Min bror Gudfadern.

I Örebro fanns det, på samma gata som jag bodde, ett kollektiv för alkoholister och finska invandrare. Ibland gav det ena det andra, ibland inte. Eftersom att jag trodde att huset ägdes av nazister gick jag aldrig dit och bejakade kvartsfinnen i mig. Flickbarnen ropade saker när man gick förbi och inne i huset var det alltid någon som skrek. Dessutom hade jag sett när ett av kidsen slänga en sten i huvudet på en förbipasserande så jag förstod att alla som bodde där var ligister. Jag var livrädd för finnarna och alkogubbarna och önskade av hela mitt hjärta att den där nazisten som ägde huset kunde ta sitt ansvar och bomba det. Han gjorde aldrig det, men det löste sig ändå.

Jag skulle kunna tänka mig att jag var mellan fyra och fem år - ovetandes om tonåren och dålig acnehy trots min tio år äldre bror. Han var för övrigt posör och något av det tuffaste jag visste. Dagen då jag förstod att han hade anknytningar till maffian och var den som tog hand om problemen i vårt bostadsområde var när han följde med min ömma moder till dagis för att hämta mig. Jag satt på min lilla bilkudde i baksätet och bligade stolt mot framsätet där han satt. Efter ett tag frågade mamma varför det låg blodiga papper inne på toaletten. Aldrig har jag känt sådan lättnad, beundran och respekt som när han helt känslolöst svarade: Jag klämde en finne.

Ledaren är död tänkte jag för mig själv och förstod att kollektivet aldrig skulle bli ett problem igen.

Livet på andra sidan

Jag upplever en syreöverdos. Det är vad som händer när man åker ut på landet. Är inte meningen med frisk luft att man blir pigg och alert? För min del känns det som att jag har gråtit i tre dygn just nu, men jag skulle väl inte påstå att längtan efter stan är sådär överdrivet påtaglig. Man blir lite lagom sentimental och tillfreds av att komma ifrån de där avgaserna (som tydligen håller mig pigg i vanliga fall). Dessutom har den lokala korvmojen här sojaburgare och veganglass. Suck on that skånska landsbygd, suck on that.

Jo och så sprang jag på den här artikeln av Joanna Rytel (som uppenbarligen har missat delar av det feminismen har gjort under ett århundrande och ser sig själv som den som tagit fram debatten om "gubbslem" i dagsljuset för första gången). Jag vet inte var jag ska börja angripa det här. Det är så dåligt framfört att jag blir alldeles matt. Förutom att hon inte har koll på kvinnokampen så verkar hon ha missat att det, under de senaste sju åren har pågått en ganska livlig debatt om just psykvården vid flera tillfällen. Exempel ett: mordet på Anna Lindh. Exempel två: Svullos självmord. Ergo: Anna Odells lilla utspel var inte nödvändigt i det syftet. Trist. Jag tyckte att kuppen Joanna gjorde i Fröken Sverige var ett fantastiskt och underhållande initiativ mot en förlegad tävling. Fast å andra sidan kanske den här dåliga artikeln också är ett bidrag till konsten?

I konstens namn.

Jag vill inte ge den här människan publicitet, eftersom att hon lever i en värld där all reklam är bra reklam. Tyvärr tycker jag att hon är alldeles för vidrig för att inte skriva om henne och det hon har gjort. Om jag får bestämma förknippas hon med fulfiskeri för all framtid efter det här, eller så glöms hon bort som ointressant, dum och talanglös.

I veckan har det skrivits en del artiklar om Anna Odell, en sistaårsstudent på Konstfack. Om hela sanningen är den som står att läsa har hon, med Konstfacks godkännande, agerat psyksjuk och därmed blivit tvångsintagen och medicinerad och gud vet vad på S:t Görans. Allt för ett konstprojekts skull. Ett projekt som Anna inte kan diskutera "för konstens skull" eftersom att det inte färdigställs helt förrän i maj. Det enda hon säger är att hon noga tänkte igenom de etiska problemen. Bra Anna. Uppenbarligen var det oviktiga problem att tvinga polisen till utryckning, att tränga sig före bättre behövande i vårdkön och att tvinga arbetande människor till en fantastiskt trevlig arbetsuppgift; tvångsvård. Anna - vilket slag för konsten! Vilket artisteri!

En vän till mig blev tvångsintagen för ett par år sedan. För alla som var med var det en fruktansvärd upplevelse, inte minst för min vän. Hennes största fasa var sedan att ingen skulle ta henne på allvar, utan ta henne för någon som söker uppmärksamhet. Som Anna fast tvärtom. Jag kan inte riktigt se konsten i det.

Efter några månader tog min vän sitt liv på ett hem för självmordsbenägna individer. Eftersom att hemmet dels var underbemannat och dels var bemannat med billigare arbetskraft, dvs outbildade personer, lyckades hon göra det i en dusch när hon egentligen skulle vara under övervakning. Det känns så klart för jävligt att min väns liv fick ett tragiskt slut på grund av nedskärningar i vården. Att en person utan utbildning fick ansvar för hennes liv en kväll är en förbannat sorglig produkt av ett system som inte fungerar. En människa som vill ta sitt liv ger sitt liv för att lyckas. Det krävs mer än tre år på barn- och fritid för att arbeta med den individen, men det är ofta den lägre utbildade som får stanna kvar på avdelningen när de mer kvalificerade tvingas ta hand om ett akutfall. Det behövs alltså inte att en konststudent kommer in och wallraffar efter en önskat effekt i ett projekt. Vill Anna ge sitt bidrag till att den dåliga psykvården hamnar i dagsljuset igen kan jag lova att det finns bättre sätt att göra det på.

Enligt Anna Odell har hennes utspel varit en del i ett större projekt och ingen kan förstå meningen förrän projektet är färdigställt. Säkert är det så, men jag har personligen väldigt svårt att se att Annas s.k. konstprojekts mening kan förmildra det faktum att hon har nedvärderat tusentals psykiskt sjuka människor genom ett spelat lidande. Det är förminskande och vidrigt.

Jag kan inte ens leva mig in i hur dum i huvudet man är om man tror att tvångshantering av människor är en arbetsuppgift precis som vilken annan. Gjorde det inget att personalen tvingades till extrema åtgärder för att hon fejkade ett sammanbrott på en brits? Det finns säkert många som kontrollerar andra med njutning, men det finns ännu fler som plågas en lång tid efter. Hur tänkte hon där? Att de som tog hand om henne skulle känna stolthet över att luras in i ett skolarbete? Om Anna hade gjort det här och hamnat på samma avdelning som min vän, samma kväll som hon dog, hade jag personligen hållit henne ansvarig för dödsfallet och tagit det som min livsuppgift att påminna henne om det varje dag, för resten av mitt liv.

Om det stämmer att Anna har gjort det här i konstens namn tänker jag, i konstens namn, skriva att hon är en av de mest bedrövliga, besudlande och känslomässigt störda individer jag har hört talas om. I konstens namn tänker jag för all framtid undvika det hon har skapat, för Anna har med all önskvärd tydlighet bevisat att hon är ett skämt. Och, avslutningsvis, tänker jag i konstens namn upplysa alla jag träffar om denna skymf mot framförallt de som är psykiskt sjuka men också mot alla konstnärer som riskerar att sättas i samma fack som den här låtsasmänniskan. Får man verkligen göra vad som helst bara för att man lyckas ta sig in på Konstfack? Äckligt.

The days of glory

När jag var nästan fjorton år fick jag min första kyss. Skånska barn var rätt heta på gröten som man säger, så jag var tämligen sen på banan i jämförelse. Det var Josefine med. Hon var min bästa vän och till denna dag den person som jag har gjort flest dumma saker med. Första gången jag träffade henne var på en körlektion. Jag gick dit för att slippa ifrån andra lektioner, Josefine gick dit för att hon ville bli sångerska. Hon hade en blommig body och pratade mediaskånska, dvs skånska utan skorret i halsen, och var så cool att jag blev alldeles kollrig av lycka. Det var i sjuan. I början av åttan blev vi vänner på riktigt och under samma period började Christian på vår skola. Jag såg honom utanför träslöjdsalen första gången och blev genast lite blöt i brallan. Han var späd och blond och det snyggaste jag hade sett efter Sebastian Bach. Hårdrockaren alltså, inte kompositören.

Christian och Josefine bodde grannar så det ena ledde rätt snabbt till det andra. I september blev vi ihop trots att han var två centimeter kortare än jag. Eftersom att han rökte te och hade bott på Grönland var han helt enkelt för exotisk för att jag skulle kunna låta bli honom. Josefine snärjde Christians något längre vän Mathias och två heta veckor tog sin början för vår del. Eftersom att Josefine inte fick ha karlar på rummet var vi för det mesta hos Christian, men ibland klättrade våra män upp för vinrankorna utanför Josefines fönster och stod på trädbalkarna medan vi matade dem med pizza och vatten.

Det gick inte att släppa till för tidigt om man ville lita på sin karl, så första kyssen kom en vecka efter att vi hade blivit ihop. Jag och Josefine hängde som vanligt gäng efter skolan. Precis som alla andra dagar satt vi på hennes rum och lyssnade på More power ballads och säkert var jag förbannad över vattenvärlden på Super Mario 3. Det enda som skilde sig från de andra dagarna var att vi visste att den här dagen inte var som andra dagar. Nej inte alls som andra dagar, det var ju nu det skulle hända!

På darrande ben och sådär skånskt heta på gröten gick vi över till Christian klockan tio i sju. Som vanligt var Mathias, Kalle och Micke där, men till skillnad från alla andra dagar stängde Kalle av Sonic the hedgehog när vi kom in. Utan att fråga något satte jag mig längst upp på sängen med Christian. Josefine och Mathias hamnade längst ner och Kalle fick den tacksamma uppgiften att sitta mitt på sängen, omgiven av sprudlande tonårshormon. Så. Micke drog ner rullgardinen, släckte lampan, satte på Patience med Guns n Roses på repeat och satte sig i en stol. Planerat? Alla gånger. Jag var livrädd och fokuserade oavbrutet på stereons röda powerlampa. Instinktivt tänkte jag att jag minsann klarade mig utan andras munbakterier, men någon gång i andra solot gav jag vika och slängde mig handlöst och med tänderna före in i mitt allra första hångel.

Jag vet inte hur länge vi satt där i mörkret, men när Christian försökte sig på second base blev jag upprörd och tyckte att det kunde räcka. Det här var alltså innan jag utvecklades till det lösaktiga stycke jag är idag så ni kan sluta vara chockade nu. En stund, en timma, flera minuter senare gick jag och Josefine fnissande och vimmelkantiga hem för att jämföra våra erfarenheter. Hur Kalle och Micke mådde efter det här vet jag inte, men Christian och Mathias mådde inte alls bra när vi dumpade dem veckan efter. De söp sig fulla och sprang vrålande upp på Josefines föräldrars garagetak. När Christian sedan hade växt om mig med några centimeter blev vi ihop igen och var det under hela gymnasiet.

Idag skulle Josefine fylla 31 år, men hon tog sitt liv den åttonde augusti år 2000. Christian lämnade mig och många andra i förtvivlan när hans liv tog slut för ett år sedan idag. Båda föddes innan mig men för resten av mitt liv kommer jag att vara äldre än dem. De var utan tvekan de två viktigaste personerna under mina tonår och jag saknar dem hjärtlig och innerligt flera gånger om dagen, men framförallt idag. Så för att hedra deras minne lämnar jag er med singeln som Christian köpte till Josefine på hennes artonårsdag; Fell on black days med Soundgarden. Och visst var det väl det man gjorde när de försvann..

Dirty Deeds Done Dirt Cheap

Tack Fredrik Strage som skriver krönikor när jag inte orkar. Det här har jag förbanne mig retat mig på i åratal utan att göra något åt det: Könskvotera tecknat nu.

För övrigt var jag på en anställningsintervju idag. Det gick över förväntan ända tills jag rallade upp mina intyg ur väskan och insåg att något däri hade utsatts för en protest. En frän lukt av kattpink lade sig som en slöja i rummet. Instinktivt tänkte jag att den enda vägen ur det här är att skylla på min sambo, som varken är trettio eller torr bakom öronen. Det ena ger det andra på något sätt. Sen kom jag på att det nog skulle säga mer om mig om jag var ihop med någon som kissade i mina väskor. Dessutom råkar jag vara omåttligt förtjust i karln och har inga planer på att vara neslig, så jag höll käften med ett stelt leende samtidigt som jag försökte peta in väskan under stolen. Jag vet faktiskt inte om intervjuaren från bemanningsföretaget upptäckte något, och om han gjorde det måste han tycka om katter och allt som kommer ur dem eftersom att han absolut hoppades på att vi skulle ses igen. Han kunde ju liksom bara ha tackat för sig och gått. Om jag var arg på någon av katterna när jag kom hem? Nej, de var ju så harmlöst söta när de kom fram och knorrade lite mot mina ben så de hade kunnat pissa ner hela mig obestraffat.

Att inte ropa hej..

.. kan till exempel vara att inte säga att allt har löst sig med a-kassan innan man verkligen ser pengarna. Idag vaknade jag till den fantastiska nyheten att min tidigare arbetsplats har missat (...) att skicka iväg intyget utan blyerts till SAAK. Vilket igen får mig att inse att även de sakerna man inte kan göra själv borde man göra själv. Typ skriva under saker som andra ska skriva under och posta dem. Är det inte lite tufft med urkundsförfalskning i registret?

Det som a-kassan tidigare hade godkänt var mitt kassakort. Man kunde ju önska att de hade gått en kurs i hur man uttrycker sig innan de skickade "allt är färdigt och registrerat för din del" till mig. Jag uppfattar nämligen allt som just allt. Jag uppfattar inte allt som en tredjedel av helheten. Summan av det blir att jag inte får in några pengar i januari. Somliga skulle kalla det här för i-landsproblem. Jag tycker inte att det är fel med skottpengar på somliga. Och så var det med det.

Det smärtsamma minnet av en doppsko

Jag håller inte med om det, men som barn av "tänk-på-barnen-i-Afrika"-generationen blev jag tidigt uppfostrad med att det alltid finns någon med bättre anledningar att må dåligt än man själv. Typexemplet var så klart det svältande barnet som inget hade, men även den vuxnes tidigare lidande kunde vara skäl nog att man skulle göra som man blev tillsagd. Till och med när tillsägningen låg över rimlighetens gräns. Att hävda sin rätt till mänskliga känslor ledde till långa utlägg som slutade med viss förnedring. Nedrans samhälle (mina föräldrar kan jag med gott samvete hålla utanför). Är det konstigt att det är vanligare för sjuttiotalisterna att gå till psykolog än till tandläkare?

Att det fanns en hel del som var bra med min lågstadieskola hör inte hit just nu. Jag höjer inte en millimeter på ögonbrynet om delar av staben i smyg körde med mottot: "ett skuldbelagt barn är snabbaste vägen till en rofylld tillvaro". Skolmatsalen var överlägset det skarpaste vapnet när det kom till att spela med barns samveten. Många gånger brände tårarna bakom ögonlocken när man förtvivlat petade runt i en doppsko* medan de lite mer lättgödda barnen redan var ute på gården och lekte. Det spelade ingen roll att man var mätt. Det fanns alltid en elak tant i tygmössa som visste bättre än en själv. Troligen var alla mattanter fascismens direkta avkomma. Inte en chans att man fick gå innan alla spår av den där sabla doppskon var försvunna. Att enbart få sprickor i magsäcken på grund av övergödning räckte inte. Nej, de tvingade en till dåligt samvete över kraken i andra delen av världen som inte fick äta den fantastiska doppskon. Tänk vad glad han eller hon skulle ha varit om de fick det och här hade jag mage att säga att jag var mätt. Mätt! Hade barnen i Afrika inte lärt oss någonting? Skampinne!

För mig blev det aldrig helt logiskt och visst funderar jag över vissa frågor än idag. Var det verkligen möjligt att jag hjälpte en annan människa genom att äta mer än en ko på grönbete? Kunde någon annan verkligen se på mig hur mycket jag orkade? Var det verkligen rimligt att jag skulle må dåligt för att någon annan hivat upp mat nog för fem vuxna män på min tallrik? Nej inte ens Bono som ger allt sitt stöd till Afrika kan tycka att det där var rätt. Inte ens Bono. Och han är känd.

--------------------------------

*Doppsko = Smakar stövel, men är gräddstuvad pytt i panna. Troligen ett skånskt påfund.

Herre min gud. Idag fick jag ett meddelande från a-kassan om att de har godkänt min ansökan. Det kan inte vara annat än för bra för att vara sant. Sist som de hade vänligheten att kontakta mig var hela SAAK i förvirring över en punkt på mitt arbetsgivarintyg som var skriven i blyerts. Den oviktiga punkten, inte underskriften, men det kunde tydligen ställa till nog med problem ändå. Jag ser framför mig den ångest som blyertsen måste ha framkallat. Handläggare som skriker i förtvivlan, kassapersonal som svimmar på sofforna.. oh the pain. Den enda lösningen var att skriva om hela intyget. Men nu. Nu säger de att allt är klappat och klart. Är det detta som är den stora vändningen i mitt liv?

OBAMA!

Idag har jag suttit så mycket att jag har fått ont i stjärten. Kanske inte direkt i själva stjärten då, så klart. Om det vore så hade jag inte skrivit det här kan jag lova. Borde jag hitta en nytt ställe för aktiviteter som inte är sängen? Förmodligen. Men VAR kan man läsa en dålig översättning om Ian Curtis liv, se på TV OCH spela alfapet simultant om inte i sängen? Om ni visste vidden av problemen jag ställs inför...

Den sjunde dagen

Precis när jag var på väg upp ur dvalan för att göra något vettigt av den här dagen kom det en liten krigare och lade sig i vägen.



Så nu sitter vi här och tittar på repriser av Top Model medan jag försöker skriva med en hand. Min minsta favorit är Tyra Banks. Tyvärr får jag lära mig att leva med henne, eftersom att hon leder programmet. Min mesta favorit är tjejen som tycker att det är helt naturligt att hon är smygrasist och inte tycker om transsexuella eftersom att hon, trots allt, kommer från en småstad. Ja, då är det faktiskt inte hennes fel att hon är trångsynt (fast om någon annan påpekar det gråter hon). Jag är också uppväxt i en håla, men istället för att identifiera mig med bristande kunskap och hembränt tänkte jag att jag skulle ta mig därifrån och vidga mina vyer. Internet fanns nämligen inte när jag var ung, så jag hade inte samma möjligheter som dagens kids. Nåväl, vi kan inte alla tillhöra det upplysta folket. Och tur är väl det? Top Model hade inte varit samma sak om det vore på det viset. Den här gången är, förutom det inskränkta småstadsfolket, en transsexuell och flera svarta med så det kan inte sluta annat än rafflande. Och någonstans i bakgrunden möglar disken medan dammråttorna får liv... gäsp.

Undersåtar och ålatrallare, jag vill bara meddela att somliga av oss råkar dela födelsedag med Gordon Ramsay. OM inte det är ett tecken på något tänker jag överge allt vad tro och religion heter. Ännu mer än jag redan har gjort.

Hej då.

Nyåret. Fortsättningen.

(För er som inte vet det är det ett heltidsjobb att vara arbetslös med alla tv-tablåer som ska följas. Det är därför saker och ting tar lite tid ibland.)

Del 2:

Jo. Det tog alltså en timma för alla att inse att vi befann oss i de försöksutsläpptas Mekka. Vi gick därifrån. En förbannat kall promenad senare var vi på Rådhuspladsen för att se D.A.D och för att invänta jordens undergång som skulle komma i och med datorkraschen som i sin tur skulle uppstå i och med att inga datorer kunde växla från nittonhundratal till tvåtusental. (Och den meningen fick mig att känna mig som en överlevare från Titanic).

Datorerna visade sig smartare än människan, ty jorden gick inte alls under även om det kändes som att vi befann oss i det bestraffande efterlivet ett tag. Däremot spelade D.A.D och jag vill minnas att de var rätt fräsiga. Å andra sidan kändes det inte som att någon av oss var i ett läge där vi var kräsna just då. Att inte röka hasch men att omges av haschrök när man är semibakis är ungefär lika upphetsande som rökelse för en migränattack. Det var inte så att alla mådde bra i vårt gäng med andra ord. Vi var uttorkade, förfrusna och rökförgiftade. Eller ja, tre av fem var det. Det fanns två mycket fnissflummiga män bland oss som förmodligen upplevde den bästa kvällen i mannaminne.

Efter ett tag blev klockan tolv och folk började smälla rakter som folk gör på nyårsafton. Med planlös idioti alltså. Kylan gav den tacksamma effekten att all rök sjönk så att vi kunde andas in den och fortsätta att må dåligt. Rådhuspladsen blev ett inferno utan dess like (till och med svensk tv rapporterade om det), så vi knallade in på första bästa pub. The Scottish Pub. Ett tillhåll för huliganer. Ett tillhåll för oss.



Om jag har inte har varit tydlig nog vill jag bara, ytterligare en gång, tillägga att vi mådde ungefär som Kicki Danielsson utan varken sprit eller falukorv. Den fina fyllan som inledde dagen blev en bestående bakfylla resten av natten. The Scottish Pub var säkert jättetrevlig, men vi ägnade oss mest åt att sova i skift för att överleva vårt fysiska lidande.

Vid fem, när stället stängde, kom en liten satt man fram och tog på mina private parts samtidigt som han sade "du är køn". Alltså inte du är ett kön utan du är skön. Skön som i snygg och inte som i en säng. Bästa ligget ever! Eller inte. Jag lärde honom ett och annat genom att hytta med näven och kalla honom för svinpäls. Förmodligen tog han aldrig en kvinna mellan benen igen efter det... I vilket fall. När vi kom ut bligade vi lite surt mot Köpenhamns gator som fortfarande låg täckta i dimma. ALLA glasrutor kring Rådhusplatsen var krossade utom dem på vår lilla huliganpub. Någon typ av änglavakt hade vi alltså haft, denna bedrövliga kväll till trots.

Mycket mer än så hände inte. Vi gick till Huvudbangården. Två av oss fick hålla oss vakna i väntan på att Pilen skulle ta oss hem igen. Mot alla odds fnissade vi, sen köpte vi kaffe och sen åkte vi hem till en dator som fungerade och ett millenium som tycks ha fortsatt i samma anda som det började. Med krossade drömma och andras skit på händerna.

The end.

Ps. En person som var med den här kvällen har i efterhand refererat till millenieskiftet som ett av de bästa nyåren. Vad det säger mest om, hans liv eller mitt, låter jag vara osagt. Ds.

Happy miserable year

Jag har internet men ingen inspiration. Det är lite skrämmande att jag inte ens kan motivera mig till att gnälla över något. Inte ens en förälder med barnvagn. Därför ger jag er:

Min subjektiva version av nyårsafton 1999/2000.

Del 1:

Det här var en tid i livet då jag bodde i ett kollektiv. Inte den typen av kollektiv som äter konstiga frön från tulpaner och går i koftor som inte kränker någon, utan ett kollektiv utan syfte. Det föll sig som så att vi bodde ihop helt enkelt. Jag, en relativt ny vän, min äldsta vän och hennes engelska karl. Som en lite osundare form av familj, om det nu finns någon sund form från början. Vår lilla familj såg i vilket fall som helst fram emot ett spektakulärt intrång i nästa millenium. Vad kan gå fel i Köpenhamn när man är rocker och ska få se D.A.D ringa in det nya året liksom? Väldigt mycket kan jag tala om.

Vi var fyra stycken och en cypriot på besök som skulle uppleva allt tillsammans. Glada i hågen tog vi Pilen över till Danmark på nittonhundratalets sista eftermiddag. Ja ni förstår att det var på den här tiden som det gick båtar mellan Danmark och Sverige. Pre-bro-tiden alltså. Längre tillbaka än många kan minnas. Ganska så precis när vi gick av båten ville våra utländska vänner ta in hela Danmarks.. atmosfär. Deras buss gick till Christiania, det mest atmosfäriska stället av dem alla. Vi andra gick till ett pub-träsk.

På ett sidospår till Ströget fanns en pub som spelade Bon Jovi på repeat och som sålde billig öl. Vi behövde inte ens vara kräsna med andra ord, bara lyckliga. Allt var den fridaste fröjd fram till att jag gick ner på toaletten och fick något som jag borde ha uppfattat som ett tecken på vart allt barkade hän. Utan att bli allt för detaljerad kan jag säga att lampan inte funkade och att det jag satte handen i när jag skulle öppna toalettlocket inte var tvål. Det var nummer två och när ögonen vant sig vid mörkret såg jag även nummer två på väggen. Man blir ledsen. Under fyrtiofem minuter stod jag med brännande tårar av förnedring bakom ögonlocken och tvagade mina händer i skållhett vatten. Långsamt och mycket, mycket bittert nyktrade jag till och torkad ut. Röd och lite fnasig såg jag fram emot nästa öl, men väl uppe i puben möttes jag av två utländska vänner på ett minst sagt dåligt humör. Som man kan tänka sig Jonas Gardell utan uppmärksamhet i en vecka typ. En diskussion om hur kvällen skulle fortsätta hade ägt rum. Tydligen var det enda som var roligt och det enda stället där de respekterades en fest på Christiania. Allt annat var misär. What to do? Den här typen av tjurighet kan man inte vinna över och Christiania är ju exotiskt så vi åkte med dem mot det öde som toaletten hade försökt varna för.



"The wicked party at Christiania" var egentligen en pub. Jag kan förstå att man gillade puben i början av kvällen när det fortfarande fanns plats vid baren. Det var nämligen den typen av pub där allt blir mer och mer märkligt ju längre bak i lokalen man befinner sig. Needless to say så fick vi såklart ett bord längst bak. Vid det här laget led jag av total uttorkning och svårt skållad hand vilket gjorde att allt annat utom ölen kunde kvitta ett tag. Jag märkte inte ens att haschdimman låg i så tjocka sjok att vi knappt kunde se baren från vår plats i lokalen.

Som vanligt när man är i nöd kvittar saker inte längre än nöden varar. Efter en klunk blir jag varse om verkligheten. Ett känslolöst skri ekar i min närhet. Min blick faller över bordet på en kvinna vars inkompetenta muskelstruktur i ansiktet får en att undra över om hon lider eller är apatisk. Ganska snart förstår jag att hon växlar mellan de två stadierna. Hennes ångest väcks när min äldsta vän pillar på etiketten till sin ölflaska. Varje gång vännen lägger ett finger på etiketten utstöter kvinnan ett läte som varken har ton eller reson, men det skär ändå i öronen. Om döden var en sång var det sannerligen den hon sjöng. Det går inte att beskriva.

Utan att tänka vänder jag mig åt andra hållet för att fästa blicken på något mindre obehagligt och lyckas i all panik få ögonkontakt med en så kallad kontaktsökare. Den typen som bara vill ha en anledning att gå fram och prata med en. För sent inser jag mitt misstag och för tidigt kommer han fram till mig. En man som är mer sargad än Nick Noltes värsta fylla. Tandlös, muskellös och beyond allt vad fylla och hög heter. Kombinationen av allt detta tillsammans med hans danska påbrå gör att jag inte förstår ett ord när han öppnar munnen. För min del hade han lika gärna kunnat bröla den tyska nationalsången, men eftersom att han pekade på min flaska antog jag att det var en skål och inte en sång som kom ur honom. Så jag höll upp flaskan varpå han tog den, drack en klunk, lämnade ett klegg på kanten och försökte ge tillbaka den. Jag kan dricka rätt mycket, men munklegg... Tack men nej tack tänkte jag och insåg att jag skulle falla tillbaka in i den uttorkade fasen igen.

Efter ungefär en timma insåg då äntligen alla att situationen inte var hållbar. Och ungefär nu ska jag gå ut och dricka öl. To be continued...

Ja hej. Jag har inte internet annat än i mobiltelefonen just nu och ärligt talat är det förjävla tråkigt att skriva saker genom den. Det är ganska jobbigt. Jag har ett beroende här och det går inte att tillfredsställa. Internet genom mobilen är ungefär som köttsallad för en vegetarian. Det låter så rätt men det är så fel. Jag kan leva utan det mesta, men internet är så mycket mer än allt annat. Det är en snuttefilt och en vän och ett botemedel mot tristessen att leva. Ack ve. TV kan jag vara utan i flera år om det ska vara så. Gordon Ramsey går liksom ändå att googla. På internet. I veckan kommer världen turligt nog att återfå sin ordning när Tele2's lilla mobila bredband dimper ner i brevlådan.

Om änglar finns är jag för övrigt övertygad om att Erik passar in hos dem med sitt lockiga hår. Ett år sedan en ofattbar dag. Jag hoppas att du har det bra, var du än är min vän.