söndag 12 april 2009

Så ska det låta

Ja ja ja, jag vet att det är som att sparka in öppna dörrar att klaga på det här programmet. Men. Hur fan kan alla ta sig själva på så stort allvar? Jag tittar just nu på det obefintliga mellanrummet mellan Jan Johansens ögon och undrar hur det är en möjlighet för den här mannen att inte skämmas över sig själv när han försöker att se så där smäktande ut. Hur kan det här konceptet ha fungerat i så många år? Och med Peter Settman? Och hur kort är Charlotte Perrelli egentligen? Jag fattar inte. De får ett ord, de ler lite för att sedan dra efter andan och sjunga "Mors lilla Olle" som om de inledde hela OS. Sen tar låten slut och då rycks det lite på axlarna och fnissas lite som att "ja ja, så var det med det fniss fniss" fast det sekunden innan såg ut som att hela livet hängde på att sjunga just den här låten.

Med Jan Johansen finns i dag en för mig helt okänd tjej som går igång stenhårt på alla åttiotalsballader samtidigt som det ser ut som att hon ska börja gråta. Ska inte det här vara ett glatt och underhållande program? Varför då böla över förlorad kärlek som inte är ens egen? Ser hon inte hur besvärad Peter Settman blir? Jag säger då det. Svensk underhållningstv slutar aldrig att fascinera mig.

Fast den där Charlotte är ju lite rivig ändå. Hon kan i alla fall le och ropa hey mellan orden. Dessutom ska vi för alltid älska henne för att hon sjöng Hero i melodifestivalen förra året.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...