Konserter jag minns med vånda del 2

Så. En näsborre från döden vaknade jag alltså en halvtimma innan tåget skulle gå till Göteborg och Metaltown. Det var sommar. Det var mycket metal. Det var 2004. Framförallt så var vi bakfulla. Att på en halvtimma få ihop sig själv, ett annat fyllo, två resväskor och en taxiresa ner till centralstationen är lika sannolikt som att man lyckas välja den snabba kassan på ICA. Men det gick så bra att jag borde ha med det i mitt CV.

Två minuter innan avgång gled vi in på centralstationen. Min vän kräktes på gatan och jag råkade slå taxichaffisen när jag försökte ge honom pengar. Allt för the fifteen minutes of fame, eller något. Inställda på tre lugna timmars resa mot Göteborg snubblade vi in i vår vagn men ställdes där inför ett inferno av småbarn och norska scouter. Jag kan inte beskriva plågan vi kände. Femtio glada norrmän som sjunger sånger om knopar samtidigt som barn springer omkring och är sådär gulliga så att föräldrarna bara inte kan med att be dem sluta skrika om avföring till alla medpassagerare. Det mina vänner är ett öde värre än tre middagar med Maud Olofsson. Om jag inte ville dö tillräckligt mycket innan, så ville jag det med all säkerhet nu. Allt var precis som Olle Ljungström en gång sjöng: Helt igenom fel, fel som fan. Som en tysk indian, en befjädrad german.

Resan var en så stor plåga att den hade kunnat få en helt egen blogg, men eftersom att det här ska handla om konserter går jag raskt över till dagen efter då själva Metaltown skulle hållas.


Kort sagt om Metaltown så var stämningen där väldigt.. köttig. Förutom att alla gick omkring som biffar med långt hår blev jag hånad när jag frågade efter vegetariska alternativ (Lilla stumpan. Det här är en metalfestival. METAL. Då äter man djur). Jag fick alltså nöja mig med en kost bestående av korvbröd, ketchup och vrede. Verkligen jättedåligt för blodsockernivån. Öl sket man klokt nog i för en gångs skull (inte så konstigt kanske). Ungefär samtidigt som vi gick genom festivalens portar började det att regna. Inte ett litet regn utan verkligen ett totalt ösregn. Det var inget någon var beredd på. Allra minst vi i våra tygjackor. Vi förbannade den svenska sommaren och såg framför oss hur de norska scouterna skrattade åt vårt dåliga klädval.

Över lag var konsertprogrammet ganska dåligt planerat. De enda två some-what-punkakterna krockade med varandra och Dimmu Borgir fick spela nästan först. Alltså jag har svårt att ta dem på allvar i vanliga fall, men i dagsljus blir det helt omöjligt. Corpse paint gör sig helt enkelt inte efter att solen har gått upp. Brides of destruction spelade också väldigt tidigt, men där störde inte ljuset lika mycket som bristen på folk. Den enda som kändes klockren på sin plats i schemat var Alice Cooper som spelade sist. En man som vi hade längtat efter i månader. Tyvärr var all denna längtan ett enda stort slöseri med energi. This is why:

Efter en hel dag i regn stod vi framför scenen och väntade på the man of all men. Dyngsura och frusna, inkletade i fejkblod och fjädrar från Turbonegro och med gamla Europehits ringades i öronen efter Kee Marcello behövde vi en ganska fräsig konsert för att allt skulle kännas värt. Det var inte helt lätt att vara på topp. Inte enbart på grund av det fysiska tillståndet efter en hel dag med regn och blöta korvbröd, utan även på grund av alla småbarnspappor som vi fick trängas med. Det finns något fånigt romantiserande i många fäders liv och det är att ta med "lillgrabben" när någon gammal rockhjälte spelar. Jag skulle kunna skriva en bok om hela fenomenet, men nöjer mig med ett blogginlägg längre fram i tiden.

Småbarnspappor var alltså det vi hade att tampas med förutom det uppenbara lidandet. Många av dem tänkte gå på en spelning och ha en sisådär fyra kvadratmeter plats till sig och sin "grabb" (alltså jag klarar faktiskt inte av människor som använder det ordet om sina barn på allvar). Det förstår vi alla att det inte går. Nej ursäkta, det förstår alla utom papporna. Därför tittade de strängt och svor åt alla som råkade sätta en fot föra nära deras pingishall av utrymme. Med en sådan attityd kan man hellre lämna ungen hemma, men då skulle de å andra sidan inte känna sig lika tuffa när de visar foton från konserten på nästa "grillkväll med gänget". På det hela taget var publiken förjävla irriterande när det kom till att vilja vistas på en stor yta, men samtidigt kändes det som att allt skulle bli bra när Alice Cooper väl kom upp på scenen. Det blev det inte.

Cirka tjugo minuter för sent haltade en krum liten man upp bakom stativet. Festivaler är ju ett jippo för folket så man tänker att om en gigant kommer så spelas kanske några hits. Alice Cooper tänkte att när man spelar på en festival så kommer folket och då kan jag nå ut till dem med låtarna som ingen minns. Han inledde med fyra/fem låtar som bara de mest inbitna sitta-hemma-och-talla-på-sig-själv-till-idolbilder-fansen hade hört. Vi var inte några av dem. Efter en fyrtiofem minuter eller så linkade han av scenen. Förmodligen för att starta om hjärtat och slumra en stund i respiratorn. I gott och väl tjugo minuter fick vi se tre ynglingar gjorda av solbränna och armmuskler spela ett gemensamt afrikanskt trumsolo. Aldrig är världen så ur led som när man önskar sig ondska och får livsbejakande trummor. Mitt hjärta slog en otakt i protest.



När trumslagarpojkarna var färdiga var det dags för skräckshowen. Man har sett en del klipp från Alice tidigare konserter, så vi väntade oss något spektakulärt. Innan lågkonjukturen och med en av rockens giganter på scenen tänkte vi att det nog skulle bli påkostat. Det blev det inte. Jag ger er showen i punkter:
* sexig kvinna iklädd litet vitt linne och string-jeansshorts kommer upp på scenen
* trumslagarpojkar börjar slåss med sablar om hennes gunst
* sexig kvinna blir rädd
* krum liten man kommer upp på scen med en piska och skrämmer pojkarna
* kvinnan springer iväg
* krum man grabbar tag i kvinnan och i en slö manöver byter man ut henne mot en docka
* krum man tar dockan på tuttarna (jodå, erotiskt så det förslår) innan han misshandlar den och kastar in den i kulisserna igen.
* publiken jublar i ren dumhet (mind you att den till stor del bestod av småbarnspappor, småbarn och fyllon)

Det här var introt till Million dollar babies och inledningen till vår hemgång. När man är tjurig och sliten fungerar en gammal man som knappt orkar lyfta sin käpp knappast som uppåttjack. Det var sorgligt uppenbart att Alice Cooper enbart levde på sitt namn och sitt rykte som skräckmästare. Jag skriver levde för jag vet att han fortfarande turnerar och jag hoppas för allas skull att han har förstått hur dålig han var i juni 2004 på Metaltown i Göteborg.

Kanske var jag för traumatiserad av det dåliga vädret och tequila-aftonen två dagar innan för att uppskatta allt. Eftersom att festivalen återkommer varje sommar och dessutom har utökats till två dagar måste någon ha tyckt att den var bara. Ryktet säger dessutom att Alice körde hitsen som extranummer, långt efter att vi hade gett upp. Men. Hade jag inte fått se en full Hank Von Helvete med vitlökar kring halsen prata om hur gotherna är veka ja-sägare som föddes ur kriget mellan synthare och hårdrockare hade jag nog snidat min egen giljotin och halshuggit mig på plats. Om man nu får vara så kräsen när man har fått en hel festival för femhundra spänn. Det är ju faktiskt inte så mycket pengar för ett minne som kommer att jaga en livet ut...