Utan att bli hysterisk. Men.

Gordon Ramsey. Vilken karl! Jag kan lova er att jag hade kunnat äta kött som den mannen har lagt sin hand vid vilken dag som helst. Bara flyttat de etiska frågorna åt sidan, gnagt på en benpipa och tittat på hans skrovliga haka en stund. Han hade till och med kunnat bli min livs-coach. På bekostnad av min psykiska hälsa kanske, men hade ju lätt kommit fram till vad jag borde göra med mitt liv. Gör han inte det med alla på något sätt? Jamie Oliver kan i vilket fall som helst försöka dra in den där tjocka tungan och lägga sig i ett skåp. Gordon vinner över honom lika självklart som Magneto över Spiderman. Tuffaste hjälten mot största tönten. Näst tuffaste hjälten förresten, men han hade ändå vunnit.

Down in the valley. On the bus.

Nu åker jag buss i Malmö, jodå minsann. Eventuella tecken på tourettes har alltså med stavningsprogrammet att göra och inte mig.

Det känns alltid som långfredag när jag kommer hit. Den typen av långfredag där allt är grått och unket och den enda form av nöje som erbjuds är kristen underhållning. Dvs tristess, hårda stolar och skampinnen på den som ler. Men. Det här är bara den första känslan. Efter ett tag eller snarare ett visst intag brukar tiden här vara värd allt efterkommande lidande. Jag hänger trots allt med dem som jag skulle vilja kalla eliten.

På vägen hit läste jag DN. I pappersform faktiskt. Döm av min förvåning och oerhörda skam när jag blev varse att Jesus INTE föddes i juletid utan i trakten kring april. Det här kanske tillhör allmänbildning, men ärligt talat är jag inte särskilt allmän. Kristendomen har fostrat mig på en lögn. Smutsigt. Lömskt. Inte helt oväntat egentligen.

Nu!

Nu tar jag semester resten av året och går på arbetslöshet, men det är inte där min största ågren ligger idag. Nej, den har lagt sig på lagen i kvällens avsnitt av På spåret (ni skulle ändå aldrig förstå). Fredrik Lindström och Johan Wester tävlar MOT varandra. Jag älskar ju båda två! Och nu tvingas jag välja. Gud hjälpe oss alla, men det här är inte rätt. Inte någonstans.

För övrigt har jag märkt att det är väldigt lätt att vara moraliskt peppande och ha en "var inte bitter, allt löser sig"-attityd när man själv sitter på ett fast jobb. Tack, men nej tack för den omtanken.

Tillägg på bitterlistan

Modernista har lagerrensning på söndag.

Jag åker till Skåne på lördag.

Lagret ligger i Stockholm.

Aldrig får man vara glad.

Känner du dig också så här ibland?

Listan växer

Jag funderar på om det inte är läge att döma ut alla som jobbar med support av diverse datorprogram. För andra gången det här året har jag fått en jävligt onödigt porrig kommentar angående användandet av musen till datorn. Är det konstigt att man drar sig för att fråga om hjälp? Satans fula äckel. Tjära och fjädrar gäller för er också. Båda gångerna har skämtet avslutats med ett ansträngt gulligt skratt. Vad är gulligt med att ett missanpassat offer på supportavdelningen gör sig lustig över mina private parts? Inget. Det är beklagligt och vidrigt och extremt oönskat från min sida, det är vad det är. Hur kan människor ens få för sig att skämta så med personer de aldrig har träffat? Ska jag börja dra penisskämt med och om alla män som ringer hit? Det hade förmodligen fallit i den godaste jord.

Jag föredrar att arbeta med så få inslag av förnedring som möjligt. En ny människa har tillkommit på min lista och så var det med det.

Irrelevans

Nu har jag nästan inga dagar kvar att arbeta. Det gör mig märkligt slapp på ett sätt som resulterar i att jag lever på stupets rand hela tiden. Utan att överdriva alltså. Den senaste veckan har det faktiskt hänt att jag har tagit tåget som går 44 istället för det som går 34 på morgonen. Bara en sådan sak. Och nu, såhär femton minuter innan jag ska på en lunchdate, sitter jag och bloggar. Jo ni må tro att man lever efter trettio och innan arbetslösheten tar vid!

Det händer inte så mycket kul, så ni kan få veta något tråkigt i stället. Idag ringde DN och ville ha mig som fortsatt prenumerant. Eftersom att min förra prenumeration innebar ett Fort Knox av tidningar jag aldrig läste i min före detta hall, tackade jag nej och sade att jag föredrog nätet. Då fick jag veta att jag för den blygsamma summan av 649 kronor kan få tidningen enkom på helger och dessutom få ett mejl per vecka om vad som står på hemsidan (för det är ju inte jobbigare att öppna än att skriva dn.se i adressfältet).

Ja man kunde ju tro att jag slängde på luren där men det gjorde jag inte. Istället fick jag upp den där fina bilden av hur man sitter i likadana morgonrockar och dricker kaffe på söndagsmorgonen samtidigt som man hummar i takt till världens tokigheter. Det var samma bild som jag fick upp när jag tackade ja till den förra prenumerationen kan tilläggas - fast då visualiserade jag mig i mitt eget lugn eftersom att jag var ensam då. Eftersom att jag mindes att den förra bilden aldrig blev mer än en illusion, bad jag säljaren Henrik ringa upp i januari igen. Han var trevlig på en säljares vis och lovade såklart att återkomma, men var detta verkligen rätt av honom? Ska en person som inte ens kan plocka upp en strumpa från golvet verkligen få lov att ta sådana här beslut själv? Nej. DN borde skämmas som ringer mig. Ett ja till prenumerationen kommer att innebära ett nytt Fort Knox. Nu tror jag att någon måste övertala mig om att det här är en skitdålig idé. Jag kommer inte lyckas med det själv nämligen.

Ja och förutom en misslyckad avslutningsmiddag med jobbet i måndags, minus den sista halvtimmen, är det här det mest spännande som har hänt hittills. Visst vill ni ha mitt liv?

Ibland tänker jag att om allt alltid är bra så kommer det att bli tråkigt. Det spelar inte så stor roll vad det handlar om - relationer eller situationer eller något annat. Sen kommer jag på hur det är nu och tänker att det blir ju inte så mycket roligare bara för att det där tre år långa vikariatet inte ledde till någon fast tjänst. Då tenderar jag att bli lite bitter. Ännu mer bitter än innan. Ljuset i tunneln är ett hån och så vidare. Gnäller jag? Alltid!

Jag testar det där med att vara sambo. Ett tag. Jag håller mig fast där jag har varit mer eller mindre hela tiden det senaste halvåret, fast nu har jag en nyckel och en adressändring dit. Och en del möbler. Och kläder. Och ja, typ ett liv. Det har fungerat exemplariskt i två dagar. Jag har till och med sett Gudfadern för första gången och diskat direkt efter att jag har ätit.

Livsleda

När inte ens Sweet child med Guns n Roses hjälper, är det jävligt illa kan jag meddela. Jag skiter i det här ett tag nu. Hej!

Det är inte bara mot julen det lackar

Mitt liv hade definitivt blivit enklare om jag slapp SL. Jag tror att mitt nästa jobb blir på ICA. Fem minuter från det hus jag kommer att bo i efter den här helgen. Huset som för övrigt ligger två minuter från där jag bodde och betalade ockerhyra till en tant som jag nu har fått för mig att hjälpa. Fast hon hör inte av sig så hon kan ju skylla sig själv ett tag nu.

När jag ändå är igång kan jag påpeka att alla som beskriver saker som recept borde skjutas, dränkas i tjära och rullas i fjädrar. Titta bara på det här:

Kärleksrecept:
1 hg Härliga ord
2 hg Trohet
3 hg Orubbliga löften
detta blandas väl med 1 dl Glädjetårar, arbeta med kärleksfull hand. Hälles i hjärtformar och överdrages med sockersöta ord. Gräddas i kärlekens glödande ugn, när kakan svalnat lite, servera den med varma kyssar.

Det finns en hel mentalitet bakom det här som borde förbjudas. Och NEJ det blir banne mig inte bättre om det är en dj som ska beskriva sin musikblandning för kvällen eller om det är någon som ska försöka förklara konceptet bakom en lyckad fest. Säg för all del att jag har för mycket tid över, men jag blir faktiskt förbannad.

Var det bra så?

Kollektivet.

Folk som åker kollektivtrafik är inget annat än beklämmande individer. Är det verkligen jättesvårt att förstå att röda linjen inte slutar stå still bara för att man går tillbaka till något pre-stadie av människa?

Jag försökte åka ersättningsbuss till jobbet idag, och visserligen lyckades jag men det fanns stunder då jag undrade om inte ett blodkärl i hjärnan var på väg att brista. En hop idioter trängdes innan bussen, på bussen och på väg av från bussen. Ibland vill man inte tro att man tillhör samma art som personerna som knuffade sig på när chauförren skrek "Jag kör bara till Slussen", bara för att en stund senare vända sig om och putta ut människor efter dem eftersom att de inte visste "att bussen bara kör till Slussen". Exakt när i det här skeendet ska man behöva hoppa in och tänka åt folk? Redan innan de går ur sängen troligen. De borde stämmas.

Efter idiothopen satte jag på mig lurarna och visualiserade fräsiga moves och luftgitarrsolon till Nine Inch Nails och Kiss. Tur att man har musiken, annars skulle det aldrig gå.

Liza - är din dag kommen?

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Liza Marklund. Hennes storhet kan bara förklaras i att skräp är det som är lättast att ta till sig efter en hård arbetsdag, för någon skrivande talang är hon då inte. Jag läste Gömda när den kom ut, och trots att jag tyckte att boken var skit lyckades jag på något sätt ta mig igenom den. Blev jag lyckligare för det? Nej verkligen inte. Att Gömda blev en sådan storslagen succé handlar mindre om Lizas förmåga att återberätta och mer om storyn som ligger bakom. Storyn om en elak utländsk man som ger sig på en stackars svensk kvinna. Ja det behövs väl knappast någon djupare analys för att förstå varför det säljer? När man marknadsför boken som dagens största sanning och samtidigt vet med sig att många vill ha bevis för att det är så här verkligheten ser ut, kan man inte räkna med annat än rafflande försäljningssiffror. Listigt. Efter det här har det inte varit särskilt svårt för Liza att befästa sin roll som Sveriges författardrottning - på bekostnad av betydligt mer intressanta författarinnor. Om ni frågar mig.

Därför är min glädje över den här sidan och den här sidan, som jag hittade på Nordic Dervish, total! Snälla någon låt inte Monica Antonsson vara en knäppgök med för mycket fritid. Säg att det faktiskt är så att Liza har varit den drivande spelaren i en lömsk bluff! Säg att det här är början på slutet för en av tidernas mest överskattade författarinnor. Jan Guillou, ta ditt ansvar, lämna Piratförlaget och skriv en krönika. Det är dags nu.

Parentes: (Vad som än stämmer hoppas jag att rätt person får upprättelse i slutändan. Oavsett om det är Mia som har blivit förföljd och misshandlad eller om det är Osama som har fått sitt liv förstört av falska anklagelser.)

The joy of living part 1

Jag har ingen plånbok. Jag har inget jobb. Jag har inget körkort. Jag har inget VISA-kort.

Jag har en ögoninflammation.

Jag är inte nöjd.

Ibland.

Ibland blir jag så jävla trött på att när man pratar om något som har med kvinnors underordning i samhället att göra så måste det:

1) alltid läggas in ett "men män har det inte heller så lätt" från något håll. Nej säkerligen inte, men starta en annan diskussion om det då och ta inte fokus från den pågående diton. Jag vet inte, men säger det inte en hel del om det allmänna läget när män fortfarande är underrepresenterade som "offer" för lägre lön och sexuella övergrepp? Tyder inte det någonstans på att den generella respekten blir lägre för en människa utan dongel och att det påverkar hela synen på denna? Varför ska det vara så satans svårt att erkänna?

2) alltid förutsättas att det handlar om någons åsikter. Alltså att det exempelvis är jag som tycker att det är på ett visst sätt och att det inte har att göra med vad jag faktiskt vet. Jag tror aldrig att jag har stött på ett ämne som folk behandlar med så lite trovärdighet som just genusvetenskap.

3) alltid finnas någon man som prioriterar att känna sig påhoppad framför att lyssna på vad man verkligen säger.

Hur fan är det meningen att man ska ta sig någonstans när det enda som händer är att man motarbetas?

Ibland blir jag så trött på allt att jag nästan ger upp, men så tänker jag på den människan jag just nu lever med och relationen där de här punkterna inte ens existerar och då känns det som att det kan bli lite bra ute i världen, någon gång, ändå.

När jag blir stor..

.. ska jag bli som Morrissey:


Han kan komma hit nu. Tycker jag.

Jaha

Mitt humör hade legat på en betydligt högre nivå om jag inte hade varit dum nog att ta reda på att de har fått in 260 sökanden till jobbet jag helst av allt vill ha just nu. The job! Det var ju min tjänst! Kan vi sluta prata om lågkonjukturen ett tag så att klåparna inte stressas till att söka det som är mitt?

Tur att man hade en jobbintervju på annat håll imorse, annars hade man väl utvecklats till Razor.

Barnvagnspuckon. Igen.

Jag kan säga att det har tagit sin tid att komma över det här traumat. Frågan är om jag någonsin gör det när jag tvingas återuppleva det igen och igen och igen fast med andra huvudpersoner.

Jag ger er min morgon: SL hade som vanligt chockats över att vi bor i ett land där det faktiskt regnar. Som ett resultat av detta var tåget sent igen och som ett resultat på det var vagnen överfull. Som vanligt var min slutstation alla andras slutstation och som vanligt hade en rulltrappa gått sönder så att omkring hundra personer hamnade i någon form av mellanstadiekö där inga regler finns. Vad händer då? Jo det ska jag tala om för er. En pappa av den provocerande sorten dyker upp. Dvs en pappa som tittar sig lite självgott omkring precis som att han är duktig när han rullar sitt barn i en barnvag. Bara där ville jag sätta en gaffel i låret på honom. Har han skaffat ungen är det inget annat än en självklarhet att han ska ta hand om den också. Bara för att pappor genom alla tider har missat det, betyder det inte att de som förstår det ska ha fler applåder än vad alla miljoner mammor ska ha.

I vilket fall så gick den här pappan lite självgott omkring och använde sin barnvagn som ursäkt för att komma längre fram i kön till det färdmedel han inte ens borde ta till. Dvs rulltrappan. Folket på röda linjen måste vara det dummaste jag varit med om eftersom att de log uppmuntrande mot denna man och släppte fram honom. Hade de gjort det med en mamma med barnvagn? Tveksamt. Jag tror inte ens att det dumma folket hade gett henne uppmuntrande leenden om hon så var tvungen att bära barnvagnen på huvudet över en lerig åker. Mammor förväntas ju göra sånt. Det är liksom lite deras jobb.

Sedan gjorde han det väntade och det som varenda småbarnsförälder verkar tycka är the shit of the year; han blockerade hela rulltrappan med barnvagnen så att en sisådär sjuttio uppstressade personer inte kunde gå förbi. 1: Karljävel det finns en hiss för sådana som er! 2: Dumma folket, hur bra kändes det nu att ni uppmuntrade människan?

Jag vill bara tillägga att den här rulltrappan är så lång att man inte ser slutet när man står längst ner. Lite som att man aldrig ser det där ljuset i tunneln. Vid mina gudar vad livet prövar mig vissa morgnar!

Tillåt mig gnälla..

.. över den obefintliga rättvisan i att tvingas till att vara totalt okräsen i frågan om jobb. Man spenderar för bövelen mer tid där än vad man gör hemma och under denna tid förväntas man ge hela sig själv och mer ändå. Jag tycker mig ha haft min beskärda del av skitjobb, men det är jag kanske den enda som tycker. Det vore trevligt om den där estetiska ådran kunde komma fram nu så att jag kan starta eget och försörja mig på något kreativt. Något som inte konkurrerar med det mina vänner redan gör.

Åh nu är jag sådär arg på Fredrik Reinfeld igen. Vad vill karln egentligen? I vilket fall så har jag sökt sex jobb idag. För er som särskriver till vardags vill jag bara påpeka att det handlar om två ord som inte uttalas som ett i det här fallet.

Just idag har jag väldigt svårt att förlika mig med mentaliteten att man ska vara så outröttligt tacksam över allting. Ja det finns dem som har det värre, men kan människor få leva i sin egen ångest och slippa ta på sig andras någon gång? Jag är för solidaritet men det betyder inte att jag är emot min egen rätt att gnälla.

Hjälp.

Det är tider som den här som tar livet av en. Min flytt nästa lördag, ett surkart till karl som kommer och tittar på lägenheten imorgon och så perioden som inte kan kallas för något annat än övertid deluxe på jobbet. Jo och uppstyrandet av stulen plånbok och fixandet med en ny inneboende till min ex-hyresvärd.. vilket jag kunde ha skitit i att ta på mig men som jag gjorde ändå i ett svagt tillfälle då jag tänkte att det aldrig kan skada att hjälpa någon. Jo. Det kan det. Jag vet det nu. Varför hjälper jag människan som snodde mig på fem och ett halvt tusen i månaden? Man undrar.

Jag kommer inte fram till så mycket när jag är sådan här. Uppstressad that is. Det enda jag kan komma på är en diskussion om användandet av ordet neger, där ytterligare en trög person använde sig av argumentet; men jag har en vän som är neger och hon bryr sig inte. (Och här vill jag varna känsliga läsare för mitt språkbruk) Så jag kontrade med att en vän till mig var skåning och älskade när jag sade skånefitta och kallade personen jag diskuterade med för just skånefitta. Det blev inte ens populärt när jag sade att fitta hade en positiv innebörd för mig. Konstigt..

Ja det var väl allt. Så hej då!