Livet under Satan

Guns n Roses. Där har ni ett band som har en låt för varje tillfälle. Den här gången: Right next door to hell. Vi har en granne, som bor ovanför oss, och den här grannen har ett barn och det här barnet låter. Jämt. Jämt. Jämt. Först skrek det hela dygnen igenom i sju jävla månader. Nu varvas förtvivlan med något som jag antar är glädje. Ja det är förmodligen skitjobbigt för familjen, jag betvivlar inte det - men snälla rara valla er unge i olika rum så att inte samma granne måste lyssna på satansynglet varje natt. Eller ge den (det?) vård, för i rimlighetens namn så kan väl inte ett barn som gör så mycket ovälkomna ljud ifrån sig nattetid må bra? Sist jag kollade hade kolik en tremånadersgräns, i värsta fall fem. Det är tio månader sedan det här satte igång.

Jag kan ha överseende med ganska mycket - otroligt nog, men när min nattsömn störs varenda natt och morgon av en klump ondska som låter mer än en mistlur. Ja, då blir jag lite trött och lite irriterad och då känns det inte som att jag orkar med energin att ha tålamod med det som stör mig. Även om jag lider med föräldrarna håller en del av mig dem direkt ansvariga för att de alltid har ungen i samma del av lägenheten. Precis ovanför vår säng. Den där känslan som jag hade när jag var i början av tjugoårsåldern. Den om att jag ville ha en stor familj med minst fem ungar. Den är väldigt svår att relatera till idag.

Och vad gör man? Knackar på hos småbarnsföräldrar som inte själva får sova och klagar på det som de förmodligen kallar för "guldklimp" (usch by the way)? Nej, jag är lite för rädd om livet för det. Så där har ni det. Right next door to hell, och Satan är ingen man bråkar med. Satan är någon man respekterar. Helst.

Arlaharen

Razzian mot Arla får mig att undra lite om Arla-haren verkligen bara var ett påhitt av Max Andersson. En dag kanske den står där utanför dörren med en osäkrad pickadoll. Det är bara att be för att man inte blir laktosintolerant...

Rest in peace, Bea Arthur

När jag levde ett bedrövligt liv som kontorsansvarig på en städfirma i Arlöv var mina nöjen lätträknade. En av de få saker som skänkte mig glädje i tillvaron var att komma hem från jobbet och se ett avsnitt av Pantertanter (vilket kanske kan ge er en bild av exakt hur jävla illa det var på jobbet). Nu har min favorittant gått ur tiden. Den alltid lika buttra Dorothy. Jag hoppas att tv3 tar sitt ansvar och sänder hela serien i repris, helst som bakfyllemaraton en helg. Må denna fantastiska kvinna vila i frid!

Thank you for being a friend
Traveled down the road and back again
Your heart is true your a pal and a confidant.

And if you through a party
Invited everyone you ever knew
You would see the biggest gift would be from me
And the card attached would say thank you for being a friend.

Chucky gets unlucky

Jag minns med stor ångest hur ett tyskt eurodisco-band gjorde sig semi-kända genom Guns n Roses-covers i slutet av nittiotalet. Jag stod själv i en skivbutik vid den här tiden och hade som yrke att sälja skivan till musikmässigt och levnadsmässigt smaklösa människor. Det var en hård tid i mitt liv. Sedan den dagen har jag hoppats på att spöstraff ska införas mot dålig smak. Såklart ett hopp alldeles förgäves i ett land som säger sig sträva efter "mänskliga rättigheter". Ändå har hoppet, eller ska jag kanske säga önskan, om straffet börjat växa sig starkare igen nu när skam uppenbarligen går på torra land dagligen. Någon tråkig individ med för mycket tid i sitt knä har bestämt sig för att göra en nyversion av Den onda dockan.

Det är inte svårt att lista ut vad det här leder till. En blippande "docka" animerad av en sistaårsstudent som är lagom billig i drift, en mamma som ser ut att vara två år äldre än sin son och en polis spelad av någon sorglig före detta musiker i behov av comeback (typ Peter Andre). Ja det blir obehagligt, men kanske inte på det sättet man förväntar sig av en skräckfilm. Jag suckar och känner efter gropen i pannan som har uppstått efter alla förbannade gånger jag har varit tvungen att lägga handen där.

Kan inte folk bara låta det som är fenomenalt i sin originalform vara ifred? Det handlar om minuter innan jag gör en Chris Tucker och bölar "leave Chucky alone" på youtube. Filmen var ju genialisk när den kom så varför finns behovet att gå in och gräva runt i den nu? För att det gick så bra för The Tribe, uppföljaren till Lost Boys? Nej jag är inte nöjd den här gången heller. Det här kan bara skrivas på ett sätt: blasfemi. Var inte det för övrigt ett brott belagt med dödsstraff innan? På något sätt slutar allt med att det var bättre förr.

Lång dags färd mot natt

Är det ett rop på hjälp från det undermedvetna när man drömmer att man har tatuerat in ett frågetecken på kinden för att man är så missförstådd av omvärlden? Är det ett tecken på att man har emat ner sig lite väl mycket på senaste? Man kan tro det. Eller så är det bara en reaktion på Lång dags färd mot natt som jag såg i onsdags. Fantastisk bra pjäs. Jag rekommenderar den till alla som trivs i tre timmars pur ångest och frustration. Alla gråter, skriker och bråkar. Sen super de, spottar och har lungsot. Ett mer eller mindre klockrent nöje för en goth.

Jag såg den för andra gången och nu var det på teater Giljotin. Helt klart en bättre lokal för en sådan pjäs än vad Dramten var. Man hamnade liksom mitt i allt och kände sig som en förtvivlad unge som bara vill skrika till sina föräldrar att de ska sluta bråka. Ja det är klart att det var jobbigt, men herregud den här gången var all rekvisita svart så det gick liksom inte att vantrivas. Till och med vigselringarna var svarta. Det var så mycket död färg att allt till slut fick liv. Jag älskade lika mycket som jag led. På Dramaten var grejen med rekvisitan att de inte hade någon, sånär som på ett bord och två stolar. Det var bra på sitt sätt, men inte lika effektfullt kanske. Less är inte alltid more. More är däremot too much många gånger, vilket kändes lite mot slutet både gångerna jag såg pjäsen. Man blir ganska trött av att sitta i andras gräl i tre timmar. Fast fyra av fem får den ändå. Jag menar, kan man annat än älska den här förtvivlade familjen när de klär sig på det här sättet? Jag vill bo i deras garderob! Åh mörker! Åh förtvivlan! Är det bara jag som blir lite peppad av det här?

Inspirationen...

.. tryter i missnöjeskällan. Jag är helt enkelt för missnöjd för att lyckas formulera mig just nu. Ni får läsa Lena Sundström istället. När man har traskat omkring i Aftonbladets träsk av krönikörer som bara tycker utan att tänka dyker hon upp som en flaska iskall cola en bakfyllemorgon. Man gillar henne.

Det enda jag vill..

.. är att slippa den svenska ledan och åka till England för att se världens bästa män i Waiting for Godot. Det enda jag får är ännu mer leda och på sin höjd se världens mest överskattade Mikael Persbrandt gå till kostymprovningen för det svenska ditot. Orättvisa liv.

Förmodligen..

.. en av världens bästa låtar. Jag vet att det är förbud på att youtube-spamma i bloggen, men jag tycker ändå att ni kan göra er själv tjänsten att titta på den här. Om inte annat för att läsa texten. Jo Layne visste vad lidande var han.

Genomvidrigt

Domen föll stenhårt i målet mot Pirate Bay. Är det verkligen sunt, i en så kallad demokrati, att man sätter straff som ett statement? För inte fan är det här något som är skäligt om man tittar på andra brottsdomar i Sverige. Typ mordbränder och våldtäkter. Sådant som förstör människoliv, inte sådant som rör om det lite i en av de starkaste industrierna. 30 miljoner för att sprida varor från dem som redan tjänar drivor med pengar. Vad fan är en våldtagen femtonårig flicka som tar livet av sig värd då? Knappt ens en jävla rättegång. Jag blir äcklad. Det finns inget förtroende kvar hos mig för det svenska rättsväsendet.

Jag blir för paranoid av det här. Alla är köpta av de stora bolagen. För vilka är det som har gnällt högst om det här egentligen? Stackars Jan Gulliou som stjäler marknadföringsutrymme från de mindre säljande förmågorna så fort det är bokreor och mässor på gång. Stackars stora skivbolagen som har villkor bara de själva och de allra störst säljande tjänar på. Om man hade lyssnat på de som inte säljer så framgångsrikt och nykomlingarna som faktiskt hyllar Pirate Bay och liknande sidor, då hade man väl inte känt sig tvungen att sätta ett av det högsta straffbeloppen i Sveriges historia? Eller?

Alltså... 30 jävla miljoner och ett års fängelse för att sprida musik som knappt de som gjort den tjänar på. Vad fick Stureplansprofilerna? Vem är i störst behov av upprättelse av en förstörd kvinna och en skivbolagspamp? Det gör mig ont i hela själen när det blir så uppenbart att det som säljer är av så mycket större värde än människor och att det är pengarna som bestämmer vem som har mest rätt.

It is time

Okej. Det är bestämt nu. Jag ska ge Vol. 4 en chans till. Vi pratar ju trots allt om ett av världens bästa band. Ska bara orka mig igenom lådorna på vinden. Vinden som är min vind nu också och inte bara en tillfällig lösning. Som jag delar med den här. Alltså min kille då'rå. Han är minst lika tuff som Ozzy, så passa er. Inte riktigt lika förvirrad och skakig som Ozzy dock. I varje fall inte i nyktert tillstånd.

Dagens tips

Lyssna inte på tatueraren när han säger att det inte gör ont att tatuera låret. Det gör det. Som fan kan jag berätta. Jag har mordhotat, svurit och pratat osammanhängande med mig själv i två och en halv timma (vilket f.ö är den kortaste sittningen jag tagit mig igenom). Men nu hyllar i alla fall det högra låret Twin Peaks med råge. LOL som kidsen säger. LOL. Hade jag inte känt mig så smutsig när jag är positiv kanske jag hade skrivit om min oändliga kärlek till Twin Peaks i den andra bloggen, men jag lägger det på framtiden nu.

För nästan exakt ett år sedan satt jag i mer än dubbelt så lång tid som idag och tatuerade överarmen full med rosor. Så här efter dagens session, när jag fick en psykos efter mindre än tre timmar, blir jag lite imponerad när jag tänker tillbaka på det. Ja det vill säga tills jag börjar tänka på morgonen efter. Psykiskt labil efter alldeles för få timmars sömn ringde jag mamma klockan sju och skrek på den osmickrande närkingska som kommer fram när jag är upprörd: "men herre jävlar, den är ju så stor". Det var den och det är den och från det att jag fick sova mina åtta timmar efter att jag gjorde den har jag älskat den hjärtligt och innerligt.

I alla händelser så är det den här vi tackar Big Fat Joe för idag (to get the picture s a s tänk stjärt långt upp till vänster):

Ett steg närmre Dorothy Gale..

... ett steg längre ifrån en dreglande Leo i Twin Peaks. Eller kanske i samma skor som en dreglande Dorothy på dekis? Som flåsar lite för mycket och fnissar hest när hon kniper fågelskrämman i kvasten. Här har ni livet när man inte vet om det är så fult att det blir snyggt eller om man bara vill gråta över femtiosex spillda kronor. Så tokigt det kan bli när Ellos har rea. Röda slingbacks på en goth? Jag säger då det.

Jag känner på mig att de kommer att vara helt rätt till en cigg och en bag in box i tvättstugan. Ni vet. När man vill festa till det lite. Vardagslyxa innan man skriker på ungarna att de ska sluta pinka på de andra barnen i sandlådan och komma in och äta istället. Ja, det ger helt klart någon slags charm åt paketet. Låt oss ändå hoppas att omdömet är bättre när jag tatuerar mig imorgon.

Hej då Lisa

Jaha. Jag beundrade Lisa Magnusson där ett tag. Beundra är kanske att ta i, men jag roade mig med att läsa hennes inlägg. Hon kan vara rätt irriterande, men ganska kvick. På senare tiden har det dock sviktat lite i bloggen tycker jag. Det har liksom inte varit så smart. Mer dumprovocerande. Lite i stil med dem som säger att de är så jävla rationella. Det har duggat småplugg på kistlocket i flera veckor känns det som. Jag har hoppats på att allt har varit en svacka men idag kom det sista slaget i kistan i form av DET HÄR inlägget.

Om jag någon gång kommer på vad som tröttar ut mig mer än dagisdebatterande ska jag berätta det för er. Jag tror inte att jag kommer att komma på det tyvärr så ni lär få vänta förgäves. Lisa, som har förefallit vara en ganska klipsk om än lite klumpig person, föll snabbare än world trade center i mina ögon efter det här. Jag kan liksom inte se hur man på något sätt vill förminska vidrigheter genom att låtsas att handlingen blivit utförd av någon av ett annat kön. Ska det vara ett statement? Inte för att man kan eller ens ska engagera sig i varje debatt, men man bör nog akta sig lite för att fnysa åt "småsaker" när man inte är särskilt insatt i det som döljer sig under ytan. Det är för fan förbannat sorgligt när det blir så övertydligt att människor inte lever under samma villkor. Oavsett om det visar sig i en facebook-status eller i en bankomatkö eller i en sjukhuskorridor. Orkar jag diskutera det här ikväll? Nej. Jag suckar lite för mig själv och tar bort henne från länklistan istället. Aldrig får man vara glad.

Så ska det låta

Ja ja ja, jag vet att det är som att sparka in öppna dörrar att klaga på det här programmet. Men. Hur fan kan alla ta sig själva på så stort allvar? Jag tittar just nu på det obefintliga mellanrummet mellan Jan Johansens ögon och undrar hur det är en möjlighet för den här mannen att inte skämmas över sig själv när han försöker att se så där smäktande ut. Hur kan det här konceptet ha fungerat i så många år? Och med Peter Settman? Och hur kort är Charlotte Perrelli egentligen? Jag fattar inte. De får ett ord, de ler lite för att sedan dra efter andan och sjunga "Mors lilla Olle" som om de inledde hela OS. Sen tar låten slut och då rycks det lite på axlarna och fnissas lite som att "ja ja, så var det med det fniss fniss" fast det sekunden innan såg ut som att hela livet hängde på att sjunga just den här låten.

Med Jan Johansen finns i dag en för mig helt okänd tjej som går igång stenhårt på alla åttiotalsballader samtidigt som det ser ut som att hon ska börja gråta. Ska inte det här vara ett glatt och underhållande program? Varför då böla över förlorad kärlek som inte är ens egen? Ser hon inte hur besvärad Peter Settman blir? Jag säger då det. Svensk underhållningstv slutar aldrig att fascinera mig.

Fast den där Charlotte är ju lite rivig ändå. Hon kan i alla fall le och ropa hey mellan orden. Dessutom ska vi för alltid älska henne för att hon sjöng Hero i melodifestivalen förra året.

Rationella argbiggor

Ibland stöter man ihop med sådana som koketterar med att de är rationella. Tro mig när jag säger att det är lika bra att på en gång sluta lita på personen som säger så. I samtliga av de fall då någon har sagt till mig, med ett härligt skratt: "asså jag är ju bara sååå rationell" har det visat sig att den där rationella sidan mest är en obehaglig ilska. Ett vredesutbrott när de mindre "rationella" individerna har haft svårt att bestämma sig eller när man vill få igenom sin vilja. Ursäkta mig lite här, men för mig är det inte särskilt rationellt att vara en manipulerande argbigga.

Tyvärr måste jag säga att den största delen av dem som tänker att de är så förbannat rationella är tjejer med någon form av utstickande stil. Typ punk. Typ jeansjacka och trasiga strumpbyxor. Den lilla analytikern i mig säger att det handlar om förhållandevis osäkra individer som tänker att de blir lite lite tuffare om de inte identifieras med det som anses stereotypt för deras kön. Vi får ju tidigt lära oss att de utan penis inte är annat än bölande kvinnfolk som låter alla känslor styra på samma gång. Kommer vi till ett vägskäl utan att veta vilken väg vi ska välja, ja då bryter vi självklart ihop. Är man däremot "rationell" vill man tydligen istället gärna komma till ett vägskäl och få ett vredesutbrott för att sedan knalla iväg på lätta steg och tänka att man är glad att man inte är en känslomänniska. Att man har tagit allt lite mer som en man. Skippat tramset. För det är ju faktiskt det allt handlar om. Att det som anses vara kvinnligt, dvs det känslosamma, är våpigt och fult och det som anser manligt, dvs det rationella, är det som vi alla ska eftersträva. Synd bara att föreställningar är just föreställningar och inte verklighet.

Man hoppas att de flesta har vett nog att förstå att det här är med att män är rationella och att kvinnor inte är det är ljug, men så dyker en såååå rationell människa upp och då inser man att jo, världen är faktiskt till största delen befolkad med idioter.

Efter att man har fått veta att en människa är sådär eftersträvnadsvärt rationell får man ofta veta att hon, som jag redan har konstaterat att det oftast är, också går så bra ihop med killar. Ja redan när hon var liten var hon lite tuffare än de andra tjejerna för hon sprang minsann omkring och slogs med lastbilar och drömde om grävskopor. Allt som oftast märker hon idag att hon som är sååå rationell oftast ses som en av grabbarna. Och det ska då vara en komplimang har jag förstått. Att vara en del av den lite bättre gruppen då. De rationella tänkarna till skillnad från de hysteriska känslooffren. Man är helt enkelt en lite bättre tjej om man är lite mer kille på ett sätt som killarna accepterar. Ändå har jag märkt att många av dem som pratar om sig själv som en av grabbarna anser sig ha en feministisk syn på tillvaron. Jag kommer att få en grop i pannan efter alla gånger jag känner behovet att ta för den.

Det här är nog det mest irriterande draget jag vet jämte det omvända hos män, dvs de som profilerar sig som schysta killen för att inte identifieras med fördomen svin. Åh jag blir så trött på dessa människor! Saker blir inte bättre för att man låtsas. Människor blir inte bättre individer för att de spelar någon de inte är.

Jag blir nog lite för grinig av allt för att orka angripa det just nu. Det finns helt enkelt för mycket idioter för att man ska finna kraft. Finns det någon som är med mig, eller ska jag behöva sitta och morra åt det här helt själv igen?

Huvudvärk

Gårdagen började med två krossade öl i Albys tunnelbannestation och slutade med något som minnet fortfarande försöker att reda ut. Får man skälla på den som blandade cocktailsen som lade sig som huvudvärk idag? Jag kan inte se att det är mitt fel att jag mår så här eftersom att det hade varit oartigt att tacka nej.

Tacksamt nog slogs inga vad där jag var inblandad den här kvällen. Mindre tacksamt står det förra vadet kvar. Att jag äter en råbiff om någon annan är vegetarian fram till första maj. Människor som ser saker som en utmaning och tar saker man säger på fyllan på allvar borde beläggas med umgängesförbud efter klockan åtta på kvällen. Jag kan inte komma över känslan av att det här är något vi båda förlorar på.

Mon dieu. Och ikväll ska man på det igen. De kristna högtiderna är ett prov för hälsa och välbefinnande. För övrigt verkar libanesisk linssoppa vara en hit mot bakfyllan.

Nytt projekt

Så här är det. Twitter är ungefär lika nödvändigt som James Blunt. Inte nödvändigt alls med andra ord. Det är bara irriterande och jag blir mest ilsken när jag tänker på det. Precis som med James - denna fruktansvärda nasala varelse. På Twitter kan man inte ens twittra upp bilder och när jag blev kompis med Trent Reznor fick jag bara upp reklam. Vilket så klart betyder att han uppmuntrar att jag lyssnar på hans skivor så att jag förstår honom bättre och så att vår relation utvecklas. Kontentan är att man lika gärna kan skicka mass-sms till sina polare eller ändra statusen på Facebook lite oftare så att man blir sådär härligt irriterande som vissa är, istället. (Jag sket faktiskt i om någon gick till ICA. Hallå, kan vi få lite tuffa låttitlar som status istället?). I vilket fall som helst: twitter är nedlagt. Däremot, för att uppväga denna förlust i mitt liv, så har jag öppnat en ny blogg. Jag kom på att jag svär och gnäller rätt mycket, så jag tänkte på ett litet käckt "hjälp dig själv"-vis att det blir en utmaning (obehagliga ord) att skriva en positiv blogg. Inte positiv som i livsbejakande, för det är sanna mina ord det sista jag tänker bli, men positiv som i att jag skriver om saker jag tycker om. Sådant som jag uppmuntrar alla andra att tycka om. För att jag vill se om jag kan svära lite mindre. Och gnälla lite mindre (även om jag tycker att det är en konst). Så jag började med det. Att blogga lite gladare. För den som är listig går det att lista ut namnet. För den som inte är listig återstår väntan, för jag är inte så säker på om jag lyckas och att bloggen överlever eller om jag ens vill finnas överallt på internet (eller hur... förfölj mig bara lite så ska ni se att adressen kommer upp till slut). Ja och så var det med det.

Bra där.

Dagen då jag fick något att göra på jobbet var idag: FAIL blog. Jag vet att den har varit känd sedan länge, men det var inte förrän idag som jag förstod storheten i den.

När nittiotalet kommer tillbaka och kräks på dig

Början av nittiotalet.. jag blir bara desillusionerad när jag tänker på det. Vad fan var det som hände egentligen?



Enligt någon på youtube är det här THE BEST VIDEO EVER. Ja herre gud så bra. Clownen Mannes ohängda söner och en paj som trillar ner i skrevet på en tjej. Tillåt mig att ta mig för pannan. Är det konstigt att hårdrockare ses som tröga när det är idioteliten som är ute och representerar?

När saker skiter sig

When you get just a complete sense of blackness or void ahead of you, that somehow the future looks an impossible place to be, and the direction you are going seems to have no purpose, there is this word despair which is a very awful thing to feel.

Stephen Fry

Gäsp..

Jag har dödat zombies med en tårtspade hela natten. Tyvärr råkade jag sticka spaden i jätten från the Green Mile så att han blev en sjörövardvärg, men i övrigt var jag helt fantastiskt smidig. Jag klättrade på utsidan av köksskåp, jag lokaliserade smittan till en svart katt och jag räddade världen från undergång. Så ni får ursäkta. Jag är faktiskt lite för trött för att blogga idag.

För övrigt skulle det aldrig falla mig in att se the Green Mile. Tom Hanks är en styggelse som borde få smaka på den gamla hederliga förnedringstortyren med tjära och fjädrar. Han och Denzel Washington.

Word up, Moz!

Stjärnor kan kräva jävligt korkade saker i sina kontrakt när de ska spela på ställen. Typ franskt källvatten, små dansande dvärgar och bara gula M&Ms. Eller som Madonna som inte kan leva utan sin garderob på 3500 plagg och helt vita rum backstage. En känsla säger mig att vi skulle ha väldigt lite gemensamt, hon och jag... Sen har vi människor som Morrissey som är helt fantastiska och bara ställer ett enda krav: att inget kött serveras i lokalen den dagen då han spelar. Det är så självklart. Det är så bra! Och det är så provocerande. Herre mina gudar vad ilsket det är i kommentarsfälten under artiklarna som handlar om det här. Har så många som lyssnar på Morrissey verkligen missat att han är troende vegetarian? Tydligen. Annars kan man ju tycka att den här vreden är lite... överdriven?

Jag har liksom aldrig förstått hur viktigt det är för somliga carnivorer att få stå och knapra på en bit helstekt gris under en konsert. För egen del brukar jag hålla mig till öl, men jag kanske har missat något? Titta bara så hårt de här begåvade personerna tar allt.

Upprördhet till den grad att "debattören" tappar all känsla för det skrivna ordet: Postat av thobbie80 29 den 31 mar 2009 kl 15:51 Vad är det för sjuk väld vi lever i?varför skall alltid veganer och vegitarianer bestämma va en vanlig köttätare skal äta?blir så jvla trött på detta landet,svennson är värld bäst på att slicka röv på resten av världen..fyfan

Upprördhet till den grad att man "överlistar" artistens krav: Postat av Amandus 67 den 31 mar 2009 kl 17:37 Det skall han skita i. Jag tar med mig en matlåda med en saftig biff, då serveras den ju inte.

Upprördhet till den grad att man gör alla en tjänst: Postat av antemannen 32 den 31 mar 2009 kl 17:50 "Hur lång tid kan hans spelning ta? Två timmar? Finns det verkligen människor som inte klarar sig två timmar utan kött? " Det handlar inte om hur lång tid! 5 minuter eller 5 timmar..det är principen, att han sätter sig över och dikterar villkoren vilken sorts MAT som är ok och inte....hoppas att det är fler än jag som rivit biljetten! (skulle sett honom i sthlm)

Slutligen har vi axel99 som har spenderat sina musiklyssnande år vid skivhyllan på Shell: Postat av axel99 108 den 31 mar 2009 kl 16:24 och vem är den killen??? Aldrig hört talas om honom, är det ett nytt sätt att få sina 15 minuter i rampljuset eller?

Och mina vänner frågar mig varför jag läser kommentarerna till artiklar i kvällspressen! Det här är den yttersta formen av underhållning.

Why not twitter?

Jag har den här bloggen, jag har en blogg till. Jag har facebook och ett gammalt Helgon-konto (det senare finns mest kvar av nostalgiska skäl). Jag har myspace, bilddagbok och fem olika profiler på Betapet.se fast man bara får ha en (rebelliskt, eller hur). Jag har fyra mejladresser och använder mig regelbundet av två chattar. Minst en gång om dagen är jag inne på diskussionforum och tycker saker.

Man kan tro att jag har ett behov av att synas på internet (eller att jag är störd). Det har jag inte (det är jag förmodligen). Jag tycker om att använda mig av internet (uppenbarligen) men jag tycker inte om när människor vet vem jag är. Faktum är att jag känner extremt låg tolerans för dem med en överdriven nyfikenhet för hur jag lever. Ibland. På mina bättre dagar känner jag mig mest förvånad och till viss del smickrad, men nu handlar det här om de sämre dagarna. Har jag sett att samma person har varit inne på någon av mina profiler mer än tre gånger en dag blir jag irriterad och tänker att jag ska stänga ner allt. ALLT!! Typ. Sen lugnar jag ner mig och startar upp ett nytt forum istället. Senast imorse tänkte jag att jag skulle stänga ner den här bloggen. Nu sitter jag här med ett Twitter-konto. Nästa gång jag får psykbryt och tror att jag är förföljd lägger jag kanske ut adressen här.