Idag är jag så ledbruten att någon från konstfack borde göra ett projekt av mig. That's portvin till sju söndag morgon for you. Ville bara att ni skulle veta det.

Tiden är kommen

"En mystisk pestsjukdom har drabbat den lugna engelska byn Meryton och de döda vänder åter från graven. Handgripliga hjältinnan Elizabeth Bennet har satt sig för att utrota de vandrande döda, men blir distraherad av den arrogante Mr Darcys ankomst. Snart följer en elegant duell i manér och kvicka repliker dem emellan, ackompanjerad av en mer direkt duell på det blodstänkta slagfältet där Elizabeth för korståg mot horder av köttätande vandöda. Vem får vem i slutänden? Och än viktigare, vem äter vem? Med illustrationer i samma stil som de av C E Brock i originalet."

Som jag sagt förr: When hell is full, mr Darcy will walk the earth. Mitt ex kommer till SF-bokhandeln i maj. Det borde ditt också göra om du har känsla för stil och klass. Hur kan någon vid sina sinnens fulla bruk låta bli att läsa den här?

Behind the wall of sleep

Ibland ligger saker i dvala i flera år. Sen återupptäcker man dem och gråter över förlorad tid. Och så skäms man lite. Skrapar foten i marken och känner hur man rodnar när man tänker på alla gånger man valt bort dem. När de har stått där på hyllan och man liksom bara har bläddrat förbi dem. Valt något annat. Bortprioriterat en vän. Allt på grund av "Volym 4". Förlåt Black Sabbath. Det ska aldrig hända igen. Jag älskar ju faktiskt er.

Lilla eftermiddagsgnället

Befinner mig i en icke-dag. Kidsen har utvecklingssamtal och då har administrationen i princip inget att göra alls. Ändå ska man vara här. Har svårt att förstå den svenska politiken kring arbete. Drömmer lite om att jag istället sitter hos Ester och sippar på afternoon tea. Här är det förvisso också te snart, men samtalsämnena på kommunals fikaraster ligger mest inom familjeliv. Och ett sjukligt intresse för hur andra lever det. Obehagligt. Det kanske tyder på att de inte har så roligt med sina barn som de säger om de nu måste veta allt om en tjurig person från ett bemanningsföretag?

Nu när man närmat sig och gått över de trettio uppstår allt som oftast frågan om varför det inte finns några barn med i bilden. Speciellt på fikaraster. Får man ens fråga det? Jag menar, jag kanske inte kan få barn. Låter det som att det skulle vara roligt för mig att ha det som fikaämne då? Nej. Även om jag kan få barn är jag inte intresserad av att diskutera det. Speciellt inte efter alla otaliga gånger en förälder har skrockat åt min tveksamhet "ho ho ho så sade jag också innan". Jaha, så det gjorde du. Sen började du sätta dig över andra och klappa dem på huvudet. Trevligt...

Jag vet inte ens om jag vill ha barn och det jag vet om vad jag vill kring det här tänker jag verkligen inte diskutera på en allmän fikarast, eller i en blogg heller för den delen. Men. Det här vill jag ändå ha sagt: Jag förstår verkligen inte varför det är så accepterat att lägga sig i barnlösas liv. Jag skrockar inte åt dem som bestämmer sig för att föda ett barn in en denna bedrövliga värld. Jag gråter inte för dem heller. Jag kanske tänker något fult om de är jobbiga människor, men jag lägger mig inte i deras val. Jag frågar framförallt inte varför de har barn. Kan jag få det bemötandet tillbaka kanske? Nähä, inte det.

Folk. Alltså.

Dagens lunch.

Dagens citat från en lärarkandidat:
" Allt detta snack om klimatförändring. Tror någon på det? Jag menar det är ju jättekallt nu. Ja och om det nu finns en global uppvärmning så är väl det bara bra? Alltså vem vill liksom frysa ihjäl när jorden går under?"

Dagens fråga från mig och övriga världen:
Är det verkligen okej att intelligensreserven utbildar dagens unga?

Dagens personliga önskan:
Att ingen pratar med mig på lunchen igen. Någonsin.

Note to self:
Le inte. Det uppmuntrar dumma människor till att säga saker.

Fest + kvarter + .... Aphex Twin?

Hur tänkte de när de satte tre förtappade själar tillsammans med mannen som sätter sitt ansikte på barn på samma reklamaffisch? "och så en retrobakgrund på det! NU blir det liv i i köpcentrat ska ni se!" Ja om att skrämma folk till att bli levande döda är detsamma som liv. Någon på PR-byrån kanske var sugen på ett Dawn of the dead-lajv? Fan vet. Klar stämingshöjare när man tar rulltrappen ner till t-banan i alla fall, den skitäckliga familjen, eller vad det nu är, till trots:



Ett alternativ är att det är Sicklas hämnd mot att Aphex Twin satte en Pontus Enhörning-tvilling på ett barn. Folk kan verkligen vara patriotiska när det kommer till favoritprogrammen i P3.

En svag trea, det är vad de får

Det är lite spridda åsikter bland recensenterna om det hela. De flesta verkar tycka att allt var någonstans mellan uselt och skitdåligt - men jag tyckte faktiskt inte att Sisters of Mercy var helt igenom illa. Inte lika rafflande som AC/DC, men inte heller lika förvirrat dåliga som Rolan Bolan. Det är ju knappast deras fel att det gotiska svårmodet prövas redan vid biljettlämningen av ett uselt arrangemang.

Jag vet inte ens om någon av oss hade koll på ifall det fanns ett förband med i bilden eller inte. Vi var där till strax innan vi hade läst att Sisters skulle gå på scen. Glädjen vi kände efter förfestandet föll snabbt ur hågen när vi ställdes inför trängsel, tjugo minuters toalettkö och folköl prissatt som den vore en lyxdrink på Carmen. Ville man dricka något annat än trefemmor fanns bara cola eller vatten. Inte metal. Vi som inte har förstått det här med att man kan ha roligt utan alkohol hade alltså inga möjligheter att höja stämningen med barnförbjuden substans. Butangas har liksom aldrig varit ett alternativ. I vilket fall som helst så känns det alltid lite tramsigt att hänga upp sig på petitesserna när en hjälte är på intågande, så när vi väl stod i gympasalen som skulle föreställa konsertlokal försökte vi peppa upp oss. Det gick bra ungefär ända till det att hjälten kom upp på scenen. Tror vi. Det gick inte riktigt att se honom eftersom att mottot för kvällens sceneffekter var "och så tar vi lite mer rök på det". Vi fick förlita oss på den främre publikens skrik.

Den största kritiken ligger alltså på arrangemanget och inte på bandet. Att scenen låg i en tjock dimma behöver inte vara fel. Om man ser dimman vill säga. Scenen var så låg att det kändes som ett missförstånd hämtat ur Spinal Tap - fast utan dansande dvärgar som belöning. För dem som var lite längre alternativt hade någon form av styrka i benen såg konserten till största delen ut så här:


Vi andra fick uppleva det här:



Nu var det här förvisso första gången jag såg dem, men så mycket vet jag efter alla inspelade konserter jag har sett att går man på en Sisters-spelning och förväntar sig någon form av jippo så kan man lika gärna emigrera till Göteborg som det skämt man är. Jag tror inte att någon av oss hade särskilt höga förväntingar innan vi gick dit. Ändå kändes den första halvtimmen med mer okänt material som inledningen på en katastrofal besvikelse. Förutom att man knappt såg eller hörde något, körde de ett medley. Det är inget mindre än ett musiketiskt brott, och det ledde dessutom till att vi inte fick höra hela Detonation Boulevard. Ja, det är så att man rasar vid blotta tanken. Men plötsligt skingrades publiken lite, glimtar av den rökiga scenen framträdde och gamla hederliga låtar började spelas i helt okej versioner. Jag lyckades till och med sträcka på mig såpass mycket att jag fick se Andrew Eldritch krumma figur inne i dimman en handfull gånger.

Ingen vet säkert vad som egentligen försiggick på scenen men några känslostormar mellan låtarna fick vi inte uppleva. Däremot ljöd ena gitarristens heavy metal-revival genom det mesta. En vän sms:ade arga parallelldragningar till ZZ Top och beordrade lejmord, men jag kan inte säga att jag stördes så mycket av det. Snarare känns det som ett roligt, litet bus att dra in dumrock i posörernas soundtrack. Som vanligt tog allt slut precis när livet kändes som bäst. Andrew slösade inte en sekund på mellansnack och det enda vi fick höra honom säga var "Thank you" när de gick av.

Frågan som återstår är om kvällens små missöden spelar någon roll för känslan när man gick därifrån. Nej verkligen inte. Jag var för fan i samma rum som Andrew Eldritch när han sjöng Vision Thing, First and Last and Always och Dominion. Och även om han inte längre är en tanig fager posör i svart hårsvall så borde det väl ändå falla en goth i smaken att han numera ser ut som en Nosferatu i solbrillor?

Nej. Jag kan inte säga att jag är missnöjd.

Some black metal love for you.

Man sitter på sängen och tittar på kärleken. Det är tidigt i förhållandet, man ska åka bort en längre tid, man är lite nervös när man säger hej då och vet inte riktigt hur många känslor man ska lägga i det. Vem vet vad som händer när sommaren är över? Så. Man gör det stilfulla och kör ett Dean Martin-citat:

I don't want to be the one to say I'm gonna miss you but I will

Må så vara att Dino sjunger om en lömsk och ond kvinna som inte förtjänar att saknas. Rycks meningen ur sitt sammanhang är den en subtil kärleksförklaring. Man hoppas på en lätt rodnad, några rara ord, ett rim, en puss på kinden, a token of love till svar. Man får....

ett Venom-citat:

Torment beastial sex
Mother screaming in pain
Father rules hell's domain
I don't want to be born

Kärleken är ett fenomen med många ansikten.

Ridå

Guilty pleasures

Oh noes, oh noes. Jag som trodde att jag var fri från guilty pleasures har upptäckt att jag har det allra värsta. Jag som trodde att jag lallade med i en låt fylld av ironi på fyllan har egentligen sjungit av hela mitt hjärta. Jag som trodde att jag aldrig skulle skämmas över det jag tycker om har nu sett en bister verklighet. Och den är inte vacker. Varken bikt eller skållhet dusch kan få mig att känna mig mindre smutsig. Det handlar bara om en refräng, men det spelar ingen roll. En refräng är en del av något större och det stora i det här fallet är så fruktansvärt att barn gråter när man säger dess namn.

När jag har avskytt allt det här bandet har gjort, har jag bara levt i förnekelse då? Är jag som homofoberna som gråter när de smygtallar på sig själv till bilder av Peter Settman? Vid mina gudar, jag vet inte. Vet någon? Kan någon svara mig varför jag plötsligt är över trettio och tycker att refrängen till Africa med Toto är klämmig? Ja ni läste rätt. Toto. Africa. Klämmig. Och hon som var min idol tänker ni. Jag får nog slänga in handduken där. Hej då svart och svår, välkommen brun skinnväst och plankstek.

Barry Manilow. Justin Timberlake. Lena Philipson. Så många pleasures utan skuld. Men Toto? Nej där är fan gränsen dragen. Jag vill skrika till alla jag möter på gatan att det för fan bara är refrängen som får det att spira i mitt bittra lilla hjärta. Refrängen. Inget annat är bra, men det är ändå så fel. Skicka mig på munkläger, gör vad som helst! Det här är INTE okej.

Och som om inte skammen var en tung börda nog att bära har jag nu en sambo som frågar mig om vilka skivor med Toto som är bäst. Jo tack, sparka på den som redan ligger. JAG TYCKER FÖR FAN BARA OM REFRÄNGEN PÅ EN LÅT!

Gudars skymning vad jag kommer att ångra det här inlägget en dag..

Konserter jag minns med vånda del 2

Så. En näsborre från döden vaknade jag alltså en halvtimma innan tåget skulle gå till Göteborg och Metaltown. Det var sommar. Det var mycket metal. Det var 2004. Framförallt så var vi bakfulla. Att på en halvtimma få ihop sig själv, ett annat fyllo, två resväskor och en taxiresa ner till centralstationen är lika sannolikt som att man lyckas välja den snabba kassan på ICA. Men det gick så bra att jag borde ha med det i mitt CV.

Två minuter innan avgång gled vi in på centralstationen. Min vän kräktes på gatan och jag råkade slå taxichaffisen när jag försökte ge honom pengar. Allt för the fifteen minutes of fame, eller något. Inställda på tre lugna timmars resa mot Göteborg snubblade vi in i vår vagn men ställdes där inför ett inferno av småbarn och norska scouter. Jag kan inte beskriva plågan vi kände. Femtio glada norrmän som sjunger sånger om knopar samtidigt som barn springer omkring och är sådär gulliga så att föräldrarna bara inte kan med att be dem sluta skrika om avföring till alla medpassagerare. Det mina vänner är ett öde värre än tre middagar med Maud Olofsson. Om jag inte ville dö tillräckligt mycket innan, så ville jag det med all säkerhet nu. Allt var precis som Olle Ljungström en gång sjöng: Helt igenom fel, fel som fan. Som en tysk indian, en befjädrad german.

Resan var en så stor plåga att den hade kunnat få en helt egen blogg, men eftersom att det här ska handla om konserter går jag raskt över till dagen efter då själva Metaltown skulle hållas.


Kort sagt om Metaltown så var stämningen där väldigt.. köttig. Förutom att alla gick omkring som biffar med långt hår blev jag hånad när jag frågade efter vegetariska alternativ (Lilla stumpan. Det här är en metalfestival. METAL. Då äter man djur). Jag fick alltså nöja mig med en kost bestående av korvbröd, ketchup och vrede. Verkligen jättedåligt för blodsockernivån. Öl sket man klokt nog i för en gångs skull (inte så konstigt kanske). Ungefär samtidigt som vi gick genom festivalens portar började det att regna. Inte ett litet regn utan verkligen ett totalt ösregn. Det var inget någon var beredd på. Allra minst vi i våra tygjackor. Vi förbannade den svenska sommaren och såg framför oss hur de norska scouterna skrattade åt vårt dåliga klädval.

Över lag var konsertprogrammet ganska dåligt planerat. De enda två some-what-punkakterna krockade med varandra och Dimmu Borgir fick spela nästan först. Alltså jag har svårt att ta dem på allvar i vanliga fall, men i dagsljus blir det helt omöjligt. Corpse paint gör sig helt enkelt inte efter att solen har gått upp. Brides of destruction spelade också väldigt tidigt, men där störde inte ljuset lika mycket som bristen på folk. Den enda som kändes klockren på sin plats i schemat var Alice Cooper som spelade sist. En man som vi hade längtat efter i månader. Tyvärr var all denna längtan ett enda stort slöseri med energi. This is why:

Efter en hel dag i regn stod vi framför scenen och väntade på the man of all men. Dyngsura och frusna, inkletade i fejkblod och fjädrar från Turbonegro och med gamla Europehits ringades i öronen efter Kee Marcello behövde vi en ganska fräsig konsert för att allt skulle kännas värt. Det var inte helt lätt att vara på topp. Inte enbart på grund av det fysiska tillståndet efter en hel dag med regn och blöta korvbröd, utan även på grund av alla småbarnspappor som vi fick trängas med. Det finns något fånigt romantiserande i många fäders liv och det är att ta med "lillgrabben" när någon gammal rockhjälte spelar. Jag skulle kunna skriva en bok om hela fenomenet, men nöjer mig med ett blogginlägg längre fram i tiden.

Småbarnspappor var alltså det vi hade att tampas med förutom det uppenbara lidandet. Många av dem tänkte gå på en spelning och ha en sisådär fyra kvadratmeter plats till sig och sin "grabb" (alltså jag klarar faktiskt inte av människor som använder det ordet om sina barn på allvar). Det förstår vi alla att det inte går. Nej ursäkta, det förstår alla utom papporna. Därför tittade de strängt och svor åt alla som råkade sätta en fot föra nära deras pingishall av utrymme. Med en sådan attityd kan man hellre lämna ungen hemma, men då skulle de å andra sidan inte känna sig lika tuffa när de visar foton från konserten på nästa "grillkväll med gänget". På det hela taget var publiken förjävla irriterande när det kom till att vilja vistas på en stor yta, men samtidigt kändes det som att allt skulle bli bra när Alice Cooper väl kom upp på scenen. Det blev det inte.

Cirka tjugo minuter för sent haltade en krum liten man upp bakom stativet. Festivaler är ju ett jippo för folket så man tänker att om en gigant kommer så spelas kanske några hits. Alice Cooper tänkte att när man spelar på en festival så kommer folket och då kan jag nå ut till dem med låtarna som ingen minns. Han inledde med fyra/fem låtar som bara de mest inbitna sitta-hemma-och-talla-på-sig-själv-till-idolbilder-fansen hade hört. Vi var inte några av dem. Efter en fyrtiofem minuter eller så linkade han av scenen. Förmodligen för att starta om hjärtat och slumra en stund i respiratorn. I gott och väl tjugo minuter fick vi se tre ynglingar gjorda av solbränna och armmuskler spela ett gemensamt afrikanskt trumsolo. Aldrig är världen så ur led som när man önskar sig ondska och får livsbejakande trummor. Mitt hjärta slog en otakt i protest.



När trumslagarpojkarna var färdiga var det dags för skräckshowen. Man har sett en del klipp från Alice tidigare konserter, så vi väntade oss något spektakulärt. Innan lågkonjukturen och med en av rockens giganter på scenen tänkte vi att det nog skulle bli påkostat. Det blev det inte. Jag ger er showen i punkter:
* sexig kvinna iklädd litet vitt linne och string-jeansshorts kommer upp på scenen
* trumslagarpojkar börjar slåss med sablar om hennes gunst
* sexig kvinna blir rädd
* krum liten man kommer upp på scen med en piska och skrämmer pojkarna
* kvinnan springer iväg
* krum man grabbar tag i kvinnan och i en slö manöver byter man ut henne mot en docka
* krum man tar dockan på tuttarna (jodå, erotiskt så det förslår) innan han misshandlar den och kastar in den i kulisserna igen.
* publiken jublar i ren dumhet (mind you att den till stor del bestod av småbarnspappor, småbarn och fyllon)

Det här var introt till Million dollar babies och inledningen till vår hemgång. När man är tjurig och sliten fungerar en gammal man som knappt orkar lyfta sin käpp knappast som uppåttjack. Det var sorgligt uppenbart att Alice Cooper enbart levde på sitt namn och sitt rykte som skräckmästare. Jag skriver levde för jag vet att han fortfarande turnerar och jag hoppas för allas skull att han har förstått hur dålig han var i juni 2004 på Metaltown i Göteborg.

Kanske var jag för traumatiserad av det dåliga vädret och tequila-aftonen två dagar innan för att uppskatta allt. Eftersom att festivalen återkommer varje sommar och dessutom har utökats till två dagar måste någon ha tyckt att den var bara. Ryktet säger dessutom att Alice körde hitsen som extranummer, långt efter att vi hade gett upp. Men. Hade jag inte fått se en full Hank Von Helvete med vitlökar kring halsen prata om hur gotherna är veka ja-sägare som föddes ur kriget mellan synthare och hårdrockare hade jag nog snidat min egen giljotin och halshuggit mig på plats. Om man nu får vara så kräsen när man har fått en hel festival för femhundra spänn. Det är ju faktiskt inte så mycket pengar för ett minne som kommer att jaga en livet ut...

To rest a case:

Till alla er som tvivlade, titta på karln och försök att säga emot mig. Han är ju ett måste på andra sidan chipsskålen en fredagkväll. Vi kunde se på Hitta Nemo och fnissa. Hans ben skulle inte ens nå till golvet, utan bara dingla lite fritt i luften. Hur kan han vara så ond i sin lilla luva och sitt murvliga skägg? Jag förstår inte!

Tiga är för fan inte guld

Idag är jag väldigt trött. Dels på grund av en katt som puttade ner religiösa föremål i mitt huvud när jag försökte sova och dels på grund av att jag hela tiden ställs inför så förbannat mycket mygel, bluff och båg. Jag förstår verkligen inte hur människor fortfarande kan gå omkring i någon form av bubbla och tro att saker inte kommer fram. Det är så fel. Allt kommer fram. Och när det väl kommer fram har det tapppat alla proportioner. Sinnesslött beteende. Sluta mörka för bövelen. Det slutar bara med att det sårar andra.

Keep it in the.. farm?

Årets andra fredag den trettonde. Metro skriver om en anonym zoofil i Djurens rätt. Man fnissar motvilligt. Enligt zoofilen själv visar djur lika tydligt om de uppskattar sexuella närmanden som de gör om de tycker om kli bakom örat. Han/hon/den/det har svårt att förstå varför man drar en gräns där. Citat: "Ska det vara olagligt att smeka en av mina kor under svansen?". Tjaaa, ska det vara olagligt att talla på en treåring trots att den bevisligen tycker om det?

Känns inte helt rumsrent, nej.

Samtidigt. Barn ingår inte enligt normen i födan och får carnivorer vara med i Djurens rätt borde rätterligen zoofilen också ha en plats. Slakt och levnadsutrymme på en halv kvadratmeter känns på något sätt värre än en hand på det förbjudna området. För egen del kan jag inte säga att jag förespråkar något.

På EU-slakterier dödas varje år nästan 360 miljoner grisar, får, getter och nötkreatur, liksom flera miljarder fåglar. De flesta av dessa djur har levt hela sina liv under villkor som, även om man kan tala om vissa förbättringar under de senaste åren, fortfarande skulle få de flesta människor att brista ut i gråt om de såg dem. Vi behandlar djur som varor. Vi slaktar dem på löpande band och debatterar över vilka slaktmetoder som är de mest "humana". Vi äter deras lik.

Michael Hutchence var inte bara en stryprunkare i mängden, han var även en fräsig artist. Men. Blev någon som sett honom verkligen förvånad över att han slutade sitt liv med halvfralla och ett skärp kring halsen? Egentligen?

Intro till konserter jag minns med vånda del 2

Att vara nästan 26 innebär inte nödvändigtvis att man är vuxen och klipsk i alla lägen. Följande är ett exempel på det.

Det handlar om mig och vännen jag tidigare såg Rolan Bolan med. I sex månader var vi glada i hågen över sommarens Metaltown. Ett ovanligt tillstånd för den vars sinne naturligt är inställt på goth. I sex månader smidde vi planer, pluggade låtar och gladdes åt denna årets stora händelse. Två dagar innan endagsfestivalen, tillika dagen innan vi skulle åka iväg, var vi faktiskt så glada att vi bestämde oss för att gå ut fira allt med EN öl. Som ni kan se redan här var vi offer för ungdomens naivitet. En öl har som vi alla vet aldrig existerat. Särskilt inte samma dag som en i sällskapet fyller 25, vilket fallet var just denna dag. Den fina tanken om den där enda ölen dräptes tidigt av en annan tanke; nämligen den att vi skulle dra ett par shotar tequila för att piggna till. Stil och klass, nej tack, jag skippade det där med att vara fräsch i unga år. Vi gick med andra ord ut och söp oss drängfulla, knölfulla och apradar - allt på samma gång.

Kvällen började på det fantastiska haket Bistro och slutade på Tahonga - Scandics hotellbar. Inget av ställena finns längre. Bistro blev offer för Malmö stads korruption. Tahonga lades till min och många andra människors sorg ner när SEB skulle byggas ut, men det var tyvärr många dagar efter vårt besök. Tyvärr eftersom att ett stängt Tahonga kanske hade tagit oss hem i tid. I vilket fall. I hotellbaren trängdes Hells Angels, prostiuterade och affärsmän med vanliga fyllon. Med tanke på att hur rabiat jag var under den här tiden var det väl inte riktigt mitt ställe, men jag löste det genom att försöka uppfostra folk i samhällsstrukturer och genusvetenskap. Låt oss säga att resultatet av det var sådär. Låt oss säga att norrländska affärsmän inte respekterar små monster i tyll och spets som försöker få dem att förstå att de utgör toppen av vidrighetsberget.

Vi gick till Tahonga ändå. Allt blev liksom förlåtet när man kom in i det rödmålade rummet med leopardsoffor och indianskulpturer. Den sista tvivlan som hjärtat bar på smältes bort av den smäktade stämman från en engelsman som sjöng evergreens vid en gigantisk flygel. Ja jag kan lova er att jag önskade Mandy av Barry Manilow mer än en gång där. Stället var med andra ord fränt så det förslog, men vi gick bara dit de gånger då vi redan var en hårsmån från förfallet. Den här kvällen utgjorde inget undantag. I ett tillstånd där det inte ens går att ligga rakt, är sexor margaritas ett förbannat dåligt alternativ att beställa in kan jag tala om, men det var så klart det vi ägnade oss åt på plats. Där alkoholen går in, går det alltid in lite mer som man säger och vi hade ju inte vågat testa margaritas innan. Med all säkerhet kommer jag inte att testa den någon mer gång i mitt liv heller - denna drink som till och med kan få en gin och tonic att verka god (håll käft popsnören, jag har rätt, ni har fel).

Med det sagt och med början av det här inlägget i åtanke vill jag säga att allting faktiskt är relativt, så även det där med en öls vara och icke vara. Vi beställde nämligen in kvällens första öl strax innan min vän förlorade förmågan att artikulera och vi bestämde oss för att åka hem. Tekniskt sett höll vi oss alltså till en öl.

Det är väl knappast förvånande att vi mådde som kroppsdelar med kallbrand när vi vaknade en halvtimma innan tågets avgång dagen efter. Jag i ett badkar med frissande andetag från den enda näsborren som låg över ytan. Min vän med en postorderförsäljare som ingen, till denna dag, vet vem han var. Fräsch låg inte i tiden som sagt. Hade vi vetat vad som väntade de kommande två dygnen hade vi alla gånger hållt oss hemma kvällen innan, men mer om det skriver jag en annan gång. Det här var bara introt.

Kids in the hall

Jag syftar inte på den skitdåliga studentikosa serien som gick under nittiotalet utan på min arbetsplats. Det står ett representationsbord ungefär tre elevlängder härifrån. Käcka killar från ett gym och deras likar från ett av de högerliberala ungdomspartien står där och lallar på ett språk jag inte förstår. Alla har lejonman. Ja. Jag har fördomar. Kommentar ofantligt överflödig. Den ena motionskillen tittade på min mage i morse och sade att datorer aldrig leder till något bra. Uppenbarligen är jag inte ensam om fördomarna. Ursäkta, men jag gick faktiskt på friskis och svettis tre gånger i veckan hela våren 2008. Jag tänkte leva på det tre år till om ni ursäktar. Komma här och sätta tanter på plats. Ska det vara något? Det får mig att undra varför man som vuxen inte får tukta dagens ungdom lite oftar och lite hårdare. Är inte lejonman sååå -98 för övrigt? Man lackar. Det här skulle aldrig ha hänt i Beverly Hills 91020. Annars står det still här idag. Emellanåt får jag sänka radion så att rockklassiker inte avslöjar min verkliga ålder för barnen. Det är mycket Dire Straits och liknande som borde gömts i snö för länge sedan. När kidsen går förbi i korridoren kartlägger jag deras beteendestrukturer och ser att det har hänt beklämmande lite sedan jag var ung. Man undrar när det ska vända.

Children of the beast

Det finns mycket som är obehagligt, men inte mycket som är så obehagligt som obehagliga barn. Det gäller både i verkliga livet och på film, bara det att de obehagliga barnen i verkligheten oftast är outhärdliga medan de på film är rafflande. Inom asiatisk skräck har man förstått det här sedan länge. Kanske lite för bra ska tilläggas. Inte mig emot men finns det någon japansk skräckfilm utan ett blekt och tanigt spökbarn i bakgrunden? Andra obehagliga barn kan beskådas i el Orfanato som förmodligen kvalar in på topp tre av de bästa skräckfilmerna någonsin. Förutom att kidsen skulle kunna skrämma Jesus till ytterligare en uppståndelse så har filmen ett djup som sällan funkar i skräck. Man vill liksom inte se Pinhead prata om känslor, även om de senaste manusförfattarna verkar tro det. Stråkar och spikar i huvudet går inte ihop. I alla fall inte om stråkarna är till för musiken.

Faiblesse för obehagliga barn i den fiktiva världen alltså. Det finns många anledningar till det. Den allra enklaste är kanske att det känns långt mer spännande med någon som ser oskuldsfull ut men som är den totala motsatsen under ytan, än vad ett förfärligt och förutsägbart Astrid Lindgren-barn gör. En annan anledning är att det inte finns några förväntningar på att man ska tro att de onda barnen är någon mall för verkligheten. Det i sin tur gör allt så mycket mer verkligt. Man vet att barn inte är de lallande fån som visas upp i Bullerbyn, men man vet inte om Damien från Omen kan finnas på riktigt eller inte. Det är med andra ord så mycket mer true med onda barn när det väl kommer till kritan.

I vilket fall som helst, så finns det en person som jag tycker har fångat det obehagliga barnet helt fenomenalt. Loretta Lux heter hon. Titta bara på den här bilden:


Och den här:


Shivers down my spine I tells you! Helt fantastiskt, underbart läskigt och kanske lite sorgset. Det göms så mycket i deras hållning och blick. På ytan visas en bild av hur vi förväntas uppfatta barn, men under den ytan finns ett djup som döljer en helt annan verklighet. Jag blir snudd på religiös bara jag tänker på det faktiskt.

Förra veckans stora nyhet

Katterna har fått en klösbräda. När Sabbat inte gräver ner sin skit som om den vore guld i kattlådan, försvarar han brädan med sitt liv. Den är lite av en bästis. Första dagen låg han och lurpassade på den för att sedan attackera den besinningslöst. Imorse när jag klättrade ur sängen satt han med halvsluten raggarblick på brädan, precis som att han väntade på någon att imponera på. Han lever ofta ett roligt liv, till synes utan anledning för den utomstående, den där Sabbat.

Ibland försöker vi skälla på honom när han inte låter de andra katterna få klösa ur sig sina frustrationer. Med blandat resultat. För det mesta skiter han högaktningsfullt i att han blir tillsagd, men det har också hänt att han har börjat spinna och gnida sig mot ens ben. Respekt för de äldre? Inte en chans. Å andra sidan är han ju fasligt söt när han antar formen av en apa och klättrar upp för hela klöspinnen. Är det konstigt att han kommer undan med att pinka på min väska ibland?

Idag

Jag kämpar mot förtrycket från alla bakfyllors moder. Ska det verkligen vara så här? Ibland kräks jag. Just nu äter jag vitlöksdipp (chipsen finns i affären). Jag pillar mig inte på fittisen och tänker att jag ska öppna en blogg i dennas ära. Jag är inte särskilt glad. I ögat lurar en infektion. I andra änden av sängen lurar en katt. Jag själv lurar på vem som ska bli huvudperson i den andra delen av konserterna jag minns med vånda. Linda Rosing är på tv. Jag når inte fjärrkontrollen. Lidande är min arvedel.

Minns jag allt från igår? Jag tror faktiskt att jag gör det.

Jag har inte ångest. Det är bra.

Kvinnodagen och så vidare

I dag är det den internationella kvinnodagen och den gör mig i vanlig ordning så förbannat kluven. Det är sorgligt att den behövs, för det tycker jag verkligen att den gör. Men. Gör inte denna enda dags existens resten av årets dagar outtalat till männens? Och ska denna dag verkligen vara en festens dag som så många vill? Jag säger som John Lennon "Kvinnan är hela världens neger". Varför ska vi vara glada när allt suger? Jag förstår inte. Det är klart att man ska uppskatta framsteg, även de minsta, men för mycket firande får allt att framstå som att vi på något sätt skulle vara nöjda. Trams. Å andra sidan sitter jag med en bakfylla som bryter mot alla världens konventioner, så min smärtröskel för myspys har upphört att existera.

DN hade i veckan ett litet förspel till kvinnodagen(som de knappt tar upp i dagens nätupplaga). I en artikel fick flera kvinnor svara på vad dagen betyder för dem och vad de ska göra idag. På det hela taget ganska vettiga svar. Förutom från Regina Lund som alltid gör sig själv extremt svår att respektera och från Katerina Janouch som tycker att dagen är fantastisk och ska skriva en egen vaginamonolog (för det hjälper.. vem?). Då gillar jag Karin Eder-Ekmans svar bättre:

1. - Kommer nog alltid förknippa 8 mars med hårt slit för egen del medan alla andra festar loss.

2. - Jag är i Köpenhamn och köper snygga skor.

Jag kan inte säga emot henne. Att köpa snygga skor ÄR hårt slit.

It never happens to me

För att illustrera hur jobbigt följande är för mig får ni här The Assembly - Never Never. Låt den med fördel spelas i bakgrunden så att ni till fullo förstår vad jag går igenom:



Det här med att hitta normala skor, det går faktiskt inte. Vill man tycka om ett par skor måste man tydligen vara Sofie Fahrman. Dvs en och femtiotre centimeter dålig smak. Varje ny säsong samma ångest när man försöker att hitta något man kan gå i utan att skrämma gemene man alltför mycket.

Nackdelen med att vara tjej är att saker och ting tokas till hela tiden. Tänk högklackade moonboots. Tänk crocks (förvisso tvekönade, men tänk på dem ändå). Jag föredrar klassiska snitt så det håller inte med godistofflor. Visst kan man hitta ett par mormorskängor men nog fan har de strippsula om man väl gör det. Eller en liten udda detalj typ sporrar (vilket i sig är tufft, men inte på mina skor).

Uppenbarligen har nittio procent av modebloggarna och skomakarna glömt att det är skitfult med människor som envisas med höga klackar även fast de inte kan gå i det. Vill man verkligen uppmuntra människor att se ut som om de har skitit på sig? Det verkar inte bättre. Sen finns ju faktiskt vi som reser oss 173 centimeter och mer över havet och som kanske inte vill bli sådär extremt mycket längre. Alla är inte av småfolket även om handeln verkar tro det. Är det så roligt med skitnödiga jättar? Ja, men inte om man tvingas bli en själv.

Jag kan gå i klackar om jag anstränger mig, men en yrkesskada (ramlade på fyllan och bröt foten en gång) gör att det inte funkar i längden. Alltså vill jag som så många andra kring trettio ha en bekväm klack på säg max sju centimeter. Det finns, men då får man också ta dagisfrökenlooken som följer. För fräsig ska man visst inte vara i klackar av för små mått.

Det här retar mig till förbannelse varje gång jag går förbi en skobutik. Därför blev jag extra glad när jag upptäckte Ellos och hittade den här tjusiga kängan:



När man varken får lön eller a-kassa älskar man uppfinningen avbetalning kan jag tala om. Skon kändes alltså extra aktuell. Nu är lycka, som vi alla vet, ytterst kortvarigt i mitt liv. Jag är så medel att gudarna gråter när det kommer till storlek på skor och kläder. Mina storlekar är alltså alltid slut. Därför är det väl knappast förvånande att skojäveln bara fanns i storlek 39 när jag är en 38:a. Sula är inget alternativ. Misär. Det blir converse i vår igen.

Odell. Igen.

Såhär tänkte jag. Jag tar in på ett härbärge trots att jag har ett eget hem och en egen säng. I konstens namn roffar jag åt mig en plats för att öppna de hemlösas rum och visa vad som egentligen händer när man sover i deras sängar. Må så vara att de inte vill synas eller att jag tar en plats för någon som behöver den bättre. Kritik kommer bara från dem som inte förstår konst. För övrigt borde det vara politikerna som kritiseras och inte jag. Det är deras fel att det inte finns plats till alla hemlösa – ja det är faktiskt deras fel att folk blir hemlösa från början. Det är det jag vill belysa med min konst, även om det innebär att en hemlös dör eller får skador i kylan. De är redskap för konsten och den får man faktiskt inte ifrågasätta. De borde känna sig glada över att vara en del av mitt projekt. Hepp!

Anna Odell har talat. Hon tycker inte att det är hon som ska ifrågasättas för vad hon har gjort utan att det är systemet som ska ifrågasättas för att det inte fungerar. Att skylla på andra är effektivt, jo minsann. Om någon lyckats ta sitt liv då, när Anna lekte sig till ett tillstånd som tusentals människor lider av i verkliga livet? Ja då är det faktiskt resurbristen som är det allvarlig. Citat: Det tyder ju på en resursbrist i vården som är långt mer alarmerande än att jag inte var sjuk på riktigt. Det är så att man vill ställa sig till raden av dem som ifrågasätter om Anna Odells utspel verkligen var fejk.

Sällan har jag stött på en människa som vid 35 års ålder är så blind för hur samhället ser ut. Det har väl knappast undgått någon att psykvården går på sparlåga? Förutom att det har debatterats en hel del i media så har beklämmande många egna erfarenheter från att inte få rätt hjälp. Många har redan sett konsekvenserna av den fattiga vården i form av familjs och vänners död. Anna var ändå tvungen att utnyttja de får resurser som finns för att bevisa att de är otillräckliga. Och hade någon dött hade det ju inte varit hennes fel utan vårdens. Gud så begåvat tänkt!

I ett försök att bli förstådd har Anna ställd upp på en intervju i DN. Tyvärr har hon vunnit över några kritiker på sin sida med en taktik som går ut på att skylla ifrån sig, vara svävande pretentiös och att komma med belägg utan märkbar grund. Citat: Jag anklagas också för att ha vållat vårdpersonalen svårt lidande när mitt beteende tvingade dem att lägga mig i bälte. Det känns ganska märkligt då jag förstått hur frikostiga de vanligtvis är med den metoden i sin behandling. Visst känns det övertygande att hon har förstått att gruppen vårdpersonal är frikostiga med att tvångsomhänderta sina patienter? Visst är det fint med det lågmälda föraktet mot dem som ligger i hennes uttalande? Eftersom att vårdpersonal uppenbarligen är en solid enhet utan enskilda individer visste Anna såklart att just dem hon kom till skulle älska att binda fast henne. Det är ju så vårdpersonal arbetar. För det hade hon hört innan hon gjorde allt det här. Eller?

Först ville jag att hon skulle uttala sig om allt, men nu när hon har gjort det är jag böjd åt att ångra mig. Varför kan inte Konstfack lära sina elever att argumentera för konsten utan att antingen sätta sig över "dem som inte förstår" eller skylla ifrån sig?

Vill ni läsa artikeln får ni gå in och söka den på DN. Det här är sista gången jag hjälper Anna Odell att sprida hennes namn. Nu är min önskan i det här att nästa projekt i konstens namn blir en blockad av det slutprojekt som hon ständigt promotar. Sen hoppas jag att vi slipper den här eländiga människan för all framtid.

The book by its cover osv.

Det finns en människa i närmiljön där jag jobbar som har det mest sympatiska utseendet på den här sidan av vårt millenium. När jag ser människan tänker jag på allt gott personen i fråga bär inom sig. En leende själ. En spridare av hopp och ljus i de mörkaste rum. Glass åt barn. Rullstolar åt pensionärer. Lemmar åt de stympade! Helt fel. Människan är direkt osympatisk vid social kontakt. Jag skulle till och med vilja kalla den för ett olämpligt inslag i det offentliga rummet. Återigen har livet lärt mig att inget är vad det verkar.

Jag mötte den här människan som inte har vett att bete sig efter sin utstrålning precis och kom på ytterligare två fall av samma typ. Det omvända är Pirate Bays grundare. Beroende på vilken sida man står förvisso. De som inte håller med dem, förmodar jag anser att de ser ut precis som det de gör. Osympatiskt. Jag, å andra sidan, håller i stort med dem och utgår spontant från att de är bra människor. Ändå känner jag behovet av att ordvitsa en aning och säga att de ser mer ut som likdelare än fildelare. För visst har samtligas ansikten en touch av dold psykisk störning på något sätt? En sådan som utmynnar i en form av bestialiskt mord med inslag av sexuella riter och djur typ. Okej. Kanske inte killen i mitten, men de andra två. Visst blir det roligt när man tänker att i alla fall en av dem är vegetarian (vilket i och för sig är en fullgod anledning till människohat)? Jamen håll med då. Passar inte rubriken "Köttmördade sin familj - med djur" otroligt bra till den här bilden, så säg:


Jag betvivlar inte deras personligheter, men varje gång jag ser dem slås jag av hur jädrans osympatiska de ser ut. Det blir ett så behagliga fel av allt i huvudet när det inte stämmer. Speciellt när jag tänker på den andra människan som ser helt tvärtom ut. Mystomten som sägs vara världens ondaste man. Utseendemässigt känns det på något sätt troligare att han plockar fram mynt bakom öronen på barn än att han dödar i sin religiösa övertygelses namn. När jag ser honom tänker jag att han är gubben som säkert fnissar lite när man petar honom i magen och säger "tuuuut". Det är han troligen inte, men titta på den här kinden och säg att du inte vill nypa i den:


"Hoppa han från tallegren och den långa ludna svansen". Gullegull, jo tack.