Konserter jag minns med vånda del 1

2002 var ett svårt sleaze- och glamrocksår för min del. Det var mycket sjalar, tuperat hår och bandtishor. Därför var det helt naturligt att bli lycklig över något så banalt som att Marc Bolans son skulle spela på mina vänners rockklubb i London samtidigt som vi var där. I min naiva ungdom kändes det som att komma ett steg närmre en av mina idoler. Idag kan jag bara skrocka åt allt.

Innan jag fortsätter kan ni få veta att Marc Bolan och Gloria Jones (som spelade in originalet av Tainted love) son bär det fyndiga namnet Rolan Bolan - men så var hans fader också gravt alkoholiserad vid en period av sitt liv. Sägnen säger att namnet är ett svar på David Bowies son Zowie Bowie, men för min del kan det lika gärna vara en haschpsykos. Frankly, I don't give a damn. Sådant namn, sådan son.


Konsertkvällen visade sig ganska snabbt vara en av de man inte vill minnas men ändå inte kan glömma. Jag och en vän dök upp på klubben lagom till det att all utrustning skulle bäras in. Geografiskt befann vi oss i ett av Londons mindre fashionabla områden. Lokalen låg i en gränd där det i övrigt bara fanns porr och fräsande neonskyltar. Vid ingången till klubben stod det vi trodde var en elvaåring i platådojor och minikjol och rökte. Väldigt engelskt tänkte vi lite fördomsfullt och gick in utan att säga så mycket. När vi kom ner i lokalen klättrade emellertid elvaåringen upp för en barstol med en gin och tonic i handen. Där blev det lite väl engelskt, även för oss rockers, så vi frågade en vän om alla verkligen var okej med att en så till synes ung person ägnade sig åt det vuxna livet. Jaha. Nej hon var inte elva. Hon var trettiofyra och led av någon form av dvärgväxt som inte bara gjorde henne kort utan även helt outvecklad pubertalt sett. Hennes fyra gånger större man såg passande nog sjaskig ut på det sättet som fördomen säger att en sexturist gör, vilket ledde till minst två slagsmål den kvällen. Ett bittert öde för de älskande tu. Bättre blev det inte när det visade sig att en av mina vänner led av svår, inte helt politiskt korrekt, dvärgskräck. Resten av kvällen satt han med stirrig blick i ett hörn och tuggade på ett sugrör som om det var det enda som höll honom vid liv. Okontaktbar.

Rolan Bolan kom själv till lokalen när allt var nedburet, minst sagt påverkad av olagliga substanser. Han ville så väl men gjorde så fel. Soundchecket var en pina som han ylade sig igenom samtidigt som hans trummis slog lite lojt på en puka. Det lät ungefär som när tolvåringar försöker sig på improvisationssynth utan en synth. Skräckslaget såg vi hur Rolan började rycka lite, utan att förstå om det var en dans eller ett tillstånd. Det visade sig att det inte var något av det, utan en reaktion på att mikrofonen gav elektriska stötar. Det kände så klart ingen av dem utan olagliga substanser i kroppen, men micken byttes ändå fyra gånger innan alla var nöjda. Tilläggas kan att den sista micken var densamma som den första - fast det fick Rolan aldrig veta.

När allt var checkat och klart återstod det två timmar innan själva konsertupplevelsen. Den trettiofyraåriga minimänniskan stapplade omkring på sina platådojor och sörplade oavbrutet och mycket, mycket högljutt på en ny gin och tonic. Rolan Bolan (det ligger fint i munnen om man säger det snabbt flera gånger) kom på att han hade lite tid över och satte i sig ännu fler olagliga substanser. Eftersom att droger i många fall har gjort under för musiken var det ingen som tänkte att det kunde vara en bra idé att be honom låta bli. Så här i efterhand är det en av de saker man borde ha gjort. När det var dags för Rolan att gå upp på scenen gav han ett synnerligen förvirrat och slitet intryck. Påverkade av den flummiga auran tänkte vi att han var en svår konstnärssjäl och höll andan av förväntan en kort stund. Hade vi hållit den längre kanske vi hade haft turen att svimma och slippa det som komma skulle. Jag måste få säga att Rolan var en vänlig själ trots allt, men han var helt enkelt inte begåvad med en känsla för när enough is enough.


Två musiker fanns på scenen. En bortkommen trummis och en förvirrad, gitarrkompande sångare vars efternamn rimmade på hans förnamn. Stilen kan likställas med No woman no cry på mystjack, helt tvärtemot den utflippade version av Lenny Kravitz som vi hade blivit lovade. Man kunde hoppas att musikerna i alla fall kunde hålla samma takt, men det kunde de inte. Ibland lät det som om de kom dit för att spela helt olika låtar. När vi hade genomlidit ungefär tre alster släppte den övre delen av mikrofonstativet så att det blev hängande med mikrofonen ner. Det hindrade emellertid inte en så innovativ man som Rolan Bolan från att fortsätta. Han slog till mikrofonen och försökte sjunga i den fort som fan medan han spelade ännu snabbare på gitarren. När micken slog i golvet igen upprepade han proceduren. Efter mer än tio slag insåg han dock att det började bli pinsamt och försökte sig istället på att skruva ihop stativet igen - samtidigt som han visade dem som ville hjälpa till att han kunde fixa det själv. Under hela tiden spelade trummisen en otakt i bakgrunden. Under hela tiden sörplade minimänniskan ljudligt på en gin och tonic snett framför mig. Under hela tiden hoppades jag att det fanns en gud som kunde ta mig därifrån.

Rolan Bolan ryckte till som om han fick stötar några gånger och blängde surt upp mot mina vänner som hade klubben. Sen gav han upp och vinkade till sig en kille i bättre tillstånd som fick ta över. För att en pinsam tystnad inte skulle uppstå tänkte Rolan: varför inte prata lite med publiken. På klassiskt fyllemanér berättade han att han älskade oss av hela sitt hjärta och att det här var hans största stund i livet. Hans mormor skulle begravas samma dag, men brydde han sig om det? Nej, han älskade oss för mycket för att vara med när hon sattes i jorden. Vi var mer som en familj än vad hans familj hade varit. Minimänniskan, som jag helt oetiskt kallar henne utan att skämmas, svajade lite av och an och ropade "wohoo" ett par gånger i oförklarlig extas. Ungefär här satte jag stopp för mitt eget lidande. Med handen för pannan lämnade jag substanstomten, minimänniskan och en äcklad publik för att gå upp på toaletten och gömma mig i ett bås.

Efter en stund eller två gnisslade dörren upp utanför och ljudet av barnplatåskor hördes över golvet - i takt till ett sörplande från ett drinkglas. Jag förstod att konserten var över och gick ner för att ta till en stadig fylla i hopp om att glömma hela kvällen. Det lyckades inte.

Så vad har vi lärt oss av det här förutom att knark är dumt? Jo det ska jag tala om: gå inte och se döda hjältars avkomma såvida du inte vill bli emofierad och få ångest nog för ett halvt liv efter.

Abortresor

Sedär. I helgen gick det som en löpeld genom massmedierna att norska kvinnor åkte på "abortresor" till Sverige för att göra sig av med flickfoster. Allas våran Göran Hägglund knallade ut i varenda tidning och rasade mot beskedet. Ingen förvånades över det. Han är känd abortmotståndare och före detta pingstvän. Klart han rider på vågen då. Tyvärr var det ju inte en riktig våg utan ett humbug skapat av "Ja till livet" - Sveriges egen nej-till-abort-sekt. Lämpligt nog precis i anslutning till rapporten om kvinnan någonstans i Sverige, som man misstänker har aborterat två foster pga deras kön. Bryr sig Göran om det? Icke då. Han yrkar för att man undersöker möjligheten till ett förbud mot att avslöja barnets kön innan vecka 18. Bättre då att tvinga föräldrar att föda någon de inte vill ha istället för fokusera på det verkliga problemet; varför människor fortfarande bryr sig om kön över huvud taget. Ibland undrar man ju vad det är för fel på folk som har sympatier med pingstkyrkan, förutom det mest uppenbara då. Är det verkligen sunt att en manlig abortkritiker ska sitta i en bestämmanderoll när det kommer till de här besluten?
Hej då fri aborträtt!

Let there be rock

Det tog ju sin tid efter det att man köpte biljetten till att AC/DC verkligen spelade. Sen gick det jävligt fort innan det var över, men gosse om det var värt varje sekund.

I ett tillstånd byggt på de högsta förväntningarna i mannaminne stod vi och fnissade som två treåringar på speed innan konserten satte igång. Det här var det näst sista bandet som jag fortfarande inte hade sett och som det fortfarande är rimligt att se. De lever, de är inte förstörda så att de stör och deras musik håller framförallt fortfarande i alla situationer. Tyvärr kan vi inte säga detsamma om Guns n Roses.

Inte helt oväntat var det mycket bonnspex och skinnväst i publiken. Och en jävla massa blinkande djävulshorn som alldeles för många kände sig tvungna att köpa. Mycket var som man misstänkt innan med andra ord. Ja folk gör fortfarande vågen. Ja folk skriker gärna "fuck yeeeeeah" till synes helt utan anledning när väntan blir för lång. Jag var glad ändå, även om jag med jämna mellanrum slogs av tanken "Exakt hur tänkte du nu?".

Sen satte allt igång. Det började med en animerad film (helt olämplig för barn) om Angus, två villiga kvinnor, sjukt mycket fallos och ett jävligt snabbt tåg som i slutet av filmen exploderade upp på scenen i ett äkta hårdrocks-bomb-och-granat-spektakel utan dess like. Oh I'm such a sucker for the bombs! The bombs! Jag var såld redan där. Trodde jag. Sen såldes jag ungefär femton gånger till under konsertens gång.

Det var så mycket hårdrock att man var tvungen att älska det. Tre fenomenala musiker i bakgrunden, som två frontmän kunde falla tillbaka på när de när de inte riktigt höll. Ja det hände faktiskt att det blev lite svagt på ledgitarren någon gång, eller att rösten inte riktigt bar men det spelade ingen roll när resten var makalöst. Fy fan vad bra det var. Om någon säger att AC/DC är gubbrock en gång till bevisar det bara att de inte har någon aning om någonting. Gubbsjuka ja, men gubbrockare absolut nej. Ett gäng gubbar skulle aldrig kunna åstadkomma det här.

När andra låten var Hell ain't a bad place to be vaknade den riktiga nörden inom mig och jag kunde inte göra annat än att viktigt nicka i takt till allt, för visst var vi i helvetet och visst var det den bästa platsen på jorden! I synnerhet när man ser ett band som fattar vad allt handlar om och i princip bara kör klassiker en hel kväll. Om inte det är kärlek till fansen vet jag inte vad som är det, men det var inte många låtar som fattades den här gången kan jag meddela er kära barn.

När jag trodde att det inte kunde bli bättre började hela bandet, och Ericsson Globe som den heter numera, att skrika "Oi, oi, oi" och dra igång med TNT. Och i takt till den sprutades eld ur det kraschade tåget på scenen. Eld! Kanske det tuffaste tillbehöret för alla rockband bredvid kanonen som kom upp på slutet. Efter en mer än värdig kväll avslutades allt med extranumret For those about to rock, we salute you - och nog fan blåstes det salut. Jag kan bara beklaga för dem som inte var där att ni inte fick uppleva det. Bara så att ni inte missar vad ni missade så får ni se låtlistan här:

1. Rock ’n’ roll train
2. Hell ain’t a bad place to be
3. Back in black
4. Big Jack
5. Dirty deeds done dirt cheap
6. Shot down in flames
7. Thunderstruck
8. Black ice
9. The jack
10. Hells bells
11. Shoot to thrill
12. War machine
13. Anything goes
14. You shook me all night long
15. T.N.T.
16. Whole lotta Rosie
17. Let there be rock

EXTRANUMMER
18. Highway to hell
19. For those about to rock (We salute you)


Jag finner inte mycket att klaga på här förutom delar av publiken (som vanligt) och hur Håkans Steen skrev sin recension på Aftonbladet.se (vilket är helt irrelevant). Och så en liten sak till. Det är något med de där gubbarna som gör att man nästan kan förlåta dem för deras stereotypa och ibland jävligt korkade hårdrockssexsim (till skillnad från den smarta..). Nästan. Det kändes lite väl over the top som man säger att sätta en tandställningsprydd trettonåring ur publiken på storskärmen samtdigt som Brian sjunger om en lösaktig kvinna med drypan. Vi kan bara hoppas att hon aldrig kommer att förstå vad som hände där. Om det nu var tvunget hade jag hellre sett att de hade filmat på den vuxna, men ack så förtappade, kvinnan bredvid mig som dansade sexigt och pekade på sig själv flera gånger under låten. Jo men! För inget är sexigare än gonorré!

Allt var över kvart i elva. Globen stängde och vi svävade till Sjöhästen på andra sidan stan. Där mötte vi upp en fryntlig sambo som avslutade kvällen med att kalla alla på röda linjen för synthare, vilket var nästan lika roligt som att se AC/DC. Jag begär inte mycket mer av livet än så. Bara att jag ska vara lika lycklig när jag går från Sisters of Mercys spelning om en månad.

Fria lagar

Det är lite upprörda känslor kring en kvinna som har aborterat två foster sedan hon fick veta att de var flickor. Visst är det väl bedrövligt att man väljer bort någon på grund av kön och visst är det väl bedrövligt att det oftare är tjejer som väljs bort. Men. Ännu bedrövligare är väl ändå att ett oönskat barn föds oavsett varför det är oönskat? Och är det inte ganska bedrövligt att personalen har öppna åsikter om det här? Det ser jag som det största problemet. Jag tror knappast att någon anser att ett visst kön är en defekt såpass ofta att vi kan kalla det för en kultur eller ens ett problem. Det här fallet rör en mamma som redan har fyra döttrar. Om vi får tro det tidningarna skriver.

De som utförde ingreppen säger sig vara illa till mods över vad de har "lurats in i". Jag vill veta vilka anledningar som skulle kännas bättre för dem. Vilken anledning vågar jag komma dit med om jag skulle välja att göra en abort? Vilka anledningar är de rätta? Att man slarvade med skyddet och skapade ett liv som man inte har tid med? Att man riskerar att få ett handikappat barn när man hellre vill ha en perfekt avbild av sig själv? Är det okej om man blivit våldtagen? Känns det bättre för personalen då? Desto mer jag tänker på det, desto mer oprofessionellt tycker jag att det är att de yppar sina åsikter i frågan. En fri abortlag innebär en fri abortlag och att läkare ska lägga sig i anledningar till varför man gör aborten känns ju förbannat obehagligt måste jag säga.

Ärligt talat fattar jag inte varför folk blir så förvånade. Kommer det som en chock att kvinnor väljs bort? Det händer bra mycket oftare än i magen på en mamma som redan har fyra döttrar kan jag tala om. Utan att ett endaste litet ögonbryn höjs.

Dumheter!

Jag vet inte vad som får flest idiotpoäng; att lita på en frisör som inte vill något annat än att klippa en lugg när hennes egen ser ut som granen Gud glömde, eller att ingå ett vad som kan sluta med en hel råbiff den 1 maj.

Jag har lyckats med båda sakerna den här helgen. Det ena under inflytande av en hel arbetsdag och sömnbrist, det andra efter ett okänt antal champangecocktails.

Jobb och alkohol - snabbaste vägen till fördärvet. Plötsligt blev jag alla i Beatles och en carnivor.

Briljant!

De har tagit hela Maria Callas samling smycken till Kungliga Operan. Ni kan ju lita på att jag tänker trotsa all bitterhet över slapphänta föräldrar och knalla dit för en flukt endera dagen.


Vacker som en natt. En dag borde man se ut sådär själv.

Och med det säger jag: Hej då bloggen, tills inspirationen kommer tillbaka om en dag eller två veckor.

Mer än okynnesgnäll

Idag jobbade jag en hel dag och hamnade sedan på stan samtidigt som hela Stockholms småbarnsmaffia var ute och vallade kidsen. Är det någon lag på att alla jobbiga barnfamiljer ska vara ute samtidigt? Det hela ger mig en känsla av getter som ska valla får. Alla bräker på samma sätt men ingen förstår vad den andre menar. Bara jag tänker tillbaka på allt som hände mellan klockan halv fem och sju idag blir jag spetälsk.

Jag har inte valt andras barn. Ändå förväntas jag stå ut med skitungar och eländig uppfostran dagligen. Fy fan vad trött jag blir. Visst kan barn ha dåliga dagar, men det är ännu värre att behöva uppleva dåligt föräldraskap. Barn kan inte hållas ansvariga för saker de inte har utvecklats att förstå, men föräldrar kan fan hållas ansvariga för hur de låter barnen bete sig. Samma föräldrar som vabbar på semestern för att kunna spara dagar och som tränger sig före allt och alla för att de skippade skyddet den natten då de borde använt det som bäst. Inte konstigt att de får ligister. USCH.

Om det finns den minsta risk att jag utvecklar den typen av föräldra-gen då allt mitt barn gör är gulligt, även om det sätter en fot i röven på en pensionär. Om det finns den minsta risk att jag blir som någon av de intoleranta, fascistmammorna på Allt om barn (jag läser den sidan för att lära känna mina fiender). Då. Då tänker jag göra hela den här överbefolkade planeten en tjänst och skippa det där med förökning.

Tack och lov så har man en och annan vettig vän som förstår sig på det här med sunt beteende och som uppfostrar sina barn till människor - inte satans små hjälpredor.

Pride and Prejudice and Zombies

Jaha, här sitter man och är trött i någon form av bitterbubbla och tror att lycka är sådant som är andra förunnat ända tills man går in på DN och hittar det här:

Stolthet och fördom blir zombiefilm

Kostymdrama och levande döda. Det är inte mycket som slår det mina vänner. Även om tanken på en liknande genre aldrig har slagit mig, känns det som om jag har väntat ett helt liv på att den ska komma. Äntligen någon som förstår sig på vad det här med underhållning går ut på. Bara tanken på alla repliker och kostymer gör mig alldeles svag. Det kommer att vara så snyggt att Sofi Fahrman blir tvungen att lägga ner hela sin verksamhet! Totally win/win situation!

Jodå. "When hell is full, Mr Darcy will walk the earth". Så sant som det var sagt.

Enligt en ansvarig för melodifestivalen är detta att prisa Ella Fitzgerald:

"Jaha Ella Fitzgerald är din idol. Så du vill alltså bli fet och få diabetes?"

Eller hur. Ja ja, det förgyllde min lunch i alla fall.

Okej. Ni får kalla mig galen men jag var faktiskt tvungen att ändra datum på de två förra inläggen. Det går inte att ett inlägg om Lux Interior ligger kant-i-kant med ett om Maud Olofsson.

Maud the fraud

Om en kvinna är en offentlig person är det helt annorlunda än om en man är det. En man bedöms i egenskap av sig själv medan en kvinna bedöms i egenskap av sitt kön och har därmed, ett oförtjänt, ansvar gentemot resten av världens kvinnor. Med detta sagt är jag övertygad om att Centern egentligen står på en stabil grund av kvinnoförakt. Varför annars välja Maud Olofsson som representant för partiet? Jag lovar att det finns tusentals kompetenta kvinnor som hade kunnat driva Centerns usla politik på ett mycket mer övertygande sätt. Människan vet ju för fan inte själv vad hon tycker. Gör hon sig medvetet till en schablon över hur en midwife generellt förväntas vara bara för att matcha kärnfamiljspolitiken? Det verkar inte bättre. Jag vet inte vilken gång det är i ordningen, men Maud har, igen, visat prov på att Centern för henne betyder ett tydligt markerande av att vända kappan efter vinden. För subtil är hon inte i sitt hattande fram och tillbaka. Varken sosse eller moderat. Bara någon som stjäler lite färg av den som har mest inflytande för stunden.

Den ligger mig alldeles för nära i minnet. Intervjun där Maud lät falska tårar rulla ner för kinderna när hon pratade om sina barn som inte kunde plocka kantareller när de växte upp på åttiotalet. Allt på grund av Tjernobyl. Nu verkar barnen ha tabbat sig rejält för plötsligt vill Maud ha kärnkraft. Ja hon vill det så mycket för sina barns och barnbarns skull att hon nästan gråter igen.

Jag blir så trött. Herre mina gudar Maud. Sluta böla. Gå ut och plocka en kantarelljävel och tänk över vad du egentligen vill.

Varför detta inte är en D.I.Y-blogg

När jag inte har några förväntningar på resultatet brukar de flesta kläder jag fixar om bli helt okej, för att inte säga fräsiga. Tyvärr har jag ganska ofta lite högre förväntningar än vad som är skäligt för min estetiska ådra, så i nio fall av tio slutar allt exempelvis som det slutade idag. Med ett resultat som man helst inte tipsar om.

För ett par år sedan köpte jag en klänning som pryddes av ett gigantiskt hundkex-tryck. Alltså som i blomman, inte som i maten. Hundmaten. Det var i min lite tokiga indie-hippie-sextiotals-obehags-period, så för tiden var det ett naturligt köp. Eftersom att klänningen var av en rätt taskig modell från början sydde jag om den. Helt utan förväntningar skapade jag en ganska fräck och helt användbar kreation om jag får säga det själv. Dock så gled jag, tack och lov, ur indie-hippie-sextiotals-obehags-perioden ganska snabbt och gick tillbaka till min svarta period. Det vill säga livet.

Klänningen arkiverades således. Mitt kära hundkex låg i en D.I.Y-säck i närmre tio år innan jag i förra veckan kom på den fantastiska idén att jag skulle färga om den. Att färga kläder svart är dödsdömt såvida man inte vill se ut som någon som lär barn spela teater. Det vill inte jag. Alltså tänkte jag att jag skulle göra något mycket smartare. Eftersom att klänningen skiftade i kornblått, knallgrönt och vitt tänkte jag mig en färg som kunde överlista den livsbejakande faktorn. Bordeaux kändes, som Sofi Fahrman skulle ha sagt; helt rätt. Vitt blir mörkrött, resten blir sort of svart/vinrött/snyggt. Kunde man tänka sig.

Nu gjorde jag ett ödesdigert misstag (förutom det att jag köpte den billigaste färgen). Jag såg nämligen framför mig hur jag skulle bräcka alla på nästa Hootchie Koochtie i mitt superläckra, hemmafärgade, do-it-yourself-fodral. Det är liksom den tanken som förstör allt. Hade jag inte tänkt så kanske jag hade dragit ut en avundsvärd kreation ur tvättmaskinen. Nu drog jag istället ut något som såg ut som ett idisslat sjuttiotal. Alltså en trasa med blommor som har gått igenom fyra magar och sedan kräkts upp. Nog för att temat på nästa Hootchie är djur, men att se ut som något en ko har tuggat på.. låt oss säga att jag slänger klänningen och låter den här bloggen fortsätta i det bittra spåret.. Den typen av estetik jag behärskar med andra ord.

Såvida inte... mörkgrått skulle ju kunna göra den till en såndär het James Bond-historia..

Vila i frid Lux Interior

En hjälte har gått i graven. Ibland vill man bara somna om och vakna upp i en annan verklighet. Hjärtat brister.

Nya livet börjar nu.

I morse trillade jag muttrande ur sängen för att gå på en anställningsintervju till ett jobb som jag precis hade insett att jag inte kunde ta. Jag skulle mest dit för att så ett frö och späka mig själv en aning. Och lite för att jag inte hade hunnit ställa in intervjun efter det att jag hade fått veta att jobbet skulle ta min arbetslöshetsersättning ifrån mig. Enligt a-kassans stadgar får man inte stämpla upp om man tar en halvtid via ett bemanningsföretag nämligen. Ja för det är ju bra. Hindra folk från att jobba liksom. Var det inte jobbet som satte värdet på människan i alliansens dolda agenda? Hellre inget värde än lite värde då? I vilket fall. Muttrande och skitig struntade jag i duschen för att sova en kvart extra eftersom att den "oviktiga" intervjun inte motiverat mig till att somna i tid.

Sen. Ja sen gick jag på intervjun och så var allt ändrat. Halvtiden i en månad blev en heltid i minst två och jag var tydligen så charmerande i all min smuts att de ville att jag skulle börja på en gång. Där fick jag för att jag sparade in på morgonrutinerna.

Tröttare än den kristna guden på den sjunde dagen utförde jag en hel dags arbete idag. Ett lidande utan dess like, men dock ett lidande som bar frukt. En trötthetsnyck fick mig att tjata till mig en löneförhöjning på 3 procent utan att jag ens fattade att jag borde skämmas. Vem skrattar bäst till banken nu? Inte jag, för lönen är fortfarande skit. Å andra sidan har jag som bonus att jag får släcka hoppet hos sjuhundra gymnasieelever varje dag.
Elakt skratt, tufft trumsolo och så vidare..