Nu är den förbannade sommaren här...

Av hälsoskäl kan jag inte genomlida detta helvete med öl varje dag, så när värmen blir för påtaglig, folket för köttigt och modet på stan för obefintligt sätter jag mig istället inomhus och gör det enda vettiga: spelar till förbannelse på betapet.se. Skulle det sedan hända att jag tröttnar på att lägga ord, läser jag istället i det förträffliga forumet där gemene man tävlar om vem som stavar sämst och vem som får in flest dumheter på minsta möjliga utrymme. Ett forum för tyckare, där utbildning snarare tycks vara en skymf mot medmänniskor än en fördel i livet. Inte helt olikt Aftonbladets kommentatorsfält med andra ord. Har jag riktig tur hittar jag någon som har kommit över information som egentligen inte ska nå ut till folket, som i den senaste feministdebatten:

Lisa: Klart man ska jobba för jämlikhet och uppmärksamma bristerna, men inte på det rabiata sättet som feministerna gör. För mig tycks det som att de vill - om inte helt utrota - så åtminstone utesluta männen ur samhället (jag har hört snacket "inifrån").

Lisa avslutade sitt medlemskap strax efter att hon skrivit. Vi kan bara misstänka att det var för farligt för henne att vara kvar nu när hon hade avslöjat att hon har kontakter "inifrån".

Nej jag blir inte imponerad..

.. när en sextiotalist med någon form av identitetskris ser min Guns n Roses-plånbok och kommer fram bara för att berätta att han såg dem när de spelade här för ett par år sedan. Ingen frisk människa vill se Guns n Roses efter 1989. Ingen.

Realtid

Ett bildbevis. Jag är utomhus. I skugga. Slokhatt. Solbrillor. Olidlig hetta. Nästan i solen. Bitter och besvärad, men vid liv och fylld av smådjur. That's sommar for you!



Till skillnad från livsbejakarna är jag i alla fall påklädd. På andra sidan gården ligger, till synes glada, människor och solar sig i underkläder som är så små att de lika gärna kunde vara skuggor på en bilring. En av dem sprang förbi mig innan, på väg in för att hämta saft. När hon kom ut med en klingande kanna ropade hon till sin vän "Men guuuuuud vad vi förtjänar det här gumman!". Jag har aldrig förstått den frasen. Den med att "förtjäna". Inte i sådana här sammanhang. De verkar i alla fall vara bra på det, de där två. Nu ligger de och "unnar" sig i solen. Pratar om ett PR-jobb som någon av dem har. Så klart.

Det är alltså det här man bor granne med. Lättklädda livsnjutare. Vit medelklass. Jag hamnade där själv efter några år, i mitten (fast högst påklädd). Ska det verkligen vara så?

There can be only one

Ronnie James Dio. Ronnie Sandahl, detta fjös och fån, bör buga i respekt.


Stenhård.

Som ett hårstrå i ögat

Ibland tänker jag att jag skriver för lite om vettiga saker, sen läser jag Ronnie Sandahls krönikor i Aftonbladet och inser att jag nog läser för lite vettiga saker. VEM gav det där överpretentiösa, självinsiktslösa ynglet anställning? Nej vänta lite nu. Jag tar tillbaka yngel. Det handlar inte om hans ålder, det handlar om att han är en usel skribent. Någonstans anar jag i och för sig ett visst mått av talang, men han anstränger sig ju så mycket att det är troligare att han skiter ner sig än klämmer ur sig en bra text.

Ibland tänker jag att han kanske kommer att komma till någon poäng med det han skriver. Det händer något i mitten av artikeln som gör att jag tror att han ska komma fram till något. Jag vill verkligen att han ska komma fram till något. Tyvärr trasslar han ofta istället in sig i ett tillgjort kåserande om någon rykande cigarett eller en het kopp kaffe eller något annat av "livets enkla små nöjen" som inte har något alls med det första han skrev i krönikan att göra. Man tror att man ska känna sig upplyst eller upprymd eller något annat på upp men man faller ner i något slags "Jaha....?".( För övrigt avskyr jag verkligen kåserier om livets enkla små nöjen.)

Det senaste han skrev har rubriken "Piratpartiet slåss för att utrota mig". Jag blir såklart förbannad direkt över hans kvasipoetiska sätt att komma in på ämnen. Och hur dålig koll han egentligen har på att han skriver för en tidning som publicerar hans krönikor på nätet.

Genast ångrar jag att jag inte lade min röst på Piratpartiet i valet och bidrog till Ronnies utrotning.

Ytterligare en dag till historien

Jag var ute i flera timmar idag. Hämtade ut ett nytt fult körkort och såg med tårar i ögonen på hur mitt gamla makulerades med två hålslag. Åkte buss med fyllon och småbarn. Hamnade mitt i ett tramsigt livsbejakande Stockholm när jag klev av vid centralen. Fick stå ut med folk i bredd, skoskav och indianerna som spelar på sina satans flöjter. Och solen. Sen kom jag hem. Hämtade ut mixern, möglade av en klänning och körde igång en tvätt. Ändå känner jag mig som en småfinnig tonåring som har sovit för länge. Det är det förbannade fina vädrets fel. Det stressar mig så fort jag inte är mitt i det. Ändå snudd på avlider jag om jag befinner mig i det dagtid. Jag var övertygad om min egen död när jag stod i direkt solljus och väntade på en buss som var tio minuter sen innan. ÖVERTYGAD!!

Ja ja. Gnäll gnäll. Jag har för övrigt petat lite liv i en döende häst nu mellan tvättarna: http://the-satisfactory.blogspot.com/

Det ligger en katt på min axel och spinner så att det känns som om någon kör en bandsåg över skallbenet på mig. Det ligger en karl i sängen och sover i någon form av vampyrställning (jag har för övrigt sett honom ligga där från och till i ett år nu). Bakom den neddragna gardinen lyser solen. Det känns som att jag borde göra något livsbejakande av allt det här, men jag har inte riktigt orken. Jag vet inte om det är midsommar som hänger sig kvar, eller om det bara är det allmänna junitillståndet men jag känner mig totalt ointresserad av allt utom en mixer som jag har beställt från Ellos och det faktum att OPI lanserar en serie matta nagellack i juli. Så. Summan av allt det blir någon form av solsting i bloggen. Vi får se hur det slutar. Kankse med att jag gör en en Sofi Fahrman och skriva en ny rafflande roman om "fest, shopping, sex, kärlek, inneställen och trender" (jag låter Sofis beskrivning tala för sig själv. Den öppna dörren är som bekant ingen utmaning att sparka in). Eller så gör jag en Seth Grahame-Smith och skriver en Sofi Fahrman and fashion and zombies. I vilket fall som helst kommer jag ha ett mördande snyggt nagellack:

"Vill jag ha vitlök till min korv? JA!"
Frallan förklarar varför Fredrik Strage har fel när han skriver att nazizombiefilm är en misslyckad genre. Frågor på det?

I juni varje år svär jag

Jag ärvde en baddräkt från min mormor en gång. En i femtiotalssnitt med ljusgröna och brandgula löv på. Den är oerhört snygg faktiskt. Väldigt true om man vill lajva som rocka-billy under strandsäsongen. Jag brukar tänka lite ljuvt på den i mitten av juni, en dag när solen skiner. Som idag. Sen övergår det ljuva i bitterhet när jag tänker på hur allt ligger till egentligen. Jag kan nämligen inte ha den. Mormor var tio cm kortare än jag. Det betyder framstring om jag sträcker på mig. Förbannat.

En suck

Ibland för man diskussioner med personer som tycks äga någon form av tankebegåvning, sen applicerar man argumenten och teserna på ett annat ämne och då märker man att den där tankebegåvningen visst bara var tillfällig.

Tusen gånger och tusen gånger till har jag suttit i etnicitets/ras/hudfärgs-diskussioner, där vi i delad frustration har varit överens om att det vita fortfarande är norm och att det svarta fortfarande lever efter helt olika förutsättningar. Att det inte alltid behöver vara så på individnivå men att det definitivt är så om man ser till massorna.

En annan dag börjar man, med samma person, att diskutera det som John Lennon en gång sade; att kvinnan är hela världens neger. Då blir det allt som oftast ett helt annat ljud i skällan. Ett irriterande, smågnälligt ljud om att män minsann inte heller har det så lätt.

Det är som om kvinnoförtryck inte existerar bara för att den andre i diskussionen inte själv aktivt eller medvetet ägnar sig åt det. Det är precis som att hela samhällssynen på kvinnan skulle ha förändrats i och med att vi fick rösträtt. Ena dagen ingen rätt att tycka, andra dagen lika respekterad som dem vars röst har räknats i alla tider. Förmodligen... Samtidigt finns någon slags insikt i att synen på svarta inte har ändrats helt och hållet trots att deras rättigheter också har ändrats. I någon form av halvmulen ton konstaterar man att visst har det blivit bättre, men det är fortfarande inte bra.

Man ser olika grupper med en livslång historia av förtryck, men i kvinnornas fall är det precis som om det här förtrycket bara finns i historien och att just den historien inte har satt spår i framtidens attityder. Vi kan peka på misshandel i hemmet, på sexuella övergrepp, på skönhetshysteri och gud fan vet allt och ändå få svaret att män minsann också har det svårt. Pekar vi däremot på hur svarta i större utsträckning utsätts för hatbrott och rasism hör man sällan ett "ja, men vita har det inte heller så lätt". Jag är, helt ärligt talat, så ur led på de här diskussionerna att jag inte vet om jag orkar föra dem längre. Jag begär inte att alla jag ska tycka som jag, men det vore lite trevligt om människor i stort kunde vara lite mer konsekventa när det kommer till hur historien lever kvar idag.

Just dropped in to tell you what condition my condition is in

Trött. Irriterad. Blåmärkt. Det spelar ingen roll hur stor bilen är från början. När man är fem vuxna i en familj blir alla bilar till Trabanter så fort alla har satt sig. Sammanslaget sex timmars bilresa... det tär lite på en...

Efter att ha stött på urtypen för medelsvensken i bordershopen innan färjan gick hem är jag, mer än någonsin, fylld av funderingar kring varför Folkfronten överhuvudtaget har medlemmar. Är det verkligen en stolthet, att tillhöra en nation där stora delar av befolkningen ser någon form av prestige i att vara dumma turister med alkoholproblem och dålig smak i skor? De fäller allt i sin väg mot hyllan med den billigaste spriten, för att sedan i triumf korvfingra lite på en flaska och flämta "Alkohol per krona". För min del hade den gruppen svenskar, som verkade tro att tvåhundra flaskor av en spritsort skulle försvinna om de inte trampade ner de andra i affären, gärna fått stanna kvar där. I shopen. Till slut hade de kanske utrotat varandra med sina jävla flipflops.

Ja ja. En annan dag berättar jag kanske om ett regnigt Polen som helgade den sista nattvarden, en kommunistbiograf/bar med skrotkonst på väggarna, Absinth Depot och en festhall från 1913. Resten av den här dagen tänker jag ägna åt en soffa, en bruk gröna bönor och någon form av dålig film tillsammans med mina bröder.

Berlin, raring, jag åker till Berlin nu!

Berlin på fyra dagar, är det ens möjligt? Jag tror inte det, men när jag är tillbaka i Stockholm har jag förhoppningsvis och i alla fall flanerat i judiska kvarter, av fåfänga köpt flaskor och tillbehör på Absinthe Depot samt skaffat mig en ansenlig mängd malätna klänningar från ett vintage-varuhus. Någon har berättat för mig om ett museum med aborterade foster och annat roligt i formalin, men tyvärr blev övriga i familjen besvärade när jag lade fram förslaget. Antar att jag får ta mig dit på egen hand i framtiden, när jag inte är där för att fira min ömma moders sextioårsdag. Ja väl, med list kan jag säkert lura mina bröder till Rammsteins favorithak så att allt slutar bra ändå. Sedan är jag inte svårare än att hemresan inom Polen gör mig lika livsbejakande som Tomas diLeva i en blomrabatt. Ni förstår ju själva att mängden vodka som är uppkallad efter forna ryska ledare kommer att uppta hela vår bokhylla efter det här. Förutom att billig vodka går fantastiskt bra ihop med en ny mixer och frukt, så tar det även bort mögel i gamla plagg. Inte för att mögel drabbar mig ofta, men jag har en klänning som är så rafflande att jag vill kalla den för pjäs och den är tyvärr inte vad den borde. Men det blir den, med vodka och en sprayflaska. Dessutom - vem blir inte glad av en flaska Jeltsin-vodka? Eller för all del en hel box. Jag har hört att de har sådana i det där Polen.

För övrigt tänker jag med stolthet tillbaka på mitt synnerligen lömska men ack så fyndiga drag på fyllan i söndags när jag, så att säga, twittrade "Min kille gillar Sabaton" så att det hamnade längst ner i bloggen. Ja visst är det allt igenom elakt förtal att säga att någon lyssnar på bondsk metal med bevara-Sverige-svenskt-gung, men herregud så underhållande ändå! Ärligt talat vet jag inte varför jag var så rolig, eller hur lång tid det tar innan jag blir förlåten men känslan efter denna kupp är inget annat än ljuvlig!

Nu är det väl ändå på tiden?

Att jag skaffar mig den där trettioårskrisen på riktigt? Första steget kostade mig 79.50 på HM:
Andra steget får bli att snegla över ett solkigt glas vin och kasta befruktningsblickar på Frallis. Med linnet på, så klart. Och vinläpparna.

Fjärde steget väntar jag med. Rom byggdes inte på en dag, men jag tänker redan nu: porslinhund.

Ja just ja. Det tredje steget. Jag är redan där: bli lite för full på rödvin lite för ofta och dra hesa snuskskämt för en äcklad och oförstående publik. The story of my life.

Hej.
Jag vill inte ha migrän längre. Tabletterna hjälper bara halvvägs.
Jag trodde att de skulle hjälpa helvägs. Så nu sitter jag här.
Förbannad och tvär. Uppsminkad och halvklädd.
Som någon slags ovärdig blandning av en transa och Kalle Anka.
Man blir sur för mindre.Väldigt sur. Ingenting är roligt.
Jag skrattade inte ens åt Kingpin, så jag stängde av den.
Jag tittar på Arnold femman istället. Schwarzenegger alltså.
Hans familj blev bombad och dog.
Antar att inte han heller har det så roligt.
På teve alltså. I verkligheten får han ju bestämma.
Det får aldrig jag. Inte konstigt att jag blir bitter.
Hej då.

Det man vill och inte vill ha

Ja tack:Ja tack: Hjälp:

Nej tack:

Migrän som ställer in kvällens planer. Jo men visst är det ännu en dag i skitlivet. Vad annars?

Uppenbarelse!

Vid mina gudar! Jag vet inte om jag ska joddla eller ge ifrån mig ett primalskri. BLIR DET BÄTTRE ÄN SÅ HÄR? Titta på den! Dean Martin och vin. På flaska! Nej vet ni vad. Vem var den där snubben.. Jesus..? Glöm honom. Närmre religion än så här kommer vi inte. Systembolaget, ta ert ansvar och beställ in den här. Pronto!



Det är alltså så här det känns första gången man ser sitt barn. Indeed mr Martin. This IS amore.

Ja det kallas ju arbetsförnedringen.

Det kan kännas lite förutsägbart och stereotypt att som svarthårig, feg-piercad och tatuerad klaga på samhället i tid och otid, men ibland måste man göra det ändå. Inte som en plikt egentligen, utan som en direkt reaktion på att systemet inte fungerar som det borde. Och ja, "borde" är helt utifrån mitt eget huvud i det här fallet.

När man blir arbetslös och svänger inom arbetsförmedlingen på vägen hem från sin sista arbetsdag för att vara ute i tid och visa att man är tillgänglig och vill göra rätt för sig, bara för att få veta att man får vänta med att skriva in sig tills man blir arbetslös på riktigt. På måndag. Då åker man hem, äter en burk gröna bönor, faller in i det som förväntas av en och skriver långa bittra meningar om hur fasansfullt irriterande det där sabla samhället är ändå. Samtidigt som man stressas över om a-kassan verkligen kommer att komma igång som den ska nu.

I min enfald försökte jag vara trevlig mot damen på arbetsförmedlingen. Jag sade att jag förstod att det inte var hon som låg bakom paragrafen som säger att jag inte fick skrivas in just då, men att vi kanske kunde ge mig en handlingsplan i alla fall - eftersom att det var det enda som fattades i min fil. Min handlingsplan gick tidigare ut på att jag skulle skriva ett mejl var femte vecka. Helt okomplicerat kan man tycka. Fast nej. Nej det gick inte. Jag är inte arbetslös sade hon med den typen av uppfostrande ton som man helst slipper.

Meningslöst att tjafsa tänkte jag och frågade istället om vi kunde bestämma en tid på måndag när belastningen inte var så hög för dem som arbetade där. Nej det gick inte. Då är jag ju arbetslös och som arbetslös ska man inte tro att man kan sova bort hela dagarna, utan man får vara där när de öppnar precis som om man skulle gå till ett riktigt jobb. Nu var det emellertid inte enbart för min egen skull som jag ville bestämma en tid när inte alla andra arbetslösa i Hägersten står och knackar på dörren. Så. Lite försiktigt lade jag fram att det kanske kunde skapa en bättre arbetsmiljö för dem som, jag förmodar, har ett ganska otacksamt jobb om arbetsbelastningen delas upp under dagen. Nej det gick fortfarande inte att bestämma en tid. Och så fick jag höra igen att jag är arbetslös och inte kan förvänta mig att det innebär sovmorgon och ja.. någonstans där reste jag mig upp, lade av ett leende och sade att jag förmodade att hon skulle göra Anders Borg stolt. Fast jag menade ju egentligen Sven Otto Littorin så hon förstod väl inte piken. Hon log nämligen själv och önskade mig en trevlig helg helt oironiskt.

Nej vet ni vad. Det är inte så lätt att räta på ryggen när livet hela tiden envisas med att lägga tyngder på ens axlar.

Rökförbud på uteserveringar - mother noooo!

Detta ständiga segregerande! Jag var väl inte den som var den när det blev rökförbud på krogen för fyra år sedan, mitt eget beroende till trots. Visst. Man såg inte lika rafflande ut som tidigare när man inte längre kunde stå och sutta lite surmulet på en cigg i ett hörn. Å andra sidan fick man inte lika ont i halsen när man sjöng med i alla hårdrocks-anthems när röken försvann. När jag tänker efter såg jag nog faktiskt bara fördelar med förbudet (minus det faktum att lukten från folks kroppar blev mer påtaglig), ända fram till det att jag själv slutade röka.

När jag slutade röka blev jag varse om somliga (definitivt inte alla, men ändå alldeles för många) rökares enorma osjälvständighet. Helt plötsligt förpassades man från sällskap till jack- och ölvakt när alla rökare var tvungna att gå ut på samma gång. Ett litet skelande leende och ett "hoppsan nu får du visst sitta ensam" räcker inte för att det ska vara roligt att sitta där som ett fån och pillra sig på läppen i en kvart. Ett så synnerligen skitirrterande drag av dem. Dessutom hålls en massa intressanta konversationer i rökrutan som verkar omöjliga att föra inomhus. Och som om detta inte vore nog har icke-rörkaren vid flera tillfällen körts över i olika frågor eftersom att denna inte har varit på plats för att lägga sin röst.

Missförstå mig inte. Rökarna är mina vänner. Just därför uppskattar jag uteserveringar där alla kan sitta tillsammans som en enda stor missbrukande familj och där var och en kan hänge sig åt sitt beroende. Nu är den gemenskapen hotad av ett gäng sorgliga personer med för mycket tid över till att missunna människor livets få nöjen. Det här förslaget, som debatteras i SvD idag, om att uteserveringarna ska beläggas med rökförbud kommer ofrånkomligen att klubbas igenom av alliansen. Åh vrede!!! Det är så fånigt. Ärligt talat. Besväras man mer av att någon röker ett bord bort än vad man gör av någon som står precis bredvid uteserveringen, då har man nog problem med lite mer än själva cigarrettröken. Typ sig själv. Dela upp uteserveringarna ännu mer då. Eller sätt förbud på störande ungar och för mycket parfym med. Det är också påfrestande för kropp och själ. Herregud, de flesta uteserveringar ligger ju vid en gata. Borde vi inte koncentrera oss på ett bilförbud först?

Dessutom. Det är synd om de här människorna. Rökarna. De är ju beroende. Och svaga. Varför kan vi inte unna dem lite glädje i vardagen och samtidigt slippa ansvaret för deras jackor och öl under den korta period som uteserveringarna är i gång?

Okej. Det här med att skriva ihop och skriva isär, jag har förstått att det kan vara krångligt för somliga. Men. Kan vi en gång för alla enas om att varken dubbel-j eller dubbel-k används i det svenska skriftspråket? Herregud... jag försöker faktiskt att respektera människor här.