne. Livet vore så mycket lättare om det låg i, säg, norra Småland i stället. Dialektalt spelar det ju knappast någon roll.

Och utanför den helgslånga fyllan har världen fortsatt att plocka rättigheter från kvinnor. Män i Afghanistan får svälta fruar som inte släpper till i sängen, någonstans i USA måste pappan godkänna en eventuell abort om den ska få gå igenom och i vårt fantastiska, jämställda land sitter en pingstvän och smider planer om abortregister. Vad fan är det frågan om? Egentligen?

Göran Hägglund - go fuck yourself

Ja visst var det väl förvånande att KD älskade Anders Miltons förslag om ett abortregister. Inte för att hålla koll på vem som gör aborter (och skrämma kvinnor till att inte göra dem) utan "för att få fram information om risker och komplikationer som uppstår". Jo tjenare. Om vi har en (manlig) "före detta" pingstvän som lämnar förslag om aborter, kan vi väl ha en gammal nazist på invandrarpolitiken?

"Register väcker alltid lite olustkänslor, men jag tycker absolut att idén är värd att pröva" säger Catherine Pålsson Ahlgren, en kristdemokrat som har passerat klimakteriet för så länge sedan att frågan om abort aldrig någonsin kommer att bli personlig i hennes liv. Klart som fan att register väcker olustkänslor ditt aber, det är i alldeles för många fall ett olustigt och obehagligt påfund för att knalla över ett par skallar och kontrollera människor. Jag kanske har levt för länge, eller för den delen alldeles för kort tid, men jag kan inte se att ett register någonsin är integritetssäkert och jag kan verkligen inte se att kvinnor som är rädda om sin integritet går till ett säkert ställe för att göra sin abort om de vet att de hamnar i ett register. Däremot kan jag se ett uppsving för hemaborter med galgar och lurendrejare som tjänar multum på att leka doktor.

Jodå. Det går framåt i Sverige. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Hej då fri abort! Hej då kvinnans rätt till sin egen kropp! Hej oönskade barn och bedrövliga familjer!

Åsa Petersen skriver ett inlägg om det här som jag tycker att ni borde läsa.

Sweet child enligt Google translate

Det närmar sig slutet av låten och Axl börjar bli desperat:

Var ska vi gå nu
Var ska vi gå nu
Var ska vi gå
Var ska vi gå nu
nu nu nu nu nu nu nu
söta barn
söta barn i gruvan

Ridå

Word to your mother!

Vi har Bauhaus-hyllor i köket, en stringhylla i hallen och jag har hittat material till dörrknoppen. Snart, mycket snart, är det här en riktig lägenhet och inte bara en förvaringslokal för gother. Ge mig vin! Det här måste firas.

Fix och trix

Medan människor borrar i väggen i köket sitter jag och multitaskar med tv och dator samtidigt som jag smider planer på hur jag ska bygga en dörrknopp med en ikonbild till garderoben. Det är uppenbart att knarkarkvarten har utvecklats till en kreativ miljö. Tänk vad ljudet från en slagborr kan göra.

I övrigt kan jag meddela att "Happy Hippie Hits"-samlingen som jag köpte när jag jobbade på Folk & Rock i Lund 1999 , nu har flyttat från kassen på vinden till ett nytt hem ute på landet. Den har levt sitt eget liv den där. Flera gånger har den sänt obehagliga hippie-ljud och glädje-tjut till mig i mina drömmar och försökt att få mig att bli ett barfotabarn - en happy hippie. Som tur är har bitterheten i mig alltid varit övermäktig. Därför behåller jag strumporna på och glömmer för alltid boxens existens.

Mustascher och skägg i Twin Peaks

Fredrik Strage skrev det här för ett tag sedan. Jag skrattade rått, hjärtligt och länge ända tills jag började tänka på vilka som egentligen har mustasch av människorna i Twin Peaks. Först kom jag bara på Pete, och nog för att han är fantastisk på alla sätt och vis, men är han verkligen material för en "söt tjej med lugg" som söker en postpunkmusiker? Jag har mycket svårt att tro det. Eftersom att jag inte kan sluta tänka på vem hon menar har jag googlat fram lite annat folk med ansiktshår från serien och även utökat med dem som har skägg, men inte fan blev jag klokare av det.


Pete. Inte särskilt postpunk.

Den sega servitören? Nej, det finns inte mycket punk i honom. BOB mördar folk, vilket förvisso är tufft, men han är förbannat äcklig också. Jag tror inte att någon annonserar efter en man som kommer att få dem att skrika av skräck även i koma. Och heltäckande jeanskläder? Not so postpunk. Snarare white-trash-kick-your-as-punk.

Dr Jacoby känns egentligen som det enda alternativet för någon som romantiserar Leo Johnson, men han faller på käkbenen. Windom Earle har låtsasmustasch och Philip Gerard flåsar elektroniskt och blir Mike om han inte tar sprutor. Skulle inte tro att någon av dem är rätt.


Hårdrockssnubben (som för övrigt spelas av Ted Raimi som är bror till Sam Raimi som bland annat har gjort Evil Dead II och Drag me to hell) har inte mustasch men tjejen verkar inte ha så bra koll. Å andra sidan borde ingen med dålig koll minnas en karraktär som är med så lite i serien. Sergeant King är inte heller med så mycket. Tack och lov. Eftersom att han försöker sätta dit Cooper borde han inte ens få vara med på bild, men han har ju mustasch så.

Sen finns alltid bröderna Dougie och Dwayne (prästen räknas inte), som är stora höjdpunkter i sig men fortfarande: är de postpunkmusiker? Nej.

Så vem är det människan är ute efter? Blir någon klokare än jag på det här? Och varför vill någon, oavsett kön och läggning, ha någon annan än Dale Cooper? Allt det här förbryllar mig. Det enda svaret jag kommer på är att den söta tjejen är allvarligt störd.

Zombie Flesh Eaters

Man måste älska en film med undertiteln: when the earth spits out the dead...
They will return to tear the flesh of the living.

Framförallt måste man älska att sitta inne och se dåligt dubbad zombie-film när solen bränner upp världen utanför.

Marcus Birro

Jag fick ett meddelande som löd exakt så här "VA!?!? Gillar du Marcus Birro?". Därför känner jag mig tvungen att skriva: nej det gör jag inte. Jag tycker att han i första han är helt ointressant och i andra hand är gnällig och allmänt jobbig.
Däremot tycker jag att karln ska få ha sin sportblogg utan att töntar springer in och önskar honom fler missfall än de två han redan har fått. Eftersom att det för varje dag blir allt mer uppenbart att det finns fler idioter än det finns resurser att ta bort dem med förstår jag att han inte pallade ha kvar bloggen (i hans fall handlade det inte bara om kommentarer till inlägg utan även mejl direkt till honom. Ergo: det gick inte att stänga av kommentarsfunktionen och bara bli av med idioterna.)

Jag önskar dock att han hade haft kvar bloggen (och mejladressen) och inte gett puckona ett endaste litet finger utan bara ignorerat dem rakt av eftersom att jag verkligen hatar när mobbare (var de än befinner sig) får någon form av seger. Sen går det ju att dra det här vidare till en diskussion om huruvida det här är en seger för dem som får näring av att håna och kränka andra. Och så finns det vidare diskussioner om hur man skulle ha löst problemet egentligen - men dem får ni läsa om i andra bloggar.

I vilket fall. Att göra som Johanne Hildebrandt och gnälla över att människor söker uppmärksamhet i kvällspressen när den i huvudsak är till för att ge ointressanta människor, skvaller och snask utrymme känns bara så extremt korkat.

Det finns alltså inget i mig som diggar Marcus (eller Carolina eller Johanne heller för den delen, om ni nu missat det), men det finns något i mig som förstår att man inte klarar av att bemöta hat med ignorans alla gånger och att man ibland bara vill gömma sig undan kanalen som sänder ut hatet. Kanske för att jag själv har varit föremål för det under hela mina tonår, eller för att det ligger i min natur från början. Jag vet inte.

Sådärja. Snart åker jag till landet i leggins. Jag vet minst en person i bekantskapskretsen som skulle kunna hata mig för det. Bryr jag mig? Nej. Det är lite så jag arbetar nämligen. Som en rebell och lagbrytare.

Hur som helst så ses vi en annan gång! Hej på sig.

Jomen om man skulle sparka in den där öppna dörren igen?

Aftonbladets krönikörer, detta förbannade hot mot folkhälsan! Idag har jag ånyo läst en bedrövlig krönika av Johanne Hildebrandt och kommit fram till att brist på utbildning måste vara ett anställningskrav där på redaktionen.

I veckan som gick skrev människan om bloggare som stänger ner sina bloggar på grund av mobbing. Uppenbarligen är de löjliga som inte står ut med när andra inte håller med. Ty Johanne har inte förstått att det handlar om något värre än oliktänkare när personer blir hotade för att de uttrycker en åsikt eller när t.ex. Markus Birro fick lyckönskningar till ett nytt missfall när hans fru var gravid för tredje gången. Johanne kan bara se att nedstängandet av bloggarna handlar om människor som vill ha uppmärksamhet genom att klä sig i en offerroll. I slutet av krönikan drar hon en parallell till dem hon tycker verkligen har rätt att skriva om sitt lidande, de enda som man kan ta på allvar; kvinnorna som utsätt för hedersbrott. Så. Som en av de "privilegierade" ska man alltså gå med på det mesta, för enligt ett förlegat synsätt har du inte rätt att uttrycka dina känslor så länge det finns det någon som har det värre och det gör det minsann alltid.

Personligen tycker jag också att det är synd att man väljer att stänga ner ett projekt och därmed lägga vinsten i handen på den som mobbar. Samtidigt förstår jag att det inte är så roligt att bli hotad, kränkt och hånad dagligdags bara för att folk inte har något bättre för sig. Det förstår inte Johanne alls. Nej hon förstår inte ens hur Carolina Gynning har mage att klaga:

"Carolina Gynning säger att hon utsätts för sexism men har samtidigt anspelat på sex under hela sin karriär."

Jag har ingen vidare koll på Carolina i dagsläget, men det senaste jag vet att hon har gjort är något pinsamt tv-program med japanska lekar utan snusk. Anspelningarna på sex, hur de nu kan spela någon roll, är mig veterligen ett tidigt inslag i Carolinas karriär.

Jag måste säga att Johanne Hildebrandts åsikter äcklar mig. Jag förespråkar inte att man anspelar på sex. För mig är det totalt ointressant och ger mest ett rätt korkat intryck. Däremot anser jag att man ska få lov att anspela på sex hur mycket man vill utan att för den sakens skull bli kränkt eller utsatt för sexistiska kommentarer. Jag kan inte se varför Carolina bör förvänta sig sådant lika lite som jag kan se hur en kvinna i kortkort bör förvänta sig en våldtäkt mot slutet av kvällen. Jag förmodar att Johanne har ett fantastiskt svar på det. Kanske ett lika fantastiskt svar som hon gav i kommentatorsfältet till en av sina tidigare krönikor där hon skrev om att feminister är dubbelmoralister som beter sig lika illa åt som männen de hatar. När hon blev kritiserad för att dra alla över en kam med dåliga exempel skrev Johanne knivskarpt tillbaka "fast feministerna buntar ju ihop männen på samma sätt som jag buntar ihop feministerna i kolumnen".

Och så gick en dag till

Folk fyller år här hemma. Det ledde igår till en fest med lika många gäster som kvadratmeter i lägenheten. Eftersom att det flyter litervis med närkingskt blod i mina ådror såg jag mitt liv passera i revy för varje extra person som kom hit. Så mycket kött på så liten yta... det bäddar liksom för en katastrof med en vält bokhylla eller, gud förbjude, öl-spill på datorn. Men inget hände. Inte ens ett krossat glas. Bara glada och helt fantastiska människor som fick höra lite mer Bon Jovi än de kanske ville. Idag städade vi upp festen på en halvtimma och insåg att plastglas so totally är the shit of the year som kidsen säger. Fabulöst!

Nu har jag ägnat två timmar av mitt liv åt att spela alfapet (med stor framgång ska ni veta) och att leta efter en gammal Okej-bild där Blackie Lawless poserar med en fläskkotlett (helt utan framgång dessvärre). Tidigare idag åt jag kolgrillat med svärfamiljen och insåg att jo, jag är 30 plus, när mitt hjärta slog minst tre extra slag över att min kära sambo får hyllor till köket köpta och uppsatta i födelsedagspresent. Som ett försvar mot min höga ålder tänkte jag genast tillbaka på gårdagen, då jag klämde på en solkig plastmugg och förkunnade med en tår i ögonvrån att Guns n Roses är världens bästa band. Vissa ränder går aldrig ur, tack och lov.

Sol ute
sol inne
suck i hjärta
dunkelt sinne

Jag söker jobb. Jag läser kommentarer till DN's artikel om att kvinnor kränks på nätet. Jag ger upp hoppet om allt. Please kill me.

En man över alla män

And alien tears will fill for him Pity's long-broken urn,
for his mourners will be outcast men
and outcasts always mourn.

Jag tror att jag behöver Balladen om fängelset i Reading av Oscar Wilde relativt omgående.

Let´s all go to the lobby

Det där som jag skrev igår, om att ligga under täcket och kvida aldrig mer? Det fungerade ungefär fram till klockan sex då vi hamnade på middag hos några vänner. Planen var ju att se film, vilket vi gjorde, men alla vet väl att om fem personer ska se en film krävs minst en bag-in-box. Minst. Ja inte per person då, tack och lov. I vilket fall som helst hörde jag ett svagt väsande när min lever emigrerade i morse, så jag tänker att det nog få bli en vit tid i bittertantens liv om det här ska sluta väl.

Vi såg hur som haver the Wrestler medan vi sög det sista ur boxen. Det borde verkligen alla göra - se filmen. Inte bara för att Guns n Roses ingår i soundtracket (vilket egentligen räcker) utan för att den helt enkelt var magnifik. Ett köttigt svin till karl som sabbar för sig själv och alla andra gång på gång utan att man för den sakens skull mister sympatierna för honom. Jag kan inte beskriva varför filmen är så bra utan att det blir pretentiöst men, i brist på bättre ord, är Mickey Rourke så fantastiskt mänsklig i hela sitt lidande att man liksom sitter och försöker hjälpa honom att andas hela filmen igenom. Det här är inget feel good-trams som Forrest Gump eller Livet från den ljusa sidan, det är verklig ångest i sin puraste form och den känns på riktigt. Och även om jag aldrig någonsin kommer att kräla omkring i en ring i ett par neonfärgade trikåer (hoppas vi) så har jag aldrig känt mig så nära wrestling förut. Herregud vilka obehagliga män som håller på med det, men herregud igen vad min syn på sporten eller konstformen eller vad det nu ska kallas ändrades (utan att jag för den sakens skull planerar att sätta mig framför någon match och rapa lite lojt). Okej. Ångest och kompakta muskelberg kanske inte låter som något man knäcker ryggen för att se. Jag inser det, men gör er själva tjänsten att se filmen ändå. Bara gör det.

Nåväl. Fantastisk film i ett av världens finaste sällskap. Jag kan leva med att jag drack vin fast tanken var att låta bli.

Håret gör mannen - beviset

Nu har jag hamnat i tre olika diskussioner med folk som tvivlar. Lägg av med det. Jon Bongiovi vaxar sitt bröst. Så är det bara. Lev med det. Vi inbitna fans kan lätt höra när håret försvann. Musiken har dalat i samma takt som lockarna föll av bröstet och huvudet. Det började med den ojämna Keep the faith-skivan från tidigt nittiotal där karln poserade i någon form av omdömeslös, avklippt tant-kittlare på skallen och sedan gick det helt åt helvete när han några år senare vaxade bort brösthåret tillika själen i sin musik. Se själv.

Tuff, hårig rocker med åttiotals-grace dvs mannen bakom Runaway, Wanted dead or alive och Born to be my baby:


Vaxad smör-rockande tönt med onödigt sug i blicken dvs mannen bakom It's my life och annat fredagsmysdravel för dem som inte vågar lyssna på riktig rock n roll:


Bonusbild till min kära vän Tomas:


Kan vi sätta punkt för det här nu och konstatera att det inom rocken är håret som gör mannen? Need I say Metallica? Nej just det. Tack så mycket.

Newsflash!

Jag har fått veta två saker om det här barnet (som förövrigt gallskriker en våning upp i detta nu). Han har ett unibrow och han heter Vincent. Det första förvånar mig inte, det andra lämnar mig chockad, förvirrad och ledsen. Men å andra sidan. Satan är också ett tufft namn på en ond kraft så jag kan kanske gå vidare med det här, som en starkare människa, ändå. Dessutom är Vincent Price cool as ice medan Vincent från Skönheten och odjuret är ett fån (inte helt olikt ett vandrande unibrow). Mycket god poäng från Frallan.

Ack ve

Det här med att, som tant, gå ut tisdag, torsdag, fredag och lördag i samma vecka kan ha en viss fördummande effekt har jag märkt. Utan dåligt samvete har jag halvsovit i fosterställning bredvid en katt fram till sen eftermiddag och trott på SMHI's rapport om regn hela dagen. Jag har till och med hört det lätta sommarregnet slå mot rutan. Or so I thought. Det visade sig att regnet var ena katten som slickade på fönstret i över en timma. Fönstret som vetter ut mot solen och det fina vädret. För en fragil tant är dumhet den direkta vägen till svår ångest. Dagens soundtrack är alltså ett kvidande "aldrig mer" och dagens plats är under täcket. Var är Bon Jovi när man behöver dem som mest?