Livet. Denna bägare fylld av besvikelser.

Jag tittade precis på den där obehagliga Niklas som lagar mat på tv. Han som med spelad entusiasm tycker att allt är "mmmmmm såå härligt". Fruktansvärd människa, ändå måste jag titta på honom när han dyker upp. Idag trodde jag i alla fall att han var värd min respekt, men det visade sig så klart snabbt vara fel.

Tre gånger såg jag honom klämma på blomkål och tyckte mig höra honom säga "mmmm tumör-sallad". Tre gånger klämde han på blomkål och sade "mmmm primör-sallad". Jag förstod det när han gjorde det en fjärde gång. Då insåg jag att tumören var för bra för att vara sann. Man blir ledsen när verkligheten uppenbarar sig. Det hade varit så rätt om den där livsglada tölpen hade kallat sina blomkålsbuketter för tumörer i familje-tv. Varför tog livet den glädjen ifrån mig? Aldrig får man vara glad.

Hehehe

Alltså, företaget som gör skolans hissar heter Schindler. Schindler's hiss. Om inte det är humor, ja då vet jag inte vad som är roligt längre.

Psycho therapy

Igår var jag på en intervju som har lämnat mig djupt traumatiserad. Jag vet inte ens om jag klarar av att gå in på alla detaljer. Herregud, jag blev offer för ett skådespel! Av tre tester var det ena ett telefonsamtal där ena chefens vän ringde mig och spelade psykiskt sjuk. Med stor inlevelse. Ja jobbet var ju då på en psykiatrisk klinik i stan. Fast det ursäktar föga det jag fick gå igenom egentligen.

Jag fick veta tidigt att jag skulle bli uppringd och jag kände genast att det var en förbannat dålig idé, men samtidigt... Man går på den där satans intervjun och försöker vara sig själv genom att sälja sig själv fast man hatar att sälja sig själv. Efter en kvart har man migrän för att att man har suttit med ett leende för länge. Det är lite jobbigt. Man går med på saker.

Hela situationen kändes pinsam. Den här skådespelaren spelade verkligen sitt livs roll där i telefonen, medan jag hade hoppats på något mer... avslappnat. Att mötas halvvägs och ha förståelse för att jag inte fick förbereda mig det minsta, nej det ingick inte i rollen. Däremot ingick det att låta självmordsbenägen när jag inte kunde svara på bisarrt detaljerade frågor. Resultatet av hela samtalet landade på: sådär. Han sade att han hade hittat "oss" via google. Att han hade surfat omkring på hemsidan och nu var intresserad av att komma till "oss" eftersom att han led av svår ångest. I min totala obekvämhet fokusera jag bara på att han hade hittat "oss" och svarade genom att utbrista lite lagom glättigt: "Vad roligt!". Vilket kanske inte är det bästa att säga när någon precis har berättat om sina psykiska krämpor.

Den här tjänsten stod i alla fall mellan mig och en till av 150 sökande. Smickrande minsann, men det gör inte just det här jobbet mer attraktivt. Nu hoppas jag att jag har spelat ut mig själv genom att, utan att skämmas, berätta för de behövande att jag finner deras lidande underhållande.

Förutom det lilla testet, skådespelet vill säga, (ville de egentligen lägga in mig?), så skulle arbetet i slutändan innebära lite för mycket övertid som då skulle vara lite för mycket obetald eftersom att den skulle ingå i den lite för låga lönen. Sen dök det upp en del annat och ja... Kontentan mina vänner, kontentan är att det här jobbet skulle vara helt ohållbart i längden av flera olika anledningar. Och jag kan inte säga nej till ett jobb jag erbjuds. Det är någon form av ofrivillig moral jag råkar ha.

I morse sprang jag därför i panik upp till min ena chef, tillika referens, och bad honom att inte vara allt för entusiastisk när företaget ringde. Han vägrade ljuga. På sätt och vis är det en komplimang, att han anser att jag är för bra för att säga att jag är dålig. Så ja, tack så mycket. På ett annat sätt var det inte alls vad jag ville.

Nu gick det nog ganska bra ändå. Ty när de ringde och min chef sade att jag alltid var positiv och glad (mind you att vi sitter i olika rum) hade kvinnan från företaget tystnat och sedan sagt: jaaa... joo... nu är ju det här en ångestklinik.
Punkt.

Det är något mycket lustigt över att jag ligger i riskzonen för vara för positiv för att få ett jobb måste jag säga.

Jag tittar på Gordon's kitchen nightmares på femman. Han har styrt upp en del restauranger och nu är han tillbaka och kollar läget. Alla är glada. Än så länge. Det är nog nästan det finaste som finns. När Gordon slutar vara arg och öppet visar den kärlek man vet att han har burit inom sig hela tiden. Åh en sådan karl. Han är ju liksom typen som skäller för att han bryr sig. Alla ser inte det. Men jag ser det. Det får mig att önska lite att vi var kompisar. Eller att han kom till vårt kök och skällde på mig, fast skällde mest för att han brydde sig om mig. Sen kunde han bli imponerad och äta min coq au vin utan coq och skämta lite. Han kunde dunka mig i ryggen och säga "lucky bastard" och jag kunde bliga lyckligt mot honom och säga något fyndigt. Sen kunde vi sucka saligt, ta en tugga till och fnittra en stund. Jag tror att vi hade funkat jättebra ihop faktiskt. Det tror jag.

Lunchsällskapet. Det var ju dem jag inte skulle prata med.

Jaha. Nej jag är inte så jätteförtjust i när okända livsbejakare ska sätta sig bredvid mig på tunnelbanan och ignorera det faktum att jag har hörlurar på mig. Speciellt inte när de ska vara så härligt nyfikna på människan och ställa frågor vars svar de inte har ett skit med att göra och som ändå bara är en språngbräda till den stora monologen om dem själva. Så man svarar lite frånvarande på deras frågor istället för att vara direkt otrevlig eller bara be dem dra. Fast då är man visst introvert och kall och rädd eller vad det nu är och så blir plötsligt den där lilla mysiga turen till vart det än var väldigt besvärande och man ångrar återigen att man har haft ögonkontakt med folk. Jag klarar mig alldeles utmärkt om jag får åka omkring själv i min egen värld, tack så mycket.

Det dök upp som diskussionsämne under en lunch det här. Jag skäms inte över att jag vill åka ostörd i den mån det går på mina resor. Men frågan är om jag inte ska hålla tyst om det i fortsättningen, för den här gången fick jag ånyo höra att jag är så typiskt svensk. Jag blir så trött på det resonemanget. Faktiskt. Det är väl inte så väldigt konstigt att även jag är en produkt av den kultur jag lever i. Det gäller för mig likaväl som mina vänner likaväl som dem jag (ofrivilligt) äter lunch med. Tyvärr är det tydligaste och mest irriterande tecknet på att man tillhör den här kulturen som vi pratar om nu, att man distansierar sig ifrån den genom att anklaga andra för att tillhöra den. Helst genom att luta sig mot någon resa man själv har gjort. Ursäkta mig lite här. Men. Är det meningen att man ska se någon som spenderade två veckor i Thailand under påsken som ett socialantropologiskt orakel? Jag gör inte riktigt det. Jag tycker däremot att det i allra högsta grad är en svensk sak att göra, om vi nu ska definiera vad som är och vad som inte är. Lika svenskt som att kalla Afrika för ett land, gå på frigörande dans och köpa sina kläder på Indiska. Precis som personen som kallade mig för "typiskt svensk" gjorde. Däremot. Att tro att människor i ett annat land är mer öppna, för att man har shoppat på säljarnas marknad i ett "semesterparadis". Det är enbart korkat.

I haz the look?

Så, den "naturliga" looken är inne enligt Sofie Fahrman och tydligen är det så här den ser ut. Tjaa visst. Om något nu är naturligt i mitt liv så är det väl dagen efter. Inte fan visste jag att jag var så rätt när jag låg och led av både migrän och bakfylla efter onsdagens Morriessey-firande. Halvblind i fosterställning, med gårdagens smink och inte mer än tre svaga minnen i hårsvallet ÄGDE jag badrumsgolvet. I totally nailed that look, som Tyra Banks skulle ha sagt. Är det alltså det här som menas med att lida pin för att vara fin? För mycket öl alldeles för sent kvällen innan? Jag tror att jag kommer att lyckas fler gånger mina vänner.

Ja hörrni, vart är vi på väg?

Jag har inte svårt att förstå att somliga tycker att det är lite opassande att döpa sin son till Berit eller sin dotter till Klas. De vet trots allt om att de själva aldrig skulle uppfostra sina egna barn till att acceptera andra som faller utanför normen. När Berit ställs inför kamrater som tar med sig den uppfostran hemifrån - ja då är det inte särskilt svårt att tänka sig att han också kommer att bli mobbad för sitt namn.

Personligen tycker jag själv att det är fel att döpa barn helt egoistiskt efter smak eller ideologi, eftersom att barnet inte har något val. Det kan liksom inte komma något bra ur att sätta ett könsöverskridande namn på sin avkomma i dagens klimat. Det är bara grymt. På samma sätt ligger det en viss råhet i att döpa sin son till ett Y-namn (som sägs vara överrepresenterade i fängelser) eller sin dotter till ett strippnamn (typ Melissa eller Cassandra). Namn som Devin och Tindra ligger också och balanserar på någon slags gräns för vad som är ok egentligen om jag får säga min mening. Min mening är inte alls lagens mening, tyvärr, så det är fullt lagligt att döpa sina barn till alla de här namnen. Så länge det är "rätt" kön på barnet så att säga. Och jag bryr mig väl inte så mycket om det. Döp ungen till Conny och ta konsekvenserna av det, men tänk på att stackars Conny kanske också får lida mer än Fredrik (dock troligen mindre än Berit).

Däremot finns en sak jag har väldigt svårt att förstå och som jag bryr mig bra mycket mer om än dåliga namnval på barn (gudarna ska veta att dålig smak springer omkring på två ben överallt i samhället), och det är när vuxna individer inte får heta vad de vill på grund av fåniga normer. Varför får inte Lennart döpa om sig till Pia-Lennart? Jag letar och letar men jag hittar fan inte logiken. HUR kan det spela så stor roll vad en vuxen människa heter? Det är så löjligt. Är det här ytterligare ett tillfälle då människor ska känna sig kränkta över något som inte rör dem? Jag kan tala om något som är kränkande på riktigt. Dumhet. Och det har var något av det dummaste jag har läst på länge. Till och med för en tidning som Aftonbladet.

Dagens skörd

.. blev inte så stor som jag hoppats. Det fanns till och med spår av människor som kunde föra sina argument på ovanligt värdigt sätt där på Aftonbladets hemsida. Ja ingen är mer chockad än jag kan jag lova. Å andra sidan var inte Jonas en särskilt bra debattör. Varför sabba en debatt genom att överdriva fakta? Är det ett nytt, hippt sätt att vara konstruktiv på?

Även om man inte förväntar sig att just gemene Aftonbladet-läsare letar efter källor kan man aldrig vara säker. Så en stabil grund att stå på när folk börjar kasta sten kanske vore något? Det känns helt enkelt som ett extra plus att ha fog för det man säger, i en debatt där så många vill att man ska ha fel. Och vi vet ju alla hur känsligt det är för somliga att komma med åsikter om deras fläskkotlett. Jag vet faktiskt inte bättre än att tro att Jonas gillar att springa in i samma väggar som andra redan har gjort tio gånger.

Ja ja, några guldkorn fanns det trots allt idag. Som vanligt slående välskrivna och rättstavade. I give you:

Lasse_xx, 61 år, östersund, Idag 18:58 Vi släpper ut koldioxid när vi andas så varför inte införa andningsskatt.
Ännu bättre. Förbjud vissa grupper att andas helt och hållet.

Zierox, 18 år, Idag 16:07 Asså vafan är det frågan om :S vad händer härnäst skatt för att andas luft, o dom som inte betalar måste ha en plastpåse på huvudet. finns fan skatt på allt snart. vart är världen på väg :S
Zierox. En riktig tänkare och debattör!

Arga Tanten, 58 år, Idag 13:25 Nu får det väl räcka med dessa rabiata artiklar. Skrivna av veganer alt. vegetarianer. Låt dom som vill äta kött göra det och dom som vill äta grönsaker låt dom göra det. Köttskatt, vi betalar tillräckligt med skatt redan nu på maten. Och om alla skulle äta grönt, det ska odlas och även det tär på miljön! Och så en kristen rabiat vegan som har fått komma till tals. Även jesus åt animaliska produkter! Så det snacket håller inte! Om veganen inte vet var det står i bibeln så handlade det om vatten till vin och fiskar blev en massa fiskar!
JAMEN JA! Fiskar blev en massa fiskar! Ät kött! Det är ju helt logiskt. Tack arga tanten, jag har fått en helt annan syn på min kosthållning nu. Handlade verkligen artikeln om att de som vill äta kött inte ska få lov att göra det förresten?

Och så ett fall av "kommentar överflödig":
pillret, 21 år, Idag 11:28 Är du dum eller? Jag blir bara upprörd av din dumhet, jag brykar inte bry mig om artiklar, men orka inte bry sig om din dumhet......

Magdalena Ribbing

Hur kan vi annat än att älska henne?

Magdalenas synpunkt: Snålpar

Skrivet av Magdalena Ribbing 12:45, 15 maj 2009 i kategori Bröllop, Presenter

Ibland tror jag alltför gott om kommentatorerna – ni som föreställt er att jag anser barn ska vara med om att betala presenter till brudpar, er ber jag om ursäkt för min alltför höga tanke om er. Naturligtvis ska barn INTE räknas med när summan för en present ska delas per individ. Det var bland annat det jag avsåg med uppmaningen att tänka.

Måndag.

Det skulle kännas väldigt fel att kalla det för en favoritdag, även om den slår tisdagen med hästlängder. Men idag kan det vara så att måndagen konkurrera lite med den totala tillfredsställelsen en torsdag kan ge.

Jo, utan att gå in för detaljerat på vart i månaden jag befinner mig kan jag säga att det är lite av en hormonkarneval idag. Det innebär att jag enbart får näring från det som retar mig, chips och Frallan. Varken chips eller Frallan finns på jobbet, så jag har med andra ord bara en källa att vända mig till efter tunnelbanefärden hit. Aftonbladet. Gosse om jag fick the joy of joys kastad i pannan på mig så fort jag gick in där i morse. De har publicerat den här debattartikeln om köttskatt och jag kan inte annat än att se fram emot hur dagen kommer att utvecklas. Jag minns med ett kittlande hjärta reaktionen på Morrisseys köttförbud. Det här kan bara bli bättre.

Vågar man ens gissa på hur korkade läsarkommentarerna kommer att vara den här gången? Kommer de ens att gå att läsa? Jag menar om man drar lite slutsatser från Aftonbladets kommentarfält så verkar antifeminism och köttätande gå hand i hand med analfabetism. Åh ack ve vilken kränkning för alla de stackars köttätare som vägrar ta ansvar för sin livsstil! Låt oss hoppas att de protesterar med hungerstrejk. Minst.

Believe you me när jag säger att jag ska hålla mig uppdaterad hela dagen.

Sen får man väl på sätt och vis säga att det är ett litet tyvärr att en intressant diskussion som denna publiceras på Aftonbladet där 90 procent av läsarna lider av akut dålig självkänsla som medför att allt som någon skriver måste ses som ett personligt påhopp. Tur att man omger sig med vettigt folk att föra den här diskussion med. Helst utan att slå vad om råbiffar då..

*hick*

Det är bevisat. Mitt förnuft dör en snabb och smärtfri död efter ett glas vin. Nu har jag druckit fyra. Vad är konklusionen av det? Ratarataraj så klart. Jag fick en sjal och tackade för en kökshandduk. Bara en sådan sak.

Jamenja, jag är alldeles för fragil för fyra glas vin mitt i veckan. Jag bor ju inte i Malmö längre. Skratta och håna bäst ni vill. Gör det. Bara bortse från det faktum att jag är ett offer. Ett offer för andras behov av att fylla på mitt glas. Om ni ursäktar tänker jag försvinna bort i ett franskt mummel nu...

Jo.

Om du googlar på dvärgväxt porr eller hajar som heilar kommer du tydligen hit förr eller senare, enligt StatCounter. Jag lade snabbt ihop ett och ett från den informationen och skrev under stor förtjusning och glädje dvärgväxt haj porrheilar och tänkte att den här bloggen skulle hamna överst bland alla träffar. Tyvärr gjorde den inte det. Inte ens när jag särskrev. Antar att man får vara glad för det lilla. Sen kanske man ska vara lite försiktig med att sitta vid kommunals datorer och googla snusk och nazismhälsningar också... kan man tänka.

Är dvärgväxt porr för övrigt jätteliten porr? Någon som vet? Du som googlade på det kan kanske svara om du kommer tillbaka.

Dagen som gick och som jag aldrig får igen

Jag lägger in en lägenhetsannons på blocket. Jag skriver att lägenheten hyrs ut omgående och under en längre tid till någon som bor ensam. Den har egentligen inte med mig att göra. Mer än att jag får champagne som tack för hjälpen när det löser sig. Om det löser sig. Man tvivlar ju.

När man läser svar på annonser besannas på något sätt alla misstankar om att människor är för tröga för mänsklighetens bästa. Det finns inga undantag där. Idag är inboxen till 99 procent full av par som har svarat på annonsen där en ensamboende sökes. Visst. Är man desperat så är man, men i ärlighetens namn tycker jag att även desperationen får ha sina gränser.

Jag hittar par som vill flytta in efter sommaren (omgående?). Delete. Jag hittar par som vill flytta in över sommaren medan de letar bostadsrätt (längre tid?). Delete. Jag hittar en ensam själ som förvisso röker och har djur men som kan kringgå önskemålet om att ingetdera får förekomma genom att bara syssla med djuren och röken i ett av rummen. Que? Spontant känner jag för att korrekturläsa det illa stavade mejlet och skicka tillbaka det med frågan "och hur fan tänkte du nu?". Men istället trycker jag: Delete.

Nu lutar det åt att jag presenterar Knut för hyresvärden. Hans frus vuxna dotter ska flytta hem igen och han orkar inte med "stöket". Så han vill ha en liten rutten tvåa på 30 kvm för 6500 kr i månaden, där han kan sitta och förbittras i sin ensamhet. Man måste älska en sådan man. Tyvärr tror jag inte att värden kommer att göra det. Jag personligen skulle aldrig missunna Knut hans bittertid dock, så jag tänker att jag prövar att lägga fram honom ändå. Sen tänker jag att jag ska uppfinna en delete-knapp som går att ta till INNAN alla dessa tröga människor svarar på annonser. Utom Knut då. Jag gillar Knut.

Livin it up at the hotel california

Det har varit prat om en skinnväst här hemma ett tag. Ja inte från min sida då. Jag har mest varit tyst och tänkt lite oroat på fladdriga ölmagar, Eagles och långt hår med flint. Västen har i alla fall varit borta till någons förtret. Inte mitt. Mitt förtret kom idag.

Idag var en sådan dag när saker skulle upp och ner från vinden. Det är ju inte direkt organiserat där uppe, så man får lyfta på en del lådor varje gång man ska ha något där. Och sen hittar man det inte ändå. Mycket slit för lite ull som kärringen sade när hon rakade grisen med andra ord. Tyvärr började vi lyfta på lite för många grejer den här gången. Frallan hade ju letat efter den där västen innan utan att hitta den. Nu slutade alla lyft med att en lömsk låda som inte syntes innan kom fram. Och där låg den så klart. Västen. I skinn. Med plirande ögon lyftes den upp i samma takt som introt till Hotel California spelas, och en våg av fördomar slog emot mig. Jag skäms lite att säga det, men varje fördom applicerade jag direkt på honom. Jag menar, jag kunde till och med SE flinten växa fram. Även fast han klädde i skinnbiten oväntat bra. Det såg nästan inte ut som en skinnväst när den väl satt på.

Nu provar han den framför spegeln med samma entusiasm som miss Universum har när hon sätter på sig kronan. Jag fnissar lite. Han ber mig att sluta narras. Ja ja säger jag och publicerar det här inlägget och tänker att det i alla fall inte är fransar på västen. Men det finns säkert en sådan också i någon låda där uppe...

Mina små bäversnuttar, jag är hjärtligt rörd över er support i en tid som väldigt uppenbart inte är precis som jag vill att den ska vara - men inlägget igår var ingen förvarning om en snittad handled eller en tur till Amsterdam för att köpa "tulpaner". Det var inget mer än ett vackert minne från en tid med någon som jag saknar. Tack så innerligt för visat intresse ändå. Ni är bäst. Ni är faktiskt till och med bättre än en busfylla i solen mitt på dagen. Raringar där!

The way we were

För tre år sedan satt jag i min kusins morgonrock. Nerblodad, nervinad och förstörd. Hänsynslöst behandlad och helt utom mig av sorg och fylla. Snyftande snörvlig i min egen värld, förtvivlad över hur den aldrig blev vacker. Inte ens med vin. Så kom min kusin upp bakom mig, fyllde upp ett glas, kramade mig så att jag nästan tappade cigaretten och grät i takt med mina tårar till den här låten. Och på något sätt blev allt vackert ändå, för mitt i all misär hade vi ju ändå varandra.

Det var förmodligen ett av de finaste ögonblicken jag har upplevt, och det säger jag inte enbart i egenskap av goth. Jag säger det i egenskap av att väldigt sällan känna att folk menar det de säger eftersom att de alltid lyckas göra precis tvärtom, men den här gången var det inte så. Det var helt enkelt true. Hon var helt enkelt min syster. Det finns få människor som jag har saknat så mycket som jag saknar henne just nu kan jag tala om för er.



Snart döper vi om den här bloggen till emo-bloggen, hörrni.

Jomen tjenare

Kan det här vara en av de snyggaste människorna någonsin? Jag skulle tro det. Det känns mer än bittert att det gick så mycket pengar på just råbiff i helgen att jag inte har råd att gå och se henne. Diamanda Galás. Det finns de som säger att hon är en av de bästa. Alla som har 450 kronor över borde gå till Södra teatern imorgon och lägga dem på hennes framträdande.

Go Patsy!

Ibland blir man förbannat lycklig över saker man läser. Typ det här. Nu är min koll på guhrkasoldaterna ganska så begränsad, men som med så mycket annat blir man ju mörkrädd när man läser om hur de ska strida för ett land där de inte räknas. Även fast man kanske borde ha blivit avtrubbad för länge sedan egentligen. Ja ja, word up Joanna Lumley i vilket fall som helst! Inte minst för att hon satte dit Gordon Brown.

Fem timmar senare..

.. stänger jag ner betapet och närmar mig det gigantiska diskmonstret i köket. Jodå man vet hur man spenderar sina lediga dagar i Aspudden, tro inget annat.

Och så var det måndag imorgon igen. Jag kommer att ha fem tillfällen av söndagsångest till, sen är livet i Stora Mossen bara ett obehagligt minne - men jag känner mig ändå kluven. Klart att det har sugit flera mils röv att ge bort sitt liv för inga pengar alls, men samtidigt så har det hållit mig sysselsatt dagtid. Det blir ett svårt val det där. Inget liv för inga pengar, eller för mycket liv för inga pengar. Är det nu man ska vara så där sportigt positiv och tänka att allt löser sig till det bästa i slutändan? Tjaa det gjorde säkert Marie Antoinette också och hon slutade utan huvud. Just a point to be said.

Bonusbild

Min polare. Vi hängde på Aquaria i somras. Så pass länge att pappa kom och drog mig i örat för att jag skulle gå därifrån. Alldeles söt och lömsk. Hajen alltså. Jag älskar den.

Fördomsfyllan

När vi ändå är inne på det här som formar mitt liv, dvs dumma saker på fyllan, kan jag lika gärna bikta mig en gång till. Jag rodnar så att det känns som att kinderna ska smälta när jag tänker på det här och vill till mitt försvar säga att det inte alls ger en bild av vem jag är. Och att jag jobbade i Arlöv vid tillfället. Och så vill jag att ni ska se hur illa det kan gå om man som ensam kvinna tar med sig en hel bag in box till en fest där ingen dricker vin. Och ja.. bli inte fulla helt enkelt. Se bara på mig hur det går. Tänk på det här som ett inlägg från Anslagstavlan helt enkelt.

Så här var det i alla fall:
Om vi tänker tillbaka ungefär fem år i tiden, så kommer vi till en fest hos en vän med många andra vänner. Jag kände ingen mer än min vän, men sådant är sällan ett problem för mig. När andan faller på muteras jag till en proffsminglare. Den här gången dinglade jag ner bredvid en ensam själ som visade sig vara en öppet homosexuell man. Det hade jag så klart inte skrivit om det inte hade varit relevant för historien. Det är det tyvärr. Åh nu smälter kinderna lite igen...

Jag hade blivit så uppe i varv av allt proffsmingel att jag inte hade riktig koll på att en halv bag in box hade glidit ner. Mitt proffsmingel övergick därför i en fördomsfylla så fort jag fick veta att mannen i fråga var homosexuell. Glad i hågen lallade jag fram min mp3-spelare och började spela upp en massa gamla synthpop-hits från åttiotalet. Jag tänkte visa att jag minsann inte var som alla andra. Att jag visst hade koll på att den schlagerälskande bögen är en myt. Däremot var det ju självklart att bögar lyssnar på synthpop och new romantic från åttiotalet.

Jag kände mig som ett orakel av öppenhet och insikt och förstod inte alls varför min nya vän bara blev besvärad och sade att han inte kände igen låtarna. Vi hade ju faktiskt ett enormt gemensamt intresse här. När jag drog igång "Dancing with tears in my eyes" för andra gången skrek mannen förtvivlat att han bara lyssnade på Tom Waits. Jag satt alldeles för hårt fast i min övertygelse och försökte lite förvirrat komma på när Tom Waits hade gjort en synthpop-skiva istället för att hålla käft. Då gav min vän upp. Han suckade, reste sig och gick. Jag vet inte var. Kanske in i garderoben igen för att slippa jobbiga fyllon i framtiden.

Dagen efter bar så mycket ångest att jag letade upp honom på nätet och skrev en lång ursäkt. Jag fick inget svar. Kan nog inte påstå att jag förtjänade det heller. Och så sitter man och blir förbannad på alla som inte låter homosexuella vara i fred. Who am I liksom?

Ja ja det här fick ni i förtroende hörrni. Sånt missbrukar man inte. Och det var för fan fem år sedan. Minst. Förlåt livet! Hej då.

Det roliga livet

För några dagar sedan sade en vän till mig att jag alltid verkar ha ett så roligt liv. Jag skrockade hest och tänkte på det ständiga lidande jag utsätts för varje dag. Roligt liv? Jag? Ock ock ock. Sen kom jag på att hon kanske har rätt, för den förbannat tråkiga vardagen jag lever i måste hela tiden kompenseras på kvällar och helger. Tilläggas kan ju här att jag ser alfapet och tv-spel som ett fullgott nöje och leker jag inte med det så ligger jag på någons axel och kollar på film. Fast jag är nog ändå ute och ränner en del. Och jag gör nog ganska mycket roligt när jag ränner. Nu kan vi tillägga igen att det kanske bara var JAG som tyckte att det var roligt att tvinga min karl att titta på mig när jag spelade luftgitarr på Rocks för några veckor sedan, men faktum kvarstår att det förgyllde mitt liv och det är ju det som sägs vara det roliga här.

Som med så mycket annat blir även mitt liv lite för roligt vid tillfällen. Den gången jag blev full av drinkar gjorda på champagne och absint och började ingå vad till exempel. Det är sånt som kommer lite surt i efterhand när man blandar in folk som ser det som en utmaning. Så. Igår åt jag då den där råbiffen som en del i ett förlorat vad. Ett vad som inte hade någon mänsklig vinnare egentligen.

Jag levde i en känsla av att jag våldtog mina ideal ungefär fram till att jag hade fått i mig en stor stark på fastande mage. När fryntligheten tog vid blev jag lika bekymmersfri som en vanlig carnivor och åt den där biffen utan särskilt dåligt samvete. Den smakade inte så mycket och den gick ner ganska fort. Jag ställdes inte inför någon kött-uppenbarelse, det kom ingen kött-gud och sade att jag hade hittat rätt och jag kommer förmodligen inte äta kött igen, men nu vet jag i alla fall vad jag inte missar so to speak. Tanken på att min vän levde vegetariskt i tio veckor för den här kvarten av mitt liv mildrar lite av ångesten idag. I övrigt får jag lägga en del energi på att leva som så många andra; genom att förtränga det som är jobbigt och lalla omkring som ett fån istället. Fast det är lite svårt när man vet vad den där oxen gick igenom innan en del av den landade i mitt tarmsystem. Förbannade medvetenhet - vik hädan!

Har ni ingen koll kan ni för all del ta en titt själv på Wall of Glass. En utställning som jag tyvärr missade när den gick, men som tackamt nog finns på internätet. En obekväm verklighet, minst sagt.

“If slaughterhouses had glass walls, the whole world would be vegetarian.”

Örk...

Tja, vad ska man säga utan att säga för mycket om saker? Livet tar emot så till den milda grad att jag måste lyssna på George Harrisons My sweet lord varje morgon jag åker till jobbet för att få någon form av ro. Thats livsleda for you.

Jag sover inte så mycket för att jag grämer mig för mycket över det som har varit, en verklighet jag inte var beredd på och över det som kommer och ja, det ena leder ju till det andra där. Jag är småbölig och småtjurig och rätt trött på folk. Jag är framförallt inte i stånd att skriva något i tillfredsställelsebloggen. Förutom diverse privata angelägenheter har jag ett jobb där människor verkar tro att skrivaren är ett instrument eftersom att det finns toner i den. Ja, göteborgarhumor men inte desto mindre ett faktum. Ibland undrar jag om jag är anställd som extra hjärna. Därtill mår halva styrkan här psykiskt dåligt och tror att jag bär lösningen på deras problem. Ingen är mer förvånad över det än jag, men vinläppar och småtjurig blick kanske inger ett förtroende trots allt. Hur som helst har jag mina egna problem och orkar inte riktigt med andras just nu. Fast de kommer obönhörligen ändå. Jag känner mig inte lyssnad på när jag säger att jag inte vill höra, men jag svär kanske för lite för att det ska gå in. Däremot känner jag mig väldigt trött och ur led. En produkt av för lite sömn, dåliga nyheter och idioter. Så ni kanske ska räkna bort mig ett tag.

Man bävar ju för vad en graviditet skulle göra för det här humöret.