onsdag 4 november 2009

Folkjävlar

Så här är det. Jag är tatuerad. Det är ett val jag har gjort. Mitt val. Ingen annans. Mängden är relativ i förhållande till vem jag sitter bredvid och vad jag har på mig. Ibland döljs mina tatueringar av kläder, i bland bleknar de i skuggan av någon annan i rummet. I en miljö bland gemene man syns de ofta ganska tydlig. Jag har inga problem med det. Jag har problem med folk. Varför tror så många att det är okej att förolämpa andra som faller utanför deras norm?

Alltså ja. JA!! Ja jag vet att tatueringarna sitter där jämt. Jag betalade inte en halv förmögenhet för en gnuggis. Jo det gjorde ganska ont. Ja jag kommer att göra om det igen. Nej jag är inte rädd för att ångra mig. Ja jag vet att huden åldras. Nej jag är inte ute i solen ändå så jag bekymrar mig inte över eventuell blekning. Och nej jag älskar inte per automatik alla tatueringsmotiv bara för att jag har en tatuering själv. Okej? Inte..

Jag känner inte ett behov av att besvara de här frågorna fler gånger i mitt liv, men varje gång jag hamnar i en ny miljö finns det ändå minst ett ljushuvud som tror att jag har det behovet. Ett ljushuvud som liksom vill sätta mig på plats. Helst i en konversation som jag inte för framåt själv, utan som endast går på bränslet av ljushuvudets dumma frågor och mina undvikande svar.

Många ljushuvuden verkar dessutom tro att det är helt okej att rynka på näsan och fnysa föraktfullt att de minsann själva aldrig skulle tatuera sig. Nehej. Och jag skulle förmodligen aldrig klä mig så illa som andra tenderar att göra, men jag är uppfostrad nog att hålla käften om det. Lika uppfostrad är jag att inte säga usch när någon visar sig i kortärmat. Jag frågar inte om vad andras utseende kostar, för jag anser att det är var och ens ensak. Jag har även lärt mig att hålla tyst om eventuella misstankar om att personen framför mig kanske inte riktigt tänkte innan den klädde sig, klippte håret, piercade sig eller för den delen tatuerade sig. Jag har lärt mig allt detta för det är jävla ohyfs att påpeka, men det krävs kanske att man själv är tatuerad för att fatta det?

Nästa gång någon fnyser i förakt åt mina tatueringar tänker jag fan fnysa i förakt tillbaka och påpeka hur skönt det är att vi kan vara ärliga mot varandra för då finns det inget som hindrar mig från att säga att personen mitt emot mig tycks vara begåvad med ett lika otaktiskt sätt som utseende.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...